Krigsseglarna och Ningpo skandalen.

”…Det svenska folket har förvisso med varm känsla tänkt på vårt sjöfolk och dess vackra pliktuppfyllelse under de hårda och farofyllda förhållandena under det sistförflutna året. Det är för mig en kär plikt, att uttala fosterlandets tack och beundran för sjöfolkets uppoffrande insatser under denna tid. För dem, som därvid låtit sina liv, böja vi våra huvuden i vördnad”.

Så sade statsminister Per Albin Hansson – i september 1940 – i en radiohälsning till sjömännen utanför Skagerrakspärren.
Ett år senare minsprängdes Ostasiatiska kompaniets
m/s Ningpo i Singapore – en av hundratals svenska krigsförlisningar.
Det krigsseglande sjöfolket var den enda gruppen svenskar som massivt utsattes för krigets fasor.
För det fick de inte ens det tack och det erkännande från hemmanationen Sverige som de hade förtjänat.
Cirka  2.000 sjömän kom aldrig hem – de mötte döden i de Atlantkonvojer som var så betydelsefulla för den allierade krigsinsatsen – de anses till och med ha förkortat kriget.

En gråkall, snöblöt dag i början av januari 1946 kom en frusen, hungrig och illa medfaren skara sjömän till Malmö. Det var spillrorna av den svenska besättningen på motorfartyget Ningpo… I Malmö fördes sjömännen från Ningpo i första hand in på polisstationen där de inte ens fick använda telefon… Från polisstationen fördes sjömännen till gamla Borgarskolan där de inkvarterades och låstes inne…….

Det skulle dröja 57 år – efter Per Abin Hanssons radiotal – innan alla dessa sjömän fick upprättelse och en formell uppskattning för sina -under krigsåren uppstådda  – vedermödor och efter alla de år av förödmjukelser myndigheter och regeringar utsatte dem för.
Det dröjde 57 år innan man hedrade de som fick plikta med sina liv på krigshärjade hav.
Allt för att svenska medborgare inte skulle lida brist på förnödenheter, allt för att upprätthålla den svenska ekonomin under krigsåren.
Jag undrar hur många av det svenska folket som var och är medvetna om denna hjältebragd?

När 23 av det totalt 30 till antalet besättningsmän på M/S ”Ningpo” steg i land i Malmö i januari 1946 hade de skäl att vänta sig ett varmt mottagande.
Inte bara därför att de var frusna.
De hade tjänat sitt land väl – kanske bättre än de flesta andra – och för detta hade de fått betala ett högt pris – men det var inte betalning nog.
Av de trettio som gick ut krigsåret 1939 på M/S ”Ningpo” för att förse Sverige med förnödenheter var sex inte längre i livet, de hade dött av misshandel, sjukdomar eller hunger.
1947 återvände den siste av besättningen på  M/S ”Ningpo”.
De som nu kom hem var nedbrutna av sjukdomar efter fyra år i japansk fångenskap – de allra flesta av dom i tvångsarbete dessutom.

Men på kajen i Malmö hamn väntade ingen välkomstorkester.
Välkomstkommitén bestod istället av polis ock Kronofogdemyndigheten.
Sjömännen greps ock låstes in som kriminella. De hade ju inte betalat skatt på flera år och man kunde ”misstänka” att de inte heller gjort värnplikten vilket tillsammans ansågs vara ett oerhört brott mot den svenska staten.
Mottagandet av ”Ningpo”-männen var ingalunda ett byråkratiskt misstag.
Det var snarare en regel för alla hemvändande sjömän.
Samhällets inställning till de svenska sjöfolket var sval för att inte säga rent oförskämd – det finns flera berättelser som vittnar om detta – berättelser som jag själv kan verifiera.
Många förväntade sig att finna en bra slant av krigsriskersättningarna på sina sjömanskonton.
Men vid hemkomsten visade det sig att skattemyndigheten helt sonika tagit pengarna som ett resultat av sköntaxering till följd av utebliven självdeklaration – en självdeklaration man var oförmögen att upprätta på grund av att man befunnit sig utanför spärren eller av andra skäl inte kunnat ta sig hem.

Så här berättar en av Ningpo männen Algot Karlsson i Borrby i Skåne född 1918 gick han till sjöss redan som femtonåring.
Ningpo hade han mönstrat på i New Yorks hamn 1940 för en resa som skulle vara i sex långa år.

”Vi svalt och vi hade ingenstans att bo. Det var fruktansvärt, Jag hade varit hemma ett par år innan en kort tid och mor undrade varför jag skulle ut igen så snart. Men jag trivdes inte hemma, vi hade blivit väl behandlade av engelsmännen och kom till England på en engelsk trupptransportare som tog hem krigsfångar från Östern, sen när vi var på tåget från Esbjerg till Köpenhamn fick vi reda på att vi skulle få däcksplats på färjan till Malmö. Eftersom det var i januari var det rätt kallt att stå därute under överfarten, när vi kom till Malmö tog polisen ifrån oss våra pass, sjömansböcker och kläder. Det kändes väldigt dåligt att bli tagen av polisen i sitt eget hemland. Aldrig fick vi en förklaring varför”

Tio år efter hemkomsten fick Algot och hans kamrater 10 000 kronor var i ersättning.
Efter ytterligare tio år tillerkändes de 36 000 kronor vardera av den japanska staten – men den svenska staten behöll  hälften i skatt!!!!!!
Ningpomännen – och för den delen sjöfolk i allmänhet – behandlades som paria av de svenska myndigheterna och de olika sjöfartsorganisationerna. En av dem krävdes på sex års utebliven fackavgift när han återvände till hemstaden Göteborg!!!
Liknande behandling skulle drabba andra svenska sjömän som tillbringat krigsåren på allierade – danska eller norska fartyg.
Många blev skönstaxerade, andra anklagades för att ha undanhållit sig från värnplikten. Ytterligare andra avkrävdes ”bevis” på att de torpederats och hamnat i fångenskap.
Behandlingen står i bjärt kontrast till hur till exempel Norge behandlat sina krigsseglare.
De hyllas än i dag som de hjältar de faktiskt var.
Betecknande är historien om de 145 svenska sjömän som krigsseglade på norska fartyg och som journalisten Terje Fredh i Lysekil för några år sedan lyckades spåra.
Norska staten tackade omgående med en pampig ceremoni och medalj till samtliga – inklusive Fredh själv som tack för att han spårat upp dem.
Det officiella Sveriges förträngningsreflex och oförmåga att hylla ens de ofrivilliga krigshjältar som offrade livet på haven är inget vackert avsnitt ur vår 1900-talshistoria.
Algot Karlsson är därför ett offer på samma sätt som den långt mer kände och namnkunnigare Raoul Wallenberg.

Något år tidigare lyckades besättningen från M/S ”Erik Frisell” att återvända hem.
Dess fartyg – som i lejdtrafik försåg det isolerade Sverige med spannmål från Argentina – sänktes den 19 maj 1940 i Nordatlanten av en tysk torped.
Det var i början av kriget, då tyskarna fått för vana att beskjuta även sjömännen som klamrade sig fast i allehanda vrakspillror samt därutöver sänkte också livbåtarna.
De 34 sjömännen räddades senare av en brittisk trålare, men kunde på grund av den tyska spärren över Skagerrak inte ta sig till Sverige.
Många kom att segla med brittiska och norska fartyg istället.
Karl Thour från Stockholm och Karl Nilsson från Gistad kom aldrig tillbaka – de sjönk med Johnssonlinjens vackra fartyg M/S Valparaiso nyårsnatten 1940.
Deras skeppskamrat  – Mannerström – hade bättre tur och blev efter kriget avtackad och dekorerad för sina insatser – av Norge!!
I Sverige mottogs de överlevande från M/S ”Erik Frisell” av polisen och kronofogden som överlämnade indrivningskvitton – de hade ju inte deklarerat på flera år,  därför blivit skönstaxerade och häftade i skuld till svenska staten.

Fosterlandet var som synes noga med varenda skattekrona som krigsseglarna ”underlåtit” att betala medan de höll undan för tyska ubåtar eller drev omkring på en flotte i Nordatlanten.
Deras liv bokfördes dock inte lika noga.
Vill man se deras namn på offentlig plats får man bege sig till Vestre Gravlund i Oslo eller till Trinitymonumentet i London.
Där finns några av dem upptecknade i sten.
I vårt eget land finns inga motsvarande minnesmärken – utom i en och annan kyrka.
Till dags dato har ingen svensk myndighet ansett det påkallat att ställa samman namnen på alla de sjömän och som stupat i kriget mot nazismen.

Norge och Danmark hedrade efter kriget sina stupade och välkomnade dem som överlevt.
I Sverige mottogs de som lösdrivare och brottslingar mot svenska staten.
Besättningen från M/S ”Ningpo” tvingades till femton års förnedrande process – för att ens få ut sin lön.
Då var året 1963 – samma år som jag tog mina första stapplande steg på ett fartygsdäck.
Därefter gjorde statsmakten i ytterligare trettio år segt motstånd mot vädjanden från Sjöfolksförbundet – sjömännens eget fackförbund – och anhöriga att hedra de dödas minne.
Först 1997 restes ett tämligen anonymt minnesmärke på Stenpiren i Göteborg (se bild nedan). De krigsseglare som ännu fanns i livet fick även en bok av regeringen – alldeles gratis – kan man tänka sig.
Det var ju omtänksamt – eftersom många av dem aldrig fått ut den särskilda ”krigsriskersättning” som de hade rätt till – den hade svenska staten lagt beslag på.
Enligt Torbjörn Dalnäs på Handelsflottans kultur-och fritidsråd har ingen kunnat förklara vart dessa pengar tagit vägen.

De omkring två tusen sjömän som inte återvänt från krigshaven lär utgöra den största svenska krigsförlusten sedan 1813. Men det är tveksamt om den officiella tacksägelsen i Göteborg – den första någonsin – verkligen gav dem en plats i det kollektiva minnet.
De få som brytt sig om att begripa denna historia menar att de döda och de som överlevde måste glömmas för neutralitetens skull.
Många gick under i lejdtrafiken – men ännu fler medan de fraktade malm till Tyskland.
Att hedra de senare vore att återuppväcka onda minnen…….. förstås.
Det är dock ingen övertygande förklaring.
I flera år efter kriget misstänktes Sverige – som bekant – för överdriven medgörlighet mot Nazi-Tyskland där det senare visade sig att Sverige med de allierades goda minne fraktade järnmalm till Tyskland i utbyte av livsförnödenheter och avsikten var från de allierades sida att tillgången på livsmedel skulle minska samt att den tyska statens ekonomiska tillgångar skulle urholkas ock därmed medföra upproriska stämningar gentemot Hitler och hans anhang.
Vad hade då varit mer passande än att offentligen hylla flera tusen svenskar som riskerat livet på rätt sida? Som fraktat soldater till landstigningen i Normandie, som varit med i slaget om Malta och seglat i Atlantkonvojerna?
Av de 2 000 stupade dog de allra flesta i den fria världens tjänst.
Visst – man skulle bli tvungen att också hedra dem som – oftast motvilligt – försåg Hitlers arméer med järnmalm.
Skam vore det annars.
Man skulle vara tvungen att begrunda den bittra historien om kapten Allan Olofsson från Falkenberg – som fraktade bränsle till de tyska ubåtarna i Atlanten – där de – kanske redan samma natt – sände hans landsmän i döden.
Men även om dem som gick under medan de på detta sätt avhöll Tyskland från att invadera Sverige måste man kunna säga att de stupade för sitt land.

Även om ”neutraliteten” kunde kasta ett visst ljus över den idoga glömskan, förklarar den inte varför den första tanke som drabbar fosterlandets myndigheter inför åsynen av en återvändande från kriget mot nazismen att han inte deklarerat sina inkomster under tiden.
Det enklaste man kan säga om det officiella mottagandet av dem är att de behandlades som om kriget inte ägt rum.

För att återgå till Ningpo så var inte detta fartyg det enda som uppbringades av japanerna.
En sjöman berättar att han hade tagit hyra på m/t ”Pan Gothia” i San Pedro och anlände till Shanghai 1941. Han ville ta Transsibiriska järnvägen och fortsätta sin resa till Sverige och påbörja studier vid sjöbefälsskolan.
Men genom att Japan gick med i kriget i december 1941 blev det inte så – istället internerades han av japanerna och fick snart sällskap av flera svenska och skandinaviska sjömän – bland annat besättningen på ”Ningpo” som ägdes av Ostasiatiska Kompagniet.

Vid krigsslutet vägde denne sjöman endast 43 kilo.
Det kom att dröja till november 1945 innan flera av de svenska sjömännen fick plats på ett brittiskt trupptransportfartyg destinerad mot Liverpool i England.
Väl kommen till Liverpool fick sjömännen bo i en kall ock dålig förläggning innan han och fem till fick följa med Sveabolagets m/s ”Freja” när hon avgick från Grangemouth i England.
En smällkall söndagkväll kom man till Finnboda varv utanför Stockholm där fartyget skulle dockas.
Vinternatten fick han tillbringa på Stockholms gator innan han fick låna lite pengar av sjömansprästen till en enkel tågbiljett hem till Göteborg.
På måndagsmorgonen gick han upp till sin fackförening –  Sjöfolksförbundet – för att försöka få någon hjälp.
Här möttes han av en snorkig ombudsman som frågade hur man kunde vara så dum att man mönstrade av i Shanghai mitt under brinnande krig för att därefter tala om att han inte kunde få någon hjälp och att han dessutom var skyldig fackavgift under hela den tid han suttit ock rullat tummar i Shanghai!!!!!!!!!!
Någon annan ekonomisk hjälp kunde han heller inte påräkna då han inte varit ombordanställd under interneringen.
Han fick istället ytterligare krav på de pengar han fått under interneringen av den svenska konsuln i Shanghai.

Själv började jag till sjöss i den svenska handelsflottan i maj 1963.
Jag mötte  då många av de sjömän som seglat utanför spärren under kriget.
Flera av dem var skadade av de händelser de varit utsatta för under kriget – några led av posttraumatisk stress – något dom aldrig fick hjälp med.
Någon krishantering förekom inte på den här tiden och många kom istället att döva sina minnen och sin ångest med alkohol istället – och det blev det signum som passade bäst hos de oinsatta – sjöfolket var bara en samling fyllbultar.

Under alla mina år sågs sjömännen som en yrkeskår som söp och slogs samt försåg sig med prostituerade i hamnarna – den etiketten har varit svår att göra sig av med.
Uppkomsten av den uppfattningen kan möjligen härledas till de sjömän som fortfarande under min karriär var verksamma i handelsflottan och tog till spriten som ett sätt att döva sina skräckupplevelser.
Jag mins särskilt en timmerman – i den övre medelåldern – som hade svårt med sin ångest och dövade den med hjälp av spriten.
I nyktert tillstånd var han fåordig och höll sig mestadels för sig själv.
Han fattade dock tycke för mig som ung sjöman – kanske för att jag iddes lyssna utan fördomar – och anförtrodde mig många upplevelser där han bland annat berättade hur hans fartyg blev torpederad utanför Dunkirk i Frankrike och räddade sig genom att hålla fast i en trädörr allt medan tyskarna svepte med sina kulsprutor och maskingevär över vattenytan för att eliminera de sista av de som inte drogs med ner av fartyget – han blev senare upplockad av en brittisk trålare och förd i land.
En annan var en ”Båsen” som hade tjänstgjort i den amerikanska handelsflottan under krigsåren och hans fartyg som blev torpederad och sänkt i Stilla Havet under resa till Melbourne i Australien.
Förutom den skräckupplevelse som det innebar att bli torpederad och sänkt fick han bestående men av händelsen genom att hans balanssinne var allvarligt skadad.
Han gick som en drucken – även trots att han var nykter – en synnerligen skicklig sjöman trots sitt handikapp som jag respekterade och uppskattade mycket – han fortsatte – efter att ha räddats av en amerikansk jagare – i den amerikanska handelsflottan och när jag seglade med honom var det hans första svenska fartyg som han tjänstgjort i efter krigsåren.
Det som förenade alla dessa som upplevt krigets fasor till sjöss var att de alltid sov med öppen hyttdörr och alltid med en livboj ock eller väst intill dem – i drucket tillstånd även med kläderna på för att snabbt kunna ta sig ut på däck vid fara – ingen kan idag förstå detta – men för dom var det en instinktiv reaktion påkallad av deras tidigare upplevelser och ett tydligt tecken på posttraumatisk stress.
Många minnen har jag av den generationen – och en som blev min läromästare tillika mentor berättade många fasansfulla minnen som han och hans kamrater fick utstå under krigsåren – flera år efter hans pensionering besökte jag honom i hans hemstad – då jag som befälhavare över eget fartyg – var förtöjda i hans hemstad.
Idag seglar han på oändlighetens hav och jag böjer mitt huvud för honom i tacksamhet – och alla andra av mina forna skeppskamrater – och försöker lysa den frid över deras minne av respekt för deras gärningar som de så väl förtjänar – och särskilt till min forna mentor för hans oerhörda självuppoffring när han tog hand om oss unga nyblivna sjömän – lärde upp oss samt fostrade oss att bli de sjömän vi sedan kom att bli.
Kanske var det tack vare honom som jag kom att uthärda mina år i den australiska handelsflottan då vi fraktade förnödenheter till den australiska armens baser under Vietnamkriget till Vietnam och Kambodja under krigets sista år i början av
70 talet – men detta får bli en annan historia som jag kanske skriver om vid ett annat tillfälle.

Den 7 mars 1996 fick kommunikationsminister Ines Uusmann (S) träffa 18 krigsseglare.
Mötet hölls på Vasamuseet i Stockholm där hon gjorde tre utfästelser till dem.
Ett upprop skulle genomföras för att finna de kvarlevande krigsseglarna – de skulle alla få en personlig minneshandling – och ett minnesmärke skulle resas över deras och deras bortgångna kamraters insatser.
Uppdraget gick till Sjöfartsverket, Stiftelsen Sveriges Sjömanshus och HKF (Handelsflottans fritidsråd).
Vid samma tillfälle belönades sjökrigsforskaren Terje Fredh – till vardags Bohuslänningens lokalredaktör i Lysekil – för sin kamp under flera decennier för att ge krigssjömännen ett erkännande.
Terje Fredh har bl.a. givit ut ett trettiotal skrifter på eget förlag om det krigsbefarna sjöfolket.

Krigsseglarnas minnesmärke är en skulptur i järn och trä av Lars Kleen, placerad mitt på Stenpiren i Göteborg.
Den invigdes den 6 september 1997 i samband med en högtidlig ceremoni på Stenpiren i närvaro av över 800 svenska sjömän som hade seglat under andra världskriget.

På en granitplatta vid skulpturen står texten:

Sverige tackar sitt sjöfolk för dess insats under ofärdsåren 1939 – 1945

Havet är stort, evigt och stort – Harry Martinson

Efterkrigstidens sjömän är allt annat än simpla fyllbultar verksamma i ett äventyrlig yrke – de är istället mycket ansvarstagande – där ena handen är för fartyget och den andra för dig själv och din kamrat – i ett många gånger mycket tufft yrke.
Det är min uppfattning och erfarenhet efter alla mina år i yrket.
Var gång jag av olika anledningar befinner mig i Göteborg tar jag mig alltid tid att besöka minnesmärket för att där hylla och skänka mina företrädare i det yrke jag kommit att känna sådan tacksamhet och stolthet över att få tillhöra – en tanke – och en själ – i mitt hjärta kommer jag alltid förbli sjöman.

Lista på Svenska fartyg som sänktes av Tyskland under kriget. Detta var inget annat än ett utstuderat krigsbrott mot svenska staten.

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 27 juni, 2012

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2012/06/27/krigsseglarna-och-ningpo-skandalen/