302 dagar med Håkan Juholt.

Håkan Juholts uppgång och fall började då han valdes av en extra kongress till Socialdemokraternas partiledare den 25 mars 2011. Han avgick – officiellt på egen begäran – den 21 januari 2012. I hans installationstal fokuserade han bland annat på full sysselsättning, en starkare äldrevård och ett tydligt bekämpande av en ökande segregation och barnfattigdom – Håkan var den som lyfte barnfattigdomen upp på den politiska scenen. Han tog även upp ett behov av förbättring av friskolereformen och en förstärkning av pensionssystemet, samt beskrev kvinnors utsatthet globalt. Han bedömdes stå till vänster inom det socialdemokratiska partiet. Det hela började i oktober 2011 då Juholt fick negativ uppmärksamhet i Aftonbladet för hur han hanterat sin ansökan om ersättning från riksdagen för den bostad han har i Stockholm för övernattning. Drevet var igång och följdes upp av flertalet liberala medier – dock byggde den rapportering som skedde näst intill uteslutande på det som Aftonbladet beskrev – Håkan Juholts så kallade ”fiffel” med ersättningar som senare visade sig inte ha någon bäring alls.

Då jag inte har insyn i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) – vad som sagts och beslutats under den kris som föranleddes ursprungligen av Aftonbladets avslöjande om det så kallade ersättningsfifflet  –  kan jag inte annat göra än att beskriva händelsen som sett ur en utomstående betraktares ögon. Jag vill därmed väcka frågor om den egentliga anledningen till Håkans avgång.

I valet 2010 misslyckades de rödgröna under ledning av Socialdemokraterna – med Mona Sahlin som partiledare –  att återta regeringsmakten. Socialdemokraterna gjorde  ett historiskt dåligt val – det sämsta på 96 år. Det dröjde inte länge förrän de kritiska rösterna inom partiet växte sig allt starkare. Det började med att SSU:s ordförande Jytte Guteland krävde att hela partistyrelsen skulle avgå. Veckan därefter gick partiordföranden Mona Sahlin ut och sade att hon var beredd att gå SSU till mötes och uppmanade alla i partistyrelsen och verkställande utskottet att ställa sina platser till förfogande. Den 14 november meddelade Sahlin att hon tänker avgå som partiledare. Strax efter att Sahlin meddelat sin avgång började spekulationerna om vem som skulle efterträda henne. Namn som nämndes var många: Pär Nuder, Thomas Bodström, Sven-Erik Österberg, Thomas Östros, Leif Pagrotsky, Veronica Palm. Thomas Östros stack länge ut som huvudkandidat men fick till slut se sig utmanövrerad av valberedningen. Den 6 mars meddelade partisekreteraren Ibrahim Baylan att han kommer att avgå från sin post på den extrainsatta kongressen. Några dagar senare, den 10 mars, meddelade en enig valberedning att man föreslår Håkan Juholt som ny ledare för det socialdemokratiska partiet.

Efter Håkan Juholts tal i Almedalen sommaren 2011 avslöjades det att Håkans sambo dömts för bedrägeri – något som skett redan före Håkan inledde sitt förhållande – och enligt honom själv hade dom utrett detta samt att Håkan intagit en ödmjuk attityd då hon redan straffats för sitt bedrägeri. Inte desto mindre tog högerkrafterna i samhället detta som en intäkt att även Juholt var kriminell – om än inte direkt så indirekt genom att han försvarade sin sambo, att han uttryckligen tagit avstånd från den kriminella handlingen samt att han inte var utsedd av rättssamhället att döma de redan dömda –  tog man knappast någon hänsyn till.  Det antyddes att Håkan hade svårt att rekrytera medarbetare – en svidande kritik mot den höstbudget – som i förtid läckte ut till media samt att han beslutade sig för att avstå en partiledardebatt i SVT. Men det som blev den fullkomliga krisen var när Aftonbladet kom med sin nyhet i oktober 2011 – avseende den hyresersättning som Håkan kvitterat ut – enligt Aftonbladets chefredaktör Jan Helin och vice chefredaktör Lena Mellin.  Någon, någonstans, tipsade journalisterna på AB om oegentligheter i Håkans ersättningar för den bostad han ock hans sambo, eller särbo, eller som Håkan själv definierade sin relation “kulbo” ock drevet tog sin början på ett, ur svensk perspektiv, unikt långvarigt journalistisk drev. Vad var den egentliga orsaken? Var det Håkans“felsägningar?”  Eller var det ersättningen som Håkan fick? –  en ersättning som Håkan därefter återbetalade trots att han egentligen aldrig behövde göra det – på grund av otydliga regler – men gjorde av ärlighet och moraliska skäl – vilka andra gjorde detsamma? Mot bakgrund av alla de felsägningar som ett flertal borgerliga – såväl som socialdemokratiska riksdagspolitiker ägnat sig åt både före och efter ock som knappast skapat denna journalistiska yra som i fallet Håkan Juholt. Inte heller den ersättning som Håkan fick var något unikt egentligen eftersom ytterligare 6 borgerliga riksdagsledamöter erhållit samma ersättning på samma grunder. Pliktskyldigast beskrevs dessa på väl undanskymd plats ock i korta beskrivningar i Aftonbladet utan uppföljande reportage. Dessa ersättningar visade senare att några fel egentligen inte begåtts utan felet bestod i Riksdagens ledamots service obefintliga regelverk vad avser egen anskaffad bostad. Aftonbladets chefredaktör fick förklara anledningen till varför man drev detta så lång tid ock förklaringen var inte överaskande nog – Håkans “ofta” felaktiga svar angående olika sakfrågor.  Inget om någon felaktigt utbetald ersättning således. Felaktiga svar anser således AB – om det var felaktiga svar – som Jan Helin ansåg – ställer man sig osökt frågan vem som skall avgöra vad som kan anses vara fel svar – är det Jan Helin eller Lena Mellin eller vilka?

Håkan utmålades som en ”Åsa Nisse, Stalinist, clown, pajas” och många fler nedsättande vokabulär. Vi har knappast sett något liknade sedan smutskastningen gentemot Olof Palme för dryga 25 år sedan – en smutskastningskampanj ledd av moderata ungdomsförbundet och EAP dock knappast gemensam aktion – den då varande moderata ledningen tog aldrig avstånd från denna smutskastning som deras ungdomsförbund genomförde och som fick sitt avslut på ett tragiskt sätt. På DN:s ledarsida – kunde man härförleden läsa ”att det är bra att Socialdemokraterna slipper Håkans  vildvuxna vänsterretorik”. Att fråga DN:s chefredaktör vad DN menade med det är nog det samma som att fråga en ko varför kon är just en ko – att en liberal tidning springer högerns ärenden är ju inte direkt konstigt – det konstiga hade väl snarare varit om man pekade på alla de felaktigheter AB:s redaktion spred till allmän beskådan – men det gynnar knappast den liberala pressen.  Det var inte Håkan Juholts alla felsägningar och misstag som fällde honom. Det var snarare att han blev för politiskt obekväm. För vem blev han då politiskt obekväm? Media ”piskade” upp stämningar som gynnade vilka?

Håkan var en politiker som var populär bland det stora flertalet av folket, som satte människan före marknaden ock tydliggjorde detta i sina tal – det handlar om att demokrati ska styra marknaden, att vi ska vara medborgare i samhället och inte bara kunder på en marknad. Ur marknadens och liberalismens perspektiv var ju detta inte bra alls. Vem företräder marknaden? Vi vet ju att högern gör det – har vi inte kunnat konstaterat det förr så borde vi kunna se det under det senaste 6 åren av borgerlig makthegemoni – en hegemoni som Socialdemokraterna oftast anklagats för av högern.  Aftonbladet blev en bricka gemensamt med andra liberala rikstidningar som i princip kopierade Aftonbladets artiklar samt satte en egen redaktionell “touch” på sina  artiklar. Det drev som Aftonbladet skapade i detta sammanhang går till historien som ett av de värsta i sitt slag där media skapade en bild av Håkan som en fuskare ock närmast en brottsling – och sådana kan vi ju inte ha i rikets ledning – en man av folket som talade folkets språk – nej nej det passar inte in i den liberala mallen. Men var det bara den liberala pressen som deltog i detta cyniska drev? Juholt utmanade starka krafter – både inom partiet såväl som utanför.

Under de två dagar långa mötet med  VU går meningarna isär. Peter Hultqvist – ledamot i VU – hävdade så sent som 2 dagar efter mötet att verkställande utskottet hade förtroende för sin partiledare. Håkan säger själv att det pågår ett maktspel och karriärplanering inom partiet där han själv säger sig vara ”urusel” på just karriärplanering.  Efter mötet i VU reste Håkan mot Kalmar omedelbart samtidigt som flera av VU:s ledamöter sa sig ha ett fortsatt förtroende för Håkan. Konspiratoriskt – i huvudsak emot min vilja – men händelserna ställer många frågor som sannolikt inte kommer att berättas om. Juholt själv hävdar i sin nyutkomna bok – att det tidigt fanns ledande socialdemokrater som ville bli av med honom och som spred lögner och halvsanningar i medierna om honom. Att han dessutom var utsatt för ett klassförakt och betraktad som en Åsa-Nisse – blev en tydlig framtoning i medierna.  Håkan tillhörde inte ”smeten i Stockholm”, det nätverket av tjänstemän och politiker som gör sig tongivande i partiet – ja inte bara tongivande utan snarare företrädare för partiet. Hur mycket partidistrikten tog intryck av den mediala uppvaktningen är svårt att sia om – men ganska märkligt var det ändå när fler partidistrikt ansåg under självaste VU mötet att Juholt bör avsättas. Var AB delaktiga? Ja viss var dom det alldeles oavsett vad Jan Helin säger så var dom det utan tvekan genom sina närmast nidskriverier i tidningen där felaktigheter kunde spåras och där Jan Helin – senare fick utstå en hel del kritik.

Det fundamentala i en demokrati är att minoriteten följer majoriteten beslut. Ingen motsätter sig detta  – men, och detta är troligen det viktigaste, en demokratisk stat/organisation eller parti måste också styras av hederliga företrädare och eller politiker, media måste befolkas av hederliga journalister som ser som sin främsta uppgift att informera väljarna, så att dessa har en möjlighet att rösta rationellt och utifrån sina önskemål om vilken politik som ska föras i landet. Om de två sista villkoren inte är för handen spelar det i praktiken ingen roll hurdan en stats konstitution ser ut. Det är fullt möjligt för de politiker som så önskar, att sätta de demokratiska principerna ur spel eller att inskränka dem mer eller mindre omärkligt. Under de senaste decennierna har makthavare och politiker utvecklat nya och “försåtliga” sätt att gå runt demokratin och journalistiken har kommit allt längre från idealet om att informera väljarna korrekt och blivit alltmer styrd av dels egna individuella åsikter men också av olika maktaktörer som främst verkar för marknadens intressen. Politiska åtgärder för att kontrollera väljarnas missnöjesyttringar utvecklas knappast i en riktning som inte är demokratiskt vedertaget. Åtgärder som gynnar makteliten ock den ekonomiskt välbärgade klassen brukar skapa  social oro bland dessa elitister. Rädslan för massorna ökar ju mer man försämrar för vanliga människor. Har denna politiska och elitiska  ”upphöjdhet” över folkviljan varit en av orsakerna till Juholts avgång? Jag är benägen att tro så. Ett land där  media ock marknaden representerar ock främjar egna intressen är ur demokratins perspektiv  praktiskt taget dömd. Vi har sett hur Murdoch styrt politiken både i England och i USA. I Sverige har vi en media situation som närmast liknar monopol för de borgerliga. Vi har media som visar att de, om än indirekt, kan avsätta politiker och som hjälper andra till makten, precis som i England och USA.

Det finns skäl att lägga denna händelse bakom oss och inrikta oss på framtiden – dock med en medveten uppfattning om vad media och liberala krafter förmår när något går emot dom. Håkan var enligt mig en framtidspolitiker som inte medgavs en chans – inte ens det man så ofta talar om i dessa sammanhang – smekmånad. Sannolikt för att han utmanade de liberala krafterna för tydligt – han kan knappast betraktas som undfallen –  snarare en politiker med en retorisk förmåga som kunde ha i det avseendet jämförbara retoriska kvaliteter med Palme – om han funnits i livet.

Demokrati är ingenting man har, det är, som någon vis person sagt, något man måste kämpa för – hela tiden, annars går den förlorad.

Uppdaterar bloggen med en inspelad debatt på Publicistklubben avseende drevet mot Håkan Juholt där bland annat AB:s vice chefredaktör tillika politisk journalist bland flera andra från Expressen, Dagens Nyheter ock Ekot som medverkar. Se den gärna – den är lång ca 1 timme – men mycket sevärd

Långsiktigt ägande eller en kortsiktig objektekonomi där allt blir till salu?

GRUNDPROBLEMET TILL ARBETSLÖSHETEN är att en sådan stor del av arbetsmarknad försvann 1992. 100 000 företag försvann. Sedan alla sparkampanjer, rationaliseringar, permitteringar, utförsäljningar och alla fusioner.Men det är inte bara detta.Utan bakom finns ett demolerat och brist på ledarskap och ägarskap,tillsammans kortsiktiga ansvar och snabba pengar. Läs fortsättningen här.

Artikeln är författad av Christer Brandt som är medförfattare av bloggen http://www.redjustice.net där du kan ta del av många fler mycket läsvärda artiklar.

Fas3 skall bort till alliansens stora förtvivlan

Igår fick vi ett efterlängtat besked av Socialdemokraterna – Fas3, eller sysselsättningsfasen, skall avskaffas. Detta faktum har dock varit känt en tid dock utan vetskap om hur det skall gå till – det fick vi nu reda på i den presskonferens som Stefan Löfvén presenterade tillsammans med Magdalena Anderson – ekonomiskt politisk talesperson – samt Ylva Johansson – arbetsmarknadspolitisk talesperson – där riktade åtgärder kommer att ske genom att investera 2 miljarder redan år 2013. Det mest sannolika är dock att denna investering kommer att ske först 2014 – efter ett regeringsskifte. Förslaget innebär att så många som möjligt skall kunna gå till anställning med stöd samt anpassad utbildning som näringslivet efterlyst under flera år. Lön och normala anställningsvillkor är det som gäller samt att de som vill utbilda sig får behålla den ersättning man idag har under hela utbildningstiden. Även den som är arbetslös kan kanske kosta på sig något utöver det som man nu fått avstå i sin livssituation.

Anställningsstödet – som skall uppgå till allt mellan 85% till 100% av lönekostnaden – betalas av staten, därav dessa 2 miljarder som satsas. Detta är naturligtvis ett mycket välkommet beslut taget av Socialdemokraterna och ett hopp för alla de som nu befinner sig i denna återvändsgränd som kallas sysselsättningsfasen (32.000).  En åtgärd som aldrig borde ha kommit till stånd. För är det något som de borgerliga politikerna inte förstått så är det att denna åtgärd – förutom att åtgärden inte ger några jobb – bidrar till stigmatiserande effekter vilket sannolikt är en stor bidragande orsak till att endast 1.4% av alla de som befinner sig i denna åtgärd får en varaktig anställning på 6 månader eller därutöver. Utöver det konkurrerar den arbetskraften med största sannolikhet ut riktiga jobb med schyssta anställningsvillkor, en så kallad undanträngningseffekt. Nu väntar vi också på att hela denna arbetsmarknadspolitiska åtgärd stoppas i soporna för att aldrig återkomma. För det är nämligen så att även Fas 1 och 2 inte ger några bestående resultat på arbetslösheten – endast 14% i dessa 2 åtgärder slussas ut i arbetslivet och det är alldeles för lite för att som högern hävda är en succe.

Kritik från högern har dock redan infunnit sig. Kristdemokraterna – pensionärernas okrönta välgörare som ”slagits” för att pensionärerna skall få en rejäl förbättring i sin ekonomi med otroliga 50kr i månaden i den senaste högerbudgeten – undrar hur blodigt det slaget var, och undrar också var KD:s perspektiv befinner sig? Än värre blir det när man nu sågar  Socialdemokraternas förslag som politisk kosmetika!! Man förvånas sannerligen inte över att Kristdemokraterna kravlar runt under det för dom livsnödvändiga 4% spärren – kanske det ändå är bäst för landets väl och ve att dom befinner sig där trots allt. Att därutöver ytterligare kränka alla de som befinner sig i denna fas såsom vara ”halta och lytta” och därför inte har en plats på arbetsmarknaden – detta om något visar vilken människosyn man utgår från och som uppenbarligen genomsyrar hela högern. Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M), säger sig vara förvånad över att Socialdemokraterna inte kommer med något nytt, och anser att det mesta av vad Socialdemokraterna föreslår redan finns för personer i fas 3. Jaha – blir man förvånad över ett sådant uttalande? Känner vi inte igen sådana uttalanden sedan tidigare? Detta tycks vara främst moderaternas ”konkreta” lösningar på ett arbetsmarknadspolitisk problem – ”vi har ju redan infört detta” vi känner oss nöjda. Man känner sig nöjd på felaktiga – rent ut sagt lögnaktiga grunder. Förslaget skiljer sig på väsentliga punkter Hillevi Engström. Den främsta punkten är att de arbetslösa får ett jobb med schyssta villkor – det vill säga avtalsenlig lön som är subventionerad under ett års tid. Under detta år skaffar sig den arbetslöse en merit att tillföra sitt CV vilket innebär en absolut förbättring jämfört med att befinna sig i klorna på oseriösa anordnare som är dom enda som tjänar pengar på denna fasansfulla åtgärd. Hur ser ett CV ut från Fas3? Den andra skillnaden är att man kommer att erbjuda en väsentligt större andel av alla de 32.000 som befinner sig i Fas3 en utbildning. Hur många har hitintills fått utbildning? 1.300 av 32.000 Hillevi Engström – jag vet, det är emot moderaterna att tala i % men upplysningsvis är det endast lite drygt 4% som erbjuds utbildning och då efter tilltänkt arbetsgivares önskemål och om den arbetslöses handläggare anser att sådan utbildning är adekvat för den arbetslöse.

Ungdomar slussas in i Fas3. Det är katastrofalt, anser jag. Fas3 är ju en åtgärd som ganska uttalat ”inte” ska leda till jobb, utan mer fungera som ”sista anhalten” på arbetsmarknaden. Därför bör inga- inga– ungdomar vara där. De ska jobba eller erbjudas insatser som leder till jobb. För unga är det en lång resa att överhuvudtaget komma till Fas3, och därför ser jag det som ett extra stort misslyckande för regeringens arbetsmarknadspolitik. Resan börjar med den så kallade  ungdomsgarantin som sedan går in i jobbgarantin som så småningom leder till sysselsättningsgarantin – ursäkta det skulle ju vara sysselsättningsfasen. Nu har det gått 5 år sedan regeringen införde Fas 3, och vi ser  att också ungdomarna kommer dit – detta är fullständigt orimligt och helt oacceptabelt. Att man döpt åtgärden till en ”garanti” visar dessutom på en cynism som inte har någon motsvarighet i en modern arbetsmarknadspolitik. Modern arbetsmarknadspolitik är att påverka samhället i en riktning där alla, oavsett bakgrund och livssituation, ges goda möjligheter att både drömma och ta nya språng i livet. En modern jobbpolitik är kärnan. Så skapas ekonomisk tillväxt som är en förutsättning för ett samhälle som präglas av frihet, jämlikhet och solidaritet – 3 definitioner som så totalt avskys av högern, nåja frihet finns på agendan – men det är en moderat frihet som har en helt annan betydelse och innebörd – friheten att vara arbetslös. Dessa förutsättningen har Hillevi Engström totalt missat i sin iver att hylla sin egen totalhavererade arbetsmarknadspolitik. Inte ens hennes egen – förre arbetsmarknadsminister Littorin, upphovsmannen – tror på Fas3. Så frågan är – hur länge till skall moderaterna och Hillevi Engström ”bita” sig fast i denna havererade och totalt misslyckade politik?

Läs gärna följande om Fas3;

Martin Mobergs betraktelser – Fas3 ett mycket dyrbart fiasko, som S med rätta vill avskaffa.

SVD oppinion – Tomt skryt skapar inga ungdomsjobb /artikel skriven av Ylva Johansson (S) och arbetsmarknadspolitisk talesperson

Debatt i SVT Aktuellt den 26 september mellan Ylva Johansson och Hillevi Engström cirka 12 minuter in i programmet.

Och sist men aldrig sist – allas vår högvördige Helga Von Pitbull som skriver om erotikhöjare för överklassen som jag bara måste få förmedla. Läs gärna hennes blogg – den handlar mycket om Fas3 eländet beskrivet ur verkligheten på ett mycket roligt men tragiskt sätt – en höjdarblogg man bara inte får missa.

Vad är målet? En borgerlig valseger eller rödgrön dito?

Nu är jag med rätta förbannad på alla de som sitter på olika sociala medier och ondgör sig över Socialdemokraterna och dess politik – trots att de anses vara antingen Socialdemokrater, Vänterpartister eller Miljöpartister. Det är inte kritiken i sig som gör mig förbannad – utan kritik ingen utveckling och den behövs men med förslag till hur man istället vill ha det. Det duger inte att måla upp nidbilder för att nå sina syften. Det är de facto sällan jag ser någon Socialdemokrat göra likaledes vad avser Vänsterpartiet eller Miljöpartiet så varför skall man då göra det mot Socialdemokraterna? Utan Socialdemokraterna – tillika V och MP –  har vi ingen som helst chans att bekämpa borgerligheten – och alla som då målar upp SAP som de ”nya S-moderaterna, (S)uger, S)vin, högersossar” och flertalet andra förnedrande vokabulär utan att ange vad det är som suger. Vilket syfte tjänar detta? Vill man verka för en reducering av väljarkåren inom vänsterpartierna? Ja då har vi bara ett val kvar – en fortsatt borgerlig politisk dominans med allt vad det kan komma att innebära för var och en.

En öppen dialog – något jag själv eftersträvar – under former som kan anses vara konstruktiva måste alltid vara det eftersträvansvärda. Åsikter finns och skall finnas, det är först då man når en utveckling. Utan synpunkter ock kritik stagnerar politiken – det skall vara högt i tak. Vi har den demokratiska skyldigheten att förändra det vi inte anser vara riktigt – men vi gör det knappast genom att förnedra eller använda vokabulärer som är direkt oanständiga. Respekten för varandras olika åsikter är grunden för politiska diskussioner, och ur den diskussionen finner vi möjligheter till förändring. Ett engagemang för sina egna åsikter kan med fördel användas inom partierna – alldeles oavsett man nu sympatiserar med SAP, Vänstern eller MP, eller något av de borgerliga partierna.

Jag skulle i samma grad bli lika förbannad om man uttryckte sig lika illa om Vänsterpartiet eller Miljöpartiet – dessbättre ser jag inte detta – det är endast och uteslutande SAP man nedvärderar med allehanda oanständiga vokabulär och i olika sammanhang. Vad är egentligen syftet med detta? Vill man fortsättningsvis ha en borgerlig dominans – ja då kan jag förstå syftet. Punktera SAP i olika sammanhang möjliggör en fortsatt borgerlig regering för vi skall inte tro att vi inte tar åt oss av den kritik – oftast obefogad – som sker under ibland vanvördiga former.

