ROT-avdraget infördes första gången den 15 februari 1993 för att stimulera byggindustrin. Åtgärden var aldrig tänkt som en permanent åtgärd. ROT-avdraget  fick också fart på byggindustrin och när lågkonjunkturen var över slopades det följdriktigt. Det var orimligt att fortsätta att subventionera altan- och badrumsbyggen när byggindustrin gick på högvarv och skrek efter folk. 2008 infördes ROT-avdraget ånyo men nu av helt andra anledningar. Det handlade om att göra svarta arbeten vita samt medge möjligheter för enskilda att bygga om, renovera sina egnahem. ROT-avdraget tillämpas således inte i flerfamiljhus vilket jag personligen tycker är fel och detta borde regeringen ändra på. För ROT-avdrag betalade Skatteverket under 2010 ut 13,6 miljarder kronor. Det innebär att det utfördes uppskattningsvis 53 miljoner timmars ROT-arbeten, vilket schablonmässigt motsvarar ungefär 30 000 årsarbeten i debiterad tid.

RUT-avdragen infördes redan 2007 och den huvudsakliga anledningen var just att motverka svartarbeten inom den sektor som omfattas av RUT. Under lång tid har det varit känt att hushållens köp av hushållsnära tjänster och arbeten med koppling till bostad är en nisch där det förekommer mycket svartarbete.  I anslutning till Tjänstebeskattningsutredningens arbete fick Riksskatteverket 1996 ett regeringsuppdrag att dels se på möjligheter till förenklad administration vid denna typ av tjänster dels bedöma omfattningen av skatteundandragandet. RSV avrapporterade uppdraget i rapporten ”Privata tjänster”. Tio år senare gjorde Skatteverket en detaljerad kartläggning av omfattning och typ av tjänster som hushållen köper svart i anslutning till rapporten ”Svartköp och svartjobb i Sverige”, Hushållens köp av svarta tjänster ingår också i Skattefelskartan som Skatteverket presenterade i en rapport 2008. I spåren av Tjänstebeskattningsutredningen infördes 2001 en förenklad skattedeklaration för rapportering när en privatperson anlitar en privatperson för ett jobb. Systemet var dock fortfarande krångligt vilket påtalades i bl.a. svartarbetskartläggningen. Hushållstjänstutredningen förde i ett betänkande i juni 2008 fram förslag om en s.k. fakturamodell.

Vilka kategorier använder sig av RUT ock ROT?  Rot och rutavdrag är vanligast i Danderyd, Lidingö och i Reinfeldts Täby. I Danderyd har var femte kommuninvånare sökt ROT-avdrag och 13 procent RUT-avdrag. I Dorotea har endast 8 personer sökt RUT-avdrag eller 0,2 procent. Minst benägna att söka den här typen av avdrag är flertalet norrlandskommuner. I botten återfinns Dorotea, Gällivare och Arjeplog där under en procent av kommuninvånarna sökt rutavdrag. Här nedan kan man utläsa vilka kommuner som sökt mest RUT-avdrag:

(Källa: Skatteverket, SCB)

57% av höginkomstagare använder sig av RUT-avdraget medan endast 0.6% av låginkomstagarna.

(Källa:SCB)

Det är enligt SCB mycket ovanligt att låginkomsttagarenyttjar hushållsnära tjänster.  Det är stora skillnader mellan kommunerna. I kommuner med många höginkomsttagare är det betydligt större andel som har hushållsnära tjänster. Detta betyder att  22 procent av landets befolkning som bor i de rika kommunerna får 45 procent av avdragspengarna. Kort sagt betalar Sveriges fattiga kommuners invånare för städning åt de rika i bland annat Danderyd och Täby kommun.

RUT-avdraget är i hög grad en fråga om politiska avväganden. Avväganden mellan behoven i välfärden och skattesänkningar. Mellan en bra jobbskapande politik och en dålig jobbskapande politik. En fråga om intressen mellan rika och fattiga. Nu har vi en politik där bättre bemedlade hem genom statskassan får rabatt på sina privata hembestyr till en hög kostnad för statens finanser. Med skattereduktionen har staten blivit en apparat för omvänd fördelningspolitik. Minskade pengar från den gemensamma omsorgen går till skattereduktioner för de rika. Det är också en dyr och dålig jobbpolitik. Bortser högern medvetet från det här? Det är inte särskilt svårt att förstå att välbärgade människor sjunger Rut-avdragets lovsång. Att det skapar frihet. Men friheten är inte för alla. Pengarna skulle komma till stor glädje inom till exempel barnomsorgen och äldreomsorgen. Något som kommer alla till del.

Nu har ju Socialdemokraterna inte för avsikt att ta bort RUT, däremot har man flaggat för vissa förändringar. Att göra Rutavdragen mer tillgängliga för de med låga inkomster och fattigpensionärer istället och samtidigt undanta de med miljoninkomster, dessa anses kunna betala vad det kostar istället och man kan också anta att det inte gör någon större skillnad för dessa inkomstgrupper medan de skulle mer tjäna sitt syfte om barnfamiljer med låga inkomster fick möjligheten att använda sig av hushållsnära tjänster. Att helt ta bort RUT skulle förmodligen innebära att många arbeten försvinner och det gynnar inte alla de som får sin utkomst av detta. Mitt förslag är att man inför ett  inkomstrelaterat RUT där reduktionen minskar med högre inkomster. Det är inte rimligt att en majoritet av befolkning skall betala för att några få skall få städat i sina hem. Dessutom är det än mer orimligt att utlandsboende kan utnyttja RUT ock ROT. Enligt Skatteverket har 70 miljoner kronor gått till arbeten utanför Sveriges gränser. Det kan aldrig ha varit avsikten med dessa avdrag. Jag hoppas att frågan får sin belysning inför den socialdemokratiska kongressen nästa år.

Att leda en minoritetsregering är som att navigera mellan kobb ock skär. Antingen väljer man att fortsätta föra sin politik med radikala förslag och därmed riskera nederlag i voteringarna.  Alternativt att man samlar majoritet för sina förslag och börjar förhandla med oppositionen och därmed vara beredd att kompromissa bort en stor del av sina ursprungliga förslag. Att dessutom veta att ett av partierna är vågmästare i Riksdagen borde normalt göra det lättare att regera, men man har konsekvent avsagt sig allt samarbete med vågmästarpartiet Sverigedemokraterna, vilket är fullt förståeligt. Hitintills har regeringen Reinfeldt förlorat i ett 20 tal omröstningar i Riksdagen och i tre fall anmodats av Riksdagen att inkomma med förändringar i redan genomförda reformer. I samtliga dessa tre fall har regeringen inte inkommit till Riksdagen med de förslag till förändringar i tid som de anmodats göra vilket väckt frågan om riktat misstroendevotum mot enskild ansvarig minister.

Mot bakgrund av Reinfeldts uppenbara narcissism i sin personlighet gör det naturligtvis ännu svårare. En sådan är inte villig till förhandlingar och man väljer istället att ligga lågt och endast förvalta vad de åstadkom under sitt majoritetsstyre 2006 – 2010. Han har fullt upp med att vantrivas med att leda en minoritetsregering, en position som för någon med hans personlighet utgör en dödlig förolämpning.  Att i ett sådant läge dessutom medvetet skapa motsättningar mellan regering och opposition gagnar inte landet i något avseende. Oppositionen är, ock i synnerhet Socialdemokratin, är ett ständigt närvarande rött skynke för Moderaterna. Lägg till detta alla moderata riksdagsledamöters gränspsykotiska godhetssyndrom som yttrar sig i en strävan att vara världsmästare på att ta hand om alla landets människor – och bilden av ett sjunkande skepp blir allt tydligare.

Man försöker överleva mandatperioden i minoritet genom att, med lögner, fabricerad statistik och medveten smutskastning decimera oppositionens väljare till förmån för dem själva i ett enda uppenbart syfte att få förnyat förtroende 2014 och då helst i majoritet. För att i någon mån förstå detta föreslår jag man tittar på en av de interpellationsdebatter som förevarit i Riksdagen under torsdagen den 28 juni. Man vägrar konsekvent att svara på uppenbara och enkla frågeställningar, istället använder man sin debatttid till att raljera över oppositionen och i synnerhet Socialdemokraterna. Vilket förtroende inger ett sådant agerande?  (Se länklistan nedan)

När regeringen beslöt att skjuta jobbskatteavdraget på framtiden köpte man sig dyrbar tid. Det är inte säkert att oppositionen skulle gjort allvar av sitt hot men bättre att förekomma än förekommas. Att minoritetsregerande innebär något annat än att ha en säker riksdagsmajoritet bakom sig har dock blivit tydligt för alla. Sverige har haft många minoritetsregeringar tidigare. Vänsterpartiet bands, tillsammans med Miljöpartiet, skickligt upp av Göran Persson i utbyte mot ett visst inflytande över politiken och ett formaliserat samarbete med regeringen. Den nuvarande Alliansregeringen saknar idag ett formaliserat samarbete med oppositionen och kan, som det visat sig, inte räkna med något automatiskt stöd från Sd trots att detta parti har röstat med regeringen i drygt 90% av förslagen. Detta väcker en del frågor om den moderatledda minoritetsregeringens ställning.

Hur många motgångar kan då en minoritetsregering ta och ändå sitta kvar?  Ja, det är svårt att ha någon uppfattning om. I praktiken är det minoritetsregeringen själva som får avgöra om man vill avgå såvitt inte Riksdagen tvingar regeringen att avgå.  Regeringen kan också ”hota” med att avgå om man inte får igenom en för dem viktig fråga, ställa en sk. ”kabinettsfråga”. Men riksdagen kan ta ett eget initiativ till en misstroendeförklaring. Det krävs då att minst 35 ledamöter yrkar om en misstroendeförklaring och bland oppositionspartierna är det endast Socialdemokraterna som har så många ledamöter. För att då fälla regeringen krävs det att en absolut majoritet av riksdagsledamöterna röstar för en misstroendeförklaring. I dagsläget skulle hela den samlade oppositionen behöva gå samman om en sådan åtgärd det vill säga även Sverigedemokraterna. Regeringen kan i ett sådant läge utlysa nyval. Alternativt kan regeringen avgå och låta talmannen utse en ny regering.

Grundlagen kräver således att en absolut majoritet går emot statsministern för att denne inte ska kunna bli vald eller sitta kvar. Det är baksidan av vår parlamentarism som innebär att regeringen bara behöver vara tolererad av riksdagen. Om talmannen skulle vända sig till Moderatledaren Fredrik Reinfeldt  i detta läge så skulle han kunna återkomma till statsministerämbetet, på samma sätt som Ingvar Carlsson gjorde 1990, förutsatt att Sverigedemokraterna lägger ned sina röster.

Vad lär vi oss då av detta? Man kan konstatera att ur konstitutionell synvinkel har svenska minoritetsregeringar en förhållandevis stark ställning. Regeringen Reinfeldt lär kunna regera vidare utan större problem på kort sikt, men det gäller bara så länge den samlade oppositionen inte anser sig ha ett intresse av att driva fram ett nyval, eller att tvinga fram en regeringsombildning. Ett sådant intresse finns knappast idag, trots denna regerings ”misshandel” av många frågor som berör väljarna, arbetsmarknadspolitiken, socialförsäkringarna osv.

Vad ytterligare kan vi lära oss? Ja att varken opposition eller regering i förhandlingar för att uppnå en kompromiss i vissa frågor inte alltid utfaller med tillfredsställelse för väljarna. En orsak till att bli negativt inställd till opposition eller regering hos den enskilde väljaren. Man upplever oppositionen som inte vara tillräckligt aktiv i sakfrågor som berör många väljare och det samma vad avser minoritetsregeringar.

En alltför skadeskjuten regering får dock vid en given tidpunkt anledning att begrunda den tidigare statsministern Rickard Sandlers konstaterande från 1926: ”Det är bättre att denna regering faller än att regeringsmakten lämnas att förfalla”.

Läsvärda bloggar i ämnet är;

Martin Mobergs betraktelser om ”Handen på hjärtat Borg-sjuka sjukförsäkringen finansierar skattesänkningar”

Röda Berget om ”Nyval är varken farligt eller önskvärt”

RÖSTA FÖR EN RIKTIG ARBETARREGERING 2014

VÄGVALET ÄR VÄNSTER ELLER HÖGER