Moderaternas politiska förvandlingsnummer är något av en fars, ett försök att framstå som något de inte är. Under täckmantel av ”nya” moderaterna, och till ock med ”det enda arbetarpartiet” har i själva verket Reinfeldt såväl som Borg lyckats med vad ingen annan borgerlig regeringen lyckats med tidigare,  massiva omfördelningar av inkomster från personer med låga inkomster till höginkomsttagare, stora försämringar i de sociala skyddsnäten och en reell och varaktig minskning av resurserna till sjukvård, äldreomsorg och skola i nästan alla delar av landet. Den moderata fördelningspolitiken har de sjuka, arbetslösa och utförsäkrade fått känna på allt sedan den moderatledda Alliansen övertog regeringsinnehavet 2006. Ett ofta förekommande positiva tal om välfärdens kärna och det nya arbetarpartiet. För att därefter genomföra tunga ingrepp mot välfärdens, ingrepp som är så långt ifrån arbetarpartiernas centrala idé om solidaritet ock allas lika värde som man kan komma. Det visar sig nu att detta har skett med hjälp av ett ”knapptryckarkompani” av lydiga riksdagsledamöter, som skrämts till tystnad av en den moderata partieliten i riksdagen.

Den förra moderata riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson sågar både Moderaterna och partiledaren Fredrik Reinfeldt i sin bok Knapptryckarkompaniet. ”Vi ledamöter fungerar mest som statister, som något vackert att visa upp när demokratin behöver ett ansikte”. Den moderata partikulturen i riksdagen bygger på tystnad och lydnad. Partikulturen präglas av makt och misstänksamhet. Särskilt bråkiga ledamöter möts av öppen utskällning från partiledaren Fredrik Reinfeldt.  Sverige har kanske västvärldens starkaste parlament. Alla maktbefogenheter har samlats där. Men riksdagsledamöterna är svaga. Den politiska makten utövas inte i riksdagen utan av partieliten,den moderata eliten. Hur makten kunde glida ur de folkvaldas händer? Hur kunde grundlagens inledande paragrafer: All offentlig makt utgår från folket och Riksdagen är folkets främsta företrädare så tömmas på verkligt innehåll?

Pålsson kom in i riksdagen 2002 och upplevde redan under oppositionsåren att det var lågt i tak i partiet med begränsade möjligheter för enskilda ledamöter att komma till tals och påverka. Men det var ingenting mot hur det blev den andra mandatperioden när Fredrik Reinfeldt blev statsminister säger Anne-Mari Pålsson.
”Då sänktes ribban ytterligare. Frihetsgraden var noll och utrymmet för egna ställningstaganden obefintligt”, skriver Pålsson. Då hamnade vi i maktställning. När man sitter i opposition finns det ett visst utrymme att agera. Det handlar om att kritisera motståndaren och då kan man välja vägarna själv. Men när du sitter som underlag för regeringsmakten, har du egentligen bara en uppgift – att se till att regeringens politik drivs igenom i riksdagen, skriver hon.

Anne-Marie Pålsson beskriver ett tillfälle när den moderata riksdagsgruppen försökte hävda sin mening i samband med beslutet om FRA-lagen:Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat”
hävdar Anne-Marie Pålsson att Fredrik Reinfeldt ska ha sagt.
Anne-Marie Pålsson beskriver hur Reinfeldts ord gjorde henne bedrövad. ”Det jag misstänkt länge och det som många hävdat – att vi bara är ett lydigt transportkompani – fick jag nu svart på vitt på av min egen partiledare.”
Hon beskriver hur den tidigare så positiva inställningen till Fredrik Reinfeldt fick sig en rejäl törn. Många i gruppen gav uttryck för sin besvikelse. ”Det var som om förtrollningen hade brutits, och efter det handlade det bara om att stålsätta sig mot nya maktuttryck från partiledarens sida”, skriver hon.
– Det var inte roligt. Det var något av det mest obehagliga jag varit med om.

Så här säger hon vid en intervju som Expressen genomförde med henne i anledning av boken utgivning;

Tycker du att det är okej att uttrycka sig på det sätt som du hävdar i din bok att Reinfeldt gjorde?

Nej, jag tycker inte det. Jag tycker att man ska välja sina ord. Det var en hätsk stämning, regeringen var ny, man var angelägen om att driva igenom detta, motståndet var hårt i riksdagsgruppen.

Har du personligen blivit utskälld av Reinfeldt?

Vad jag själv har erfarit vill jag inte ventilera. Det tycker jag är ointressant i sammanhanget.
Jag tycker inte om att vara med i ett parti som inte berättar var man får sina pengar i från. Vi är extrema i Sverige genom att tillåta den här slutenheten om pengar.

Det låter som att du kände dig ganska maktlös under åren i riksdagen.

Ja, det är klart. Man har inte ett dugg att säga till om. Den makten som riksdagen har, den har shanghajats av partieliten.

Pålsson som gick ur moderaterna när hon blev uppsagd återgick till sitt arbete som docent vid Lunds universitet, är starkt kritisk mot att moderaterna vägrar att offentliggöra sina partibidrag. Hon insinuerar till och med att företag som köpte upp statliga bolag skulle kunna tillhöra kretsen av donatorerna.

”Jag vill inte vara medlem i ett parti som inte berättar var man får sina pengar ifrån. Jag tycker att det är direkt oanständigt… Jag satt i näringsutskottet när vi skulle sälja statliga bolag. Under den processen hade jag ingen aning om den som köpte bolaget var någon som hade gett Moderaterna stöd, och därför fick någon form av favör i förhandlingarna”.

Huvuddelen av Moderaternas mer eller mindre hemliga understöd kanaliseras genom AB Arvid Lindman. Kan det vara en händelse bara att en viss Per Schlingman ingick i dess styrelse tidigare och nu en ytterligare känd moderat vid namn Sofia Arkelsten?  Så här skrev Dagens arbete;

Pengarna slussas genom Arvid Lindman AB, som sedan 1976 varit med och finansierat moderata samlingspartiet. Bolaget har samlat in pengar från privatpersoner och sålt annonser i tidningen Medborgaren och andra moderata publikationer. Officiellt hävdar moderaterna att de slutade att ta emot pengar från näringslivet 1978. Från moderat sida hävdas också att annonserna i Medborgaren är vanlig kommersiell annonsering. Det är svårt att tro när man ser annonser som saknar telefonnummer eller adress, där det är omöjligt att utan ett visst detektivarbete hitta det annonserande bolaget eller ens få reda på vad de säljer eller utför. Dessutom förekommer annonser med enkla politiska slagord från ”Moderata Samlingspartiet i samarbete med enskilda företagare och företrädare för svensk industri”. Trots det menar Arvid Lindmans vd Hans Birger Ekström att det inte är någon stödannonsering: ”Vi betraktar det som vilken annonsering som helst. Annonsörerna vill synas.”

Kanske något för uppdrag granskning en gång för alla.

Vi läser i Rädda Barnens årsrapport att fattigdomen ökar återigen och de som drabbas är naturligtvis barnen. 13% lever i fattigdom anno 2012 i den moderatledda minoritetsregeringen Sverige. 248.000 är den presenterade siffran. Nu skall vi ”suga” på den siffran ytterligare ett år till för att med förfäran åse Rädda Barnens årsrapport för 2013. För hitintills har denna regering inte gjort ett dyft för att förändra situationen sedan rapporterna visade att fattigdomen ökar. 28.000 fler således och håller trenden i sig kan vi förvänta oss ytterligare 28.000 fler i fattigdom nästa år.

Barnkonventionen säger följande; Sverige är skyldigt att se till att alla barn har en skälig levnadsstandard, och att inget barn diskrimineras på grund av sitt sociala ursprung.  Mot bakgrund av Reinfeldts inställning att barnfattigdomen i vårt land inte existerar samt att det finns barn i andra länder som har det sämre, kan man knappast förvänta sig att denna regering kommer att göra några som helst insatser för att minska den pågående fattigdom som breder ut sig.  Hur långt är Reinfeldt beredd att gå? Ja! Om vi utgår från den illustra skrift som publicerades 1993 av Reinfeldt där han skriver följande;

”Politiker skapar inga resurser och kan därför inte heller ställa ut löften om resursernas fördelning”

Fattigdomen beror inte på någon slump och det är inte resultatet av någon global finanskris. Det är resultatet av en medveten förd politik som högerregeringen inledde efter valet 2006. Det är en politik där välfärden raseras för att gynna ett fåtal i samhället. Det är en politik där de fattigaste får betala priset. Det är en politik som ökar klyftorna i samhället. EU-ordföranden Herman Van Rompuy noterade senast då han träffade Reinfeldt att Sverige uppvisade den största ökningen av andelen av befolkningen som riskerar fattigdom efter transfereringar 2005-2010, enligt Eurostats siffror. Reinfeldt har en annan syn på detta och så här ger han uttryck för den;

”Vi tycker det är märkligt att man använder ett mått som straffar att vi har gjort det mer lönsamt att arbeta. Vi har påtagligt förbättrat förutsättningarna för dem som jobbar deltid med låga inkomster och med normala inkomster”. I Sverige har nära nog alla fått det bättre, men vi har haft en växande skillnad mellan de som har arbete och de som inte har arbete”

Nu är ju den växande skillnaden en högst medveten strategi för den moderatledda minoritetsregeringen. Ock det är just den medvetenheten som skapat sämre förutsättningar för de som redan tidigare hade det svårt. Således kan inte de försämrade villkoren för barnfamiljer påräkna några som helst förändringar. Fattigdomen kommer att öka medvetet.

Under Reinfeldts tid vid makten har barnfattigdomen ökat från 9,5% till 13% idag. Antalet lågutbildade som riskerar fattigdom har fördubblats. Andelen pensionärer som riskerar fattigdom har ökat från 10 till 15,5 procent. Bland utomeuropeiska invandrare är risken 45 procent. Grupp efter grupp är mer utsatt. Är man ung, pensionär, invandrare, lågutbildad, glesbygdsbo, småstadsbo, ensamstående förälder, familj med fler än tre barn, deltidsanställd eller arbetslös – då är risken större i dag än för sex år sedan.

Reinfeldt! Det handlar om barn vars föräldrar inte har råd att lägga den där obligatoriska hundringen till insamlingen till läraren, barn som inte får nya kläder på grund av att deras föräldrar inte har råd, barn som inte kan vara med i olika fritidsaktiviteter på grund av familjens ekonomi. Den relativa fattigdomen handlar om klyftor, om skam och om grusade framtidsutsikter. Och, det är inte bara den relativa fattigdomen som ökat i Sverige. Även den faktiska fattigdomen har ökat. När Rädda Barnen presenterade sin rapport om barnfattigdomen i Sverige visade den att andelen barn i familjer som har inkomster som är lägre än vad som behövs för att täcka de nödvändiga kostnaderna har blivit allt fler. Hur vi än mäter har barnfattigdomen ökat.

Ock det enda du ock ditt anhang gör är att förneka verkligheten!

VÄGEN MOT AVVECKLING ELLER VÄGEN MOT UTVECKLING AV VÄLFÄRD .