Skotten i Ådalen 1931.


Skotten i Ådalen, en tragedi iscensatt av Arbetsgivaren – 85 år sedan idag.
En händelse som aldrig får glömmas bort inom svensk arbetarrörelse.
Året var 1931 den 14 maj och upphovet till dessa tragiska händelser var en arbetskonflikt mellan arbetarna ock Marmaverkens sulfatfabrik i Hälsingland Söderhamns kommun .
Konflikten handlade om lönesänkningar – något som för vissa borgerliga charlataner är viktigt även idag – för de anställda i sulfatfabriken som slutligen ledde till den fruktansvärt tragiska händelsen som utlöste skotten i Ådalen.

Historien före;
Konflikten hade pågått sedan sommaren 1930.
Vid löneförhandlingarna på Långnäs sulfatfabrik krävde företaget lönesänkningar, och på flera närliggande anläggningar utbröt sympatistrejker för Långnäsarbetarna.
Vid skeppningssäsongens inledning på våren 1931 var sulfatfabriken och bland annat Graningeverkens fabriker blockerade av strejk.
Samtliga dessa företag leddes av chefer med samma efternamn.
Då utskeppningen åter kunde starta efter islossningen var industrins lager fyllda och man var angelägen om att få leverera det man redan sålt.
Då ingen förändring i löneförhandlingarna skedde bröt under våren 1931 sympatistrejker ut vid Graningekoncernens sulfat- och sulfitfabriker, Sandviken och Utansjö i Ådalen.
För att lasta ut pappersmassan skaffade  koncernens ägare, Gérard Versteegh, via Ångermansälvens stuveribolag ett 60-tal strejkbrytare – bland annat studenter och professionella strejkbrytare – så kallade ”gulingar”.
Strejkbrytarnas ankomst den 13 maj väckte en oerhörd ilska och vrede hos de strejkande arbetarna och samma dag anordnades ett protestmöte i Kramfors varefter man gick till Sandviken.
Vid massafabriken – som ägdes av Graningeverken – var strejkbrytarna sysselsatta med lastning av ångaren ”Milos”.
Genom ett förbiseende kunde de strejkande ta sig in på det avstängda området och ta sig ombord på ångaren ”Milos” där strejkbrytarna utsattes för hot och möjligen också misshandel.
Några av strejkbrytarna fördes tillbaka till Kramfors där de visades upp. I Svenska Dagbladet (konservativ) skrev man följande;

”Under de senaste dygnen ha på vissa ställen i Ådalen härskat ett veritabelt pöbelvälde, underblåst av kommunisternas uppviglingsarbete. Myndigheterna ha praktiskt taget stått maktlösa, och polisen har med korslagda armar sett hur de uppretade folkmassorna på det grymmaste misshandlat en del arbetsvilliga, huru de stormat deras fartyg och under de mest uppseendeväckande former förgått sig mot de arbetsvilliga, som sönderslagna och blodiga, med bakbundna händer, tvingades att marschera framför kommunisternas demonstrationståg – allt medan polisen maktlös stod och tittade på.”

När Ådalens egen lilla polisstyrka tappat kontrollen över händelseförloppet – beslöt länsstyrelsen att kalla in militär från Sollefteå infanteriregemente utrustade med kulsprutegevär.
60 man under befäl av kapten Nils Mesterton kommenderades ut.
Under natten mellan 13:e och 14:e maj gick en folkmassa till angrepp mot strejkbrytare i Lunde i Ådalen ock militären svarade med lösa skott och rökbomber.

