Demokrati på vems villkor?


Den 18 september 2012 öppnar Riksdagen för årets Riksdagsår 2012 – 2013. Vår demokrati utgår från Riksdagen som är vår representant i alla beslut som regeringen föreslår. Demokratin handlar om alla människors lika värde, rättigheter ock möjligheter att vara med ock bestämma. Dessa rättigheter står inskrivna i grundlagen. Riksdagen är således folkets främsta företrädare, en mycket viktig del av vår demokrati. Riksdagens 349 ledamöters huvudsakliga arbete skall bestå i att folkets vilja genomsyrar alla förslag som Riksdagen därefter fattar beslut om. Men är det verkligen så?  Nej det finns andra maktorgan som genom allehanda påverkan representerar partiella grupper i samhället ock som påverkar politiker att föreslå andra förslag som inte representeras av folket.

Marknaden ock media är två starka maktfaktorer i vårt samhälle som oftast representerar sig själva eller en liten grupp i samhället. Marknaden är avgjort den starkaste av dem, ofta styr dom också media. Media är de som ”avgör” vad vi skall tycka i vissa frågor, naturligtvis ”speglande” borgerliga åsikter i olika sakfrågor. Därutöver har marknaden oerhört stor hjälp av olika lobby organisationer som direkt påverkar politikerna i olika sammanhang. Man uppvaktar politikerna, man bjuder dem med på allehanda seminarier ock så vidare, allt i ett enda syfte att tala om samhällsutveckling i positiv riktning ock naturligtvis till fördel för marknadsintressena. Ibland blir dessa, i allmänhetens ögon, föremål för konflikter där man ifrågasätter politikernas medverkan, vad som erbjudit och vad som i övrigt förekommit. Ett sådant, bland många andra, var Arkelstens (M) bjudresor till Frankrike bekostade av oljebolaget Shell, som blev uppmärksammat i pressen. Ett annat var Annie Lööfs (C) valturne inför 2010 där hon erbjöds en sk. provkörning av ett bilmärke där hon fritt disponerade bilen under hela valrörelsen. Detta uppmärksammades också av media men man gjorde inga övriga djuplodande journalistiska djupdykningar ock ”skandalen” dog ut av sig själv efter några dagar. Rågången mellan etik ock moral bestäms därmed, ock mot bakgrund av den borgerliga pressens enorma övertag, av marknaden som sist ock slutligt avgör vad som är moral ock vad som är etik.

Ett av de mest uppmärksammade fallen var under Håkan Juholts korta partiledar period. Någon, någonstans, tipsade journalisterna på AB om oegentligheter i Håkans ersättningar för den bostad han ock hans sambo, eller särbo, eller som Håkan själv definierade sin relation ”kulbo” ock drevet tog sin början på ett, ur svensk perspektiv, unikt långvarigt journalistisk drev. Vad var den egentliga orsaken? Var det Håkans ”felsägningar?”  Eller var det ersättningen som Håkan fick? Mot bakgrund av alla de felsägningar som ett flertal borgerliga riksdagspolitiker ägnat sig åt både före och efter ock som knappast skapat denna journalistiska yra som i fallet Håkan Juholt. Inte heller den ersättning som Håkan fick var något unikt egentligen eftersom ytterligare 6 borgerliga riksdagsledamöter erhållit samma ersättning på samma grunder. Pliktskyldigast beskrevs dessa på väl undanskymd ock i korta beskrivningar i Aftonbladet. Dessa ersättningar visade senare att några fel egentligen inte begåtts utan felet bestod i Riksdagens ledamots service dåliga, för att inte säga obefintliga, regelverk vad avser egen anskaffad bostad. Ett antal bloggare, däribland jag själv, försökte göra egen research  av påståendena i Aftonbladet, vilket också fick till följd att Aftonbladets chefredaktör fick förklara anledningen till varför man drev detta så lång tid ock förklaringen var inte överaskande nog,  den huvudsakliga anledningen angavs vara  Håkans ”ofta” felaktiga svar angående olika sakfrågor.  Inget om någon felaktigt utbetald ersättning således. Kortfattat var det marknadens sätt att reagera på valet av Håkan Juholt till Socialdemokraternas partiledare, ock som ur marknadens perspektiv  inte var tillfyllest. Håkan var en politiker, av folket populär, som satte människan före marknaden ock detta var ur marknadens perspektiv inte bra alls. Således var det andra krafter som avgjorde detta spel där bland annat Aftonbladet var en bricka ock där andra liberala rikstidningar i princip kopierade Aftonbladets artiklar samt satte en egen redaktionell ”touch” på sina  artiklar. Det drev som Aftonbladet skapade i detta sammanhang går till historien som ett av de värsta i sitt slag där media återigen skapade en bild av Håkan som en fuskare ock närmast en brottsling som gav eko ända in i Socialdemokraternas partiledning, ock Håkan är för alltid stämplad som en fuskare hos det stora flertalet av medborgarna. Media som en maktfaktor visade i detta fall vems ärenden man egentligen går.

Andra drev som jag anser vara felaktig, av etiska skäl, var det drev som slutligen fick förre arbetsmarknadsministern att avgå. För att kortfattat beskriva mediadrevet var det ett oerhört ”snaskande” i detaljer som ur etisk synpunkt kan ifrågasättas, inte moralisk i detta fall. Men det är trots allt människor man angriper. Här var knappast marknaden särskilt inbegripen utan det var medias sensationslystnad som var det avgörande, lösnummerförsäljningen ökar naturligtvis tidningens intäkter markant vid sådana drev. Att granska just detta fall var naturligtvis rätt ock riktigt, det jag vänder mig emot är den sensationslystnad som vissa journalister signerar sina artiklar med.

Demokratin, för att återvända till det som är det fundamentala i ett rättssamhälle, tolkas dessvärre på olika sätt utifrån vilken ideologi man bekänner sig. Demokrati som definition är bra, något som alla västländer ansluter sig till men har olika meningar ock uppfattningar om. Den ska ha allmän och lika rösträtt och rätt för alla myndiga medborgare att ställa upp i val. Yttrande- och föreningsfrihet och rättighet för alla att organisera sig politiskt. Det ska finnas ett fungerande rättssystem med likhet inför lagen.Det ska finnas fria och seriöst informerande media. Det krävs också av den demokratiska staten att den tillförsäkrar minoriteter samma rättigheter som majoriteten vad gäller val, representation etc. Detta är det fundamentala i en demokratiskt styrd stat. Givetvis kräver demokratin också att väljare respekterar majoritetsbeslut. Men, och detta är troligen det viktigaste, en demokratisk stat måste också styras av hederliga politiker och media måste befolkas av hederliga journalister som ser som sin uppgift att informera väljarna, så att dessa har en möjlighet att rösta rationellt och utifrån sina önskemål om vilken politik som ska föras i landet. Om de två sista villkoren inte är för handen spelar det i praktiken ingen roll hurdan en stats konstitution ser ut. Det är fullt möjligt för de politiker som så önskar, att sätta de demokratiska principerna ur spel eller att inskränka dem mer eller mindre omärkligt. ock det sker, oftast utan medborgarnas vetskap eller många gånger så snabbt att varken media eller medborgarna i övrigt förstår vad som hänt.

Utvecklingen har varit, ock är, att under de senaste 25 åren har demokratin knappast gått i riktning mot en ökad demokrati,snarare tvärtom. Under de senaste decennierna har makthavare och politiker utvecklat nya och ”försåtliga” sätt att gå runt demokratin och journalistiken har kommit allt längre från idealet om att informera väljarna korrekt och blivit alltmer styrd av dels egna individuella åsikter men också av olika maktaktörer som främst verkar för marknadens intressen.  Jag har skrivit om de olika tekniker som man ofta använder sig av för att i akt ock mening styra demokratin i den riktning som ideologin bestämmer.

 Iaktta största möjliga tystnad.

En för politiker förträfflig, och idag rutinmässigt använd taktik är att tiga som muren om de stora och för svenska folket viktiga förändringar man tänker besluta om i riksdagen.

Att iaktaga största möjliga tystnad avsåg en grundlagsändringen, som inträffade runt det senaste valet, 2010. Att den föregicks  just under ”största möjliga tystnad” för att citera en känd cirkusdirektör fanns det säkerligen goda skäl till, åtminstone utifrån regeringens perspektiv . Jag tror inte att många människor vet att grundlagen ändrades i samband med detta val. Det var ingen offentlig diskussion om saken och ingen ordentlig information om vari ändringarna bestod. Samma sak skedde när man skrev under Lissabonfördraget för några år sen. Saken nämndes lite i förbigående i media då och då, men svenska folket fick inte någon bra information om vad avtalet innebar eller om vad de olika partiernas ledare gjorde när de i nästan total enighet skrev under avtalet. Janne Josefsson visade dessutom i ett TV-program, uppdrag granskning, hur inte ens riksdagsmännen visste vad avtalet egentligen innebar, men de visste uppenbarligen ändå hur de skulle rösta. Måhända den ökända ”partipiskan” svingats bland ledamöterna för att, enligt fåtalet, rätt beslut skulle fattas? Fåtalets välde som så effektivt införts i statsministerns egen kommun Täby, skulle uppenbarligen även tillämpas även i riksdagspolitiken, åtminstone vad avsåg grundlagsändringen. Inte bara väljarna, utan också riksdagsmännen är alltså illa informerade och det är de som fattar besluten – åtminstone formellt. När det förhåller sig på det sättet, då är det inte mycket bevänt med demokratin. Reinfeldt lär ju kunna hantera partipiskan med övertygande skicklighet i fall av intern opposition ock med gott resultat uppenbarligen.

Men det finns exempel på andra stora och viktiga beslut som har fattats under största möjliga tystnad. Ett var beslutet om avregleringarna av kreditmarknaden under 80-talet, som i förmodligen ledde oss in i finanskrisen på 90 talet. Det beslutet fattades några dagar före riksdagens sommaruppehåll och tillkännagavs på några rader i en sidospalt i DN. Därmed garanterade man att det inte skulle bli någon ”het” diskussion om den saken. Beslutet skulle ”torka” bort i sommarhettan vilket också skedde. Andra närliggande beslut var den omfattande reformeringen av sjukersättningen. Att denna reformering var angelägen var både politiker ock medborgare tämligen överens om. Men där tog det slut. Ingen, utom den närmaste kretsen, visste vilka oerhörda effekter reformeringen skulle få för följder för ett stort flertal medborgare. Överenskommelsen, mellan de närmast ”sörjande”, skedde redan under den så kallade Bankerydsöverenskommelsen. Efter valet ville man under sitt majoritetsstyre ”sjösätta” överenskommelsen under snabbast möjliga tid. Dock kunde man inte frångå det under demokratiska formerna nödvändiga remiss förfarandet. Någon större hänsyn tog man dock inte till remisserna som genomgående pekade på följderna av förslaget. Man drev igenom förslaget som det såg ut efter överenskommelsen i Bankeryd,  allt under största möjliga tystnad ock minimerad debatt i Riksdagen. Senare har det uppdagats hur det hela egentligen gått till.

Tekniken att använda opinionsundersökningar har ofta debatterats. Människor tenderar ofta att tycka som de uppfattar att de allra flesta andra tycker. Det gäller således att utnyttja detta faktum ock att framställa det egna partiet som ett parti som många människor tänker rösta på eller har stort förtroende för. Det gör man genom att genomföra specialdesignade opinionsundersökningar. Numer används detta så ofta att en del opinionsbildare inom media börjat diskutera om man inte borde förbjuda publicerande av opinionsundersökningar i samband med valen. Tittar man efter vilka som beställer dessa opinionsundersökningar finner vi påfallande ofta media stå som beställare. Dessa har dessutom en avgörande roll i hur man vill att opinionsundersökningen skall se ut, beställaren betalar, beställaren bestämmer.

Andra av, främst moderaterna, vedertaget sätt är att inför väljarna redovisa statistik, eller generella påståenden som en sanning där sanningen eller statistiken är okontrollerbar. Eller byta värdeladdade ord mot mindre värdeladdade ord. Eller för att ta ett adekvat exempel på hur man framställer en åtgärd som lyckad trots att den enligt kända ock vedertagna källor visat negativ utveckling, jobbskatteavdragen har tillkännagetts av moderaterna som en lyckad åtgärd som skapat ett par hundra tusen ny arbeten. Detta trots att man i regeringsförklaringen anger att åtgärden inte givit de resultat som man hoppats på. Vem läser en regeringsförklaring till vardags? Knappast den vanlige medborgaren ock detta är moderaterna väl medvetna om därför fortsätter man hävda sin egen utrednings motsats som en lyckad åtgärd. Propagandan är ett viktigt sätt att sprida uppfattningar alldeles oavsett dessa är sanningsenliga eller ej, det viktiga är att plantera fröet för att sedan låta det gro. Om detta har jag skrivit tidigare ock kan läsas här.

