Reinfeldt här har du den fattigdom du förnekar…….

ta från de fattiga och ge till rikaVi konstaterar återigen den allt mer ökande fattigdom som drabbar många barn i vårt land. En fattigdom som man förnekar i regeringen. Sverige är fortfarande ett av världens rikaste länder. Ändå breder fattigdomen ut sig, hur kommer det sig?

Vi läser Rädda Barnens statistik och förfasas över att allt fler drabbas av fattigdom. Mer än var tionde barn växer upp i fattigdom. Och vet att siffran ändå är en lögn, eftersom Sverige är ett djupt segregerat land. Sanningen är att de många barn växer upp i områden med marginell eller obefintlig fattigdom samtidigt som andra bor i områden med 30%, 40% eller 50% fattigdom. Ändå är det bara ett Sverige vi möts av i det offentliga samtalet. Ett Sverige som består av medelklassmänniskor med medelklassproblem. Därför fick till exempel ROT- och RUT-avdrag stor plats i valrörelsen. Det Sverige som består av barn som får lägga sig hungriga och gå till skolan lika hungriga, det finns bara i verkligheten, inte i media, inte i valrörelsen, inte på debattsidorna. Dels för att vi som verkar i det offentliga nästan utan undantag inte är fattiga. Dels för att fattigdom är en skam. En djupt liggande som både är riktad inåt, som en dold svaghet, och dels är riktad mot de sina, föräldrar och släktingar som inte lyckats spela den lyckliga familjen tillräckligt väl, åtminstone inte ekonomiskt.

Det senaste uttalande av Statsministern gick att läsa i gårdagens Metro där Statsministern sa att ”det finns väsentligt fattigare barn”.  Javisst Reinfeldt! Vi matas via media näst intill dagligdags om svåra förhållanden i länder som Bangladesh, Afrika, Fillipinerna och allt för många andra länder. Jag har sett det själv Reinfeldt, under alla de år jag rest runt i världen, och jag kan inte sluta uppröras var gång jag ser den misären.

samhallsansvarMen nu är det inte den fattigdomen vi talar om utan den ökande fattigdom som sker i vårt land, fattigdom som finns mitt ibland oss. Ensamstående mammor och pappor som drabbas av de politiska åtgärder du och din regering åstadkommer. Människor Reinfeldt, människor!!! Människor som mist sitt arbete! Människor som fått någon sjukdom som behöver behandlas! Människor som på grund av dessa orsaker mister sin grund, sitt fotfäste i livet.  Dessa människor har barn Reinfeldt! Alla dessa barn omges dagligdags av andra barn som har det bra, som ännu inte drabbats av din och dina kamrater i regeringens  ”våldtäkt” på den välfärd dessa barns mor- och farföräldrar och generationer före dem, kämpat och slagits för sedan seklets begynnelse intill idag. Jag ock alla andra förstår att samhället utvecklas, att den välfärd, du säger dig vilja ”värna kärnan av”  borde utvecklas inte avvecklas! Vi börjar förstå ordet ”kärna” i din retorik! En kärna omgiven av välsmakande fruktkött där fruktköttet äts upp av regeringens ofömåga  att tillvarata människors behov i samhället. Fruktköttet är inte längre deras!!!!

Det finns ingen officiell definition av fattigdom i Sverige. Olika definitioner används, beroende på avsändare och syfte. Det så kallade existensminimum används som gräns för när man är berättigad till försörjningsstöd, i dagligt tal kallat socialbidrag. Försäkringskassan har en komplicerad uppsättning regler som används för att beräkna vilka som är berättigade till bostadsbidrag. SCB definierar ”ekonomiskt utsatta hushåll” som de som inte klarar av de löpande utgifterna eller en plötslig oförutsedd utgift på 15.000:- som skall betalas inom 1 månad. Swedbank har mätt hur stor andel av hushållen som inte klarar av att hantera en oförutsedd utgift på 10.000:-, men även nivåer på både 30.000:- och 3.000:-  har använts. Swedbank har även mätt andelen hushåll vars inkomster till 80% eller mer består av bidrag. LO har använt nivån 8.000:- för att identifiera en fjärdedel av arbetarna, medan Vänsterpartiet har valt definitionen ”60% av medianinkomsten”, för att kunna benämna var fjärde ensamstående som fattig.

images (22)Sverige ligger dåligt till när man mäter hur djupt barn tillåts falla under fattigdomsgränsen. I en jämförelse mellan 35 rika länder kommer Sverige först på 22:a plats. Sverige får en sämre placering än länder som Polen, Grekland, Estland och Ungern. Det visar en ny rapport om barnfattigdom från UNICEF. Men rapporten undersöker också hur stort fattigdomsgapet tillåts bli i varje land, det vill säga hur djupt dessa barn hamnar under den relativa fattigdomsgränsen. Det visar sig då att barn i Sverige tillåts falla 21 procent under gränsen, vilket ger en överraskande dålig placering på 22:a plats bland de jämförda länderna.

”Det är mycket allvarligt att de här barnen tillåts halka efter så mycket”, säger Christina Heilborn, barnrättsjurist vid UNICEF Sverige. ”Följderna för barnen innebär förutom socialt utanförskap, även sämre hälsa, sämre skolresultat, sämre självkänsla och risk för fortsatt ekonomisk utsatthet. De hamnar i en ond cirkel, ett socialt arv, som är svårt att ta sig ur.”

Reinfeldt! Så här står det i Sveriges viktigaste grundlag;

”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd skall vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det skall särskilt åligga det allmänna att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt att verka för social omsorg och trygghet.” 

skämtteckning22Så här berättar en ensamstående mamma i vårt Sverige, idag 2012,  Inte Reinfeldts Sverige,  för där finns ingen fattigdom, ingen förnedring, ingen skuld och ingen skam inte heller fattiga barn som gör allt för att ingen av hans/hennes skolkamrater skall tro att mamma eller pappa är fattig. Som lärt sig att ljuga för att slippa obehagliga frågor. Som går till skolan med ont i magen varje dag, hungrig eller kanske bara orolig. Bara en av många berättelser om den verklighet som ensamstående förälder lever i!;

”Jag och min lilla son levde på socialbidrag, länge. Först kunde jag inte få jobb eftersom jag inte hade dagisplats, sen kunde jag inte få dagis, då jag inte hade jobb.

Socialbidraget skulle täcka mitt uppehälle plus hyran, minus bostadsbidraget. Det var också ett extra bidrag för barn, minus barnbidrag och bidragsförskott, som jag fick från Försäkringskassan då barnets far inte bidrog till sonens försörjning.

Dessa pengar drogs av från socialbidraget.

Och då normen för barn var lägre än barnbidrag och bidragsförskott tillsammans fick jag inget bidrag för mitt barn, däremot drogs det pengar från min norm. Jag hade alltså en mindre summa pengar att röra mig med, än om jag varit ensamstående utan barn.

Pengar till ny barnvagn när den gamla begagnade gick sönder hade jag inte.

Pengar till vinterkläder åt mig och min son hade jag inte. Man sa att jag skulle lägga undan för att få råd till detta. Men lägga undan av vad? Jag levde ju på existensminimum. Och så fort jag fick en liten summa pengar, ett extrajobb eller ett bidrag så drogs de pengarna från socialbidraget.

Och när vi till slut fick dagis hade vi inte pengar till ”utflyktskassan” och ”blöjkassan” och det var inget som Socialbyrån täckte upp för.

När barnen fyllde år skulle föräldrarna bjuda alla dagisbarn på glass. Jag som knappt hade råd med potatis och lök.

Jag försökte förklara situationen på föräldramötet. Det blev tyst. Björns pappa var advokat, han skruvade på sig. Elins mamma var läkare, pappan arbetade som lärare. Eriks mamma och pappa var forskare på universitetet båda två, de tittade ut genom fönstret. Den som kom till min undsättning var Sofis pappa. Han blev förbannad och sa att: Fattar ni inte att alla inte har lika mycket pengar som ni?

Man kom överens om att utflyktskassan skulle vara frivillig, men kunde ändå inte låta bli att säga att utflyktspengarna gick ju till barnen och vi ville väl alla våra barns bästa?

200 kronor per barn och termin. Nej, det var inte mycket för dem. Och ännu mindre för de som var gifta, hundra kronor per förälder. Men min sons far skulle aldrig betala. Han var dessutom skyldig mig flera tusen, pengar som jag visste att jag aldrig skulle få.

Att vara fattig bland fattiga är lättare än att vara fattig bland rika tänkte jag. Andra fattiga föräldrar hade krävt att daghemmet skulle stå för kostnaden, men jag var ensam. Andra fattiga föräldrar skänker varandra begagnade kläder. De rika kastar barnens kläder, eller säljer dem om de är fina märkeskläder. Andra fattiga har inte lyxiga kalas och förväntar sig inte att alla kalas ska vara lika lyxiga.

Det är lättare att känna solidaritet om man själv har eller har haft det svårt. Och aldrig glömmer eller förnekar sitt ursprung. Det är min erfarenhet.

Därför är det tråkigt att fattiga människor så sällan engagerar sig politiskt. Ska vi verkligen företrädas av höginkomsttagare och medelklass som inte kommit närmare fattigdomen än en läsning av Charles Dickens?

Vi fattiga är till och med så stukade att vi inte vågar gå ut på gatorna och protestera. Bäst att vara snäll. Bäst att tacka för att vi fick bostadsbidraget även denna månad. Och tack för att min cancersjuka mor får vara sjukskriven ända fram till begravningen. Tack snälla ni.”

Vilgot fattigdomReinfeldt! Jag bjuder dig på en ytterligare berättelse om det fattigsverige du förnekar, du och din regering som inte lever och förstår ens det basala om den verklighet du och dina kamrater i regeringen fäktar bort hej vilt när det kommer på tal. Läs och njut Reinfeldt! Det är inte ditt Sverige det är de fattigas Sverige. Två nationer i en, de bemedlade ock de obemedlades Sverige. Bägge historier är den sanning du förnekar;

”Det finns inga fattiga barn i Sverige.

Detta är något jag ofta får höra från min omgivning, nu har jag lärt mig att hålla tyst, jag orkar inte dra upp min historia och fläka ut mitt hjärta längre, jag nickar svagt och ser till att samtalsämnet byts.

Jag är född  och uppvuxen i en förort till Stockholm med min pappa och min farmor, pappa hade ströjobb lite här och var och farmor levde på sin pension, jag älskade min barndom, min pappa och min farmor utav hela mitt hjärta!

Jag växte upp i ärvda kläder, vissa av mina plagg hade farmor stickat, utav garn hon funnit från containern utanför oss, klassresor var enbart något jag kunde drömma om, inte för att det oftast kostade pengar utan för det krävdes en matsäck med, jag minns en klassresa jag gjorde i femman (min enda, som pappa hade lyckats sparar ihop till), mina vänner hade revbenspjäll med sig och kakor, Marylands med choklad, jag satt med min macka med en skiva ost, jag visste att jag inte var som alla andra eller hade en familj som alla andra.

Jag hade dock tur med mina lärare jag fått under åren, min första lärare såg alltid till att klippa mitt hår, något varken pappa eller farmor kunde, och att gå till en frisör var ju uteslutet, så när håret väl hade växt för långt fick jag stanna kvar i skolan efter lektionens slut och blev klippt av läraren när de andra eleverna hade gått hem. Min pappa hade även en bekant som ibland tog mig ut för att shoppa tillsammans med hans dotter, jag tackade alltid pappa efteråt, fast nu har jag ju insett att det inte var pappa som betalade.

Födelsedagar och julaftnar var de bästa på hela året, tro det eller ej. Visst, jag hade sett tandborsten på ÖB´s 10krs korg ett par dagar tidigare, men jag blev lycklig ändå när jag fick den omslaget i presentpapper! För ett par år sedan fick jag en påse nötter och ett paket kaffe i födelsedagspresent, och även det blev jag tacksam för, för jag visste att pappa hade gjort sitt bästa, han hade kämpat för det, precis som han blev tacksam av  teckningarna jag satt och gjort kvällen innan julafton. Problemet med julaftnar var alltid när jullovet tog slut och skolan tog vid, minns efter varje jullov att man skulle skriva en berättelse om sin julafton och vad man fått i present och sedan läsa upp det högt inför klassen, jag såg ofta till att bli ”sjuk” dessa dagar, eller så hittade jag på en lista med presenter. Jag och pappa hittade faktiskt en utav dessa berättelser från när jag var sex år gammal, jag hade skrivit att jag hade fått en ponny i julklapp. Det var nog inte konstigt att min lärare förstod hur det låg till.

Jag visste tidigt att jag hade problem med min syn, jag satt alltid längst fram på lektionerna eftersom jag inte kunde se vad som stod på tavlan, jag vill inte berätta detta för någon då jag visste att de skulle påpeka att jag behövde köpa glasögon, och dessa pengarna fanns inte, istället såg jag till att kisa extra mycket när jag talade med skolsyster och skyllde ofta på huvudvärk  (som jag iof hade pga synen), hon skickade mig på en synundersökning hon själv betalade efter att jag bröt ihop framför henne och berättade sanningen, att det inte fanns pengar till glasögon. Hon ordnade så att jag fick bidrag från Lions (Tack underbara Lions, som jag inte ens vet om det finns längre), som betalade mina glasögon. Många ungdomar skulle nog varit livrädda att få glasögon vid den åldern, högstadietiden, jag var enbart lycklig, jag kunde se!

Jag minns hur jag bävade inför skolavslutningar, då krävdes det oftast lite finare kläder och skor, vilket självklart inte var en möjlighet, därav har jag inte gått på många skolavslutningar. När jag skulle gå ut nian fick jag 500kr av min lärare, även denna fantastiska lärare hade märkt hur min situation var, och hade sett till att få ut lite pengar, även då, från Lions (Tack återigen). Även fast jag glänste den skolavslutningen så var mitt hjärta tungt, jag minns pappas min när jag berättade vart jag hade fått femhundralappen ifrån, han skämdes värre än en hund, även fast han försökte dölja det, och vara glad för min skull.

Situationen förvärrades när farmor dog och pappa blev arbetslös, i samma veva dog min äldsta syster i en bilolycka och pappa var djupt deprimerad för att ha förlorat en utav sina döttrar, dock kämpade han med aldrig visa sin sorg för mig, även fast det sken igenom så tydligt, då var jag runt 11 år, jag minns hur jag plingade på hos grannar och frågade efter pantburkar (och bad till gudarna att inte en dörr ledde till någon från skolan, eller någon annan jag kände). Jag minns speciellt en tid då kylskåpet konstant stod tomt och likaså skafferiet, tack vare den lilla lokalen som fanns en bit ifrån, där mat serverades för de hemlösa, fick jag mig ett varmt mål om veckan. Ibland hade även kyrkan öppet, där man kunde få soppa och kaffe, med nedragen luva gick jag och pappa till dessa ställena för att få i oss mat. Det var en känslig ålder för min del men vid den tidpunkten hade jag och pappa lärt oss att skratta åt vår situation, hur konstigt det än låter.

En dag följde jag med pappa till socialen, vi hade ett möte som jag knappt ens minns något utav, jag minns bara att jag var hungrig eftersom brödet var slut på morgonen och därav inte fått i mig någon frukost, jag minns hur de fina damerna satt där och förklarade att de inte kunde skriva utan en check till pappa för matpengar (varför minns jag ej) jag reste mig upp och sprang ut med tårar, en av dessa damer följde efter mig (henne hade jag ensam haft möten med), jag förklarade hur situtaionen var, då jag var i panik eftersom jag insåg att det var långt kvar till kyrkans skulle ha öppet igen. Hon tog med mig till Ica och bad mig att fylla två korgar med mat, inte bara bröd, utan även smör och ost! Det jag minns bäst från den dagen var när vi stod i kön till kassan och hon slängde i ett paket med glass, ”Gammeldags Vanilj” i varukorgen, min och pappas favorit. Då bröt jag ihop, rakt upp och ner vid kassan på Ica, av ren lycka, då var jag 15 år. Och pappas min när jag kom hem två fulla kassar med mat, och hur vi sen satt och drack kaffe och åt vaniljglassen medan vi spelade skitgubbe (kortspel), sitter fast på min hornhinna än idag, det var utan tvekan en utav mina lyckligaste stunder i livet.

När jag var 17 år flyttade jag ifrån Stockholm för att studera på en folkhögskola, inte min idé, men socialen ansåg att de var bäst, jag själv såg framemot det samtidigt som det smärtade att lämna pappa, vi som hållit ihop i vått och torrt. Jag såg till att alltid skicka hem lite pengar till pappa oavsett hur mycket pengar jag själv hade kvar, för jag visste att pappa hade de tufft. Än idag, 23 år gammal gör jag det, idag är pappa svårt sjuk och bor på ett vårdhem, jag vet att han inte har långt kvar att leva, men jag ser till att ringa honom ofta och verkligen tacka för min barndom, han kämpade för mitt bästa, och han är inte mer än en människa.

Det är skammen jag minns mest, dels för situationen, men att bära pappas skam var nog den tyngsta, jag såg hur han led, hur han vill se till att jag hade de bra, när han med tårar i ögonen förklarade att vi verkligen inte hade en krona, när jag frågat om vi skulle gå och handla när kylskåpet ekade tomt. Det är det jag minns mest. Skam.

Jag är trots allt glad för min barndom och för det jag varit med om, jag har lärt mig att värna om andra och verkligen uppskatta det jag har. Idag lever jag tillsammans med min pojkvän och hans familj i ett fint område utanför Malmö, det har varit en omställning för mig, värre än en tornado. Jag blir redigt uppvaktad på födelsedagar och julaftnar med presenter och diverse saker, jag tackar och tar emot och tårarna brännandes bakom ögonlocken, jag är inte van vid sådant och det smärtar inom mig, av tanken på hur många barn som borde få ha så på sina födelsedagar och julaftnar, men som aldrig får det.

Trots allt har jag haft en fantastiskt uppväxt, med kärlek och en äkta närhet, tack pappa!

Det finns inga fattiga barn i Sverige, den som säger denna mening har inte rätt att yttra sig om han/hon själv inte legat i sängen med tårar utav hunger.

/Skrivet till en utredning maj 2011

Jag söker inte empati, enbart förståelse.

Vila ifred älskade pappa, så som du kämpat och äntligen funnit den ro du sökt. 19521202-20110628 älskar dig, rakastan sua.

/Augusti 2011″

Nu är det dags att sluta skämmas. Skammen är inte barnens, det är det ekonomiska system som stjäl från de många och de svagaste för att ge till de som redan har som borde skämmas.

Så nu lägger vi skammen där den hör hemma och säger ”Skäms!” till regeringen genom att berätta hur det är/var att växa upp i fattigsverige, det nya fattigsverige.

Reinfeldt!!!!!!!!!!! HALLÅ!!!!!  Var lever du!!!?

%d bloggare gillar detta: