Moderaternas ny idéprogram
”Kampen för rättvisa har också historiskt varit en stark drivkraft för rösträtt, mot apartheid, för jämställdhet, mot diskriminering och för rättsstat. För Moderaterna är rättviseperspektivet ständigt närvarande.”.
Så låter ”Nya Moderaterna” och visst är det en vacker text utan tvekan, den återfinns i Moderaternas idéprogram som antogs av moderaternas partistämma i Örebro. Idéprogrammet fick rubriken ”Ansvar för hela Sverige”
Moderaterna skriver vidare följande som ett eftertryck på hur de förändrats som parti;
”Moderaternas väg till vad vi är idag har inte varit spikrak, och i likhet med flera andra partier har vi historiskt gjort ställningstaganden som det i efterhand går att ha synpunkter på. Vårt nya idéprogram är kanske det tydligaste exemplet på hur mycket vi har förändrats och förnyats”.
Låt oss gå tillbaka i tiden för att se hur man förändrats eller om man överhuvudtaget förändrats.
Nya Moderaterna (allmänna valförbundet, högerpartiet, moderaterna) har konsekvent under hela 1900-talet varit emot alla reformer som varit till fördel för andra än överklassen. Med benägen hjälp av historiker knutna till Moderaterna vill man hävda motsatsen, dvs att högern på intet sätt var emot alla de förslag som sedermera under Socialdemokratiska regeringar röstades igenom, man hade invändningar och egna förslag. Ock även om så var fallet så har de i alla fall inte lagt några egna progressiva förslag i akt och mening att förstärka demokratin och minska klyftorna i samhället.
Här nedan ges några axplock av alla de förslag man de facto var emot;
De var emot rösträtt för alla män. De var emot allmän rösträtt 1919-21. Moderata historiker brukar påtala felaktigheter i detta påstående, att högern som princip inte var emot förslagen. Men för att citera Arvid Lindman själv;
”Att få rösträtt är icke någon rätt för vare sig den ene eller den andre. Det enda avgörande därvidlag är statsnyttan.”
Lindman menade också att införandet av rösträtten var ”en svår kapitulation”. Detta kan man läsa i Ivar Anderssons bok ”Arvid Lindman och hans tid”. Vidare kan man läsa i partiprogrammet från Allmänna Valmansförbundet, 1911: förljande;
”I öfrigt bjuder oss vår uppfattning af ansvarsmedveten politik att afvakta erfarenhetens vittnesbörd om verkningarna af de viktiga författningsändringar som vidtagits, innan vi skrida till nya och ännu mera vidtgående. Af denna anledning kunna vi ej nu medverka till att införa politisk rösträtt för kvinnor.”
Punkten handlar om att högern var emot den allmänna rösträtten och att de tvingades acceptera den under brinnande hungerkravaller för att undvika en revolution, en överenskommelse mellan Branting ock Allmänna Valmansförbundet således.
Det blir aningen märkligt när man mot bakgrund av dessa uttalanden försöker skriva om sin historia idag. Ernst Trygger, ledare för förstakammar högern och sedermera statsminister Statsminister Ernst Trygger sa följande citerat:
”Ansvaret för att vi icke sagt ett obevekligt nej till denna nästan måttlösa omgestaltning av vår författning varken vilja eller kunna vi undandraga oss”.
Vidare uttryckte sig Trygger i riksdagsdebatten om allmän och lika rösträtt 1918 följande citerat.
”Många skola med grämelse se, hur hörnstenarna i vårt samhälle brytes sönder, och jag förstår dem, ty jag har aldrig under de 24 riksdagar jag bevistat, känt en grämelse så stor som den jag hyser, då jag nu måste biträda detta förslag.”
De var emot 2 veckors semester, motiveringen var att detta kunde uppmana arbetarna till lättja samt att näringslivet skulle få oanade kostnader av denna reform, de var emot fyra veckors semester av samma anledning. Att de var emot 8-timmars arbetsdag, ansågs öka arbetslösheten dramatiskt, förvisso ökade arbetslösheten något men återgick till de för tiden tämligen normala nivåerna relativt snabbt .
Mot dödsstraffets avskaffande, högern röstade emot förslaget med hänvisning till samhällets nödvärns- och vedergällningsrätt.
De var emot fria skolmåltider, skolmåltider skulle endast anordnas för barn med särskilda behov, dessa särskilda behov har jag inte kunnat verifiera.
De var emot allmän sjukförsäkring, Högern ville att staten skulle stå för 61 % av kostnaden i stället för regeringens förslag på 72 %. varför de röstade emot förslaget. Det var emot barnbidrag och ville istället införa sänkt skatt som kompensation.
Högern var emot fri sjukvård. De var emot ATP. Nej till partnerskapslag för homosexuella. Listan kan göras hur lång som helst.
Deras utrikespolitik har varit i första hand syftande till att stödja den starkaste makten i världen. England, Tyskland och sedan efterkrigstiden USA. De har stött alla USA:s krig oavsett innehåll. De har under senare år lyckas med vad bara Quisling lyckades med, att hjälpa ockupationsmakt på främmande mark. De har under de senaste 60 åren indirekt stött så gott som alla former av högerterrorism världen över med Contras i Nicaragua och Unita i Angola som två exempel, sannolikt av samma skäl som man tog avstånd från alla de manifestationer och det stöd samtliga partier gav ANC i Sydafrika. De stödde således indirekt apartheid i Sydafrika. I idéprogrammet står inte att moderaterna arbetat mot apartheid för det gjorde man definitivt inte, däremot antyder man i sin text att man var en del i kampen mot apartheid. Den kampen bestod i att gå hand i hand med USA som terroriststämplade ANC ock ville därmed inte stöta sig med stormakten. Afrikagrupperna var drivande i ISAK, Isolera Sydafrikakommittén som bildades 1978 och fick miljonen medlemmar. Stödet för bojkotten ökade och var aldrig en höger-vänsterfråga. Kyrkor, organisationer och framför allt partier på hela åsiktspaletten deltog. Alla utom Moderaterna. Först 1989, ungefär samtidigt som USA började överväga sanktioner och nästan trettio år efter Sharpevillemassakern, ett av apartheids mest uppmärksammade brott, var de med på en demonstration utanför sydafrikanska legationen. Demonstrationen handlade om att befria politiska fångar. Högern föklarade sitt ställningstagande enligt följande citerat;
”På 60-talet hade Högerpartiet, Moderaternas föregångare, linjen att om Sverige skulle delta i internationella bojkotter skulle de vara beslutade av FN. Det var inte bojkotten mot Sydafrika, och därför var Högerpartiets linje att Sverige inte skulle delta i den. Det är inte detsamma som att vara för apartheid.”
USA stämplade apartheid som en terrororganisation och man kan anta att moderaterna, som tillvänd USA sympatisör knappast ville ”stöta” sig med supermakten.
I gott sällskap har de stött alla Israels folkbrott sedan 1948. Man kan knappast vara moderat och Palestina vänlig.
Detta var en del av moderaternas historia. Att man vill frisera sin unkna historia istället för att, liksom Vänstern, göra upp med densamme betyder att man hellre mörkar med en tyst och gömd unken historia och friserar det som går att frisera för att därefter hoppas att det går vägen. Kanske det gjort det i nästa århundrade, men händelserna ligger allt för nära i tid ännu. Jag var själv ganska engagerad i motståndet mot apartheid. Jag var i Sydafrika under apartheid ock vad jag upplevde ock vad jag såg under den regimen är ännu en historia som är svår att ta till sig av i nutid.
Vad skiljer nya moderaterna mot den gamla högern? Det mest märkbara förändringar som skett har varit begreppsliga och hegemoniska. Moderater har valt förstärkningsmekanismer i olika begrepp som exempelvis arbetslöshet som numera kallas för “utanförskap” det blir psykologiskt tungt och påfrestande för folk att inte ha något jobb att gå till även om man är sjuk eller inte lyckats få tag på något jobb trots idogt sökande. Andra begrepp som är laddade har avladdats för att passa den konservativa synen på samhället och människors värde, det gäller exempelvis privatisering som numera kallas för “avreglering” psykologiskt ger detta en finare bild när något privatiseras, enligt moderat definition befrias ordet från krångliga “regleringar”. Detsamma gäller även nedskärningar i välfärden som numera kallas för “reduceringar”, en väsentligt mycket mildare definition. En definition som enligt den schlingmannska nationalencyklopedins ordlista ersatt skattetryck med istället “skattenivå” . Moderaterna har egentligen inte ändrats mer än på papperet, det är samma tankar om klassamhället där marknaden är överordnad allt annat och där staten i möjligaste mån skall , för att använda sig av moderat retorik, reduceras till ett minimum. I takt med moderaternas skattesänkningspolitik har klassklyftorna ständigt ökat samtidigt som arbetslösheten väntas öka. Detta är ett faktum som moderaterna väl knappast kan bortse från! Jodå! Det kan man och då på ett moderat ”finurligt” sätt, nämligen att ta bort de allra fattigaste och den allra rikaste andelen av befolkningen och OECD;s siffror som visar att klasskillnaden ökar snabbast i Sverige av alla andra EU:s medlemsstater och som på ett yttermera visso verifieras av SCB; senaste statistik, plötsligt inte alls är så stor. Noterbart är att Per Schlingmann ock Moderaterna endast påtalar de positiva aspekterna av skattesänkningarna, på det sätter försöker man etablera makt över människors känslor snarare än förnuft. Vårdbiträdena fick en viss summa mer i plånboken varje månad, det talar man gärna om, men dess följder och varifrån pengarna hämtas säger man inget om.
