Privata alternativ inom vård- omsorg och skola har varit ett hett debatterat ämne allt sedan skandalerna uppdagades hos främst Carema och i vissa fall Attendo vårdföretag samt andra mindre kända vårdföretag. Största anledningarna till den högljudda debatten har och är vinstuttagen och chefernas höga bonusar på bekostnad av vårdtagarna och elever i den privata skolvärlden. Ett annat debattämne är att vinstuttagen nästan oavkortat går till Riskkapitalet med placeringar i länder med obefintlig eller ingen skatt alls sk. skatteparadis. Tillsammans är detta upprörande hos oss medborgarna då vård- omsorg och skolan är en av hörnstenarna i vårt välfärdsbygge. Vi vill vara övertygade om att skolan ger våra elever de bästa förutsättningarna inför det kommande arbetslivet, vi vill dessutom att alla våra barn skall få samma möjligheter oberoende av individuella förutsättningar. Vi vill dessutom, när vi blir äldre vara försäkrade om att vården och omsorgen ger oss den trygghet vi eftersträvar, inte minst för vår äldre generation,och på samma grundval för alla.  Mot bakgrund av vad som skett ock sker kan man knappast anse att kritiken är missriktad, ja det vill säga, inte när man talar med politiker och då främst Allianspolitiker.

Vinstuttag och skandalvård hör ihop, liksom vinstuttag och elevers försämrade skolresultat. Alliansens problem nu är dock att den framstår som allt annat än pragmatisk när det kommer till synen på hur välfärdstjänster ska utföras. Bilden som väljarna getts de senaste åren är inte att moderata kommun- och landstingspolitiker söker den bästa vården och omsorgen till det lägsta priset – utan utförare med rätt driftsform. Och finns inga privata alternativ är man beredd att i det närmaste skänka bort offentlig egendom för att skapa sådana, vilket skandalerna kring vårdmottagningen Serafen och förskoleföretaget Kulturkrabaten i Stockholm visat. Nationalekonomen Andreas Bergh har i sin bok  ”Den kapitalistiska välfärdsstaten”  mycket pedagogiskt pekat på problemet med detta. Generellt tenderar upphandlingar inom vård- och omsorg tillika skolan att leda till rationaliseringsvinster och att dessa vinster uteblir i många kommuner, förmodligen beroende på ideologi och inget annat.

När Socialdemokraterna öppnade upp för privata driftsformer inom sektorn vård och omsorg  var det i första hand tänkt såsom personalkooperativ,  kyrkornas omsorgsverksamheter ock Montesoriförskolor/dagis. Men vad gav det oss istället? Stordriftskoncerner, Attendo ock Carema som tillsammans har drygt 50% av hela marknaden, som med lockande anbud köpte upp dessa småkooperativ eller helt enkelt konkurrerade ut dem just med hjälp av riskkapitalisternas pengar.

Vad har riskkapitalister i välfärden att göra egentligen? Deras främsta anledning är naturligtvis att tjäna så mycket pengar det går på investerat kapital, och så långt är det inget fel alls. Deras investeringar handlar också i mycket hög grad om kalkylerade risker, därav riskkapitalism, men vad är det för risk i att investera i skattefinansierade verksamheter? Sådana investeringar är ju säkra investeringar. Skatteverket konstaterar att de flesta stora koncerner inom vård- ock omsorg, skola och apotek ägs av riskkapitalfonder. Riskkapitalbolagen bygger ofta upp lånestrukturer med mycket höga skulder vilket leder till att skattemässiga vinster raderas ut. Det handlar om skatteplanering där ägarlån lämnas, inte sällan från ägarbolag placerade på Guernsey, Jersey eller i Luxemburg. Staten förlorar miljarder i förlorade skatteintäkter varje år på den här formen av skatteplanering, miljarder som bättre kunde användas till nationell infrastruktur istället för att ”göda och föda redan bukstinna”  direktörer i riskkapitalbolagen.

Vad gör den moderatledda regeringen för att föhindra detta? Har inte den här formen av skatteplanering varit känd tidigare? Jo! Visst har den det! Redan 2007 när man argumenterade för att släppa in stordriftsformen inom skattefinansierade verksamheter fanns det opposition mot detta. Anders Borg sa då att om detta visade sig bli ett faktum så får vi se över regelverket. En av de första åtgärder denna regering avskaffade var den stopplag som Socialdemokraterna införde. Stopplagen har inneburit en skyldighet att söka tillstånd hos länsstyrelsen vid försäljningar av bland annat hyresfastigheter i kommunala allmännyttiga bostadsföretag, försäljning av Landstingsägda sjukhus, vårdcentraler mm. Här ”krattade” man manegen för riskkapitalet obehindrat. Ock motiveringen har vi hört otaliga gånger.  Stopplagen har inneburit en skyldighet att söka tillstånd hos länsstyrelsen vid försäljningar av hyresfastigheter i kommunala allmännyttiga bostadsföretag. Valfrihet-vinstuttag-ekonomiskt gynnsamt för staten. Nu sent omsider vill Borg återigen införa en stopplag som i princip skall minimera eller helt ta bort riskerna med skatteplanering. Efter nära 6 år har Borg presenterat det ena efter det andra förslaget som alla fått massiv kritik och det senaste utspelet är att ”vi måste vänta” intill Alliansens höstbudget, under tiden rinner våra skattepengar ut ur landet.

Reinfeldt ock Borgs attacker på våra hörnstenar i välfärden blir lite mer förståeligt när man granskar kopplingarna bakom ”skynket”en aning. Då framträder följande; Reinfeldts hustru (än så länge) Filippa Reinfeldt har invigt flera Carema-boenden, förre vice partiordföranden Kristina Axén Ollin var etisk rådgivare åt Carema och Stockholmsdistriktets ordförande Henry Sténson uppges ha skött krishanteringen åt företaget. Och även om den kortvariga handelsministern Maria Borelius lämnat politiken ser det inte snyggt ut att hon sitter i styrelsen för bolaget som formellt äger brodern Henriks andel i Attendo. Skandalomsusade vårdkoncernen Attendo ägdes tidigare av miljardären och greven Gustaf Douglas, ledamot av Moderaternas partistyrelse. Inför valet 2006 drev Gustaf Douglas den så kallade Rosenbadsfonden som samlade in privata donationer till Moderaterna. Uppdraget i partistyrelsen fick han som tack för hjälpen. Rosenbadsfonden och andra insamlingar var en av förutsättningarna för att ge Moderaterna resurser att vinna valet. I Stockholm har Birgitta Holm (M) gått direkt från kommunstyrelsen, som beställer vård, till en chefsbefattning på Carema. Osv.

Behöver vi privata intressen i vård- ock omsorgen? Nja! Det finns ingen entydig forskning som säger att privata intressen inom vårdsektorn skulle garantera varken bättre vård eller att ägarnas vinstuttag skulle vara en garant för mångfald. Den kan på sikt till och med minska medborgarens faktiska valfrihet. Om vi vill ha många olika slags ägare och utförare finns inget egenvärde i att det är stora, kommersiella, likriktade och breda aktörer som dominerar privat välfärdsproduktion. Vi har idag en betydande andel privata aktörer inom vårdsektorn, det gäller att styra vinsterna tillbaka i verksamheten för att därigenom öka kvalitén till vårdtagarens behov och inte till välgödda riskkapitalisters behov.

VÄLJ RÄTT VÄG 2014

                                                                  VÄLFÄRDEN