Politiska åtgärder för att kontrollera väljarnas missnöjesyttringar utvecklas däremot i en riktning som inte är demokratiskt vedertaget. Åtgärder som gynnar makteliten ock den ekonomiskt välbärgade klassen brukar skapa  social oro bland bland dessa elitister. Rädslan för massorna ökar ju mer man försämrat för vanliga människor och ju ojämlikare västvärldens samhällen har blivit. I USA har vi sett Wall Street-demonstrationerna och George Soros, finansmannen som knäckte pundet för ett tjugotal år sedan, har i en artikel varnat för den sociala oro som uppstår när arbetslösheten ökar ännu mer och då allt fler, även europeiska stater, drivs ner i rent armod. För att gardera sig mot missnöjesyttringar från allmänheten stiftar statsmakterna i USA och Europa alltfler lagar som ska underlätta för dem att kontrollera människorna och förhindra allvarliga uppror mot de eliter som berikat sig så ofantligt de senaste 30 åren.

I Sverige blev det för någon tid sedan tillåtet att sätta in militär mot demonstranter, något som varit förbjudet sedan skotten i Ådalen. Det lagstiftas om möjligheten för polisen att använda tårgas mot större folksamlingar ock möjligheten för Polisen att rekrytera militär. Man lagstiftar om effektivare övervakning av människor både via telefonavlyssning och kontroller på internet. De europeiska poliskårerna lär sig av den amerikanska hur man ska agera vid impopulära politikersammankomster runtom i Europa. Inte bara politikersammankomster utan även stora idrottsevenemang som OS i London har blivit en i det närmaste samlad militär eventplats för att förhindra terror som den ursprungliga motiveringen. I det här sammanhanget förtjänar det också påpekas att det är mycket lättare att få yrkessoldater att skjuta på civila än att få värnpliktiga soldater att göra detsamma. Det är ingen tillfällighet att de flesta s.k. demokratier nu avskaffar sina värnpliktsförsvar och istället inrättar yrkesarméer. Yrkessoldater är dessutom lättare att sätta in i de nykoloniala projekt som Väst börjat ägna sig åt i stor skala, där även Sverige deltar numer, nu när krigen om resurserna börjar på allvar.

Ett land där  media ock marknaden representerar ock främjar egna intressen är ur demokratins perspektiv  praktiskt taget dömd. Vi har sett hur Murdoch styrt politiken både i England och i USA. I Sverige har vi en media situation som närmast liknar monopol för de borgerliga. Vi har media som visar att de, om än indirekt, kan avsätta politiker och som hjälper andra till makten, precis som i England och USA.  Tyvärr är den public service som många av oss värnat om, inte mycket bättre än tidningarna idag, vad gäller ojektivare nyhetsförmedling. Vi såg detta i ”mobbingen” av Juholt och i rapporteringarna om Libyen och Syrien. det finns uttryck, främst av borgerliga, som mot bättre vetande, understryker publik service media som ett av Socialdemokratins propaganda media.

Att obstruera mot Riksdagen har i allt väsentligt blivit allt mer förekommande. Det senaste var moderaternas socialförsäkringsminister som så totalt ”struntade” i Riksdagens beslut, därtill uttryckte han sig som uppfattades vara ett direkt avståndstagande mot demokratiskt fattade beslut, vilket han kort därefter tvingades be om ursäkt för officiellt. Ett annat obstruerande är arbetsmarknadsministerns uppenbara ock negativa hållning gentemot Riksdagens beslut att inte längre föra de arbetslösa in i det som betecknas Fas3. Samt att de som befann sig i den situationen skulle medges möjlighet att få erforderlig kompetenshöjande utbildning. Vad Hillevi Engström gjorde var att byta namn på Fas3 till sysselsättningsfasen samt medge en kortare utbildning dock om en eventuell arbetsgivare krävde detta samt om denna inrådan kunde accepteras av en av Försäkringskassans handläggare. På detta sätt kunde man gå runt Riksdagens beslut i ärendet.

Demokrati är ingenting man har, det är, som någon vis person sagt, något man måste kämpa för – hela tiden, annars går den förlorad.

Annonser
Lämna en kommentar

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: