Denna artikel skrev jag för många år sedan men skrev om den i huvudsak utifrån de uppgifter som förelades mig under Alliansregeringen och kopplade samman de uppgifter som tre av huvudfigurerna inom alliansbygget – egentligen många fler – men de som var mest aktiva och omsatte sina teorier i real handling.
Utöver de som anges kan nämnas Maud Olofsson som en av strategerna bakom alliansbygget.
Maud Olofsson kännetecknas som en stark och drivande kraft för kvinnors jämställdhet och för det skall hon hedras – men det tar slut där.
Hennes oresonliga avsky för Socialdemokraterna är Göran Persson skyldig till genom sitt erkänt buffliga sätt mot just kvinnor i politiken – det var bland annat ett av skälen till att Margot Wallström inte ville engagera sig i hans regering utan valde en annan väg.
Det kunde ha stannat där men hennes avsky kom att prägla hennes politiska ambitioner varför det i detta sammanhang blev lätt för Moderaterna att inbegripa henne i alliansbygget där hon gavs en samlande kraft dessutom.

Per Schlingmann,  pr-gurun bakom de nya moderaterna.
Som chefsstrateg och senare utnämnd statssekreterare skulle han gå vägen via utlandet för att övertyga andra att Sverige aldrig har varit socialdemokratiskt.
De nya moderaterna hade inte lyckats etablera bilden av Sverige som ett borgerligt land. Inte I väljarnas ögon, inte I mediernas ögon, inte I utlandets ögon.
Hos de flesta var Sverige ett socialdemokratiskt land med en borgerlig regering.
Det blev Schlingmanns uppgift att förändra den bilden.

Nyckeln låg I historieprofessor Trägårdhs idé om den svenska statsindividualismen.
Att Sverige I själva verket var ett land uppbyggt av radikal individualism – inte kollektivism.
Schlingmann älskade den beskrivningen.
Om han bara kunde finna ett sätt att sälja den till väljarna.
För Schlingmann var det inte så mycket ett problem som en strategi.
När valet 2010 närmade sig valde moderaterna att använda ”Föregångslandet Sverige” som sitt huvudbudskap.
Vad som gör historien än mer intressant är att Schlingmann bara dagar efter den historiska valsegern meddelade sin avgång och överlät partisekreterarposten till Sofia Arkelsten.
Själv såg han väldigt nöjd ut men ville inte säga något om sin egen framtid – den var redan klar men ej offentliggjord.
En vecka senare avslöjades draget: Per Schlingmann skulle bli statssekreterare under Fredrik Reinfeldt med ansvar för statsministerns och regeringens samlade kommunikationsstrategi.

Den rollen – skapad enbart för Schlingmann – avlönad av de svenska skattebetalarna. Traditionellt har statsministern alltid haft två statssekreterare – en för inrikesfrågor, en för utrikesfrågor.
Schlingmann blev nu den tredje -avlönad av skattebetalarna.
Utnämningen KU-anmäldes.
Det blev dock ingen ”erinran”  då Konstitutionsutskottet inte ens lyckades reda ut vad det är Schlingmann egentligen gör eller skulle göra.
Efter det blev det tyst. Mannen med ansvar för regeringens kommunikation försvann ur mediebruset. Mystiskt – kan tyckas. Men framgångsrik kommunikation har aldrig handlat om att synas – eller ens höras. Det handlar om att påverka.

Ville man veta vad Per Schlingmann egentligen gjorde om dagarna kan det finnas en anledning att I stället studera vad han inte gjorde – eller snarare vad han fick andra att göra. För Schlingmanns roll – nu precis som när han var moderaternas strateg – handlar om vad som på marknadsföringsspråk kallas storytelling – översatt historieberättande.
Att omvandla budskap till berättelser som vandrar från mun till mun- vilket är själva kärnan I ”Nation brandning”.
Det gällde att plantera fröet I rätt jord, se till att det får vatten och tillräckligt med sol. Sedan kan man – med tillfredsställelse – se på medan historien växer.

World Economic Forum I Davos sista veckan I januari 2011 samlade 2.500  personer – varav ett 30-tal av världens mäktigaste stats- och regeringschefer – EU:s och FN:s högsta ledare och 1400 företagsledare.
Sverige – eller om det nu var moderaterna – representerades av statsminister Fredrik Reinfeldt, finansminister Anders Borg, utrikesminister Carl Bildt och biståndsminister Gunilla Carlsson.
Ett av Davosmötets huvud­teman var ”The Nordic Experience” – och på ett proppfullt seminarium kunde de fem nordiska regeringscheferna berätta varför de – med undantag för Island som klarat sig så bra ur den ekonomiska kris som omvärlden fortfarande brottades med.
Utgångspunkten för samtalen på detta seminarium var en liten skrift betitlad ”The Nordic Way” som tankesmedjan Global Utmaning hade gett ut specifikt för detta tillfälle.
Skriften var finansierad av Wallenbergs investmentbolag Investor – inte förvånande var att Jacob Wallenberg  också var vice ordförande för hela Davosmötet – och skriften bestod av två texter.
En av ekonomen Klas Eklund – som även modererade seminariet – med tesen att framgången för de nordiska ekonomierna berodde på skatte­sänkningar, avregleringar, marknadsreformer, budgetregler och normpolitik som genomfördes efter 1990-talskrisen. En andra text om statsindividualismen skriven av – läs och häpna – ingen mindre än Lars Trägårdh och historikerkollegan Henrik Berggren – där det konstaterades att ”från ett europeiskt perspektiv är invånarna I Norden inte särskilt vänstervridna”.
Per Schlingmann spred skriften – som I dag har översatts till ryska, spanska, portugisiska, franska och svenska – via Twitter.

Reinfeldt berättade följande;.
”–Jag märker att det finns ett intresse för en ny Sverigebild som skapats på nya meriter och även om vi är blyga violer så tycker vi det är kul att berätta vad vi gjort.” 

Vad som inte syntes var att bakom dessa ”blyga violer” fanns en trädgårdsmästare som hade krattat rabatten – och av Per ”den blyga violen” Schlingmann mycket uppskattad trädgårdsmästare som visste hur man rensar bort ogräset i rabatterna så gräset blir obefläckad av all sköns skit – i detta fall Moderaterna.
Läser man I NSU:s manual –”Progressiv kommunikation I praktiken” – under rubriken ”Att låta berättelser göra jobbet” förstår man huvuddragen I Schlingmanns strategi: storyn ska tjatas in – om och om igen och till rätt publik.
Alla som arbetat I regeringskansliet ska känna att de är kommunikatörer och kommunicerar helheten – sa Schlingmann.
Schlingmann ville – på uppdrag av sitt parti – få svenskarna att förändra sin bild av Sverige så att Moderaterna passar bättre in I den.

Idèprogrammet – det som blev till en historieförvanskning var bland annat ett av Schlingmanns verk – tillsammans med fler i projektet – som sedan kom att kommuniceras ut av partisekreterare Sofia Arkelsten – detta var det första misstaget och revisionen mötte ett ramaskri i medierna då man i ett enda slag raderade ut hela den Socialdemokratiska historien till förmån för Moderaterna.
Men det värsta var inte idèprogrammet som del av förvanskningen – det var moderaternas med Schlingmanns totala revision av den bild som ska skapa en ny bild av Sverige som följer den moderata ideologiska traditionen och då var idèprogrammet bara en liten del av det projektet.

Nu frågade sig de värsta kritikerna om Per Schlingmann var för Sverige vad Joseph Goebbels var för Tyskland under den Nazistiska eran.
Joseph Goebbels var förvisso officiell propagandaminister i den tyska inre regeringskretsen och ansvarade för folkupplysningen men jag skulle inte vilja jämföra Per Schlingmann med honom – det enda de har gemensamt är den nationella tillhörigheten.
Per Schlingmanns officiella titel var statssekreterare men kom i folkmun att kallas ”moderaternas propagandaminister” och det KU inte lyckades reda ut blev allt mer tydlig vart efter tiden led.
Hans uppgift skiljde sig dock inte särskilt mycket från den uppgift som Joseph Goebbels innehade – bägge skulle ansvara för regeringens och statsministerns samlade kommunikationsstrategi – och vem skulle inte passa bättre i den rollen än Per Schlingmann med sin erfarenhet av kommunikativ strategi.

Schlingmann skulle därutöver också samordna den främsta regeringstaburettens formella offentliga kommunikation och då blir säkert resurserna ännu större och mer samlat – stat och parti. I det här fallet stat och Moderater.
Lägg man därtill hela näringslivets propagandaresurser och vi ser en framtid där kommunikationen glider ihop – där det skulle bli svårt att se skillnad mellan parti och stat och där den ekonomiska och politiska makten samlat – läs Reinfeldt och den politiska högern – lägger grunden för att på allvar styra samhällsdebatten.

Den demokratiska fernissan börjar att tunnas ut. Behövs verkligen val? Om väl alla bara förstod partiets förda politik borde man väl inte behöva den kostsamma proceduren vart fjärde år. Dom som inte förstår skall helt enkelt talas till rätta av Schlingmann och uppfostras att tänka rätt om politiken.

Det behövs sannerligen motkrafter även till ”propagandaminister” Schlingmann framöver. Något för den samlade oppositionen och inte minst medborgarna att fundera över.

Läste idag denna mulna söndagmorgon en intressant krönika författad av Claes Arvidsson på SvD (Svenska Dagbladet). Krönikan ifrågasätter om klasshatet är finare om det kommer från vänstern. Låt mig först som sist påtala att hat, i vilken form den uppträder, är ett ointelligent försök att hävda sin uppfattning. Detta oavsett den uppträder hos högern eller vänstern.  Således är jag ingen anhängare av det som skedde under 1:a majfirandet där vänsterns ungdomar lät barnen ”hamra” på några piñjatas föreställande olika företrädare för högerns partier, inte heller det som tidigare skedde med arrangerade bussresor för att beskåda ”överklassens” rikedomar i valda områden.

Vad Claes Arvidsson fokuserar på är det hat, beskrivet som ett ”kommunistiskt klasshat” gentemot högern, ja! Det är illa, mycket illa…….! Men jag drar mig samtidigt till minnes det hat som högern var lika bra på för att decimera en av vår tids största politiker som dessvärre för högern inte var höger utan Socialdemokrat. Varför berättar du inte det Claes, varför beskriver du utifrån dina sympatier ett klasshat utan att berätta hur illa det var då, och nu när hatet från högern är minst lika illa? Vill du med din krönika hävda att hatet från högern verkligen är finare? Eller kanske rent utav icke existerande? Eller för att definiera något jag tror, att du propagerar för, en höger som varandes ren och och obesudlad i alla dess sammanhang, att vi skall väcka sympatier för en höger som inte på något sätt står fri från det politiska hat du beskriver som något ny mornat kommunistiskt klasshat.

Det är ju bevisat i historien att högern inte varit ”ren ock fläckfri” vad avser politisk hat. Att hatet tagit sig olika uttryck över tid befriar inte högern från sin andel. Anledningen kan enkelt beskrivas i Peter Högbergs blogg citerat;

”Rättvisa, solidaritet och frihet. Tre ord som upprör många men älskas av desto fler.Vi kan också lägga till jämlikhet, så är socialdemokratin i hamn. En politisk rörelse som baserar sig på dessa begrepp och fyller agendan med innehåll. Det är en kraft som skrämmer. Vi har allt från den traditionella högern som med olika skrämselattacker försöker marginalisera den politiska kraft som ryms inom de tre orden samlade inom socialdemokratin.”

Jag vill gå ännu längre och beskriva dessa 4 värdegrunder som ett upphov, som inte bara skrämmer högern, utan föder ett hat mot vänstern. Vi har sett det i många sammanhang. Inte minst vad avser Olov Palme.

”Moderata ungdomsförbundet tapetserade Stockholm, ja hela landet, med nidbilder av honom. På sina möten kastades det pil mot Palme-bilder. För att inte tala om att det var Palme som bjudit in de Sovjetiska ubåtarna i skärgårdarna. Socialdemokraterna skulle via löntagarfonderna införa stalinistisk diktatur i Sverige. Pressen bestod mest av kommunister som gjorde vad de kunde för att lura skjortan av folket och SVT benämndes som ”statstelevision”, ett organ för statlig kommunistisk hjärntvätt. Osv! Inom högern och överklassen var hatet kompakt mot socialdemokratin och Palme.”

 Lika illa detta om kanske inte ännu mer avskyvärt.  Nej det finns inget berättigande i hat, inte heller ett politiskt hat. Vare sig den kommer i uttryck från vänster eller höger. Det hade varit mer trovärdigt om du Claes Arvidsson fördömt det politiska hatet istället för, som dessvärre,brukligt är göder hatet genom sina dimblå ”skygglappar” endast ser ensidigt på förekomsten.