Att rasera det min far och min farfar byggde för oss?

Idag läste jag ett inlägg, författat av Stefan Nordqvist, på Facebook som berörde mig djupt in i själen. För det han berättar har jag själv fått mig berättat av dels, min nu sedan lång tid tillbaka bortgångne farfar och farmor som var unga på den tiden då Arbetarrörelsen började sitt korståg mot fattigdomen och misären dels av min nu 87 årige far som fortfarande lever och minns tiden på 30 och 40 talet då Arbetarrörelsen växte sig allt starkare och arbetarna fick det allt bättre och bättre även om mycket kvarstod. Jag själv fick uppleva Erlanders tunga ock svåra arbete under sin långa period på Statsministerposten. Tre generationer som spänner över hela 1900 talet, den tid det tog för att skapa den trygghet och den välfärd som högern ihärdigt motarbetade under hela denna tid ock som vi nu ser raseras allt mer och mer.

Jag vill, med benäget tillstånd av Stefan, återge hans utomordentliga berättelse här nedan, den är ett stycke av en historia som vi allt för lätt glömmer, vi glömmer hur våra förfäder fick slita och slåss, stå på barrikaderna för att ”nypa” till sig lite av de som ”Gulaschbaronerna” såg som sitt privilegium.

Stefan Nordqvist.

När jag var barn berättade min morfar, om hur han tvingades stjäla eller tigga mat under första världskriget, för att inte svälta. Allt medan överklassens gulaschbaroner tjänade stora pengar på livsmedelsbristen.

Samma år som Per Albin Hansson konstaterade, i sitt beryktade folkhemstal 1928, att ”olikheterna äro stundom skriande” och beskriver ”den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar”, drog min morfar ut alla sina tänder för att det kostade för mycket att hålla på att laga dem.

Under sitt yrkesverksamma liv som härdmästare och huvudskyddsombud på en cykelfabrik, fick han uppleva hur det Sverige som i hans ungdom bestod av två skilda nationer, en fattig och en rik, förvandlades till en av världshistoriens mest jämlika land. Han beskrev med stolthet sin egen resa från fattigdom och förnedring till välstånd, som en del av samhällets självklara utveckling tack vara arbetarrörelsen och demokratin.

Hur skulle han ha reagerat om han fått veta att vi nu åter lever i ett samhälle där det inte längre anses som självklart att alla skall ha råd att sköta sina tänder, medan riskkapitalister tillåts göra stora vinster på vård, skola och omsorg? Eller än värre, att hans eget parti inte bara brustit i att bjuda motstånd mot denna utveckling, utan i själva verket bidragit till att göra Sverige världsledande på liberalisering, med avregleringar och privatiseringar i en takt inget annat land kan mäta sig med. Eller att jag hans barnbarn skulle få uppleva ett Sverige där mitt barnbarn nu tvingas växa upp i barnfattigdom? En bister utgångspunkt hon delar med 1/3 av Malmös barn . Vad skulle min morfar ha att säga till mitt barnbarn? Vad kan jag säga?

Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom För mig är det nämligen uppenbart, att i princip alla stora samhällsproblem, som den ökade gängkriminaliteten i Malmö, eller olika former av utanförskap, segregation, rasism, brist på jämställdhet, ökad fysisk och psykisk ohälsa, skolelevernas försämrade resultat –”you name it”, åtminstone till en betydande del kan förklaras just av de ökade klyftorna i samhället.

De ökade klyftorna som barn fattigdomen är av är inte en olycklig omständighet, utan ett resultat av en medveten politik, som konsekvent slår mot de svagaste i samhället för att kunna erbjuda det stora flertalet lägre skatt, centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala, konstaterar nyligen att ”fattiga i Sverige har det fantastiskt bra”. För i jämförelse med Bangladesh lever alla i Sverige en lyxtillvaro. Utifrån en sådan logik måste även svensk jämställdhet, för att inte tala om vår demokrati betraktas som extrema excesser av onödig lyx. I Bangladesh är kvinnorna minsann nöjda om de en eller annan gång får lämna hemmet utan att dömas till spöstraff!

Enligt flera olika uppgifter är ¾ av Sveriges befolkning mot de ökande klyftorna. Men varför höjer så få rösten? Är de för att den borgliga strategin lyckats? Vi tar emot våra extrapengar skattavdragen för att unna oss ökad konsumtion, och är därvidlag medskyldiga som inte vill kännas vid den misär som breder ut sig. Fattigdom har blivit ett tabu, som skapar rädsla och skuld ingen vill befatta sig med. Jag upplever en mjäkighet eller ängslan överallt. Alla tycks vara rädda för att säga ifrån med risk för att det kan slå tillbaks på dem själva. Den rädslan kan bara brytas genom att fler vågar.

Min morfar och hans generation var inte lika rädda. Han berättade ofta hur han stängde hela fabriken i egenskap av skyddsombud när hans arbetskompisars välbefinnande eller säkerhet riskerades. Vad gör vi, när vi ser våra kollegor, barn eller vänner utsätts?

Ingenstans är konsekvenserna av de ökande klyftorna i Sverige så förödande som just i Per Albin Hanssons uppväxt stad Malmö, men klyftorna ökar över hela landet, mer än i något annat jämförbart land.
Men dags att vi säger ifrån nu. Vi måste försöka skapa en stark opinion mot alla de som ökar klyftorna och därmed barnfattigdomen. Nu räcker det!

Detta är vad vi ser idag i en allt mer rasande fart. Har vi glömt vår historia? betyder det som våra föräldrar och deras dito ingenting idag? Varför låter vi det bara ske när vi ser hur skadorna drabbar många människor. Har vi blivit så förblindade av vår egen framgång att vi inte ids se andras olycka?

För att utveckla vår framtid måste vi se och lära av vår historia.

Stefan uppmanar alla som vill delta i hans grupp med sina erfarenheter och möjligheter att påverka då är du mer än välkommen att delta.

http://www.facebook.com/groups/237795589652627/permalink/274790099286509/?comment_id=275366649228854&notif_t=like

I snart varje tal eller debatt där moderater medverkar vidhåller man det goda läget för Sverige, och samtidigt som det fortfarande råder en global finanskris tycks vi vara tämligen opåverkade ännu. Vi skall värna välfärden (kärnan). Sverige är starkt rustad med goda statsfinanser. Sysselsättningen ökar. Skolan är man aningen mer uttalat självkritisk till dock med förbehållet att det nu bara är 6 år sedan man diametralt, ännu en gång lade om, en skolpolitik som Björklund och hans parti själva gemensamt med de övriga borgerliga partierna reformerade vid den senaste moderatledda regeringen och nu åter igen,  anledningen tycks vara den skolpolitik som före 1990 var så framgångsrik i enlighet med alla mätningar som då gjordes, den skolan kallar Björklund för ”flum”, en skola som Folkpartiet själva gemensamt med Socialdemokraterna var delaktiga i men som Björklund nu inte vill vidkännas.

I den av Expressen anordnade debatten mellan partisekreterarna Kent Persson (M) samt Carin Jämtin (S) stod Persson mest ock ”flamsade” om höjda skatter som skulle drabba kommunerna, inte minst hans egen kommun med hela 30 miljoner om den Socialdemokratiska förslaget om utbildningsinsatser för att hjälpa ungdomar in på arbetsmarknaden skulle bli ett faktum. Det är ju inte helt obekant att moderaterna har ju som ett genetiskt arv i sin politiska historia att sänka skatter till vilket pris som helst. Restaurangmomsen skulle enligt Persson drabba alla ungdomar om den momsbeskattningen fördubblades. Persson tillät sig dock en något ödmjuk inställning till det faktum att inga ungdomar har anställts av dessa två åtgärder men att tiden skulle utvisa att så kommer att bli fallet.  Att samtliga finanspolitiska experter sågar dessa bägge åtgärder tas ingen som helst hänsyn till.

Men nu sällar sig till ock med EU-kommissionen till den kritiken. Man anser i likhet med IFAU, Finanspolitiska rådet och övriga finanspolitiska experter att reformen är dyr och med begränsad verkan. Den gynnar endast företagen. När skall den moderatledda regeringen ta sitt ansvar? Det ansvar man säger sig ta i vart och vart annat tal och debatter?

Det handlar inte längre om att sänka ”trösklar” som man uttrycker det, det handlar om att ge subventioner till enskilda branscher vad avser restaurangmomsen, det handlar om att subventionera hela näringslivet inklusive kommuner och landsting vad avser arbetsgivaravgiften. Att näringslivet dessutom betraktas som ett särintresse gör det hela mer obegripligt när man sänkte arbetsgivaravgiften för ungdomar upp till 26 år.

Inget av dessa åtgärder har skapat någon ökad efterfrågan på arbetskraft, därom är alla eniga utom Moderaterna.  Arbetslöshetstatistiken för samtliga grupper är dessutom ett tydligt bevis på att dessa ineffektiva skattesänkningar inte påverkat arbetslösheten. Regeringens egen ekonomiska prognos visar att det dröjer till 2014 innan Sverige ens har kommit ner till den arbetslöshet som Moderaterna hävdar var massarbetslöshet som rådde hösten 2006 och som inte är massarbetslöshet idag 2012 trots att ca 50.000 fler är arbetslösa.

Regeringen har aviserat att i höstens budgetpropositionen kommer det innehålla reformer på ca 14 miljarder för att ytterligare sänka trösklar för framförallt ungdomar och invandrare.  Detta är enligt bl.a. Konjunkturinstitutets och LO-ekonomernas bedömning en för låg nivå givet den svaga ekonomiska utveckling som förväntas 2012.

När alliansen vann valet 2006, ock i ljuset av Reinfeldts uttalande om ”etniska svenskar mitt i livet” vann den på premissen att minska utanförskapet i Sverige. Har ännu i skrivande stund inte förstått vad moderaterna menar med utanförskap. Men vid valet därpå, 2010, hade utanförskapet, om vi istället talar om arbetslöshet som ju också är en del av ett utanförskap, bland utrikesfödda i stället ökat och den fortsätter att öka än i dag. Av de som deltog i arbetsmarknadspolitiska program och som var öppet arbetslösa år 2006 var 22 procent utrikesfödda. I dag är samma siffra 35 procent, alltså en ökning med 13 procentenheter.

Vad har då regeringen gjort för att bemöta problemen med den ökande arbetslösheten bland utrikesfödda? De införde ”lönesubventioner” för nyanlända invandrare som kallas för ”instegsjobb”. Det innebär att invandrare som kommit till Sverige de senaste tre åren ovanpå sociala utgifter får lönen subventionerad till 75%. Tillsammans med den ”största integrationsreformen på 25 år”, som innehöll satsningar på praktik, jobbcoachning, svenskaundervisning, etc, var syftet att främja sysselsättningen bland invandrare. Resultatet? Fyra år senare är kostnaden för reformen svindlande 5 miljarder kronor och den väntas öka ytterligare enligt regeringens budget och bara 2,5 promille (10 av drygt 4000) av de nyanlända invandrare som har genomgått instegsjobben eller språksatsningar etc., har fått ett riktigt jobb. Under samma tid fördubblades andelen unga mellan 20 och 24 år med aktivitetsersättning.
Resultatet talar för sig självt, satsningar för att minska arbetslösheten bland utrikesfödda är ett slag i luften. Det här misslyckandet vill inte Reinfeldt tala om utan föredrar istället hävda att ser man till  ”etniska svenskar mitt i livet” så har vi ingen massarbetslöshet i Sverige.

I ljuset av regeringens begränsade reformutrymme framstår det som oansvarigt att den moderatledda regeringen använder mer än 5 miljarder årligen till sänkt moms på restauranger. Samtliga seriösa bedömare är eniga om att utväxlingen av momssänkningen blir mycket svag, en inställning som nu EU-kommissionen också ansluter sig till. Istället för ineffektiva skattesänkningar vill Socialdemokraterna se investeringar som ökar sysselsättningen och pressar tillbaka arbetslösheten och framförallt ungdomsarbetslösheten

Vad Sverige behöver är en löntagarvänlig politik för fler jobb, utbildningsinsatser för att öka ungdomars möjligheter till arbete, det råder stora brister i kunskaper inom många branscher och där bör man sätta in åtgärder, det betyder att antalet arbetsmarknadsutbildningar måste utökas inte minskas som denna regering gjort. Efterfrågan på arbetskraft är stor i dessa branscher men det saknas utbildningar. I en tid av ekonomisk oro i vår omvärld är det viktigt att den ekonomiska politiken skapar trygghet för medborgarna, detta betyder att A-kassetaket måste höjas och fler måste kunna kvalificeras till ersättningen och avgifterna måste sänkas.  Sverige behöver satsningar på infrastrukturen i landet för fler jobb och för en förbättrad konkurrenskraft för företagen med en framåtinriktad miljöpolitik. Med fler i arbete och lägre arbetslöshet blir Sveriges ekonomi både starkare och tryggare. Detta förstår inte den Moderatledda regeringen.

Man fortsätter i samma anda hävda att Sverige går framåt, fler sysselsatta, trots att antal sysselsatta som andel av befolkningen som är den gängse formen att ange arbetslösheten så väljer man påtala sysselsättning i absoluta tal. Tror denna regering att svenska folket är dum i huvudet? Eller kan det möjligen vara så som Reinfeldt skrev i sitt mer eller mindre skandalösa epos 1993, att svenskar sover och är mentalt handikappade? Ja i så fall förstår jag att man driver en ekonomisk politik och en arbetsmarknadspolitik som backar Sverige bakåt i tiden utan nämnvärda protester. Hur kan man, främst från löntagarorganisationerna acceptera slaveriet inom Fas3 som ett i raden av exempelösa åtgärder?

Förändra denna experimentverkstad 2014 för en bättre framåtriktad politik som gynnar alla medborgare.

Reinfeldt är avslöjad med alldeles för många osanningar ock desinformation. Fredrik Reinfeldt har inte varit sen med att anklaga sina politiska motståndare för att ha dålig koll på sina fakta. Men statsministern har själv klampat i klaveret ett flertal gånger. Har tagit del av Nyheter24 samt Alliansfritt  som räknar upp ett antal uppenbara sådana. Jag har här sammanställt alla dessa påstående som de beskrivs i Nyheter24 samt Alliansfritt.  Det är påfallande hur statsministern måste hävda sådant som bättre passar Moderaternas information till medborgarna. ”Jag vill gå hand i hand med det svenska folket vars förtroende jag bär” sa Reinfeldt då man vann valet 2006. Det låter ju bra, men vilket förtroende vill statsministern ock moderaterna att svenska folket skall visa när man ständigt upprepar osanningar ock desinformerar medborgarna?  Skapar sådant förtroende ? De allra flesta människor har lärt sig att det är bättre att säga sanningen ock möta frågorna  med sanning – sådant skapar förtroende. Det finns – som bekant – ett utbrett så kallat ”politikerförakt” bland medborgarna ock Reinfeldt är en av många politiker som spär på detta förakt. Det är till ock med bättre att inte säga något alls än att servera en osanning eller medvetet desinformera väljarna.  Att ”gå hand i hand med svenska folket vars förtroende jag bär” innebär att man också uppträder på ett sådant sätt att ett förtroende skapas.

När man läser regeringsförklaringen av den 5 oktober 2010 finner man en mängd floskler, uppenbara lögner och desinformation allt för att vilseleda befolkningen. Ett otal av de punkter som Reinfeldt hävdar i denna regeringsförklaring kan ifrågasättas ock det skulle ta både kraft ock tid för att bemöta förklaringen på punkt efter punkt. Många av påståendena har bemötts i flertalet av mina artiklar, tidningar ock andra bloggar. En regeringsförklaring som enbart ägnar sig åt ett ”fullfjädrat beröm” över sina egna politiska gärningar ger inget förtroende det heller. Verkligheten har ju visat på ett helt annat resultat än vad som hävdas i nämnda regeringsförklaring. Jag överlåter därför till läsarna att själva ta ställning till huruvida förklaringen är i överensstämmande med den verklighet som uppenbarats allt sedan regeringsskiftet 2006.

Det som dessförinnan ock därefter via media, riksdagsdebatter ock övriga politiska sagts i uttalanden serveras här nedan:

Mars 2009.

”Vi inrättade en CO2-skatt i Sverige 1991. Det var mycket klokt av den dåvarande borgerliga regeringen att inrätta denna.”

Statsministern hävdade detta under en debatt i riksdagen. Faktum är dock att lagen om CO2-skatten trädde i kraft den 1 januari 1991 efter en proposition från den dåvarande socialdemokratiska regeringen.  lagen om koldioxidskatt trädde i kraft 1 januari 1991, när socialdemokraten Birgitta Dahl var miljöminister. Propositionen skrevs under av Ingvar Carlsson och Erik Åsbrink. Koldioxidskatten kom till som en del av den stora skattekompromissen mellan Socialdemokraterna och Folkpartiet, som Moderaterna valde att stå utanför. Reinfeldt använder samma tonläge när han talar om de internationella klimatförhandlingarna, ett av ämnena för EU:s toppmöten. ”Sverige är ledande i arbetet”, menar statsministern, medan miljörörelse och erfarna förhandlare i Bryssel tycker det är ”fruktansvärt” hur det en gång så progressiva Sverige numera hör till bakåtsträvarna. Regeringen driver på för att EU inte ska behöva minska sina egna utsläpp, utan ska kunna köpa sig fria genom att betala åtgärder i u-länderna. Retoriken gäller även regeringens klimat- och energipropositioner, som äntligen blev offentliga. De nya förslagen i propositionerna minskar växthusgaserna med några få procent, trots talet om ett utsläppsmål på 40 procent. Knappast ett förtroendefullt påstående!

September 2009.

Reste Reinfeldt till ett inernationellt toppmöte för att stoppa banksektorns bonusprogram. När han kom därifrån deklarerade han stolt:

”Som jag ser det, sprack bonusbubblan i kväll”

Svenska Dagbladet tittade närmare på Reinfeldts avtal och kunde konstatera att på G20-mötet var han med och klubbade ett dokument som slår fast att bankchefer bör ha bonus och som till och med skulle kunna tvinga banker utan bonus att öppna pengakranarna. Det hade varit både förståeligt ock förtroendefullt att istället säga ”Vi nådde tyvärr inte hela vägen”

Januari 2010.

”(högre skatt för pensionärer är) ganska spritt i utvecklade länder.”

I SVT:s Agenda proklamerade Reinfeldt att det inte är något ovanligt att pensionärer får betala högre skatt än löntagare. Fakta: När Pensionärernas riksorganisation, PRO, lät forskare göra en internationell jämförelse var det dock bara i Sverige som situationen såg ut så. Om man inte är bekant i frågan är det så mycket bättre att säga ”Jag får återkomma i frågan” Nu valde Reinfeldt istället att hävda en osanning utan förankring i verkligheten! Inte särskilt förtroendefullt!

Februari 2010.

”100 000 fler är sysselsatta jämfört med när Alliansregeringen tillträdde 2006.”

Reinfeldt räknade inte in befolkningsökningen eller att man ändrat åldersgrupp från 16-64 till 15-74 år. Anders Borg fick förklara statsministerns snedsteg för TT.  Det visade sig att det inte stämde alls, den korrekta siffran var cirka 11.000 fler. Bakgrunden till missen var att SCB hade börjat räkna på ett nytt sätt efter instruktioner från statsministerns eget regeringskansli. Några dagar senare återkom han dock med en ny siffra – det var 40.000 fler sysselsatta. Det visade sig sedan -, efter ytterligare kontroll – att han hade räknat ett genomsnitt för 2006 och ett genomsnitt för 2008. Han tog alltså åt sig äran för många av de jobb som tillkom under Göran Perssons regering sista året, men räknade bort många av de som blev av med jobbet under 2009. Sedan dess har han konsekvent räknat sysselsättning i absoluta tal, vilket är ett uselt mått eftersom det inte räknar in något så basalt som befolkningsökning, dessutom ett avsteg från det som alltid varit normalt i statistiken nämligen att ange arbetslöshet i andel av befolkningen. Att Reinfeldt gör så beror naturligtvis på att det gynnar honom ock Moderaterna att tala i termer av absoluta tal. Falskt ock inte särskilt förtroendefullt. Nu har man på intet sätt förändrat sitt sätt att se på arbetslösheten utan fortsätter kategorisk att presentera dessa i absoluta tal ock glömmer bort befolkningsökningen således. Det gäller att inpränta nya ordningar i svenska folket – en upprepat lögn blir till slut en sanning tycks vara en tes man tror på hos Moderaterna.

Februari 2010.

Slängde Reinfeldt ur sig en groda som fick oförtjänt lite spridning:

”Det är en myt att det inte finns arbete att söka i svåra tider. Det finns alltid lediga platser. En viktig orsak till att ungdomar inte får jobb är att de inte söker jobb.” (Sydsvenskan 11/2-10)

Ungdomsarbetslösheten var då på närmare 30%. Med detta uttalande kategoriserade han samtliga våra ungdomar som lata ock ovilliga att söka jobb. Inte särskilt snyggt gjort ock definitivt inte förtroendefullt att hävda ett sådant påstående. Undrar om han utgick från sina egna hemmavarande tonårspojkar?

Oktober 2010.

Efter att dåvarande socialförsäkringsminister Christina Husmark Persson avslöjat spelet bakom den nya reformen av sjukförsäkringen avskedades hon ock ersattes med Ulf Kristersson, tidigare Reinfeldts rival om partiledarposten, känd under namnet ”Lyckselefejden” gjorde statsministern följande uttalande i anledning av ministerskiftet;

”Stora förändringar, likt sjukförsäkringsreformen, kan leda till att enskilda drabbas av orimliga och icke avsedda konsekvenser. Det är viktigt att vara ödmjuk inför detta. Regeringen kommer fortsatt att följa utvecklingen. Vi kommer att se över om regelverken och deras tillämpning fått icke avsedda konsekvenser för enskilda individer.”

Citatet är hämtat ur regeringsförklaringen den hösten. Senare avslöjades det genom ett hemlig PM från socialdepartementet att den ansvarige ministern Christina Husmark Pehrsson varnat för flera av effekterna av ändringen i sjukförsäkringen men blivit överkörd. Någon uppföljning har dock inte skett ock de som drabbats stiger i antal. Ulf Kristersson har därutöver envist obstruerat i ärendet då Socialdemokraterna tillsammans med Miljöpartiet ock Vänstern krävde att – efter ett Riksdagsbeslut – regeringen skulle ta bort kravet på att sjukskrivna skall prövas mot en fiktiv arbetsmarknad efter 180 dagar.

November 2010.

Hade Moderaternas hemliga finansiering blivit en het potatis. En hel del frågor väcktes rörande vem som donerat och vad de fått i utbyte. Men Reinfeldt slog ifrån sig:

”Svenska partier, och det gäller även Moderaterna, är till större delen skattefinansierade. Bidragen från annat håll är på marginalen.”

”På marginalen” betyder för Moderaterna drygt 80 miljoner kronor 2002-2008, med toppar på runt 30 miljoner kronor vid valåren. Fortfarande vet ingen vilka moderaternas hemliga donerare är då man envist hänvisar till ”Valhemligheten”  Vad valhemligheten har med detta att göra förstår ingen. Valhemligheten avser individen inte hela företag eller organisationer. Dessutom finns det ett EU direktiv som tydligt påtalar en öppen redovisning av partibidragen. Samtliga partier inklusive de borgerliga exklusive Moderaterna ock Sverigedemokraterna vill ha en öppen redovisning av partibidragen. Plötsligt svängde uppfattningarna bland de borgerliga partierna ock man anslöt sig till den moderata uppfattningen. Måhända efter kollationering med moderaterna kanske?

Januari 2011

Inkomstklyftor har alltid varit ett kommunikativt problem för Reinfeldt. Samtidigt som han säger att det ska vara större skillnad på att ha ett jobb och att inte ha det försöker han samtidigt hävda att klyftorna måste minska när de ökar. Men dem förnekar han ock säger följande:

”Sedan vi tog över 2006 så har det inte skett några vidgade inkomstklyftor.”

Februari 2011.

Hävdade att Sverige i stort sett bara exporterat skyddsnät och minsensorer till revolutionens Egypten.

Reinfeldt informerade en skolklass om Sveriges export till Hosni Mubaraks Egypten och Expressen var på plats. Skrivelsen ”Strategic Export Controls in 2009” från utrikesdepartementet visar dock att både ammunition och tändanordningar exporterats. En uppenbar desinformation således där han utelämnar reala fakta. Det tråkiga för Reinfeldt var att Expressen följde honom i hasorna – aj aj aj inte bra!!!!

Februari 2011.

Kom regeringens egen utredning med det ytterst ”tråkiga” beskedet att det inte kunde styrkas att jobbskatteavdraget skapade några nya jobb. Det har dock – inte sedan dess – hindrat Reinfeldt från att fortsätta påstå det. Man har konsekvent hävdat att jobbskatteavdraget gett önskvärda effekter på arbetsmarknaden ock då kan man ju inte bara så där ändra sig, bättre att hålla väljarna ”felinformerade” än att vara ärlig ock påtala den sanning som utredningen påvisat. Utredningen är ju negativ för Moderaternas arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Hösten 2011

Var fallet Ganna uppe i pressen för diskussion. Många ifrågasatte det lämpliga i att utvisa en senildement rörelsehindrad kvinna till ett land där hon inte hade några släktingar. Men Reinfeldt försvarade tilltaget:

”Enligt migrationsminister Tobias Billström (M) skulle det kosta miljarder med en friare anhöriginvandring. Och då får skola och sjukvård stå tillbaka”, poängterade Fredrik Reinfeldt.Glädjande meddelades det den 15 juni 2012 att Ganna nu får stanna hos sin kära familj. Men det var inte tack vare regeringen utan snarare svenska folkets enorma protester som gav henne möjligheten. Ock i ock med detta så kommer skola ock sjukvård drabbas med miljardkostnader allt i enlighet med Reinfeldt ock Tobias Billström!!!!!!!!!!!! Aftonbladet räknade på kostnaderna. Sedan dessa har Billström (M) utmärkt sig med ett flertal rasistiska uttalanden vartill han till slut fick göra avbön och be om ursäkt såväl i media som i Riksdagen. Många av oss minns Janne Josefssons berömda valstugereportage 1994 där flertalet rasistiska tillmälen under Josefssons ”Wallraffande” kunde konstateras hos just Moderaterna. Ska vi vara objektiva är det möjligt att det också finns sådana ”typer” även hos de övriga partierna? Det vet vi inte då reportaget visade just på och framför allt moderaterna syn och med anledning av ”SjöboSven” i Småland som var öppet och kraftigt invandrarfientlig som sedermera blev utesluten ur Centerpartiet och bildade därefter eget parti – Sjöbopartiet. Sven Olle Olsson är numera indisponibel då han sedan en tid gått hädan men partiet lever fortfarande.

I början av 2012

Passade Reinfeldt på att skönmåla tillståndet i svensk ekonomi och lät han till Svenska Dagbladet meddela att han – ”gärna tar den här typen av diskussioner” – men det gällde inte när Nyheter24 ringde med frågor om apoteksprivatiseringen. Och tydligen inte senare heller. Men som framgår i artikeln har ”Reinfeldts presstab lovat återkomma med bemötanden på samtliga punkter”.

”vi har två år i rad, 2010, 2011 varit ensamma i Europa om att ha en ekonomi i balans och överskott”

Svenska Dagbladets faktakoll gav honom rött ljus direkt: Till att börja med har inte Sverige haft överskott de båda angivna åren.  När statsministern talar om att vi är ”ensamma i Europa” om överskottet så stämmer det inte heller. Schweiz hade överskott både 2010 och 2011. Vår granne Norge har också uppvisat stora överskott både 2010 och 2011 – detta enligt den redan nämnda rapporten från OECD. Reinfeldts stab försökte förgäves överklaga det röda ljuset i SVD:s faktakoll och förhandla ner det till åtminstone ett gult. Det dröjde dock inte länge innan Reinfeldt gjorde bort sig igen. Då var det i partiledardebatten, där han påstod att

”Fler har kommit närmare arbetsmarknaden”

Med en ökad arbetslöshet är det ett något märkligt påstående, men han fortsatte i samma märkliga inriktning:

”140 personer varje dag i över tio år med Göran Persson förtidspensionerades”

Även det här har fastnat i svenskans faktakoll. Men det hindrar inte Reinfeldt från att använda ”faktan” ändå.  Försäkringskassan bekräftar att påståendet är felaktigt.  I samma andetag – avseende den av Björklund reformerade skolan – påstod han också i debatten att:

”Nu har vi gjort det i en riktning som vi är övertygade om gör att barn och ungdomar lär sig mer”

Några som inte är övertygande om att barn och ungdomar lär sig mer är Skolverket, som tvärtom rapporterar att de lär sig mindre. Allt fler lämnar grundskola och gymnasium med ofullständiga betyg. Man ignorerar regeringens egen myndighet till ock med genom att meddela falsk information, eller skulle jag kanske säga att man ljuger hela svenska folket rakt upp i nyllet? Oerhört förtroendegivande!!!!!!!

Men debatten fortsatte och Reinfeldt lyfte också upp en av sina gamla käpphästar:

”Vi har efter omprövning i Moderaterna riktat om skattesänkningar till låg- och normalinkomsttagare.”

Titta för all del på hur diagrammen i regeringens egen budget ser ut. Där har vi en ganska tydligt indikation på motsatsen, och ser man på SCB:s sammanställning av den ekonomiska politiken kan man konstatera att Reinfeldt på fem år helt har lyckats utradera 20 års inkomstökningar för den tiondel av befolkningen som har det sämst ställt. Ett välkänt ”siffertrixande” var när han försökte förklara att några inkomstskillnader har inte skett under hans regeringsperiod. ”Tar man bort den tiondel av de med lägst inkomst ock de med högst inkomst kan vi inte se några skillnader” !!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Partiledardebatt.

Men en av Reinfeldt lögner är kanske ändå den bästa – ”hitintills”. S-ledaren Håkan Juholt målade i partiledardebatten upp en rätt dyster bild av en privatiserad apoteksmarknad, vilket fick statsministern att anklaga Juholt för att ”ta i lite för mycket” – klartext ”stå inte här i Riksdagen och ljug Juholt”. Reinfeldt tillade:

”Den större delen av apoteken finns kvar hos Apoteket AB”

Dagens Apotek har granskat påståendet ock funnit att det i själva verket är runt 70 procent av apoteken som numera är i privat ägo, vilket påpekas av Svensk Farmaci. Statsministern påstod vidare att det ’”nu öppnas en del nya apotek på ställen i landet där det förr inte fanns apotek’”. Men sedan avregleringen 2009 är det bara två apotek som har öppnat på helt nya orter, i Älmsta och Insjön, skriver Svensk Farmaci och frågar sig vem som egentligen ’”tog i lite för mycket’” i debatten. När Nyheter24 ringde med frågor om apoteksprivatiseringen fick man inga svar men som framgår i artikeln har ”Reinfeldts presstab lovat återkomma med bemötanden på samtliga punkter” vilket inte skett därefter. En ytterligare desinformation således för att hävda alliansregeringens ”ansvarsfulla” politiska åtgärder.

Nu är det inte bara Reinfeldt inom moderaterna som utvecklat den här konsten att desinformera svenska folket. Kent Persson (M) partisekreterare alias ”Bagdad Bob” ljög om att moderaterna aldrig talat om massarbetslöshet .  Arkelstens efterträdare har fattat historierevisionismens penna med stolthet tycks det. Gunnar Axén (M) ordförande i socialförsäkringsutskottet hävdar med bestämdhet att Socialdemokraterna sjukpensionerade 140 personer om dagen 6 år efter regeringstillträdet ock trots att han gång efter annan beläggs med fakta.

Sedan jag först började att sammanställa alla dessa lögner har vissa siffror korrigerats. Numer hävdar moderaterna att 340.000 fått arbete allt sedan man tillträdde 2006 – fortfarande i absoluta tal utan hänsyn tagen till befolkningsökningen som under samma period överstiger antal ny jobb med nära 500.000 – det förklarar varför arbetslösheten inte sjunker utan tvärtom ökar för att idag vara 8% – oj ursäkta – det skall naturligtvis vara i absoluta tal som är ca 400.000 – rätt ska vara rätt på moderat sätt!!! Det som tidigare kallades Fas3 fick efter mycket kritik från oppositionen snabbt byta namn till den numer officiella ”Sysselsättningsfasen” kritiken ökade istället oavsett vad anledningen till namnbytet var. 2013 skriver vi drygt 34.000 i denna åtgärd och därmed håller åtgärden kvar sin ställning som Sveriges största arbetsgivare. GRATTIS arbetsmarknadsminister Hillevi Engström som snart byttes ut mot en Elisabeth Svantesson – en enastående bedrift! Numer – för att undvika ensidig kritik och allt för mycket negativ granskning – tillgriper man stämpeln ”Hemlig” och försvårar för de medier som fortfarande har som uppgift att granska makthavarna. Trots denna åtgärd – som också är anmäld till konstitutionsutskottet – anser Reinfeldt att orsaken till de nedåtgående opinionssiffrorna beror på att man ensidigt granskar regeringens åtgärder för mycket!!! Halleluja! Orsaker saknas inte – NUON-affären blev det tyst om, vapenaffärerna – som slutligen fick Tolgfors alias ”tomhylsan” att avgå dock inte enligt egen utsago på grund av vapenaffärerna utan på grund av att hans barn blev rädda av att se honom på tv så mycket.

Ett tänkvärt citat; ”Han är ju inte dum egentligen, han har bara otur när han tänker” Citatet är ju applicerbart på flera av regeringens ledamöter ock jag tänker närmast på en madam Lööf (C) tillika näringslivsminister, men det får bli en annan gång när förrådet börjar bli lika välfyllt som det Reinfeldt presterat.

Nu har Alliansen fått överlämna nycklarna till Rosenbad till den nya regeringen och därmed kan man tycka att allt gammalt groll skulle var glömt och förlåtet. Men så enkelt är det inte. Stora delar av Alliansens paradigmskifte inom svensk politisk historia får vi leva med länge länge innan vi återigen kan säga att vi återfått det Sverige vi en gång kände oss stolta över. Att Reinfeldt och Anders Borg smet ut bakvägen på valnatten kan tolkas på många olika sätt. Jag har min tolkning klar andra får göra sin tolkning.

Note: Jag vill också göra läsarna uppmärksam på att några av länkarna i artikeln inte längre går att få fram vilket jag beklagar.

Läste just en artikel i SVD  författad av Anna Kinberg Batra (M) ordförande i Riksdages finansutskott samt Hillevi Engström (M) arbetsmarknadsminister, bägge klappar sig själva på axeln och påtalar hur duktiga man varit på alla plan. Man är inga blyga ”violer” när man brer på tjockt med självgodhetens ”blåbruna sörja” över landets alla arbetslösa, sjuka och numer också de ”icke etniska” invandrarna.

Artikeln utgår som vanligt om hur moderaterna hyllar sin egen arbetsmarknadspolitik och sågar varje ett annat förslag, förslag som oftast syftar på att förbättra den huvudlösa arbetsmarknadspolitik som främst Hillevi Engström är huvudansvarig för.

Man väljer att skriva i termer ”hårt slag” mot Sveriges kommuner och landsting genom att fördubbla arbetsgivaravgiften trots att densamme inte på ett påvisbart sätt gett en enda ungdom anställning. Man utesluter samtidigt att arbetsgivaravgiften gäller samtliga ungdomar upp till en ålder av 26 år vare sig de redan är anställda eller ej. Mot bakgrund av att den sänkta arbetsgivaravgiften inte varit lyckosam för att sänka ungdomsarbetslösheten vidhåller dessa två ”insiktlösa” moderater att det kommer att bli ett ”hårt slag” mot ungdomsarbetslösheten, kommuner och landsting.  Jag har i skrivande stund inga som helst förhoppningar om att någon enda en i det ”moderata lägret” någonsin kan komma till insikt om den huvudlösa arbetsmarknadspolitik som cementerar arbetslösheten istället för att öppna dörrar för långtidsarbetslösa och ungdomar. Man talar dock om den sämre utvecklingen på arbetsmarknaden så det är till att motsäga sig själva i samma andetag som man hyllar varandra!!!!! Hur det nu går ihop!!!

Arbetslösheten har bitit sig fast och är enligt SCB (Arbetskraftsundersökningar) i  april 2012  7,8%.  Det motsvarar totalt 390.000 arbetslösa.  153.000 ungdomar står utan arbete detta mostsvarar 25,1%. Långtidsarbetslösheten motsvarar 32.6%. Mot den statistiken förefaller Anna Kinberg Batra och Hillevi Engströms hyllningar vara aningen magstarka.

Fredrik Reinfeldt i agenda 20/5 2012 erkänner massarbetslösheten efter påtryckningar. Vad utanförskapet betyder vet ingen, varken Reinfeldt eller någon annan i det moderata samkvämet har någonsin delgett någon innehållet i utanförskapet. Måhända mobboffer, kriminella, invandrare, sjuka med flera ingår det vet vi inte. Kanske dags att erkänna att massarbetslöshet faktiskt är massarbetslöshet och inget annat. Ock att nästa steg blir att erkänna massarbetslösheten var lägre 2006 än 2012

Företag som tjänar miljoner på arbetslösa är uppenbarligen bättre än att arbetslösa tjänar in en lön från företagen med justa anställningsvillkor. Dessa företag har inget som helst krav på sig att ordna jobb åt alla de som man villigt tar emot. Däremot har dem krav på oss skattebetalare att håva in pengar för varje arbetslös man tagit emot.  Arbetsförmedlingen statistik över hur många som blir hjälpta ut i arbetslivet (med lön hos en annan arbetsgivare) tack vare dessa företags insatser, är hemligstämplad. Av vilken anledning frågar man sig! Är det rättvist att ett vinstdrivande företag som har som affärsidé att i princip endast använda sig av gratis arbetskraft och att ha statliga bidrag (skattepengar) som största inkomstkälla?  Är det rättvist att arbetslösa skickas ut på arbetsplatser och blir tvungna att utföra arbetsuppgifter åt ett vinstdrivande företag utan att bli avlönade av företaget i fråga? Ja tycker Hillevi och andra moderater samstämmigt.  Dem har lärt sig, lika samstämmigt, hur man bemöter oanständig kritik mot deras arbetsmarknadspolitik.

Friends Arena ett bygge omgärdad av skandaler, mutor och bestickningar som i ett senare rättegångsförfarande frikände samtliga åtalade utom en tjänsteman, ärendet är nu överklagat till Hovrätten där man tror att hovrätten kan komma att göra en annan bedömning. För att i någon mån nu vädja till invånarna att bli lite mer positivt inställda till detta skandalbygge erbjuds nu Solnas kommuninvånare ett förköp av biljetter till invigningen.  Friends Arena ägs av Svenska fotbollförbundet, Jernhusen, Fabege, Solna kommun och Peab.  Solna stads kommuninnevånare äger således arenan till 17% och resterande andelar till de övriga Alliansen har således skuldsatt varje invånare med drygt 7000 kr ränta oräknad. GRATTIS Alliansen.

I dagarna delas det således ut ett erbjudande till kommunens hushåll. Det som erbjuds är att alla solnabor får förtur när det gäller att köpa biljetter till invigningen. 5 dagar före generellt biljettsläpp får vi  således köpa biljetter ”från 395 kronor styck”. Vad jag förstår får man som Solnabo inte ens en rabatt. I vart fall står det inget om den saken i informationen. Det har också varit känt inom fullmäktige att förslag på att bjuda samtliga Solnas invånare gratis inträde på invigningen. Detta har inte ens tagits upp i fullmäktige ej heller i kommunstyrelsen såvitt jag förstår. Moderater i sin prydno!!!! Erbjudandet kan man således, enligt mitt förmenande, stoppa upp någonstans. Mitt förtroendekapital för denna Allians i stadshuset är minsta möjliga.

Alliansen missköter kommunen, dagligen ser jag vanskötseln av parker och publika områden, skolor som förfaller, ett stundtals överbelastat vägnät med i det närmaste stillastående köer på genomfartsleder i kommunen med åtföljande miljöpåverkan, en slapphet vad avser kommunens hantering av mutanklagelser bland tjänstemännen, en transparens i politikernas göranden och låtanden besvaras med stängda dörrar. Ock inte nog med detta. Fullmäktige ställer in sitt möte med anledning av att mycket få interpellationer inkommit? Kan man ana en ovilja hos den moderatledda kommunledningen att svara på frågor om mutanklagelserna då 5 av dessa 9  interpellationer berörde just mutanklagelserna efter Uppdrag gransknings uppmärksammade reportage? Den moderatledda Alliansen anser inte dessa nu obesvarade frågor äger tillräcklig dignitet i kommunen.

Men inte helt ovanligt så höjer man sig själva till skyarna på ett förutbestämt sätt alldeles oavsett det gäller riks eller kommunpolitiken. Låt mig citera en Allianstrogen politiker och hans försvar införd i lokaltidningen Mitt I Solna givetvis med en neutral signatur ”Björne”

”Nya Moderaterna och de andra partierna i Alliansen har tagit sitt ansvar för Solna, Sverige och de offentliga finanserna sedan 2006. Genom arbetslinjen och en ansvarsfull ekonomisk politik har Sverige goda förutsättningar jämfört med många av länderna i vår närhet. Flera av EU:s medlemsstater står inför tuffa besparingsprogram, nedskärningar i välfärden och höjda skatter. I motsats till denna negativa utveckling har vi här hemmakunnat säkra en trygg gemensam välfärd med hög kvalitet i vård, skola och omsorg”

Visst känns argumentet igen! Väl inövat, helt utan verklighetsförankring och naturligtvis fullständigt insiktslöst. Undrar om Schlingmann skickat ut dessa rader till samtliga moderata företrädare i kommunerna för det tycks knappast skilja sig särdeles mycket i ordvalet mellan vad som uttrycks i riksdagen såväl som på kommunnivå.

Jag inte bara önskar en ny politisk inriktning för landet jag önskar en ny politisk inriktning i min hemkommun likaväl, där framförallt moderaterna sätts i utvisningsbåset på heltid med begränsade möjligheter att påverka utvecklingen. Där medborgare ock kommuninnevånare känner att man värnar både välfärd, skola, vård och omsorg, som kan erbjuda arbetsmarknadspolitiska åtgärder där sjuka medges möjlighet att återkomma i arbete utan att slängas ut från gemenskapen. Där arbetslösa får känna att möjligheter erbjuds utan att rasera de ekonomiska incitamenten för individen. En politik som tar tillvara individens potential utan stigmatiserande politiska åtgärder. Där vi som bor i landet räknas som VI och inte VI och DOM. En politik som på ett ansvarsfullt sätt hanterar våra gemensamma tillgångar och skattemedel.

Jag var en av kanske ett fåtal som råkade somna ifrån Eurovision songcontest festival. Jag grämde mig inte så mycket egentligen då jag har ett måttligt intresse av sådana musik events.  Men naturligtvis gladde jag mig i likhet med så många andra över att just Loreen vann segern åt Sverige. Stort GRATTIS till henne och alla runt henne som gjorde oss så stolta idag denna söndag. Härligt att vakna upp och få denna fina nyhet!

Vad som gör mig ännu mycket stoltare är det faktum, som Loreen är ett mycket bra exempel på, vad mångkultur ock mångfalden gjort för vårt land.  För vi vet naturligtvis att Loreen, även om hon är född i Sverige,  så härstammar hon från Marocko, Tack Marocko för din gåva till oss!

Det som gör mig ledsen djupt i mitt svenska hjärta är inte det faktum att inte alla uppskattar hennes musik eller ens uppskattar Eurovision Songcontest festival utan det är att höga företrädare för Sverigedemokraterna utgjuter sitt ogillande att hon inte sjunger på svenska!?  Så här uttrycker sig Björn Söder (SD) på Twitter när VÅRAN Loreen vann;

”NEJ! Vi vill inte ha Eurovision i Sverige och betala för det skräpet!!! Men det är klart,  vi betalar väl mer eller mindre hela arrangemanget var det än hålls! En tråkig kväll för de svenska licensbetalarna!!!” 

Oavsett hur man nu vill tolka Söders tolkning är det inte helt orimligt att tro på en tolkning som väl svarar mot Sverigedemokraternas fientliga inställning mot mångfalden och mångkulturen i vårt samhälle. Det är i alla fall min tolkning. Den förstärks ytterligare av ett senare uttalande i samma tråd;

”Heder åt de länder som värnar sina egna språk!”

Det som gör mig ytterligare upprörd är det faktum att Söder med sin text talar om ”VI” , Gör han det som representant för Sverigedemokraterna eller som svenska folkets representant i parlamentet? I så fall vill jag påminna honom om att svenska folket i majoritet gläder sig över Loreens framgång och hennes seger hon tog hem åt oss. Jag vill ytterligare tillägga att kvällen, som jag missade dessvärre, säkerligen uppskattades av miljoner tittare, som liksom jag själv, gladdes över Loreens seger.

Jag, och många med mig, hyllar mångfalden och mångkulturen som ger oss så mycket glädje och så många fina influenser trots Sverigedemokraternas inställning.

Idag finner man en rubrik i AB  ”Se bilderna på lyxrenoveringen” . Det handlar givetvis om Harpsund, som donerades till staten 1952 av korkfabrikören Carl August Wicander. Renoveringen lär ha kostat lite drygt 17 miljoner, säkert välbehövligt efter 60 år.  Harpsund är en rekreations och representationsbyggnad som  i huvudsak skall användas av landets statsministrar.

”Regeringen har i helgen sammanträtt på Harpsund … ” ”Från Harpsund meddelar statsministern att … ” ”De nordiska statsministrarna beslutade i dag vid sitt möte på Harpsund …”

För många svenskar har Harpsund blivit ett begrepp, en sorts symbol för det politiska Sverige. Men Harpsund är också en geografisk plats: en vitmålad gård med flyglar vackert belägen vid en sörmländsk sjö, drygt tolv mil väster om Stockholm. I mer än ett halvt sekel har gården fungerat som tillflykt för Sveriges statsministrar.

Harpsund hade dock ett liv även före statsministerepoken. I testamentet efter den 1952 avlidne korkfabrikören Carl August Wicander framkom det att han donerade gården till svenska staten ”att användas som hedersbostad för Sveriges vid varje tid fungerande Statsminister”. Förebilden var de brittiska premiärministrarnas lantresidens Chequers.

Wicander var den siste private ägaren i en gårdshistoria som sträcker sig långt tillbaka. Det äldsta bevarade belägget för Harpsunds existens är från hösten 1380, då Jon Skräddare i närbelägna Flen gjorde en markaffär i Harpsund med Bo Jonsson Grip, landets rikaste man.

Harpsund ägdes sedan av en lång rad adliga familjer, bland dem ätten Stålarm. Axel Stålarm, president i Göta hovrätt och landshövding, ärvde egendomen i mitten av 1600-talet. Han passade på att ändra namnet till Axelsberg, efter sig själv. Dessutom lät han flytta gården ett stycke, till dess nuvarande plats vid Harpsundsviken. Från 1784 och drygt hundra år framåt ägdes Axelsberg av släkten Sparre af Rossvik. År 1902 köpte Carl August Wicanders far, Hjalmar Wicander, egendomen.

Han återtog det ursprungliga namnet Harpsund. Gamla herrgården revs och en ny huvudbyggnad i klassicistisk stil i två våningar stod färdig 1914.

Donationen av Harpsund – med jord, skog och inventarier – blev alltså känd när Carl August Wicanders testamente öppnades i januari 1953. Men det hördes inga ovationer från kanslihuset i Stockholm. Socialdemokraten Tage Erlander våndades över gåvan: en herrgård donerad av en företrädare för det privata näringslivet … Den 29 augusti samma år noterade han i sin dagbok att ”det blir nog ur många synpunkter komplicerat med detta förbannade Harpsund”.

Men när väl gåvan accepterats och tvivlen undanröjts gjorde sig Erlander snabbt hemmastadd på den sörmländska gården. Redan i september anförtrodde han dagboken att han upplevt en vederkvickande söndag på Harpsund, och ”kanske blir det inte så heltokigt till slut i alla fall”.

Många i Erlanders närhet har vittnat om att Harpsund blev en vitamininjektion för honom. Anläggningen inbjöd också till stilfullt umgänge. På den officiella invigningslunchen var kung Gustaf VI Adolf gäst, och snart dök grannen prins Wilhelm upp från slottet Stenhammar.

Den kavalkad av känt folk som skulle följa var inte mindre imponerande; presidenter och premiärministrar från världens alla hörn. Fotografiet av sovjetledaren Chrusjtjov med Erlander i Harpsundsekan 1964 har gått till historien.

En person som mer anonymt besökte Harpsund i början av 1960-talet var den blivande statsministern Göran Persson. Han var då en kille på tröskeln till tonåren från en Vingåkersfamilj som just fått råd att skaffa bil. Bilturen tog en timme och förhoppningen var att få se Tage Erlander, landsfadern. Göran Persson har berättat att man smög längs häcken för att kanske, kanske få en skymt av statsministern. De ville inte tränga sig på. ”En av de första saker jag gjorde när jag var nyvald statsminister var att ta hit mina föräldrar”, har Persson berättat.

Sedan drygt tio år är Harpsunds huvudbyggnad och en del andra anläggningar på Harpsund klassade som statligt byggnadsminne. Det betyder bland annat att husen ska underhållas och bevaras för framtiden. De får inte rivas eller flyttas, och exteriörerna får inte ändras. I uppdraget för Statens fastighetsverk, som sköter förvaltningen, ingår att se till att Sveriges statsminister erbjuds en modern komfort och en bra miljö för rekreation och politiskt arbete.

Från Erlander till Reinfeldt

l Hittills har åtta svenska statsministrar kunnat njuta av lugnet på Harpsund. Utöver de kända besöken från utlandet har också många viktiga, mer eller mindre informella, inrikespolitiska möten hållits här.

»Sveriges längsta statsminister» Tage Erlander (regeringschef 1946–69) lärde sig snabbt att uppskatta herrgårdslivet. »Harpsundsweekenden gör underverk», konstaterade han. Det var Erlander som sjösatte den första Harpsundsekan på hösten 1953. Under 1960-talet blev också »Harpsundsdemokrati» namnet på förtroliga samtal mellan politiker och företrädare för näringslivet. De kunde utmynna i inofficiella överenskommelser som inte uppskattades av alla.

Erlanders efterträdare Olof Palme (1969–76, 1982–86) var mer skeptisk till lantlivet i Sörmland, han föredrog Fårö. »Det var inget hem, utan det var som ett gästhus… Det fanns inget man kunde investera känslor i», har Palme sagt om Harpsund.

Centerledaren Thorbjörn Fälldin (1976–78, 1979–82) hade ett mer naturligt intresse för den bördiga jordbruksbygden. För honom var Harpsund inte minst en imponerande bondgård: »Jag gick ofta i ladugården och läste på tavlorna och kunde konstatera vilken fin djurbesättning man hade.» Fälldins mittenpolitiska kollega som statsminister på 1970-talet, Ola Ullsten (1978–79), hann inte utnyttja Harpsund i någon större utsträckning. Men Ullsten lär ha uppskattat herrgårdens möjligheter till avspända samtal bortom huvudstadens mediebevakning. Detsamma gäller Carl Bildt (1991–94). Bildt ska dock under sin tid som Harpsunds herre ha vägrat att ro den berömda ekan.

Ingvar Carlsson (1986–91, 1994–96) tvekade emellertid inte att ta efter läromästaren Erlander. Han rodde gärna runt i sjön med sina prominenta besökare.

Ingen statsminister har dock älskat Harpsund lika mycket som sörmlänningen Göran Persson (1996-2006). »Jag tror inte att jag har tagit något stort politiskt beslut som jag inte först förberett genom överläggningar här ute på Harpsund», har han sagt. Här gifte han sig med Anitra Steen 2005 och här släppte han in TV-journalisten Erik Fichtelius, vilket gav alla som såg intervju­serien »Ordförande Persson» glimtar av livet på korkfabrikörens gåva till staten.

När tyska förbundskanslern Angela Merkel gästade Fredrik Reinfeldt på Harpsund i augusti 2008 rodde den flytvästförsedde statsministern med koncentrerad min omkring i sjön inför inbjudna fotografer.

Nu är således Harpsund renoverat för framtida statsbesök, konferenser, överläggningar samt statsministerns rekreation för 17 miljoner, huruvida man i samma renovering också renoverat den berömda Harpsundsekan framgår dock ej, man får väl hoppas den läcker ordentligt när borgerliga statsministrar gör sina roddturer.

Vän av ordning kan kanske vara intresserad av hur statsministerns tjänstebostäder, Sagerska Palatset och Harpsund förmånsbeskattas.  I inkomstskattelagen (1999:1229, 11 kap, 10 §) finns en bestämmelse som innebär att statsministerns förmån av tjänstebostad som följer med ämbetet inte är skattepliktig om statsministern dessutom disponerar en privat bostad.

Moderaterna anser sig själva vara vår tids nya ”folkrörelseparti” Vad Svenska folket anser om detta nypåtagna epitet är ännu inte helt klarlagt. Men man vill så gärna och Socialdemokraterna är förebilden hävdar man. Så här sa den före detta partisekreteraren Sofia Arkelsten;

”– Jag menar inte att Moderaterna ska gå ut varje första maj och demonstrera, det har vi provat några gånger. Jag menar att det finns väldigt många ställen att plocka upp det politiska engagemanget och att vi måste vara där”.

Så vad Arkelsten menade här är att moderaterna  provat att demonstrera likt Socialdemokraterna på 1:a maj! Ursäkta om minnet sviktar, här men jag har varit med i så många år och kan då rakt inte påminna mig att moderater tågat i några första majtåg. Vet Arkelsten vilket parti hon verkar i? Måhända hon drömt eller att de har demonstrerat i all hemlighet vid något internt Stureplansjippo där bara särskilt inbjudna riskkapitalister fått medverka. Kanske Carema och Attendos ägare !!!!!

Vidare sa hon sig vara imponerad av Socialdemokraterna, visst jag kan förstå henne där men samtidigt förstärker det mitt intryck av att Arkelsten inte riktigt hamnat rätt i livet, inte för att jag vill se henne inom socialdemokratin, må vår allsmäktige där ovan förbjuda ett sådant vanvördigt övergrepp på vårt parti. Det är förståeligt att Reinfeldt nu såg att måttet var rågat, inte får man som moderat uttrycka sig så vanvördigt,  jag menar folkrörelsetanken är väl okay men imponerad där går gränsen för all anständighet.  Det fick bli förflyttning till utrikesutskottet vid lämpligt tillfälle, kanske Reinfeldts gamla trätobroder Carl Bildt kan täppa till det som behöver täppas till. Synd egentligen för ju oftare hon dök upp i spalterna med diverse ogenomtänkta rgument desto mer förstod jag att här har vi ett rejält vallokomotiv för Socialdemokraterna. Nåväl, hon blev ju som bekant avlöst av en annan ”floskelgenerator” vars namn jag försöker glömma av humanitära skäl och inte minst av egen hälsa då jag försöker undvika ”hjärnsnörp” var gång hans namn figurerar i diverse sammanhang, dock kan sägas att han uppbär traditionen som vallokomotiv för Socialdemokraterna.

Moderaterna ”Det nya arbetarpartiet”.  Eller alla miljonärers arbetarparti? Men vänta lite nu! Hur gick det här till egentligen? Moderaterna har väl aldrig varit ett arbetarparti!  Jodå absolut! Med lite trixande och joxande kryddat med lite historieförvanskning och toppa med några jobbskatteavdrag för löntagarna så blev dem ett nytt arbetarparti. Så här säger Reinfeldt själv som ett belägg för att han har rätt att kalla sig för det enda arbetarpartiet;

”- Genom att göra omständigheterna lite svårare för dem (sjuka och arbetslösa. bloggförfattarens egen kommentar) kommer de snart att omvändas till nyttiga samhällsmedborgare. Vi vet ju alla att nöden är uppfinningarnas moder”

Nåja han sa inte riktigt så men andemeningen är trots allt riktig. Det finns ju de som bor på Östermalm i Stockholm, inget ont om de som bor på Östermalm de har oförskyllt hamnat i rikemansdebatten, som kör Porsche mellan Linnégatan och Stureplan, är inte dem ”knegare” också då? Som varje morgon tar sin matlåda (läs kreditkortet) med sig till något av dem fina finans kontoren på lämpligt avstånd från våningen. Det heter våning inte något så oerhört förnedrande som hyreslägenhet. Hyreslägenheter är för populasen ute i förorterna. Men ok vi låter Reinfeldt förklara sig, så här sa han i en riksdagsdebatt  för inte så länge sedan;

”Den svenska modellen med en stor skattefinansierad välfärdssektor och omfattande trygghetssystem har bidragit till att öka tryggheten för många människor och till att öka jämställdheten mellan män och kvinnor. Det betyder emellertid inte att baksidan av den allomfattande välfärdsstaten kan negligeras.”

Baksidan av välfärden?  Den baksidan handlar dels om att Reinfeldt tycker att skatterna är för höga, de har dem ju alltid tyckt fast nu väljer man istället lite omskrivningar utan att direkt peka på vad man egentligen menar, ”skattenivå” heter det numer, förr kallades det skattetryck, den siste som använde den senare vokabulären var nog Carl Bildt. Och det där med omfattande trygghetssystem det är både sjukersättning och A-kasseersättning bland annat, det är det som Reinfeldt, utöver höga skattenivåer, menar är baksidan av välfärden. Baksidan av välfärden som moderaterna också kallar för ”bidrag” Men för att inte oroa väljarna allt för mycket ger han ständigt uttryck för viljan att värna välfärdens kärna, notera särskilt kärna här. Så här uttryckte sig Reinfeldt om välfärden;

”Jag tycker att man inte ska ha bostadssubventioner till människor som förvärvsarbetar; barnbidraget tycker jag kan tas bort; man kan göra nedskärningar när det gäller föräldraförsäkringen. Det är mycket tuffa besparingar, men det handlar om att byta princip: att rikta hjälp till de som behöver och inte bara rikta hjälp till medelklassen”.

Sa han verkligen så?  Jodå det gjorde han fast i ett tidigt skede då han var MUF ordförande. Ock finns det någon som tvivlar på den ambitionen idag? En moderat kan naturligtvis inte åse ett så orättvist och osolidariskt samhälle där hjälpen riktar sig enbart till arbetarna, eller ännu värre alla de som röstar med uppenbar ”vänsteringång” utan att närmare berätta vem som egentligen behöver hjälpen mest. Fast det vet vi ju redan, vi alla med ”vänsteringång”

Reinfeldt stod och höll ett rungande solidaritetstal på Moderat-stämman i Örebro den 20 oktober förra året. Han tog ord som solidaritet och rättvisa som moderata mål i sin mun. När ska den mannen och hans retorik på allvar börja prövas mot den allt mera råbrutala och egoistiska verklighet han som statsminister är på väg att omstöpa Sverige till med alla sina jobbskatteavdrag och valfrihetsmotiverade privatiseringar av välfärdstjänsterna och våra socialförsäkringar!? Nja det finns två betydelser av orden solidaritet och rättvisa, fast i den moderata Nationalencyklopedin finns bara en betydelse, och jag kan härmed säga att den betydelsen INTE stämmer överens med den betydelse vi lärt oss från början. Ska inte gå närmare in på vad moderater menar med dessa uttryck för det har de flesta sett genom de moderata politiska åtgärder som genomförts och som varje moderat tar alla tillfällen i akt att hylla, ja man till ock med säger att alla, jag skriver det igen, ALLA, medborgare fått det MYCKET bättre med den moderatledda regeringen. Fast egentligen undrar jag, när ska det gå upp för alla som inte är moderater att just känslokylan är Reinfelds och moderaternas avgörande stora svaghet i sin omstöpning till det ”nya arbetarpartiet”?

Jag har bara ett råd till alla de som idag inte fått det bättre utan lider av den så kallade välfärdsdöden, som Reinfeldt, via sitt omdiskuterade epos anno 1993 skrev, de som är sjuka, utförsäkrade, lata, hypokondriker, alla de som befinner sig i slaverifasen, varför inte bli moderat då får ni också det mycket bättre. Då kan vi också sitta på moderata feta arslen ock kritisera alla dessa lata kategorier som bara lever på bidrag. Eller så gör vi något mycket bättre, något mycket värdigare, mer humant. Vi visar dessa praktarslen vilket samhälle vi vill ha, inte ett samhälle moderaterna håller på att skapa då är en förutsättning att man inte är sjuk och att man är anställningsbar. Lider man av sjukdomar – som för många har förstört stora delar av livet – och personer med handikapp som sätter ner arbetsförmågan och möjligheten att klara sin inkomst via ett arbete, de grupperna i samhället vänder Fredrik Reinfeldt och hans parti ryggen.

Inte heller vill vi väl ha ett samhälle där välfärden bjuds ut till riskkapitalister som vill satsa på de som är friska och starka. Riskkapitalister som tjänar grova pengar på oss skattebetalare. Sverige växer inte genom låglönepolitik och försämrade arbetsvillkor. Fredrik Reinfeldt skapar med retorik och praktisk politik ett samhälle bestående av två grupper. Goda hederliga människor som arbetar och ett gäng snyltande parasiter som inte arbetar. I Reinfeldts retorik finns inte plats för den förflyttning mellan grupperna som finns i verkligheten. Reinfeldt avhumaniserar de som är sjuka eller arbetssökande.

RÖSTA RÄTT RÖSTA RÖTT SÅ MEDBORGARNA FÅR TILLBAKA DEN VÄRDIGHET VI FÖRLORAT UNDER ALLIANSREGERINGEN.

Arkelsten blev utbytt av förståeliga skäl. Hennes många uttalanden i media fick många att gå i taket och pricken över i:et blev väl när hon kommunicerade ut en reviderad version av moderaternas historia. Reinfeldt insåg det prekära och bytte ut henne mot en ny partisekreterare.

Kent Persson (M) fick förtroendet, kommunalt oppositionsråd i Örebro. Dessförinnan oppositionsråd i Örebro läns landsting.  Vi såg lite avvaktande på denne nykomling då vi vet sedan tidigare att Reinfeldt inte särskilt väl lyckas med sina rekryteringar i sin närmaste krets.

När Reinfeldt på pressträffen motiverade valet av Persson bl a med att moderaterna går in i valrörelse, då 2 1/2 år före valrörelsen,  och fokuserar på att vinna valet 2014, väckte det viss muntration bland de samlade politiska journalisterna – och även bland kommentatorer på Twitter. I det uppmärksammade omvalet i Perssons hemkommun Örebro förra året gick det nämligen inte så bra för Perssons moderater. I stället fick socialdemokraterna hela 47,1 procent av rösterna (mot 39,4 i det ordinarie kommunalvalet 2010) och de rödgröna skrapade totalt ihop 55,7 procent. M backade  till 20,31. Således ännu ett vallokomotiv för Socialdemokraterna. Aj aj Reinfeldt att det ska va så svårt!!!

Hösten 2011 lät Persson också bjuda in en avhoppad sverigedemokrat till en plats hos den då borgerliga majoriteten. För det kritiserades han i en ledare i liberala Nerikes Allehanda, påminner Nyheter24 om. Kent Persson skrev och uppmanade Alliansen i en debattartikel i Svenska Dagbladet 2011 där han uppmanade moderaterna och alliansregeringen att bjuda in Miljöpartiet  för samtal om regeringsbildning. I artikeln pekade han ut skolpolitiken, miljöpolitiken, integrationspolitiken, den ekonomiska politiken samt en politik för hållbar tillväxt som exempel på områden där de båda partierna ”med enkelhet borde kunna hitta gemensamma lösningar”. Reinfeldt viftade lite åt Miljöpartiet, kanske efter samtal med sin partisekreterare men dessvärre blev det ”kalla handen” och därför bloggar nu Kent Persson om att Miljöpartiet har dragit sig mer åt vänster än Socialdemokraterna ock således kan man inte samarbeta med dem. Begåvad inställning värdig en hantlangare till en fd. MUF ordförande tillika författare till tvenne epos numer en statsminister som håller på att avveckla välfärden, fast Kent Persson tycker att vi skall värna välfärden inte bara kärnan som hans chef anser.  Det där med samarbetet med en fd. Sverigedemokrat är ju förstås intressant, hur var det med det Kent?

Kent Persson är också väldigt aktiv på Twitter där han tar alla tillfällen att hylla sin chef i alla sammanhang och likna Stefan Löfvén med att vara sämst i den senaste partiledardebatt som skedde i Agenda härförleden. Så här beskrev han sin chef;

”Reinfeldt dominerar med glöd och engagemang. Det går så sakta för Löfven att man somnar. Löfven är faktiskt sämst ikväll”, skrev Kent Persson bland annat under debatt

Alla vi andra samt som vanligt expertkommentatorer i media branschen  såg lite annorlunda på debatten, vanligt uttryck ”en trött statsminister utan engagemang”.  Men de flitiga hyllningarna till Fredrik Reinfeldt gjorde många irriterade och Kent Persson kallades bland annat för ”Bagdad Bob”.

Vi har ju förstått att det är knapert med räknekunskaperna  också.  Så fort man släckt lamporna och stängt dörren till den avslutande presskonferens som behandlade Socialdemokraternas budgetmotion så hade Kent Persson klart för sig att 14.000 jobb skulle gå förlorade på Socialdemokraternas budgetmotion. Var han fått sina beräkningar från eller hur han kommit fram till dem lyste med sin frånvaro. Nåja någon vecka därefter annonserade Jan Björklund (FP)  att det rörde sig om hela 25.000 jobb som var i farosonen. Men den som trodde att Björklund tog i visste inte att det fans en moderat statsminister som höjde budet till hela 100.000, allt på ungefär 2 veckors tid. Kent!  i politiken går det med rasande fart, med betoning på rasande. Vem av er hade rätt då? Ingen vet, allt är bara gissningslekar för allianspolitiker!

Kent har i sitt tidigare liv faktisk varit försäljare också, en av hans tidigare kamrater vill hävda att han är den sort som skulle kunna sälja konserverad gröt?  Nu skall han, med hjälp av sina meriter som ”grötförsäljare” sälja moderat välfärdspolitik??????

Något finns väl ändå som man kan uppskatta denne  ”slyngel” för!  Jodå efter att ha ”supit” och härjat en del i sitt liv beslöt han sig för att bli nykterist faktiskt, hedervärt ändå! Så här säger han själv;

”- Sedan 1994 är jag nykterist. Jag kom i ett läge där jag kände att jag ville välja väg i livet. Drickandet av alkohol var på väg in i ett läge där jag var tvungen att välja – och då valde jag att bli nykterist. Det har jag varit sedan den dagen”.

Ja Kent!  Jag har hört av erfarna alkisar tillika alkohol läkare att man tappar mycket av sina hjärnceller av för mycket alkoholkonsumtion. Så det var ju tur att du slutade i tid innan allt försvann!

Jag som faktiskt blev lite ledsen över att moderaternas ”blonda nedslag” försvann då har nu blivit lite gladare för fortsätt Kent att generera ”floskler” så blir du lagom till valupptakten en värdig efterträdare till Arkelsten som Socialdemokraternas starka ess! Tack Reinfeldt!!!!!!

I politisk argumentation har det blivit allt mer viktigt att använda sig av en retorik eller synonymer som är laddade och som behöver ”avladdas” för att bättre appellera till människor, i detta fall väljarna, andra ord behöver ”laddas” för att uppnå sina syften.

Jag har tidigare skrivit om politikers sätt att argumentera för sina syften och då särskilt moderaterna som verkligen har lyckats i det avseendet vad avser synonymer och emotionella uttryck. Vi tycker i stor utsträckning att politiker är verklighetsfrånvända, de ser inte den verklighet som vi väljare ser. Detta ges särskilt uttryck då man talar om ”politikerbroilers” det vill säga de som aldrig haft annan sysselsättning än just politik, unga pojkar och flickor som träder in i den politiska världen genom sina respektive ungdomsförbund lär sig ett sätt att argumentera sitt politiska budskap, ofta och inte helt oväntat mycket ”teoretiskt”. Det blir mer av tyckande än reell kunskap inom de olika ämnen man fastnat för. Motsatsen ser vi i de politiker som har en helt annan bakgrund, åtminstone inledningsvis, politiker som kommer från näringsliv eller annan sysselsättning tar dessa erfarenheter med sig i den politiska argumentationen. Dessa politiker får oftast ett högre förtroendekapital hos väljarna än dess motsats, de vet vad det handlar om.

Inom analytisk politisk filosofi försöker man för det mesta inte att rent psykologiskt analysera varför ens politiska motståndare har den ena eller andra uppfattningen. I alla fall gör man inte det explicit. Man försöker övertyga motståndaren genom att visa att hans uppfattningar är orimliga,  inte genom att visa att dom är uttryck för den ena eller andra grundläggande värderingen. Människor omfattar den ena eller andra politiska riktningen i stor utsträckning för att det är såna de känner sig, som personer.  På den politiska arenan uttrycker politikern vem han/hon är.  Detsamma kan inte sägas om sånt som traditionellt behandlas av förnuftet, som kunskapsteori eller matte (förutom möjligen för en matematiker). Man ändrar inte vem man är över dan pga några mer eller mindre sofistikerade argument.

Viktigt i ett tal är att engagera lyssnarna, rationella argument går oftast inte hem av den enkla anledningen att rationella argument inte styr människors agerande eller uppfattningar om sakers tillstånd, sedan spelar det ingen roll hur tydlig ock logiskt man formulerar sig. Att engagera, nå fram är att få lyssnaren att agera är att använda sig av just emotionella begrepp som känns igen.

Pathos är ett grekiskt ord som betyder ”lidelse” ”affekt” att väcka känslor. Pathos är ett centralt begrepp inom retoriken som där handlar om de starka känslor som en talare söker väcka hos sina åhörare, samt de känslor som faktiskt väcks hos publiken. Denna sinnesrörelse står oftast i samklang med de känslor som talaren själv visar. Jag vill hävda att moderaterna använder sig av just Pathos tre fundamentala ben, nämligen följande; Logik, Etik samt Emotionell retorik för att övertyga väljarna att de har rätt i sina påståenden.

Låt mig ta några påståenden som ofta framförs i debatter och tal;

Skattesänkning ersätts med ”jobbskatteavdrag”. Skattesänkning, ett laddat ord som knappast appellerar till väljaren då definitionen ställer följdfrågor, hur skall skattesänkningen finansieras och hur kommer skattesänkningen drabba mig som person. Trots att definitionen kan anses vara ett positivt laddat ord så har skattesänkningar aldrig riktigt gått hem hos de stora flertalet väljare. Avdrag däremot är något som ses positivt för de allra flesta, avdrag i deklarationen kan ge minskad skatteinbetalning och i bästa fall en rejäl återbetalning, pengar som man kan använda till något positivt. Hur många gånger hör vi inte ”Jag fick tillbaka på skatten i år” med glädje och man funderar genast på vad man skall göra med dessa pengar. Man ersatte således skattesänkningar med jobbskatteavdrag som bättre associerar till något bra ock positivt. Det omvända förhållandet brukar användas när man debatterar eller talar om motståndaren.

Andra värdeladdade uttryck som behöver laddas är ersättning som ersatts av ”bidrag”, Bidrag associerar till ersättning utan någon motprestation och anses av den anledningen vara något skamligt. Syftet är ju också att den som erhåller ”bidrag” skall skämmas och stigmatiseras.

”Drivkrafter” och ”sänka trösklar” Drivkraft är en annan definition som syftar till att individen betraktas som lat utan egen kraft att själv ta sig ur sin situation och därför behöver någon form av stimulans, dock räcker det inte enbart utan ”sänkta trösklar” i sammanhanget hävdas öka drivkrafterna hos individen men betyder inte lättnader för individen utan skattelättnader för  företagen för att förhoppningsvis göra företagen positiva till att anställa. Något egentligt samband finns inte och är dessutom svårt att bevisa. Drivkrafter innebär att man sänker livsuppehållande ersättningar eller ”bidrag” samt ger det en begränsad tid för att därefter förlora ersättningen eller erbjudas annan ersättning där man i princip lämnar hela sitt liv i händerna på myndigheterna att agera utifrån det regelverk som fastställts av politikerna. Drivkraftens  egentliga och huvudsakliga syfte är det ordspråk man kan knyta till denna regerings åtgärder ”hungriga vargar jagar bäst”

”Utanförskap”  Själva ordet associerar till någon som befinner sig utanför, inte tillhör gemenskapen. Det kan vara i princip vad som helst som åsyftas, en handikappad exempelvis, eller arbetslös, invandrare, sjukdom, mobbade offer. Det finns ett otal orsaker som kan härledas till ett utanförskap.  För det mesta anser vi att det är ”synd” om de som befinner sig i ett utanförskap, det hör inte hemma i ett samhälle där gemenskap och lika värde är en av hörnpelarna. Utanförskapet är således ett emotionellt värdeladdat ord som ofta används av politiker för att beskriva olika skeenden i samhället utan att gå närmare in på vad som skall ingå i definitionen. Ofta hör vi ”Vi har minskat utanförskapet” Vilket utanförskap? Vad ingår i ordet utanförskap? Sådana följdfrågor ställs sällan.

Vem kunde ana, att ”etniska svenskar mitt i livet” var ett uttryck för att påvisa invandrarnas höga andel av arbetslöshetstatistiken? Här ville Reinfeldt inte direkt peka på den höga andel av arbetslöshet som vi, de allra flesta, känner till hos gruppen invandrare och använde sig av en omvänd retorik genom att hävda att massarbetslöshet inte var en rätt benämning på hur situationen ser ut i landet vad avser etniska svenskar. Reinfeldt har därefter försökt att förklara sig genom att hävda att han pekade på, genom sitt påstående, att han minsann inte gömmer olika gruppers situation. Jag anser att han snärjt sig och det alldeles i onödan. De allra flesta uppfattade hans uttalande som ännu ett försök att negligera arbetslösheten och naturligtvis blev följden en stormande kritik. Ingen tror på allvar att Reinfeldt skulle vara rasist men genom sitt ordval spelade han dem i händerna dessvärre. Kommunikation är inte lätt alltid.

Reinfeldts retoriska akilleshäl är också att han tenderar att vara abstrakt när han talar. Som exempel kan påvisas följande och ofta förekommande  ordval  ”Sysselsättningen växer även om vi behöver göra mer” detta bör understrykas med siffror annars står bara ord mot ord. Att sysselsättningen växer är för väljarna positivt och det vet naturligtvis Reinfeldt eller vem som nu använder sig av uttrycket, något annat tycks inte väljarna vara intresserade av. För begreppsbildning utan konkretisering är att underkänna väljarna i hög grad och vi återkommer därmed till politikernas verklighetsfrånvända bild och resultat av sina egna åtgärder. Man tror att abstraktion är det som väljarna föredrar utan inblandning av siffror hit och dit. Men det finns motsatsen till abstraktion och som politikerna gärna använder sig av när det passar, man vill ge uttryck för konkretisering, och i fallet ”sysselsättning” väljer man ett konkret tal, ett absolut tal. Absoluta tal attraherar väljaren för det är konkret och visar på ett påtagligt sätt att man lyckats. Men absoluta tal är av intet värde om man inte jämför det som andel av något. Ofta hör vi framförallt moderaterna tala i absoluta tal när man menar att sysselsättningen ökat med 200.000 och nu senast uppgav Reinfeldt tom. 300.000 i partiledardebatten i Agenda härförleden. Påståendet strider dessutom mot all vedertaget sätt attberäkna sysselsättning i absoluta tal. Jag kan förstå moderaterna för beräknar man sysselsättningen på ett vedertaget riktigt sätt som andel av befolkningen så har sysselsättningen inte alls ökat i den omfattning som moderaterna anger. Det blir således ett mindre positivt och kanske tom. negativt budskap till väljarna.

Jag har i ett tidigare blogginlägg skrivit om just ”nation branding” ett sätt att förändra bilden av Sverige ur ett globalt perspektiv. Samma ide kan användas att förändra medborgarnas bild av, i detta fall moderaterna. Tillvägagångssättet är detsamma, man påtalar resultatet av en politiskt åtgärd i abstrakta termer kryddat med emotionella vokabulär tillräckligt många gånger intill detta fastnat i medborgarna medvetenhet.

För att motverka dessa krafter krävs en större politisk medvetenhet hos medborgarna, möjligheten att se igenom alla dessa emotionella uttryck och förstå och kräva konkretisering av abstrakta politiska uttalanden. Främst bör journalistiken kräva detta för medborgarnas räkning, detta saknas eller så saknas viljan dessvärre.

Det sovande folket är en bok från 1993 författad av Fredrik Reinfeldt och utgiven av Moderata ungdomsförbundet (ISBN 91-86194-10-0). I boken argumenterar Reinfeldt för ett övergivande av den generella välfärdspolitiken i Sverige, för kraftiga skattesänkningar och för ett tillbakarullande av statens åtaganden även i fråga om till exempel utbildning, lagstiftning, kultur och medier, en nattväktarstat.
I sitt inledningsanförande på socialdemokraternas kongress 2009 rekommenderade partiordförande Mona Sahlin läsning av boken, inte som en bok att inspireras av utan för att förstå den Moderata ideologin.

Citerar valda delar av Fredrik Reinfeldts sammelsurium av funderingar där han blandar science fiction, moraliska principer och någon slags dagbok över en tid som närmast kan beskrivas som en ”krigsförklaring”  mot den svenska modellen, (välfärden)  den modell som många länder sett med avund på och tagit delar av för att omsätta i sin egen politiska struktur.

”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd.” (sid. 52)

”Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion.” (sid. 111)

”Politiker skapar inga resurser och kan därför inte heller ställa ut löften om resursernas fördelning.” (sid. 111)

”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.” (sid. 112)

Redan med dessa citat ur boken förklarar Reinfeldt att någon välfärd skall vi inte längre tro på och gör vi det så är vi mentalt handikappade och indoktrinerade.
Vi ser idag efter 6 år av en moderatledd regerings omvälvande systemskifte som består av en avveckling av den välfärd som generationer före honom byggt upp i landet.
Citaten visar på ett skrämmande sätt den verklighet som i alla väsentliga stycken upprepar sig till en verklighet. Frågan är hur kunde Reinfeldt få mandat att avveckla välfärden?
Ock hur stämmer Reinfeldts ständiga upprepande om att värna välfärdens kärna.

Jo med allsköns emotionella begrepp såsom ”utanförskap”, en definition som beskriver människan som en otroligt svag organism, en individ utan driv eller eget livsintresse.
Arbetet är heligt och förlorar fåret sitt arbete blir denne apatisk, förlorar kontakt med verkligheten och det så kallade ”utanförskapet” är ett faktum. I det sovande folket beskrivs individen utan egna drivkrafter, försoffad och pacificerad, de sk ””Sovhjärnorna” som slutligen dör välfärdsdöden.
Men vad som till yttermera visso är stadgat är att utan trygghetssystem där vi skall förlita oss på privata dito är ett utmärkt sätt att mer eller mindre ”dödförklara” en stor andel av befolkningen, att öka ojämlikheter, klasskillnader och kriminalitet som en följd.
Det är just detta vi i en allt större utsträckning åser idag med Alliansens politik som i allt väsentligt bygger på en ideologi författad av Reinfeldt 1993.

Stenen i handen på den starke (1995) ett ytterligare epos författad av Fredrik Reinfeldt (m.fl.) där han anser b la. att skattebrott är ett resultat av för höga skatter – vem av någon annan än en inpiskad nyliberal skulle kunna tro något annat?
Det har skrivits otaliga hyllmeter om hur den av socialdemokratin skapade välfärdsstaten perverterat förutsättningarna för traditionell normbildning och mellanmänskliga relationer, liksom för samhällsekonomisk långsiktighet.
I den politiska debatten talar man inte längre i termer skattetryck som ett uttryck för hög skatt. Nu mer säger moderaterna ”skattenivå”, en omskrivning av skattetryck till den mildare formen skattenivå, jobbskatteavdraget är just ett sådant nytt ord och den egentliga skillnaden mellan dessa och det Moderaterna alltid har förespråkat; skattesänkningar, är i det närmaste obefintlig, men bara genom att sluta kalla det för just “skattesänkningar” har man lyckats vända en hel opinion till att sympatisera med den egna politiken. Att därutöver hävda att skattesänkningar, något man aldrig tidigare lyckats förklara andemeningen med, ökar sysselsättningen, och att, för att beskriva ännu ett nytt ord ”drivkrafter”,  få arbetslösa och sjuka i samhället att återgå i arbete genom att sänka möjligheterna för ekonomisk överlevnad. Säga vad man vill om svenskarna, men att få göra ”avdrag” har alltid varit uppskattat, och att få tillbaka på skatten efter att man har gjort avdragen ger både en känsla av att man har vunnit, och en möjlighet att få unna sig något fint när skatteåterbäringen kommer, därav det retoriska uttrycket ”jobbskatteavdrag” ett emotionellt uttryck som faller väljarna i smaken.

Reinfeldt och moderaterna satsar således på skönmålning av sin egna politiska åtgärder för att nå målet. Målet mot en nattväktarstat och Det sovande folket är bibeln för att nå detta mål.
Vi har efter 6 år av borgerligt regeringsinnehav en massarbetslöshet, ökad barnfattigdom, väsentligt ökad långtidsarbetslöshet, skyhög ungdomsarbetslöshet och ökade klyftor i samhället, allt statistiskt fastställt. Men det tycker inte chefen för högerregeringen.
Han har annan statistik, andra kurvor som berättar att Sverige är bäst i världen på jobb, i vart fall tillhör vi eliten i världen.
Slutsatsen är att moderaterna tänker vinna valet med sin tolkning av arbetsmarknadsstatistiken.
Detta har oppositionen att förhålla sig till.
Det kommer bli gyllene tider för olika siffernissar i politiken.
Anders Borgs teknokratiska syn på politik kommer att triumfera.
Allt går att ”yxa” till med moderat retorik ock egna verklighetsfrånvända analyser.

Undvik Reinfeldts nattväktarstat ”Rösta rätt rösta rött 2014”

Vi vill att kärnkraften successivt fasas ut med hänsyn till sysselsättning och välfärd och i den takt kärnkraftselen kan ersättas med el från förnybara källor och energieffektivisering.

Den borgerliga regeringen vill däremot bygga nya kärnkraftverk. Deras alternativ till snabba investeringar i förnybar energi är att det eventuellt ska byggas nya dyra kärnkraftverk om tio-femton år. Istället för att skapa långsiktighet för energiförsörjningen riskerar alliansens politik att viktiga satsningar på förnybar energi uteblir.

Vi vill driva på utbyggnaden av den förnybara energin och påbörja energiomställningen till säker och miljövänlig energi. Under tiden vill vi föra samtal mellan partierna, på båda sidor blockgränsen, för att åstadkomma en långsiktig energipolitik. Energifrågan är för viktig för kortsiktiga beslut och politiska spel. Vi kommer aldrig att medverka till att uranbrytning startas i Sverige.

Så vill Socialdemokratin utveckla energipolitiken, långsiktiga överenskommelser som gagnar industrin, jobben och medborgarnas garanti för säkra och miljövänliga alternativ. Att därvid satsa på forskning för att snabbare kunna investera i förnybar energi som ger nya arbetstillfällen är ett klokt beslut. Men det tycker inte Alliansen!!!!!

Socialdemokraternas partiledare Stefan Löfvén har vid ett antal tillfällen sträckt ut handen till regeringen i syfte att få till stånd en långsiktig energiöverenskommelse men har hitintills fått nej med följande motivering;

Svenska företag och konsumenter måste kunna lita på att det finns en trygg energiförsörjning. Det förutsätter att energiföretagen får långsiktiga spelregler och stabila villkor för sin verksamhet. Ständigt ändrade spelregler leder till otrygghet och uteblivna investeringar, vilket i sin tur leder till höga elpriser och att den nödvändiga klimatomställningen uteblir. Detta är en del i överenskommelse om en långsiktig och hållbar energi- och klimatpolitik som partierna i regeringen slöt i februari 2009.

Allianspartiernas långsiktiga energiöverenskommelse omfattar tiden från 2009  ock fram till valet 2014! hur man kan benämna en långsiktig energiöverenskommelse som sträcker sig 5 år över tid är en i alla avseenden märklig syn på långsiktighet, såvitt man inte förutsätter att allianspartierna vinner valet 2014 och trots detta kan det knappast ens då kallas långsiktig. Inom regeringen finns ingenting om forskning för att få fram miljöalternativ utan man grundar sin överenskommelse med att det krävs en trygghet för elkonsumenterna att tillgången på el säkras. Man menar härvid också att ständiga spelregler leder till otrygghet, uteblivna investeringar, (läs byggande av ny kärnkraft)  vilket skulle leda, till enligt regeringen, ökade kostnader och den nödvändiga klimatomställningen uteblir. Det finns ingenting om satsningar och forskning om framtida klimatomställning. Överhuvudtaget har man ingen klimatpolitik värd namnet.

Centerpartiet har ”förutom kovänt i kärnkraftsfrågan”  hävdat att genom överenskommelsen åstadkommit världens mest ambitiösa mål för förnybar energi.

Den krassa sanningen är att regeringen vill inte satsa på klimatförändringar mer än det som anslås i direktiv av EU, att gå steget längre och kanske bli ledande i energiomställningen för EU området är ingenting för Alliansen.

Det blir helt förbjudet för staten att ge ekonomiskt stöd till ny kärnkraft. Helt fel. Riksdagen beslutar inte om något förbud. I regeringsförslaget heter det att ”statligt stöd i form av direkta eller indirekta subventioner kan inte påräknas” och näringsutskottet har dessutom tillstyrkt Sven Bergströms motion som innebär att regeringen uppmanas återkomma till riksdagen med förslag om lagstiftning eller andra åtgärder med innebörden att direkta eller indirekta statliga subventioner inte kan påräknas.  ”Ingen regering kan binda en framtida regering till sina egna löften….den tid som behövs innan man faktiskt kan beställa en reaktor är betydligt längre än livslängden för en regering.”   Därmed  faller regeringens sk.långsiktiga överenskommelse.

Den tidigare Centerledaren Maud Olofsson avslöjar i DN  den 13 mars 2012 att hon många gånger knutit näven i fickan över Folkpartiledaren Jan Björklund. Hon anser att han är illojal mot alliansens energipolitiska överenskommelse. så här säger hon;

”Folkpartiet har aktivt motarbetat förnybar energi, säger den tidigare vice statsministern. Maud Olofsson är irriterad på hur Jan Björklund agerat i frågan om Saudiarabien.
Om man nu ska avslöja hur förhandlingar i regeringen går till som ju Jan Björklund har gjort när det gäller det militära samarbetet med Saudiarabien så kan jag ju säga att i alla regeringens diskussioner om förnybar energi har vi haft mest problem med Folkpartiet, säger hon.
 Jan Björklund har aktivt motarbetet förnybar energi, trots att det ligger i uppgörelsen att vi ska stimulera sådan. Men det säger han inte utåt. För det skulle ingen människa begripa, att det finns ett parti i Sveriges riksdag som är emot förnybar energi.”

I ock med Alliansens energiöverenskommelse har man brutit den folkomröstning som skedde den 23 mars 1980. Det förslag som vann omröstningen lades fram utav Socialdemokraterna och Folkpartiet. Efter folkomröstningen beslutade riksdagen att alla reaktorer skulle vara avvecklade till år 2010. Man fastnade för denna tidpunkt eftersom Forsmark 3 och Oskarshamn 3, som skulle tas i bruk först 1985, antogs ha en teknisk livslängd på 25 år. Årtalet 2010 var inte formellt en del av någon av linjerna i folkomröstningen, men det kom att användas i kampanjen för Linje 2. Det stipulerade avvecklingsårtalet 2010 har nu passerat, men någon avveckling är inte förestående. Istället röstade riksdagen den 17 juni 2010 ja till att tillåta byggande av nya reaktorer för att ersätta de befintliga, vilket alltså är i direkt strid med framförallt linje 3.

Enligt överenskommelsen får nya reaktorer endast byggas av de företag som redan äger kärnkraftverk i Sverige skriver Expressen den 19 maj 2012. Ett av de tre företagen ägs dessutom av staten – och kontrolleras av näringsminister Annie Lööf (C).
De övriga två – finska Fortum och tyska Eon – är inte intresserade av att bygga nya reaktorer på grund av det politiska läget i Sverige. Ointresset är direkt förknipppat med Alliansens sk. långsiktiga överenskommelse???????? Så här skriver Expressen vidare;

”Folkpartiledaren och kärnkraftsförespråkaren Jan Björklund har ilsknat till på skrivelsen i överenskommelsen och kräver nya förhandlingar.
Jag vill gärna höra argumentet om varför tyska Eon ska avgöra om svensk basindustri inte ska få bygga en ny reaktor. Det vore väldigt oliberalt av en borgerlig regering att genom lagstiftning låsa in kärnproduktion i privata monopol, säger han till Dagens Industri. 
Men Centerpartiets ledare, Annie Lööf, vägrar att riva upp sin företrädares överenskommelse. 
Det är otänkbart att omförhandla energiöverenskommelsen. Jag tycker att det är ett oansvarigt krav av Jan Björklund, säger hon till Dagens Industri.”

Kan svenska folket hoppas på att Löfvén med hjälp av främst Miljöpartiet och kanskeVänstern river upp alliansens energiöverenskommelsen och att parterna kallar till en blocköverskridande  överenskommelse istället, en långsiktig energipolitik,som sträcker sig några år längre än den som Alliansen överenskommet om,  där hänsyn tas till jobben,  industrins framtida behov samt medborgarnas behov av elenergi jämte forskning  för alternativa energikällor som gör det möjligt att framledes fasa ut kärnkraften i enlighet med den folkomröstning som skedde 1980, dock med tillägget att kärnkraftsreaktorerna successivt ersätts med energislag som är miljövänliga och säkra ur drift synpunkt? Det förefaller som åtminstone Socialdemokraterna och miljöpartiet skulle kunna verka för en sådan långsiktig överenskommelse. Att räkna med att Folkpartiet, som använder kärnkraftsreaktorerna som sina egna kramgoa kuddar, är inte att räkna med, moderaterna som i enlighet med sin marknadsliberala syn sannolikt inte är intresserad har ju visat sig på den näst intill obefintliga miljöpolitik man bedriver överhuvudtaget. Centern som inte är villig att göra ett dugg mer än vad EU direktivet säger,  och KD???????

Jan Björklund!!!!! Fd militär och nu Folkpartistisk Skolminister????? 

Björklund ansågs vara en duktig militär, hans kamrater och forna kolleger ansåg honom som en som kunde gå hur långt som helst. Varför stannade inte Björklund vid sin läst?  Många ansåg, dock, honom också mycket hård och dominant. Tecken vi sett ett otal gånger via media och andra sammanhang. Nu hänger han med i reserven för att sedan 2005 vara folkpartistisk politiker på heltid. Politisk aktiv blev han dock redan 1976  då han blev medlem i ungdomsförbundet. Han ägnade sig tidigt åt skolpolitiken, ock har profilerat sig och sitt parti  i skolfrågor allt sedan han valdes enhälligt till partiledare 2007.  Idag betraktar jag Folkpartiet som näst intill ett enfrågeparti, Natovänlig tillika,  där samtliga andra frågor utom profilfrågan tycks vara underställd moderaterna.

Björklund anser att dagens elever har för liten kunskap i svensk historia och religionskunskap. Möjligen kan det vara så men skolans kärnämnen då? är dessa inte lika viktiga? Dessutom anser han att eleverna inte skall ha något inflytande över sin tid i skolan, att eleverna i sann demokrati får vara med att påverka sin skoltid är således utesluten i Björklunds värld, ”håll käft och gör som jag sagt” är en kvarleva från 50 talsskolan där jag själv gick en gång. Han ville likna det med att man kan inte låta sjukhuspatienter ha inflytande över sjukhusen. Medinflytande är man emot således, måhända ett arv från kaserngårdarna? Han har dessutom hand om forsknings- och högre utbildningar trots avsaknad av akademiska examina.

Det är minst sagt en märklig skolpolitik Björklund bedriver. Han gick till val på att i grunden förändra socialdemokraternas ”flumskola”. Var han medveten om att Folkpartiet var en ivrig samarbetspartner till Socialdemokraterna och de facto byggde gemensamt upp denna nu av Björklund sk. flumskola?  Jan Björklund tycker att allt som inte handlar om katederundervisning är flum. Han har en idé som gör att man tar skolan 50–60 år tillbaka i utvecklingen.Var han dessutom medveten om att det var under 90-talets början då det under den dv. borgerliga regeringen genomfördes en rad omfattande skolreformer med syftet att stärka skolan och förbättra elevernas resultat. Det var moderaterna som införde det fria valet av skola, systemet med skolpeng och en rad undantag i skollagen för fristående skolor. De var också ansvariga för de nya läro- och kursplanerna med fasta kunskapsmål.  Så när major Björklund kritiserar det svenska skolväsendet så kritiserar han sig själv i samarbete med moderaterna. Hur många visste om detta?

Populism, sakfel och förakt har präglat Björklunds kritik mot skolan främst utbasunerad i det liberala mediaorganet Dagens Nyheter där Björklund fick fritt spelrum för sin kritik, en kritik som inte var vederlagd varken vetenskapligt eller statistiskt. Nu har det ju varit symptomatisk för hela den borgerliga Alliansregeringen förstås så där skiljer sig inte Folkpartiet från de övriga. Björklund har förvisso aldrig kritiserat 90 talets omläggning av skolpolitiken bortsett från kommunaliseringen som han själv var med och genomförde med hjälp av Socialdemokraterna. Nej han gick för säkerhets skull längre bak i tiden, nämligen 60 och 70 talets skola som orsak till hans kritik. Det var således den tidens skola som han ansåg vara ”flumskolan”. Svartmålningen lyckades, allmänheten blev till slut övertygad om att bilden stämde. Trots att Björklunds beskrivning saknar all vetenskaplig grund, hade budskapet gått hem.

När den borgerliga regeringen tillträdde 2006 fick Björklund ansvaret för att genomföra en totalomläggning av skolpolitiken. Mer prov, mer betyg, mer kontroll och ordning och reda är de bärande tankarna. Diciplin skulle vara en bärande del av skolans vardag.  Björklund vill centralstyra skolan och bestämma allt i minsta detalj. Arbetet skedde i ett rasande tempo och utan några ansatser till blocköverskridande överenskommelser eller samverkan med facken, Björklund vet bäst själv. Björklund vill inte ha några breda lösningar eller blocköverskridande uppgörelser. Han vet att han vinner mycket mer på att framställa skillnaderna mellan sig och oppositionen som avgrundsdjupa.

Det finns ingen forskning som visar att eleverna lär sig mer av tidigare betyg eller betyg i fler steg. Däremot finns det exempel på att elever kan lära sig även utan betyg. De svenska eleverna i grundskolan, till exempel, hade lysande resultat, på alla stadier, fram till 90-talet, trots att de inte fick betyg förrän i åttan. Inte heller elitklasser och elitskolor har visat sig framgångsrika. Länder som har ett uppdelat skolsystem och elitskolor har sämre resultat än de som har ett sammanhållet. Inte heller har någon hört Björklund vara bekymrad över de klyftor som nu växer fram inom skolan trots att ökade skillnader sänker det samlade resultatet. Merparten av Björklunds alla skolreformer blåser på i segregerande riktning.

Ingen andra chans i Björklunds skola!! Har här gått igenom vissa valda delar av den nya skollagen och länkar facktidningen Kommunalarbetarens chefredaktör Liv Beckströms eminenta redovisning som jag i alla stycken håller med henne om.

Björklund!! Det är våra barn du experimenterar med, mina barn behöver inte din skolpolitik,mina barn vill lära sig och är ivriga inför detta faktum. Dina föråldrade insikter om skolan behövs inte, vi vill ha en skola som formar och lär för framtiden och däri ingår medverkan,eleverna skall lära sig ta ansvar genom att vara delaktiga, den tar du ifrån mina barn och gör dem till slavar under betygshetsen, den hets som gjorde skolan och skolarbetet sämre den vill du återinföra. Du riktar kritiken mot hur skolan var på 60 0ch 70 talet! Vill du gå ännu längre bak i tid innan du finner din idealskola?  Din kritik riktar sig naturligtvis  inte emot det du och ditt parti var med om att genomföra under 90 talet, då när nedgången i den svenska skolan påbörjades. Det vill du bortse från. Det enda du genomför är piskor utan morötter. Att med iver överlåta skolan till riskkapitalister som skall göda redan feta ock bukstinna direktörer i skatteparadisen när vinsterna istället borde återgå till skolans verksamheter för att därmed höja kvalitén är du världsbäst på enligt all tillgänglig statistik. Det bästa du kan göra för den svenska skolan är att du skaffar dig självinsikt och lämnar över skolpolitiken till Socialdemokraterna senast 2014.

Man kan aldrig sluta fascineras över det faktum att det tycks vara enklare att inkompetensförklara en hel yrkeskår, än att inkompetensförklara en enskild minister.

Massarbetslöshet eller inte massarbetslöshet?

Det var den stora frågan i valrörelsen 2006 och det var den frågan som avgjorde valet enligt många bedömare, inte minst Socialdemokraterna själva.

Så här uttryckte sig Reinfeldt i en partiledardebatt i Riksdagen den 12 oktober 2005;

”Vi har formerat själva och i bärande delar med vår allians en politik för att fler ska få jobb. Vi tänker sätta Sverige i arbete. Moderaterna tänker gå till val 2006 som det nya arbetarpartiet. Vi tänker säga till väljarna: Ge oss din röst för att vi ska sätta Sverige i arbete, så att fler ska få möjligheten att forma sin tillvaro utifrån den självständighet det ger att ha ett jobb!

Vi utmanar en regering som säger att det räcker att vara bidragsförsörjd för att vara trygg i Sverige. Det är inte vår uppfattning. Vi tänker aldrig sluta anstränga oss för att se till att fler får jobb och kan komma bort från bidragsförsörjning till arbete. Vi utmanar en regering som döljer arbetslösheten snarare än att göra någonting åt den.”

Alliansen använde ofta siffrorna 1 miljon, 1,2 miljoner eller 1,5 miljoner i utanförskap. Detta var ett resultat av att man räknade arbetslöshet som: ”Befolkningen i förvärvsaktiv ålder (16-64 år) minus antalet sysselsatta minus antalet studerande som inte söker arbete dividerat med befolkningen (16-64 år) andelen uttryckt i procent. Detta kallade moderaterna för ”bred arbetslöshet” eller ”verklig arbetslöshet”.

Om vi börjar med att kontrollera arbetslösheten i enlighet med det nya sättet att beräkna arbetslösheten så var den enligt SCB som följer;

”Enligt SCB var arbetslösheten sista augusti 2005  5,2 procent. 2006 var den 6,1  procent …”

Då!!! Ansåg Reinfeldt att vi hade massarbetslöshet!!!

”Enligt SCB var arbetslösheten sista mars 2012  7,7 procent”.

Idag!!! Anser Reinfeldt att vi INTE har massarbetslöshet???????

Aningen förbryllande minst sagt! Men förklaringen kom så sent som den 16 maj  i år då TT ställde följande fråga;

”Hur länge ska man vänta innan man stimulerar ekonomin? Till tio procents arbetslöshet? Det är nu en arbetslöshet som ni beskrev som massarbetslöshet 2006”

Reinfeldt svarar på följande sätt;

”Det är inte korrekt att beskriva Sverige som i ett läge med massarbetslöshet. Om man tittar på etniska svenskar mitt i livet så har vi mycket låg arbetslöshet. Vi beskrev då (2006) ett vidare utanförskap som handlade om att en stor del av de som var i arbetsför ålder, men som inte jobbade, inte beskrevs som arbetslösa. Och utanförskapet har minskat”

Då ställer sig vän av ordning frågan, hur stor var då massarbetslösheten 2006 med Reinfeldts sätt att beskriva situationen idag?  2006 var arbetslösheten bland utrikes födda 22%. 2012 var den 35%. Statistik finns från januari 2005 och framåt hos Arbetsförmedlingen.  Det blir ännu mer förbryllande med Reinfeldts sifferjonglering när man upptäcker att arbetslösheten ökat under hans regeringsinnehav med hela 13%. Hur var det nu med Reinfeldts massarbetslöshet?

Om Reinfeldt menade massarbetslöshet 2006 så är massarbetslösheten 2012 större bland de som han menar ”etniska svenskar” vad han nu menar med uttrycket egentligen? Etniska svenskar finns inte som begrepp i statistiken. Bland utrikes födda är den definitivt större, nämligen hela 13% under hans regeringsperiod.

Dags att sluta ljuga Reinfeldt och återgå till sanningen

Läste nyss en artikel där Reinfeldt intervjuades av Tidningarnas telegrambyrå där Reinfeldt ansåg att arbetslösheten inte var så stor om vi räknar bort invandrarna, nja han sa faktiskt etniska svenskar.

Ett huvudlöst uttalande som egentligen inte är helt ovanligt vad avser Reinfeldt och hans moderater. Vi minns när OECD presenterade sina siffror över genomförda mätningar avseende ökade klasskillnader i 22 länder varav Sverige var det land där ökningen var ojämförligt störst. Motargumentet var följande;

”Tar man bort den tiondel som betraktas som fattiga och den tiondel av de rikaste så har vi ingen klasskillnad i vårt land”

När Rädda Barnen, en opolitisk organisation, som lever på bidrag av svenska folket gör årligen en undersökning om hur det är ställt med våra barn i Sverige och hur de drabbas av den åtstramningspolitik som Alliansen kör. När Reinfeldt fick frågan sa han så här;

”Vi har ingen ökad barnfattigdom i Sverige, det är bara vänsterpropaganda och populistiska uttalanden.”

Nu gäller det den höga arbetslösheten. Om man utgår från ”etniska svenskar” så har vi ingen massarbetslöshet. Det sista av förtroende för denne demagog försvann med detta uttalande. Jag trodde uppriktigt på honom när han talade om Sverigedemokraterna att moderaterna kommer aldrig att främja deras politiska åskådning i realpolitiken, vi samarbetar inte med främligsfientliga partier. Nu flörtar han vilt med Sverigedemokraterna genom sitt skabrösa uttalande om etniska svenskar och arbetslösheten skall nu skyllas på invandrarna.

Vi hör ofta hur Reinfeldt talar om att ”värna välfärdens kärna”. Ja inte bara han, hela det moderata etablissemanget säger exakt likadant, ett mantra väl inövat på det moderata kansliet i Riksdagen måhända.  

Men vad menar Reinfeldt egentligen? En kärna är inget att ha utan det omgivande fruktköttet, en kärna kan aldrig gro utan omgivande omtanke och skötsel. Sol, vatten och värme får kärnan att gro och utveckla sig till något gott för alla. Kan det vara det som Reinfeldt åsyftar när han talar i kejserlig omtanke om att ”värna välfärdens kärna”?  Nja, inte om man frågar de som blev sjuka och inte heller de som är arbetslösa och ja egentligen de flesta människor man talar med då får man obönhörligt svaret på vad begreppets egentliga innebörd betyder i moderat tappning.

Välfärdens kärna betyder i moderat tappning en kärna som skrumpnar och tappar livsgnistan. Eller vad sägs om den sjuka sjukförsäkringen? Eller försämringarna i A-kassan, eller tveksamma utförsäljningar, avknoppningar på det moderata språket, av våra Apotek, sjukhus mm. Allt detta som vi med gemensamma ansträngningar byggt upp under generationer av hårt arbetande medborgare skall nu slängas framför fötterna på rovgiriga riskkapitalister som med benägen hjälp av räntesnurrornas magiska möjligheter att föra ut statens subventioner ur landet till välgödda bukstinna direktörer som också medgetts möjligheter att köpa hummer och annat ”gött” till frukostborden med hjälp av moderaternas momssänkning av krogmaten.  Allt medan Anders Borg skäller på bankerna för att de inte sänker boräntorna, vilket bankerna struntar i. vilket får åtminstone mig att tro på spelet för gallerierna.  Apoteken är inget undantag,  Göran Hägglund (KD)  säljer ut Apotek i rasande fart, knappt att privatintressena hänger med, utan tanke på de nu av de största apoteksbolagens alarmerande rapporter om olönsamhet i verksamheterna som främst stavas glesbyggd. Jodå visst har vi fått fler Apotek i storstäderna men inte i glesbyggden för det är just där som det inte riktigt fungerar med Hägglunds teorier om valfrihet. Hägglund kliar sig i huvudet och anser via sin pressekreterare att Apoteksbolagens rapporter bara är skrämselpropaganda.

Var det inte moderaterna som sa innan valet att sjukhusen skulle inte knoppas av? Ja det var nog innan Reinfeldts hustru Filippa fick hand om Landstinget. Strax därefter avknoppades Serafen för en blygsam summa av 700.000 kr för att därefter vidaresäljas med en vinst på nära 20 miljoner. Försäljningen har inte bara rönt uppmärksamhet den är också föremål för rättslig prövning och under tiden försöker man få till en högre summa pengar allt för att minimera skillnaden som uppgår till ca 19 miljoner. Jag säger bara; ”Lycka till”

Var det inte Reinfeldt som lovade att deras arbetslinje skulle skapa 500.000 nya jobb? Vart tog alla de jobben vägen?  Istället blev ytterligare 40.000 utan jobb,  30.000 internerade i slavlägret Fas3, ytterligare 1.5 miljoner står utanför A-kassan, färre sjuka får ersättning, allt medan Reinfeldt skryter om att 200.000 arbetstillfällen skapats,märk ordet ”arbetstillfällen”. Nonsens säger forskarna, nej säger Finanspolitiska rådet, nej säger konjukturinstitutet, alla samstämmigt överens om att det går inte att utvärdera jobbskatteavdragets effekter med de metoder som man har att tillgå. Nåja vad gör väl det så länge Reinfeldt kan fortsätta sprida sina lögner och lura folket hur duktiga man varit.

Var det inte Reinfeldt som lovade att jobbskattevadraget skulle självfinansieras och att några lån skulle inte behövas?  Men efter valet lånade regeringen 25 miljarder kronor till jobbskatteavdrag. Så här sa Reinfeldts presschef på frågan om varför?

”Du menar att vi har bundit oss vid någonting 2006 för jobbskatteavdragets steg ett och två som sedan gör att vi inte kan göra någonting annat med steg tre och fyra efter en svår finansiell kris?” 

Där ser man hur ett vallöfte kan bli, visst kanske han inte sa något om jobbskatteavdrag 1 och 2 men det tredje och fjärde ja det ingick inte i några löften. Sen kom krisen, den kris man brukar säga är den värsta någonsin, Krugerkraschen på 30 talet var kanske en susning mot den kris vi nu upplever åtminstone om man skall tro på Borg och Reinfeldt.

I valmanifestet utlovades inkomstskattesänkningar på ”minst 45 miljarder kronor”. Det vill säga: Det kunde bli mer än så. Det blev 70 miljarder kronor.
– I och med det har vi inte bara uppnått vårt vallöfte från 2006 – vi har överträffat det, skrev Fredrik Reinfeldt i Aftonbladet.
Men faktum är att Reinfeldt samtidigt bröt ett annat centralt vallöfte. För om alliansen var otydliga, medvetet eller omedvetet, med den stora omfattningen på de planerade skattesänkningarna så var de borgerliga partierna inför valet desto tydligare med att de skulle finansieras fullt ut. Valmanifestet 2006 hade därför en tydlig brasklapp: Det kunde inte uteslutas att ”ytterligare åtgärder för att minska de offentliga utgifterna blir nödvändiga”, för att kunna finansiera det andra steget av jobbskatteavdraget.
Detta för att visa väljarna att det nu var slut med den borgerliga historien av stora budgetunderskott och Moderaternas övertro på självfinansierande skattesänkningar. Det höll bara halva mandatperioden, den första mandatperioden. Alltså betydelsen av att minska offentliga utgifter stavas välfärdens kärna. Det betydde att de som var sjuka och arbetslösa fick finansiera jobbskatteavdragen fortsättningsvis, man kallade det för ”drivkrafter”. De som var sjuka och arbetslösa skulle inte tro att man kunde fortsätta vara det utan att straffas.

Sedan Reinfeldt kom till makten har ett enormt gap öppnat sig mellan fattig och rik. Vi har nu de största skillnaderna på 10 år – och de bara växer. Fattigdomen ökar ordentligt barnen lider i Reinfeldts samhälle de barn vars föräldrar inte fick del av Reinfeldts ynnest.  Sedan 2006 har den fattigaste tiondelen av befolkningen förlorat 600 kronor – varje månad. Samtidigt har de rikaste ökat sina inkomster med 14 900 kronor i månaden. Ojämlikheten har ökat betydligt snabbare än i de flesta andra OECD-länder. Slovakien, Tjeckien, Norge, Danmark och Slovenien är numera mer jämlika än Sverige. Välfärdens kärna skrumpnar,  för många i samhället.

Sverige som en gång var ett land med social trygghet håller på att förvandlas till ett u-land i strykklass. Alliansens hårda politik drabbar allt fler människor som riskerar att falla ner i social och ekonomisk misär.

Så här ser det ut i Sverige anno 2012.

• Högerregeringen har drastiskt försämrat villkoren i arbetslöshetsförsäkringen. Den som är arbetslös får ersättning i högst 300 dagar, 450 dagar för föräldrar till barn under 18 år. Deltidsarbetslösa får endast ersättning i 75 dagar.
• Högern har också infört ett tuffare arbetsvillkor i försäkringen. För att ha rätt till a-kassa måste du de senaste 12 månaderna ha jobbat minst 80 timmar i månaden i minst sex månader, eller 480 timmar fördelat på sex sammanhängande månaders arbete.

Källa: Arbetskraftsundersökningen, AKU, och Arbetsförmedlingen.

Nu förstår jag när Reinfeldt talar om att ”värna välfärdens kärna”

Det finns två saker jag avskyr i grunden och det är först och främst främlingsfientlighet, den främlingsfientlighet som utvecklats under partier som Sverigedemokraterna, Fremmskrittspartiet Norge, Dansk Folkeparti bara för att nämna några i vår närhet. Det andra är högerns nyliberala omdaningar i människors vardag till gagn för marknadsfundamentalism, sådan partier representeras av Moderaterna i vårt land som ett av flera exempel runt om i Europa.

Men det här inlägget skall handla om Sverigedemokraterna och dess väg mot finrummen i det svenska parlamentet. Vad är det för mekanismer i samhället som bär fram partier som Sverigedemokraterna och andra nationalistiska och invandrarfientliga organisationer? Och vilka är det som i huvudsak underhåller dem? Ock vad är egentligen främlingsfientlighet?

Först en historisk återblick vad avser Sverigedemokraterna som kanske kan ge några av svaren.  Sverigedemokraterna betecknar sig som demokratiska nationalister samt socialkonservativa och placerar dem till höger om     vänster-högerskalan. Dess profilfrågor är invandrings- och brottsbekämpning. Man påstår sig dessutom vara emot den överstatlighet som utvecklats inom EU gemenskapen. Partiet säger sig också ta avstånd från mångkulturalism och rasism i det svenska samhället.  Sverigedemokraterna bildades 6 februari 1988. Partiets grundare och tidiga förgrundsgestalter utgjordes till viss del av personer tidigare verksamma i nationalistiska och rasistiska partier och organisationer som Framstegspartiet, Sverigepartiet och Bevara Sverige Svenskt, däribland Leif Ericsson.  En av partiets tidiga ordförande, Anders Klarström, var tidigare aktiv i det nazistiskaNordiska Rikspartiet. Partiet kännetecknades inledningsvis av högerextremism och aktivism.  Anders Klarström var som tonåring aktiv i det nynazistiska Nordiska rikspartiet. Sverigedemokraterna menar att partiet inte kände till detta när Klarström valdes till talesman på partiets riksårsmöte i Stockholm i juni 1989 och att Klarström tog avstånd ifrån sin gamla partitillhörighet under sin tid i Sverigedemokraterna!!!!!!!!.  År 1986 dömdes Klarström till dagsböter för mordhot mot Hagge Geigert och för trakasserier mot antirasister. Idag säger sig Klarström vara antirasist, måhända den insikten kommit med åldern! År 2005 valdes Jimmie Åkesson till partiledare för Sverigedemokraterna efter inre stridigheter. Ett år senare bytte Sverigedemokraterna partisymbol. Tidigare hade SD haft en hand hållande en fackla i svenska flaggans färger, en symbol lånad av brittiska National Front. Den ersattes med en blåsippa. Jimmie Åkesson förklarade bytet av symbol med att partiet genomgått så djupgående förändringar att partiet inte var detsamma som för 10–15 år sedan och att detta måste visas i yttre symboler.

Vilka mekanismer bär fram Sverigedemokraterna? Som tidigare nämnts är partiet sprunget ur rasistiska och främlingsfientliga organisationer och man har inte ideologiskt förändrats särskilt mycket vad avser invandringspolitiken. Man är fortfarande emot allt stöd till invandrarorganisationer, man vill förbjuda all modersmålsundervisning i skolorna, man vill förbjuda religiösa byggnader som inte har sin anknytning till den kristna tron, flera av partiets företrädare har i olika sammanhang sagt att moskéer på svensk mark skall förbjudas, lovdagar i skolan skall endast omfattas av traditionellt kristna högtidsdagar. Man vill minska invandringen till ett minimum alldeles särskilt av invandrare som kommer från kulturellt avlägsna länder. Man vill motverka alla förändringar av den svenska befolkningssammansättningen, ett medborgarskap skall, enligt nationalistiska principen endast vara ett privilegium avsett för svenskar.  Man vill också införa begränsningar i anhöriginvandringen att omfatta endast makar och dess gemensamma barn. Införa avgift på ett prisbasbelopp för äktenskap med icke svenska medborgare. Högt uppsatta Sverigedemokrater som sjunger nazistiska kampsånger och Sverigedemokratiska representanter som gör grova rasistiska uttalanden var vad som fångades med dolda mikrofoner när tre journalister från radioprogrammet Kaliber bestämde sig för att granska Sverigedemokraterna. Omedelbart efter avslöjandena kommer partiledaren Jimmie Åkessons mycket förutsägbara lögner och bortförklaringar. Han anser inte att uttalandena är rasistiska, samtidigt som han påstår att de är ”undantag”. Men enligt de tre reportrarna, som under ett halvt års tid följt Sverigedemokraterna i Göteborg, Malmö och Stockholm, förekommer rasistiska uttalanden på en tredjedel av partiets möten.
Sverigedemokraterna har även konsekvent förnekat något som helst samröre med nazister. ”Det skulle vara en total katastrof för oss. Nu finns det ju tack och lov ingen i ledande ställning som någonsin varit inblandad i något sånt.” sade styrelseledamoten Niklas Krantz . Det året hade 37,5 % av medlemmarna i Sverigedemokraternas partistyrelse dokumenterade kopplingar till nazistiska organisationer. Jimmie Åkesson sägs dock ha medverkat till att rensa bort dessa influenser under hans ledarskap.

Främlingsfientlighet. Ibland framförs åsikten att ordet främlingsfientlighet används för att man inte vill nämna saker vid dessa rätta namn och använda ordet rasism, eftersom det låter hårdare. Andra menar att en skillnad mellan rasism och främlingsfientlighet är att främlingsfientligheten också kan drabba människor som på något sätt är annorlunda än majoriteten i ett visst sammanhang, även om de har samma etniska tillhörighet. Grunden till rasismen och främlingsfientligheten är i vilket fall exakt den samma: antagandet att det är möjligt att dela in mänskligheten i grupper, behovet av att göra så och sedan behandla människor olika beroende på vilken grupp de tillhör.  Med det som utgångspunkt får man anse att Sverigedemokraterna är ett främlingsfientligt parti med rasistiska inslag. Men även om partiet säger sig vara emot främlingsfientlighet och rasism så underblåser man dessa tendenser i samhället genom sina åsikter.  Migrationsinformation genomför mätningar avseende svenskars inställning till invandring där svenskar rent generellt kan betraktas som positiv till den invandring som sker.  Sverigedemokraterna brukar också tendera till att överdriva invandringen i Sverige i andel av befolkningen jämfört med andra europeiska länder.  http://www.migrationsinfo.se/framlingsfientlighet/framlingsfientliga-partier/

Vilka är Sverigedemokraternas sympatisörer? Den brittiska tankesmedjan Demos genomförde under sommaren 2011 en enkätundersökning bland medlemmar i olika Facebookgrupper med anknytning till högerpopulistiska partier i Europa. Under tre veckor fick           16 000 medlemmar i Sverigedemokratiska facebookgrupper möjlighet att svara på den svenska delen av undersökningen . Enligt Demos undersökning så ser en mycket hög andel av de sverigedemokratiska sympatisörer negativt på Sveriges framtid. 81 procent höll inte med om påståendet ”Sverige är på rätt  väg”. De viktigaste frågorna för de sverigedemokratiska sympatisörerna var att bevara den svenska kulturen och identiteten från hot som de anser kommer utifrån, till exempel mångkulturen och den islamistiska extremismen.  SD-sympatisörerna har liten tillit till andra människor. Endast 32 procent av dem svarade ja på frågan om man kan lita på andra, jämfört med 68 procent av Sveriges befolkning i genomsnitt. De litar också mindre än genomsnittet på myndigheter och olika institutioner förutom armén som de har större tillit till än vad genomsnittsbefolkningen har. Majoriteten (63 procent) av de sverigedemokratiska sympatisörerna  är unga män mellan 16-20 år. Den som vill se den digitala presentationen som genomfördes på ett seminarium anordnad av Fores 2012 länkar jag videon här. http://www.youtube.com/watch?v=0oZTaKK-Cmw

Henrik Oscarsson, professor i statsvetenskap, har studerat Sverigedemokratiska väljare.   Han slår fast att unga män är överrepresenterade bland Sverigedemokraternas väljare. SD-väljare bor i större utsträckning på landsbygden, framför allt i södra Sverige. Bjuv, Eslöv, Hörby, Landskrona, Sjöbo, Svalöv, Svedala, Tomelilla, Trelleborg och Åstorp var starka fästen vid 2006 års val. Vidare skriver Henrik Oscarsson att:

”…sd-väljarna skiljer sig dramatiskt från övriga partiers väljare när det gäller politiskt förtroende, intresse, kunskap och utbildning. Det politiska förtroendet är mycket lågt. Endast 11 procent av sd-väljarna uppger att de har mycket eller ganska stort förtroende för politiker (jämfört med 46 procent bland samtliga väljare). Andelen politiskt intresserade är lägre (45 procent) än snittet i valmanskåren (55 procent). Graden av anhängarskap är också lägre än för alla andra partiväljare: endast tio procent av sverigedemokraternas väljare uppger att de betraktar sig som anhängare av partiet (snittet är 31 procent). Den genomsnittliga politiska kunskapsnivån bland sd-väljarna mätt med ett kunskapsindex med 16 kunskapsfrågor är nästan en standardavvikelseenhet lägre än befolkningssnittet (5,7 poäng jämfört med 7,3 poäng). Och endast nio procent av sverigedemokraternas väljare har examen från en högskoleutbildning (befolkningssnittet i vår jämförelse är 22 procent)”.

Unga outbildade män således och i specifika regioner. Kanske något för ungdomsförbunden i de olika partierna att ta tag i för att motverka främlingsfientligheten och den groende rasismen.

Reinfeldts definition på allmänintresset  “ansvarstagande, måttfullhet och långsiktighet” är så urvattnad att begreppet blir politiskt meningslöst. För bortsett från självklarheter som att ingen vettig människa vill se misskötta statsfinanser, vilket allmänintresse är gemensamt för fondmäklaren på Östermalm och städerskan från Botkyrka i det vardagliga livet?

Vilka sociala och ekonomiska erfarenheter förenar grupper där den ena kan köpa sommarhus på Fårö och fjällstuga i Chamonix medan den andra inte har råd att gå till tandläkaren eller åka på semester? Det är som om de skilda livsvillkor som människor har helt enkelt inte existerar i Moderaternas värld. Skrämmande men knappast förvånande. Den moderata politiken har alltid förnekat reella maktförhållanden och skiljelinjer i samhället. För att slippa tala om ojämlikhet och fattigdom, som bara är vänsterpropaganda,  att ojämlikheter och fattigdom  idag ökar i Sverige förnekar moderaterna trots dels internationell såväl som nationell statistik på området.  Att arbetsgivare och anställda inte sällan har motstridiga intressen på arbetsmarknaden. Att människor med olika familjebakgrund inte har samma möjligheter att förverkliga sina livsdrömmar. Moderaternas endimensionella ideologi väjer för sådana frågor. Man lever i förnekelsens bubbla.

Att tala om vikten av “allmänintresset” när Reinfeldts egen politik så tydligt har gynnat specifika särintressen är mer än magstarkt. Samtidigt står allt fler svenskar helt eller delvis utanför den reguljära arbetsmarknaden I en växande kö av långtidsarbetslösa. Under den moderatledda regeringen har långtidsarbetslösheten vuxit med 143%. Ett resultat av drygt 5 år av moderat arbetslinje. Fler fattiga, fler bidragstagare, fler arbetslösa utan några som helst möjligheter att komma tillbaka.  Kommunernas utbetalningar av ekonomiskt bistånd ökade med 2% till 24% under första kvartalet 2011 jämfört med motsvarande period förra året, om man inte räknar med ekonomiskt bistånd och introduktionsersättning till flyktingar. Det visar ny statistik från Socialstyrelsen. http://www.socialstyrelsen.se/publikationer2011/2011-6-11  Andelen svenskar med försörjningsstöd fortsätter att öka, och öka, och öka…………. !!!!!!

De riktade reformer till stöd för utsatta grupper som Reinfeldt klandrar de rödgröna för att vilja genomföra är inget särintresse utan tvärtom ett allmänintresse. All vetenskaplig forskning på området klyftor i samhället visar entydigt på ett samhälle som moderaterna inte ansluter sig till. Om vi inte vill ha ett samhälle som skaver av motsättningar och klyftor som ytterst slår tillbaka mot hela samhället i form av otrygghet, misstänksamhet och rädsla, ligger det i allas intresse att stödja utsatta grupper, att utjämna klyftor och orättvisor och sörja för ett samhällsbygge där människor upplever att man har lika goda förutsättningar som någon annan att förverkliga sina livsdrömmar. Allt detta motverkas av moderaterna, det två tredjedelssamhälle som moderaterna infört tycks vara en långsiktig strategi kallad arbetslinjen. Arbetslinjen går som en blå tråd genom hela den moderata sfären och övergår allt i samhället, till och med vapenexporten är beroende av arbetslinjen.

Rätten till arbete är en självklar rätt för alla alldeles oavsett moderaternas arbetslinje och två tredjedels samhälle. Rätten till arbete har varit ett signum för socialdemokraterna under hela dess existens och är det i minst lika hög grad idag som det var igår och som det kommer att vara i framtiden. Moderaternas självutnämning till ”Det nya arbetarpartiet”  bygger enbart på det faktum att bryta isär samhället i ”Tärande och närande” ett två tredjedels samhälle där de som är arbetslösa och sjuka skall i den moderata retoriken stigmatiseras genom emotionella uttryck som utanförskap där man likt ”ulven i fårakläder” uttrycker en sympati som egentligen bottnar i en värdering som är den rakt motsatta till sympati (antipati).

Reinfeldt anger själv att de borgerliga ”använder regeringsmakten att tjäna allmänintresset”.  Mot bakgrund av att de rikaste 10 procent svenskarna fått 60 % av de borgerligas skattesänkningar, vilket bl.a. gett familjen Reinfeldt själv en skattesänkning med 125.000 och innehavare av slottsliknande villor 10-20000 i månaden.  Man kan också se hur arbetsgivarna erhållit en rad lättnader och behållit avdragsrätten för sina fackliga organisationer. Samtidigt har avdragsrätten för fackavgifter dragits in för löntagarna.  Var befinner sig allmänintresset i en sådan politik? Vidare uttrycker sig moderaterna på följande sätt;

”Moderaterna är ett parti som bärs av värderingar” i ”en tro på människan, frihet, ansvarstagande, marknadsekonomi och rättstat”

Skulle själv lätt kunna ansluta mig till den uppfattningen och det är just dessa val av ord som lurat svenska väljare, dessa val av emotionella uttryck i den politiska debatten som fått svenska väljare tro på att moderaterna är det parti som antagit den socialdemokratiska rollen i samhället och att det är moderaterna som står för förnyelse, ambitioner och visioner i samhället.  Läs den kursiva texten igen! Värderingar, tron på människan? Vad innebär värderingar och tro på människan för moderaterna? Inkluderar detta solidaritet för utsatta grupper i samhället?  Ja, de som nu ser hur tredjedelssamhället utvecklas kan knappast se någon solidaritet i den moderata ideologin snarare ett utvecklat särintresse där allmänintresset förblir ett intresse för moderaterna att gynna de välbeställda i samhället, eller cyniskt de närande.

Bryr sig folk om ifall Sverige långsamt glider Isär. Jag vet inte men jag gissar att valet 2014 kommer att visa på vad svenska folket tycker.

Det hävdas ofta att journalister oftast är politiskt mer vänster än höger! Stämmer detta verkligen?

Journalister tillhören yrkesgrupp i samhället där den enskilde individens personliga värderingar och åsikter direkt kan påverka yrkesutövningen. Det är inte unikt för journalister. Det finns därför ett legitimt vetenskapligt intresse att studera de värderingar och åsikter som finns hos olika inflytelserika grupper i samhället.

Svenska journalister är idag mer gröna än röda.

Politisk opinionsbildning drivs i medierna mer än mediernas huvudsakliga syfte – att granska makten!
Här har socialdemokratin – enligt mig – tappat mycket mark.
Tittar vi på hur det mediala landskapet ser ut kan man konstatera att 17 nyhetstidningar är idag socialdemokratiska medan drygt 70 är borgerliga.
Redan här kan man tala om ett våldsamt borgerligt övertag.
Många svenska tidningar startades av duktiga entreprenörer för hundra år sedan och mer.
På ledarsidorna sjöngs oftast etablissemangets lov.
När arbetarrörelsen växte sig stark föddes så några socialdemokratiska eller socialistiska tidningar.
A-pressen såg ljuset först 1947 och hann därefter vanskötas i mer än femtio år innan den försvann i brist på socialdemokratisk mediepolitik över huvud taget.
Studerar man statistik från TU -Tidningsutgivarna – så finner man ett våldsamt medieövertag för den borgerliga sidan.
Särskilt tydligt blir det under en valrörelse.
Det lilla folkpartiet är till exempel oerhört överrepresenterat i svenska medier.
Att folkpartiet inte bildar regering är märkligt när man räknar titlar för den liberala pressen.
Det finns 38 liberala tidningar i Sverige med Dagens Nyheter, Expressen och Svenska Dagbladet – den senare konservativ – i spetsen.
Andra tunga folkpartitidningar är Uppsala Nya Tidning, Nerikes Allehanda i Örebro, Göteborgs-Tidningen, Kvällsposten i Malmö, Göteborgs-Posten samt Sydsvenskan.
Men även i klassiska arbetarstäder som Västerås finns nu bara en folkpartitidning – VLT – och i förra valet försvann också socialdemokraterna från makten i kommunen.
Centerpartiet sålde för ett par år sedan sitt tidningsinnehav och blev därmed Europas rikaste politiska parti med drygt 1600 miljoner kronor på banken.
Men det finns femton Center-tidningar i landet som talar Annie Lööfs och centerpartiets lov.
Allt från Ljusdals-Posten över Östersundsposten till Norra Skåne. ÖP äger förresten den S-märkta Länstidningen i Östersund.
Renodlat konservativa tidningar är det dock ont om. Kanske mest beroende på en rad av konservativa tankesmedjor sprungna ur diverse näringslivsorganisationer som – obekräftat – stöttar framförallt Moderaterna ekonomiskt.
Det finns bara sju som sjunger Moderaternas lov med Svenska Dagbladet i spetsen och Norrbottens-Kuriren i andra änden.
Men vi får lägga till ytterligare fyra som kallar sig konservativa med Nya Wermlands-Tidningen som den största.

I Sverige är det tio tidningar som kallar sig politiskt obundna.
Haparandabladet är ett exempel och Dagens Industri ett annat.
Hur obunden den senare är kan verkligen diskuteras då den – på ett synbart sätt – tydligt hyllar borgerliga värderingar.
Fyra tidningar har kristen inriktning – till exempel Dagen och Kyrkans Tidning.
Lika många – fyra – har socialistisk inriktning.
Där finns Flamman, Arbetaren och Internationalen – på senare tid har ETC fått en nyrenässans – samtliga dock med mycket blygsamma upplagor.

Räknat i procent så har de borgerliga partier ett stöd av 75-25%  i medierna.
Ändå – till trots – står ofta opinionen och väger mellan det socialistiska och borgerliga alternativet.
Tidningsläsning är inte heller någon utdöende verksamhet i Sverige – trots mörka anspelningar om en förestående ”tidningsdöd” och trots ett generöst presstöd som framförallt de så kallade morgontidningarna främst begåvats med – Expressen och Aftonbladet har inget presstöd däremot.
Enligt TU var den samlade upplagan 3,6 miljoner betalda tidningar 2009.
Och 70 procent av landets 25-44-åringar läste en morgontidning.
I Dagens Nyheter – landets största morgontidning – av den 2 september 2012- toppas förstasidan och nyhetsuppslaget av att väljarna tror på en borgerlig valseger föregått av en växande andel av mer eller mindre seriösa opinionsmätningar.
Ledarsidan hyllar regeringens ekonomiska politik och man berättar att Folkpartiet och KD klättrar mest på medietoppen – trots sin litenhet.
Jag vill här citera Sven Elander – pressekreterare för MP:ets språkrör Åsa Romson – som skriver följande;

”Borgerliga ledarsidor har under denna mandatperiod givit regeringspartierna positiv PR till ett värde av över 3 miljarder kronor, enligt en uppskattning av mig. Stödet ges i form av positiv PR på borgerliga ledarsidor, och värdet uppskattas till över 800 miljoner kronor om året (inkl arbetskraft och motsvarande annonsvärde)”. ”Stödet överstiger vida det stöd som LO ger till socialdemokraterna. Längre ner i artikeln framgår hur jag har räknat (redan här en reservation för att jag verkligen, och jag menar verkligen, gjort uppskattningar och höftat, inte att förväxla med exakta siffror)”.

I den borgerliga pressen ser man ofta rubriker att regeringen lyckats hålla hårt i pengarna med hjälp av den ”fantastiske” Anders Borg.
Om Alliansen tappar i opinion är det naturligtvis Aftonbladets fel eller Löfvéns tysta strategi där väljarna förväntar sig något – alldeles oavsett Stefan Löfvén deltagit i den offentliga rummet.
När så Socialdemokraternas politisk ekonomiske talesperson Magdalena Andersson presenterade del av socialdemokraternas skuggbudget blev det en genuin sågning i den borgerliga pressen och regeringen gick omedelbart på offensiven och meddelade tryggt att allt som presenterats var som hämtat ur Alliansregeringens arbetsmarknadspolitiska åtgärder och framförallt planerade åtgärder som sedermera visade att de knappast existerade.
Att med 25% försvara sig mot 75% synes vara en hopplös uppgift. Sven Elander skriver vidare följande;

”Varje val rapporteras det om LO:s stöd till Socialdemokraterna. Folkpartiet och särskilt en herre vid namn Carl B Hamilton brukar räkna lite på vad LO:s stöd är värt. Uträkningarna är ganska godtyckliga, och det är inte så konstigt. Det är väldigt svårt att räkna ut vad opinionsbildning är värd i pengar. På samma sätt är det svårt att räkna ut vad de borgerligas stödtrupperna ”betalar” vid varje val för att stötta en borgerlig seger. Svenskt Näringsliv, Timbro, Almega, Skattebetalarnas förening, ja det finns en hel rad organisationer som mer eller mindre öppet kampanjar för borgerliga valsegrar”

Nå! Hur har Sven Elander beräknat det borgerliga stödet då?
Det skall tydliggöras att han på intet sätt gör anspråk på någon vetenskaplig beräkning av de borgerliga mediernas indirekta stöd för alliansregeringen.
Men ur ett rimlighetsperspektiv – och mot bakgrund av Carl Hamiltons (FP) egna godtyckliga beräkningar av LO stödet med 630 miljoner till Socialdemokraterna – tycker jag det kan vara intressant – inte minst mot bakgrund av den enorma slagsida till borgerlighetens favör medierna utgör.
Här skall också tilläggas att den samlade journalistkårens politiska sympatier tycks enligt undersökningar luta mot Miljöpartiet. Vad som är mer intressant att veta vilka politiska åskådningar journalister som skriver om ekonomi och politik har – det torde vara högst ointressant att veta vad en journalist som skriver om mode – som exempel – har för politisk åskådning.
På sjömansspråket ”styrbords (höger) slagsida” – den ”fina” sidan!!
Hur ser då Elanders beräkning konkret ut? Nedan citerade beskrivning visar hur han tänkt sig;

”Jag har hittat lite olika siffror på antal tidningar med någon form av borgerlig inriktning i Sverige. Enligt Wikipedia kan jag räkna till 48 stycken med inriktningen liberal, oberoende liberal, borgerlig, moderat, konservativ, centerpartistisk eller oberoende centerpartistisk (eller dylikt). Stora tidningar (upplaga över 100 000/dag) 6 stycken (DN, SvD, Sydsvenskan, Dagens Industri, Expressen, Göteborgsposten) Medelstora tidningar (upplaga 50 000 – 100 000/dag) 5 st (Corren, Nya Wermlands-tidningen, Dalarnas Tidning, Nerikes Allehanda, Uppsala Nya Tidning) Små tidningar (upplaga under 50 000/dag) Totalt 37 stycken Det är naturligtvis nästan omöjligt att räkna ut vad texter i tidningar är ”värda” i pengar. Redaktionellt material är alltid mer värt än annonser. Å andra sidan vet de flesta läsare att ledarsidan uttrycker en åsikt och inte är ”nyheter”. Men låt oss ändå göra ett litet räkneexempel. Vi värderar två saker: arbetskraft och plats i tidningen. Vi börjar med arbetskraften. För enkelhetens skulle räknar vi med att varje anställd kostar 50 000 kronor i månaden. Enligt Carl B Hamilton kostade en LO-tjänsteman 45 250 kronor år 2006 inklusive sociala avgifter (lön ca 28 900). Vi säger att ledarskribenterna tjänar ungefär lika bra och sen lägger vi på lite för inflation (jag vet, de tjänar nog mer). Hur många jobbar då på en ledarredaktion? Låt oss säga att de stora tidningarna har 4 heltidstjänster, de medelstora 1,5 heltidstjänster och de små 0,75 heltidstjänst. Vänta nu ett ögonblick innan ni börjar protestera vilt. Ja, jag vet att många tidningar har färre anställda, men detta är just ett genomsnitt. Jag tror ändå att dessa genomsnittliga siffror ligger i underkant. Det blir totalt 20 ledarskribenter (heltidstjänster) på de stora tidningarna, 7,5 på de medelstora och  27,75 på de små. Totalt blir det 55,25 heltidstjänster. Vi rundar av till 50. Okej, 50 tjänster * 50 000 * 12 månader = 30 miljoner i kostnader för att anställa. Nu ska vi räkna ut vad själva textutrymmet är värt. Låt oss inte sticka under stol med att det mesta som skrivs på borgerlig ledarplats i våra svenska dagstidningar syftar till att ge alliansen stöd. Inte allt naturligtvis, men låt oss säga 75 procent. Ibland släpper man in lite andra skribenter, ibland är någon kanske lite missnöjd med det lokala borgerliga styret, vem vet. Nåväl. Nu värderar vi ledartexterna lika högt som motsvarande annons skulle ha kostat. Ja, jag vet, det blir lite konstigt, men hur ska vi göra då? Oppositionen måste ju köpa annonsplats i tidningen om man vill nå fram med motsvarande budskap. Tidningarna har ungefär en sidas ledarsida i genomsnitt. Vissa har längre (som DN), andra har mindre ledarsidor, i synnerhet de små tidningarna. Sidan 3 i DN (stor tidning) kostar ca 300 000. En helsida i Svenskan (stor tidning) kostar ca 160 000. En helsida i Uppsala Nya Tidning (medelstor) kostar 73 300. Helsida i Västerbottenskuriren (liten tidning) kostar 52 800. Tyvärr har vi inte tid att kolla exakta priser för alla tidningar. Så vi hittar ett rimligt genomsnitt. Vi lägger oss väldigt lågt för att undvika upprörda känslor. Stor tidning: 150 000 för helsida. Medelstor tidning: 60 000 för helsida. Liten tidning: 30 000 för helsida. Okej, nu ska vi räkna. 6 stora tidningar * 150 000 = 900 000 5 medelstora tidningar * 60 000 = 300 000 37 små tidningar * 30 000 = 1 110 000 Totalt: 2 300 000 + 25 procents moms = 2 875 000 Vi beräknar det totala annonsvärdet av en helsida i samtliga svenska borgerliga medier till 2 875 000 per dag. Vi gångrar det med 365 för att få värdet för ett år: 1 049 375 000 Sen lägger vi på värdet av arbetskraften, dvs 30 miljoner och får 1 079 375 000 Sen är vi så schyssta att vi drar av 25 procent eftersom vi kan räkna med att en av fyra artiklar på borgerlig ledarplats handlar om något annat än att vrida debatten i en borgerlig riktning. En och annan självkritisk artikel slinker igenom. Då blir det 1 079 375 000 * 75 procent = 809 531 250 per år. Under mandatperioden blir det 809 531 250 * 4 = 3 238 125 000 Alltså: Borgerliga tidningar har stöttat alliansen med över 3 miljarder kronor under mandatperioden i positiv PR”.

Mot bakgrund av det – bevisligen – våldsamma borgerliga medieövertaget vi har i Sverige idag torde det vara en med stor sannolikhet rimlig bedömning som Elander gjort här – utan att göra anspråk på någon vetenskaplig analys.
3 miljarder skall således ställas mot 600 miljoner som är  Socialdemokratins andel enligt  Carl Hamiltons  (M) beräkningar – också lika ovetenskaplig analys trots att skillnaden är påfallande mot bakgrund av samma beräkningsgrund.
I princip kan sägas att det borgerliga medieövertaget är väl bekräftat.
Låt mig till sist tydliggöra att vi behöver media – främst i avsikten att granska makten och makthavarna.