De nya moderaterna sätter griller i huvudet på förståsigpåarna – och det är just det som är meningen. Med ett dubbelt politiskt budskap, förpackat av USA-utbildade reklambyråer, låter sig inte moderaterna så enkelt beskrivas som antingen det ena eller det andra, varför både gamla och nya väljare kan attraheras, journalisterna distraheras och arbetarrörelsen får en svår motståndare med många ansikten. Man använder sig av en socialistisk retorik för att attrahera medelklass och arbetarna. Det visar Per-Anders Forstorp, docent på KTH, och Brian Palmer, amerikansk socialantropolog verksam vid Harvard och Uppsala universitet i boken George W. Reinfeldt.Där gör de en idéanalytisk närstudie av Reinfeldt och räknar samtidigt på vad moderaternas förslag betyder rent konkret. De konstaterar att mycket lite skiljer ”de nya moderaterna” från de gamla. De ser också likheterna mellan de svenska moderaterna och de amerikanska republikanerna. Republikanerna genomförde en ”politisk extreme make-over” och syftet var att vinna över arbetarklassen – men bara skenbart. Den gamla högerpolitiken gavs en ny förpackning där Bush framhävde sig själv som både self made och som en helt vanlig kille som tog arbetarnas parti mot ”eliten”. Med hjälp av näringslivspengar och pr-makare utmålade han sig som en mittenpolitiker, en”compassionate conservative”. Retoriken hade effekt. Just de som hade mest att förlora på Bushs politik – arbetare, arbetslösa, kvinnor, invandrare och sjuka – gav honom ett avgörande stöd. Också Reinfeldt utger sig för att vara self made och menar sig representera ”den lilla människan” mot ”eliten” och ”systemet” (det vill säga socialdemokraterna). Ledaren för ”det nya
Moderata arbetarpartiet. MAP??? arbetarpartiet” säger sig vara ”en av oss”, på samma sätt som Bush och en gång Thatcher, Thatcher som inspirerades av den amerikanska filosofen Ayn Rand, som ursprungligen flydde från det sovjetryska imperiet. Reinfeldt låtsas också ha gått mot mitten och blivit socialliberal. Mannen som tidigare jämfört välfärdsstaten med ”pest, smittkoppor och aids” framställer sig nu som välfärdskramare. Visst är det mystiskt? Men inte särskilt förvånande.
Karl Rove, en republikansk strateg som gjorde sig känd över hela världens som rådgivare till president George W Bush. Han hjälpte honom att bli guvernör 
i Texas och sen också president i USA. Han har dessutom agerat som rådgivare åt de svenska moderaterna – det enda utländska parti som ”the king of spin”skryter om på sin meritlista. Enligt flera uppgifter anlitade statsminister Fredrik Reinfeldt också Rove för att hjälpa moderaterna att vinna valet 2010. Dessa uppgifter har dock förnekats av moderaternas tidigare partisekreterare Per Schlingmann – numera statssekreterare i statsrådsberedningen med ansvar för kommunikationstrategi. Mot Schlingmanns förnekande står uppgifter på nätet där Karl Rove varit rådgivare åt statsminister Fredrik Reinfeldt i valrörelsen 2010.
1993 utkom en skrift författad av MUF ordförande Fredrik Reinfeldt som i stort följer den konservativa inställning partiet alltid haft och fortfarande har. I denna skrift tydliggör man följande citerat:
”Svenskarna är mentalt handikappade och indoktrinerade att tro att politiker kan skapa och garantera välfärd”.
”Välfärdsstaten är en omöjlig konstruktion.”
”Vi vill inte se ett samhälle där människor svälter, men i övrigt ska inga standardkrav skattefinansieras.”
Vem kan tro på att de gamla moderaterna har blivit de nya moderaterna,ett parti som gått mot mitten, som anger sig själva som ett socialliberalt parti? Den enda förändring som gjorts är ett utbyte av retorik men bakom retoriken lyser fortfarande konservativa idéer precis som på den gamla ”goda” tiden. Var ock en, vän av demokrati ock yttrandefrihet, kan själva tänka sig hur vårt samhälle skulle sett ut idag om inte Socialdemokratin gjorde sitt intåg på den politiska arenan som en politisk gren av fackföreningsrörelsen kamp mot alla de orättvisor ock feodala system som Allmänna Valförbundet hängav sig åt. Hur många förstår att LO ock Socialdemokratin är så starkt förknippade med varandra under större delen av hela 1900 talet? Den ville Nya moderaterna stjäla från oss genom att revidera sin historia.
Björn Alvebrand 
2 kommentarer