Skotten;
Under dagen den 14 maj hölls ett strejkmöte i Folkets Hus – varifrån tusentals personer – anslöt sig fler anslöt sig under själva tåget man uppskattade antalet till ca 3 till 4000 – tågade mot strejkbrytarnas förläggning.
När arbetarna inte stannade på militärens order –  ca 100 meter från den förläggning där strejkbrytarna uppehöll sig – beordrade Kapten Mesterton eld mot demonstranterna – militären var först beordrade att skjuta mot backen framför demonstranterna.
Kulorna dödade dock fyra demonstranter och en åskådare samt sårades lika många innan en av demonstrationsorkesterns trumpetare blåste ”eld upphör”.
Det var dock inte Kapten Mesterton som beordrade eld upphör.
På några få minuter var det över.
Fem människor låg ihjälskjutna och lika många låg sårade – på grusvägen ner till hamnen – där i Lunde.
En ung kvinna – Eira Söderberg fabriksarbeterska blott 21 år gammal – var inte ens med i tåget – hon stod på en gård och åsåg händelsen när hon träffades i magen varpå man bar in henne i skräddarens hus levande men dog strax därpå.
Därutöver fyra demonstranterErik Bergström 31 år gammal fabriksarbetare, Evert Nygren 22 år och arbetare, Sture Larsson 19 år och Viktor Eriksson 35 år – idag böja vi våra huvuden för dessa arbetare. Klockan visade ett par minuter före tre Kristi Himmelsfärdsdagen 1931 när det hände.
Militären kallades bort först den 15:e maj ock man överlät ordningen till arbetarna istället.
Fyra av dödsoffren fick en gemensam grav – på graven finns en stenplatta med dikten ”Gravskrift” av Erik Blomberg:

Här vilar en svensk arbetare stupad i fredstid vapenlös värnlös arkebuserad av okända kulor Brottet var hunger Glöm honom aldrig

Händelserna efter skotten; Högern, Frisinnade liberaler, därefter Folkpartiet och numer Liberaler, med statsminister Gustaf Ekman – ansåg att det var  de utkommenderade soldaterna som var utsatta för en militär attack av en röd militär organisation på orten som hotade att överflygla flankerna och därför var man tvungen att skjuta för att försvara sig.
Det råder delade meningar om vem som var upphovet till själva händelsen beroende på om man frågar högern eller vänstern.
En kommission bestående av representanter för rättsväsende, fackföreningar och arbetsgivare – tillsattes för att granska händelserna.
Kommissionens slutsats blev att kravallerna och dödsskotten hade kunnat avvärjas av en mindre polisstyrka om det gällt en större stad.
Sverige hade vid tillfället ingen statspolis, och angränsande kommuners egna polisstyrkor fick i enlighet med lagstiftningen inte operera utanför kommungränsen.
Detta förändrades några år efter Ådalshändelsen ock som en direkt följd av dessa händelser, inrättade man just en statspolis.
Militären kallades in i brist på sådana resurser.
Kommissionens ytterligare slutsats var att det är olämpligt att kalla in militär för att upprätthålla ordningen. Kommissionen kom ytterligare fram till att det fanns ingen anledning att lägga en alltför tung ansvarsbörda på den militäre befälhavaren.
De ansvariga militärerna fick lätta straff medans utpekade ledare för demonstrationen fick straffarbetsdomar för upplopp och frihetsberövande.
Kapten Mesterton fick 8 dagars arrest utan bevakning, – den domen upphävdes senare av krigsrättens högsta domstol.
Så här beskrev senare Evert Nygård händelserna i Ådalen;

Nu får det vara nog, det var orden som Evert Nygård sa till sin hustru på kvällen den 13 maj 1931. Evert började berätta för sin fru om strejkbrytarnas ankomst, att de hade börjat lasta på pappersmassan på båtarna. Han såg uppgiven ut, han hade insett att strejken kanske var förgäves, hans fru hade lagat middag, men hungrig var det sista han var, han var vansinnig, varför skulle dessa förbannade strejkbrytarna förstöra deras strejk, som kunde leda till lite bättre betalt, lite ersättning för alla timmar de jobbade extra. Evert var medveten om att om de skulle få en förändring var det dags att göra något. Senare på eftermiddagen anordnades det ett krismöte och Evert gick dit, det diskuterades kring hur man skulle hantera strejkbrytarna. Lokalen var sunkig, och överfull av upprörda arbetare. Mötet var stökigt och det slutade relativt snabbt med att strejkarna beslutade sig för att tåga tillbaka till hamnen och hindra lastningen. Demonstrationståget gick och blev allts större och större, Evert gick i täten tillsammans med sin arbetskollega Sture Larsson. De hade jobbat på fabriken i 2 år tillsammans och känt varandra ganska bra nu, de pratade lite hur de skulle lösa sina problem med strejkbrytarna, och alternativen var många. När de kom fram till hamnen var det bestämt att de skulle gå in på fabriksområdet och gå ombord på ångaren, där de skulle ställa sig ivägen och hindra lastningen, men när de kom ombord gick saker och ting inte som det skulle. Det blev lite kaotiskt och sen brast det för de strejkande arbetarna och det blev kaos. Evert hamnade i slagsmål tillsammans med Sture, de lyckades slå 6 strejkbrytare medvetslösa. Och de få poliser som kom för att få bukt på situationen kunde inte göra något. De stod där, med armarna i kors och insåg att de var totalt maktlösa. Efter 1 timme av slagsmål och kravaller beslutade sig Evert och Sture att dra sig tillbaka innan de blev skadade eller tagna av polisen Dagen därpå var strejkbrytarna tillbaka och detta var dagen då det stora mötet med fackförbundet samlat och 3-4 tusen arbetare var där, Evert och Sture var där tidigt och det var dags för det stora demonstrations tåget till strejkbrytarnas förläggningsplats i Lunde. Det som strejkarna inte hade räknat med var att militären var dit kallad, strejkarna började då kasta sten mot militären. Det hela gick överstyr, Evert kände på sig att de borde ta sig därifrån, detta kunde gå illa. Han sa till Sture att de borde bege sig därifrån innan de gick överstyr men Sture var beslutsam, han skulle fan inte vika ner sig mot några militärer. Evert gjorde några tappra försök att få Sture med sig, för nu började stenarna flyga runt i luften, militären och polisen läste upp upprorslagen för andra gången nu, en gång till så visste Evert att de skulle ta till våld för att få ned demonstrationen. Evert kunde inte lämna Sture, han var tvungen att fatta ett beslut, och det var bråttom. Han hörde vagt i bakgrunden att lagen nu lästes upp för tredje gången, nu eller aldrig. Han sprang fram till Sture, han måste få ut de båda därifrån, snabbast möjligt. Men det var för sent, de hade lyckats ta sig hela vägen fram till strejkbrytarna. Det var 100 meter kvar, men då hände det otänkbara, militären som stod i mellan de och strejkbrytarna gav order om att öppna eld. Soldaterna började då skjuta i marken framför demonstranterna, Evert och Sture försökte då ta sig bakåt, men trycket bakifrån var så stort att det inte gick mer än på ett håll, framåt. Evert skrek till Sture att de var tvungna att försöka ta sig ut på kanterna, men redan efter några steg såg de att militären förflyttade kulsprutor mot de båda kanterna, det fanns helt enkelt bara ett håll att gå på, mot soldaterna. Plötsligt smattrade det till från vänster, Evert såg att soldaterna hade tappat en kulspruta, men hur kunde den skjuta, de fick ju inte lov att förflytta kulsprutorna laddade. Evert började få panik, och helt plötsligt kunde han inte hitta Sture i kaoset, det blev sådant tumult och soldaterna sköt fortfarande mot demonstranterna, och han såg 2 som blivit träffade och försökta dra sig med armarna tillbaka, sen såg han något förfärligt, en demonstrant som även blivit träffad, men som inte kunde ta sig någonstans, han var död. När Evert såg detta fylldes han av skräck, detta hade gått från ett demonstrationståg, till ett blodbad och det var inte bara en demonstrant som blivit skjuten, det var Sture.

Efter skotten i Ådalen 1931 – då fem demonstranter dödades – har staten aktat sig noga för att ge militären samma rättigheter att använda sig av våld mot civilpersoner som poliser har.
Ända fram till för några år sedan då en majoritet av justitieutskottet ställde sig bakom alliansregeringens förslag att ge försvaret samma rättighet att bruka våld som polisen vid terroristbekämpning.
Redan tidigare kunde polisen använda sig av försvarsmaktens och andra myndigheters resurser, men utan möjlighet att använda tvång och våld mot enskilda.
Lagen har ändrats på den punkten vilket innebär att tvång ock våld får tillgripas mot enskilda – vilket är lagens mest kontroversiella del.
Militären får samma befogenheter som polisen har enligt polislagen.

Här kan du se Filmarkivets film om begravningarna i Ådalen 1931 Här kan du läsa lagen om Försvarsmaktens stöd till Polisen vid terroristbekämpning.

Det är viktigt för var ock en att komma ihåg sin historia – hur våra förfäder fick – som i fallet Ådalen – till ock med plikta med sina liv för de rättigheter vi idag återigen är på väg att mista.
Den välfärd som byggdes upp av såväl kvinnor som män med hjälp av arbetarrörelsen – under ständigt motstånd från högern – som nu raseras i allt snabbare takt av den alliansregering vi hade.
Som jag ser det är det inte bara respektlöst mot oss alla som värnar om den välfärd och den fria fackföreningsrörelsen – utan i minst lika hög grad respektlöshet mot våra farföräldrar ock morföräldrars långa kamp för att nå samma rättigheter och skyldigheter som ”Gulaschbaronerna” tillskrev sig själva på det arbetande folkets bekostnad.
Vad de gjorde tillkom deras barn, dig och mig. Många – främst liberaler – vill hävda att det var ett kommunistiskt uppror.
Så var inte alls fallet – det var vanliga enkla men fattiga arbetarpojkar som inget annat ville än att göra rätt för sig  men också såg sina skyldigheter.
De generationer som nu växer upp mister denna kunskap för ingen talar om den.

Jag tycker mycket om historia då den ger mig mycket kunskap och värderingar – inte alltid är jag så bevandrad i den arbetarhistoria vi har men jag anser mig vara mycket kunnig vad avser sjöfartshistoria som har kanske lika mycket eller ännu mer av tragik bakom sig främst under krigsåren och där inte bara högerregeringar utan även vänsterregeringar och sjömännens egen fackförening behandlade hemvändande sjömän med vad man närmast kan tala om förakt.
En av de värsta händelser som svenska myndigheter gjorde sig skyldiga till var den så kallade  Ningpo skandalen.
Den som vill fördjupa sig i Ningpo-skandalen kan läsa den här.

Annonser
Lämna en kommentar

5 kommentarer

  1. Hans B

     /  30 april, 2013

    Här i Ådalen kommer alltid skotten att eka och det är skrämmande att det instiftas lagar som tillåter samma våld igen!Varför håller pressen så tyst om detta!
    Mvh.Hans B

    Gilla

    Svara
  2. Bra skrivet och informativt. Nu väntar jag på att du skriver ner Ningpo skandalen.

    Gilla

    Svara
    • Tack Erik för din uppskattning. Ja Ningpo skandalen är ju inte lika känd för det svenska folket men inte desto mindre ett övergrepp på den lilla människan som jag mer än gärna vill belysa, inte bara sjömännen på Ningpo utsattes för denna förnedring utan många svenska sjömän som vände hemåt efter kriget blev illa behandlade av myndigheterna.

      Gilla

      Svara
  1. En film ”Vänstervalet” visar skillnader mellan solidaritet och egoismen. | Björn Alvebrand
  2. Demokrati på vems villkor? « BJÖRN ALVEBRAND

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: