Hägglund spjärnar emot…. gör han rätt?

Det senaste utspelet vad avser Annie Lööfs (C) ock hennes inbjudan till hemmet i Maramö har Reinfeldt nu, efter ca 40 dagars betänketid tackat ja till. Även Folkpartiledaren har tackat ja trots att han inte ansåg det nödvändigt att uppdatera Alliansen till något 2.0 inför valet 2014. Hägglund spjärnar emot ock av förklarliga skäl när man försöker se lite mer analytiskt på hela denna uppdatering.

Vad Reinfeldt vill är att samtliga partier enas i en gemensam värdering som skall omfatta följande inledningsvis;

• Synen på individuell frihet, demokrati, marknadsekonomi och frihandel.

• Synen på familjens värde, jämställdhet, civila samhället och offentligt finansierad välfärd.

• Synen på arbetslinjen, tillväxt i hela landet, fri företagsamhet och behovet av innovationer och entreprenörskap.

• Synen på sammanhållning, rättstaten och Sveriges roll i en globaliserad värld.

Ett gemensamt ideprogram som skall gälla hela Alliansen samt ett gemensamt valmanifest. Vi minns Carl Hamilton (M) ock hans tidigare utspel om att slå ihop alla marginalpartier till ett enda. Detta är det första steget mot en sådan utveckling. Reinfeldt har officiellt uttryckt en negativ hållning till detta utspel av Hamilton, vad han tycker internt vet vi inte, men utgår vi från vad bland annat Schlingmann med flera moderater tycker så är ett bildande av ett gemensamt parti inte en avlägsen tanke. Den ligger dessutom i linje med hur Reinfeldt ser på staten ock dess förvaltning. Vi behöver inte gå så långt för att se embryot till denna stat för att förstå hur Reinfeldt vill se denna utveckling. Det är bara att sätta sig in i hur hans egen kommun styrs.

Att Göran Hägglund nu spjärnar emot är just av denna anledning. Inom Alliansen råder 4 partier som var ock en har värderingar som ideologiskt skiljer sig på väsentliga punkter mot Moderaternas. Ibland har denna skillnad uppenbarats i olika sakfrågor man inte varit överens om ock detta uppfattas som en splittring inom Alliansen, i synnerhet efter valet 2010 då Moderater förstått att deras dominans skadat marginalpartierna. Har denna insikt möjligen gjort att Reinfeldt släppt på tyglarna lite ock låter de övriga partierna bli mer självständiga? När Alliansen bildades kom man överens om olika sakfrågor som man kunde gå till val på ock överenskommelsen utgick naturligtvis utifrån de olika partiernas ideologiska värdegrunder. Folkpartiet är det parti som synes ha lämnat sin ideologiska grund helt ock hållet för att ta hand om skolfrågorna. Skolfrågorna har varit Folkpartiets hjärtefråga under många år, det var inget hastigt påkommet engagemang vid den så kallade Bankerydsöverenskommelsen, det var bara en naturlig följd för Folkpartiet. Idag synes Folkpartiet ha blivit mer av ett sakfrågeparti ock som i övrigt hänger i Moderaternas kjoltyg i alla andra frågor.  Är det egentligen så konstigt att Folkpartiet nu i likhet med Centern ock Kristdemokraterna tappar väljare?

Centern, detta förr så fina folkrörelseparti har helt tappat sin värdegrund ock dragits hårt åt höger under de senaste åren, med Annie Lööf skulle nytändningen komma. Den slocknade rejält, kanske då det visade sig att hon hyllade en Thatcher som själv gemensamt med Reagan hyllade en egoist vid namn Ayn Rand. Lööf ansåg att hon var en av tidernas störste filosof, en filosof som i sin uppfattning inte kunde komma längre ifrån det som Centern stod för. Vad säger det om Annie Lööf? Landsbyggdsfrågorna, som förr var ett signum för Centern, har helt tappat fokus ock det syns istället att Centern jagar storstädernas väljare. Partiet har tappat rejält med väljare på den resan. Men även så ser man hur Allianssamarbetet gnager sönder partiet på bekostnad av Moderaterna. Man har i likhet med Folkpartiet ock Kristdemokraterna behov av att profilera sina egna frågor. De gånger man gjort detta så har Moderaterna genast slagit undan fötterna på marginalpartierna ock tvingat dom in i Alliansfållan ånyo, med detta sagt har inte Lööfs förslag på sänkta ungdomslöner med mera fallit väl ut hos väljarna, tämligen förståeligt. Reinfeldt har därvid officiellt ock i enlighet med sin nu påtagna nya roll som ett ”arbetarparti” självklart inte kunnat bistå dessa arbetarfientliga förslag. Vad Reinfeldt tycker inofficiellt står väl tydligt i den arbetarfientliga politik han företräder. Den enda berättigade fråga man kan ställa sig är vad har marginalpartierna vunnit på detta Allianssamarbete? Ingenting!  Väljarstödet minskar rejält istället där två av partierna riskerar åka ur Riksdagen ock ett på väg.

Det här är ju inte alls bra för Moderaterna. Detta var ju knappast tanken då man bildade Allians för Sverige. Reinfeldt är säkert trött på kompromisser i alla sakfrågor ock man försöker finna andra samverkansformer. Ett sådant är, som ett första steg, att finna gemensamma ideologiska grundvärderingar för att så småningom bilda ett enda parti. Per Schlingmann har ju redan öppnat för en sådan lösning ock flertalet andra samma sak fast det inte fått det medialt uppmärksammat som Moderaternas egen ”spindoktor” Schlingmann fått.

Tanken kan i viss mån jämföras med då Kristdemokraterna ingick samverkansavtal med centern under Torbjörn Fälldins tid 1985. Avtalet ingicks i avsikt att ta till vara KD:s väljarandel för att få majoritet i riksdagsvalet. Socialdemokraterna protesterade givetvis eftersom detta var ett sätt att kringgå 4% regeln i Riksdagsvalen. Man kan tycka vad man vill om det men ett mer oärligt sätt att tillskansa sig makt för maktens skull är svårt att förstå. Makt ger möjligheter, men makt kan också berusa, vilket vi sett i otaliga fall av oegentligheter med mera under åren.

Är vi redo för en tvåpartistat? Vad tjänar vi på att lämna en flerpartistat? Ock vilka konsekvenser kan det bli av en tvåpartistat? På den första frågan fråga oss – är vi redo att minska vår valfrihet? Svaret blir förmodligen ett nej, ock följdaktligen också ett nej på den andra frågan. Konsekvensen av en tvåpartistat blir naturligtvis en minskad valfrihet ock ett tvång för oppositionen att alliera sig i ett enda parti i likhet med vad som är fallet i USA. I ett fritt öppet ock demokratiskt samhälle är det naturligtvis inte förbjudet att bilda ytterligare partier utöver de två stora block som finns, men vilka möjligheter till påverkan har man? Reinfeldts jobbutspel i Almedalen speglar en del av oron att Alliansens fyra partier, vid valet bara är ett parti. Därför kommer också ökade påtryckningar om att den rödgröna sidan och då främst Socialdemokraterna ska redovisa vilka de ska regera med. Helt plötsligt har vi fått en egen variant av amerikansk politik, med i princip bara två ”block”  att välja mellan. Antingen accepterar vi det och ”suddar ut” partinamn som Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna och kallar dem rätt och slätt ”moderater” . Som synes visar det sig viljan, främst från Moderaterna genom att ständigt kräva av oppositionen att redovisa vilka de skall regera med. Dessa av Moderaterna ständiga krav på att oppositionen skall redovisa med vem ock vilka de skall bilda regering med, håller alltså på att omvandla sig till ett renodlat tvåpartisystem — rösta rött eller rösta blått. De enskilda partiernas strukturer blir mer och mer irrelevanta, och i samma vända blir det svårare och svårare att ha någon faktisk påverkan på politiken. Båda blocken närmar sig mitten för att suga upp så många väljare som möjligt. Det som bevarar tvåpartisystemet (Jämför USA) är just detta att många röstar mot ett alternativ, snarare än för ett, vilket är den naturliga fortsättningen på det “stödröstande” vi ser idag. I ett tvåpartisystem finns fortfarande möjligheten att en uppstickare drar till sig tillräckligt med röster för att kunna agera vågmästare, även om sannolikheten för detta minskar rejält. Det är dock tämligen uppenbart vad det är Moderaterna vill med sina utspel, även om hans partisekreterare försöker släta över Reinfeldts konspiratoriska uttalande som nu Hägglund protesterar emot. Vägen är utstakad mot ett tvåpartisystem vilket kommer att radera väljarnas möjligheter att påverka politiken. Jag tror inte svenska folket vill ha ett sådant politisk system som man har i USA.

Fortfarande är jag av uppfattningen att flerpartisystemet som vi ännu har är den demokratiskt bästa för vårt styrelseskick. Moderaternas ständiga påhopp på främst Socialdemokraterna att 2 år före valet redovisa en eventuell regering är patetiskt ock irrelevant i ett flerpartisystem. Att Moderaterna är angelägna om motsatsen visar på ett genuint förakt mot väljarna. Det är väljarna som bestämmer med vilka vi skall regera inte Moderaterna.

RÖSTA RÄTT I VALET 2014 ISTÄLLET. LÅT INTE HÖGERN VARA DE ENDA SOM SKALL BESTÄMMA VÅR FRAMTID OCK VÅR UTVECKLING.

För de som vill se ett närmast enpartisystem skall studera Moderaternas kommun Täby, där det närmast till ock med råder en familjepolitik.

%d bloggare gillar detta: