Att rasera det min far och min farfar byggde för oss?
Idag läste jag ett inlägg, författat av Stefan Nordqvist, på Facebook som berörde mig djupt in i själen. För det han berättar har jag själv fått mig berättat av dels, min nu sedan lång tid tillbaka bortgångne farfar och farmor som var unga på den tiden då Arbetarrörelsen började sitt korståg mot fattigdomen och misären dels av min nu 87 årige far som fortfarande lever och minns tiden på 30 och 40 talet då Arbetarrörelsen växte sig allt starkare och arbetarna fick det allt bättre och bättre även om mycket kvarstod. Jag själv fick uppleva Erlanders tunga ock svåra arbete under sin långa period på Statsministerposten. Tre generationer som spänner över hela 1900 talet, den tid det tog för att skapa den trygghet och den välfärd som högern ihärdigt motarbetade under hela denna tid ock som vi nu ser raseras allt mer och mer.
Jag vill, med benäget tillstånd av Stefan, återge hans utomordentliga berättelse här nedan, den är ett stycke av en historia som vi allt för lätt glömmer, vi glömmer hur våra förfäder fick slita och slåss, stå på barrikaderna för att ”nypa” till sig lite av de som ”Gulaschbaronerna” såg som sitt privilegium.
Stefan Nordqvist.
När jag var barn berättade min morfar, om hur han tvingades stjäla eller tigga mat under första världskriget, för att inte svälta. Allt medan överklassens gulaschbaroner tjänade stora pengar på livsmedelsbristen.
Samma år som Per Albin Hansson konstaterade, i sitt beryktade folkhemstal 1928, att ”olikheterna äro stundom skriande” och beskriver ”den fattige ängslas för morgondagen, där sjukdom, arbetslöshet och annan olycka lurar”, drog min morfar ut alla sina tänder för att det kostade för mycket att hålla på att laga dem.
Under sitt yrkesverksamma liv som härdmästare och huvudskyddsombud på en cykelfabrik, fick han uppleva hur det Sverige som i hans ungdom bestod av två skilda nationer, en fattig och en rik, förvandlades till en av världshistoriens mest jämlika land. Han beskrev med stolthet sin egen resa från fattigdom och förnedring till välstånd, som en del av samhällets självklara utveckling tack vara arbetarrörelsen och demokratin.
Hur skulle han ha reagerat om han fått veta att vi nu åter lever i ett samhälle där det inte längre anses som självklart att alla skall ha råd att sköta sina tänder, medan riskkapitalister tillåts göra stora vinster på vård, skola och omsorg? Eller än värre, att hans eget parti inte bara brustit i att bjuda motstånd mot denna utveckling, utan i själva verket bidragit till att göra Sverige världsledande på liberalisering, med avregleringar och privatiseringar i en takt inget annat land kan mäta sig med. Eller att jag hans barnbarn skulle få uppleva ett Sverige där mitt barnbarn nu tvingas växa upp i barnfattigdom? En bister utgångspunkt hon delar med 1/3 av Malmös barn . Vad skulle min morfar ha att säga till mitt barnbarn? Vad kan jag säga?
Vad är jag själv för ett ideal för mitt barnbarn, om jag stillatigande accepterar att hon tvingas växa upp i barnfattigdom För mig är det nämligen uppenbart, att i princip alla stora samhällsproblem, som den ökade gängkriminaliteten i Malmö, eller olika former av utanförskap, segregation, rasism, brist på jämställdhet, ökad fysisk och psykisk ohälsa, skolelevernas försämrade resultat –”you name it”, åtminstone till en betydande del kan förklaras just av de ökade klyftorna i samhället.
De ökade klyftorna som barn fattigdomen är av är inte en olycklig omständighet, utan ett resultat av en medveten politik, som konsekvent slår mot de svagaste i samhället för att kunna erbjuda det stora flertalet lägre skatt, centerpartistiskt kommunalråd i Uppsala, konstaterar nyligen att ”fattiga i Sverige har det fantastiskt bra”. För i jämförelse med Bangladesh lever alla i Sverige en lyxtillvaro. Utifrån en sådan logik måste även svensk jämställdhet, för att inte tala om vår demokrati betraktas som extrema excesser av onödig lyx. I Bangladesh är kvinnorna minsann nöjda om de en eller annan gång får lämna hemmet utan att dömas till spöstraff!
Enligt flera olika uppgifter är ¾ av Sveriges befolkning mot de ökande klyftorna. Men varför höjer så få rösten? Är de för att den borgliga strategin lyckats? Vi tar emot våra extrapengar skattavdragen för att unna oss ökad konsumtion, och är därvidlag medskyldiga som inte vill kännas vid den misär som breder ut sig. Fattigdom har blivit ett tabu, som skapar rädsla och skuld ingen vill befatta sig med. Jag upplever en mjäkighet eller ängslan överallt. Alla tycks vara rädda för att säga ifrån med risk för att det kan slå tillbaks på dem själva. Den rädslan kan bara brytas genom att fler vågar.
Min morfar och hans generation var inte lika rädda. Han berättade ofta hur han stängde hela fabriken i egenskap av skyddsombud när hans arbetskompisars välbefinnande eller säkerhet riskerades. Vad gör vi, när vi ser våra kollegor, barn eller vänner utsätts?
Ingenstans är konsekvenserna av de ökande klyftorna i Sverige så förödande som just i Per Albin Hanssons uppväxt stad Malmö, men klyftorna ökar över hela landet, mer än i något annat jämförbart land.
Men dags att vi säger ifrån nu. Vi måste försöka skapa en stark opinion mot alla de som ökar klyftorna och därmed barnfattigdomen. Nu räcker det!
Detta är vad vi ser idag i en allt mer rasande fart. Har vi glömt vår historia? betyder det som våra föräldrar och deras dito ingenting idag? Varför låter vi det bara ske när vi ser hur skadorna drabbar många människor. Har vi blivit så förblindade av vår egen framgång att vi inte ids se andras olycka?
För att utveckla vår framtid måste vi se och lära av vår historia.
Stefan uppmanar alla som vill delta i hans grupp med sina erfarenheter och möjligheter att påverka då är du mer än välkommen att delta.