Ett sätt att bearbeta sitt eget parti är att bli medlem och jobba för en förändring inom respektive parti istället för att utgjuta allehanda förnedrande kritik via de olika grupper som finns på öppna sociala medier. Konstruktiv kritik har jag inget emot – tvärtom jag gillar det. Har ibland själv förändrat mina egna ståndpunkter efter andra konstruktiva intelligenta förslag. Svårare än så är det inte. Inte alltid som jag sympatiserar med olika sakfrågor inom mitt eget parti men skulle i anledning därav inte drömma om att förnedra hela partiet för den skull. Inser man att SAP inte längre är mitt parti – att den politik och den framställning som partiet står för – inte längre motsvarar min ideologiska inriktning eller det jag vill att partiet ska stå för finns alltid möjligheten att gå till något av de andra partierna som bättre svarar mot ens egen ideologiska inriktning – fritt val således, och så skall det vara. Vi har 8 riksdagspartier, alla med olika politiska visioner – allt mellan socialism till nyliberal och nationalistisk ideologi. Jag är övertygad om att i något av dessa existerande riksdagspartier var och en finner sin hemvist – som motsvarar den egna uppfattningen om hur landet kan utvecklas till det bättre. Själv sticker jag inte under stol med att jag är Socialdemokrat för jag tror på socialdemokratins grundläggande värderingar – och jag kommer inte att skämmas för det, som framför allt borgerliga sympatisörer vill att man skall.

Vänsterpartierna har mer gemensamt med varandra än motsatser. Vänsterpartierna har mer motsatser än gemensamt med de nyliberala partierna. Vill vi ha en mer mänsklig samhällsdaning så finns det bara 3 partier – enligt mig – att rösta för. Det vore därför – och mot den bakgrunden – att motarbeta dessa genom allehanda icke konstruktiv kritik mellan vänsterpartierna. Sällan – eller näst intill aldrig – kritiserar jag Vänsterpartiet eller Miljöpartiet av just den anledningen att vi är varandras garant för att bryta det borgerliga blocket mot ett mer humant samhälle, att min kritik uteblir i sociala medier betyder inte att den inte finns, själv har jag – av den anledningen ofta blivit anklagad för och att vara ”maranatasosse” vad det nu är för något eller ”sosseindoktrinerad” . Det innebär inte att det inte finns kritik i sakfrågor. Men den kritiken får man som Vänsterpartist eller Miljöpartist framföra till sina egna respektive partier på samma sätt som jag som medlem i SAP framför kritik i sakfrågorna mot mitt eget parti.

Så alla de som utgjuter icke konstruktiv och förnedrande kritik genom allehanda mindre acceptabla vokabulärer måste ställa sig frågan – vad vill vi med den kritiken? Har vi en gemensam målsättning? Och i så fall vari består den målsättningen av? Min målsättning är klar – den målsättningen är att bryta den borgerliga dominansen för en rödgrön valseger 2014 – vad är ditt mål?

Något annat att förundras över är det allt mer triangulerandet som sker i den politiska debatten. Man får tycka vad man vill om detta – enligt mig är det bara ett tecken på att man vill skapa falskt underlag för sina politiska visioner – men å andra sidan ser jag heller inte – som i fallet Socialdemokraternas ”affärsplan” som något överordnat det politiska innehållet. Det var en viss skillnad då moderaterna ville hävda att de var det enda ”arbetarpartiet”  och med falska förespeglingar försökte vinna mittenfåran i politiken. Skillnaden är uppenbar – SAP menar allvar med sin vision utan andra förespeglingar än att återvinna de grupper som tidigare vände sig till moderaterna. Om sättet att använda sig av retoriken ”affärsplan” är den rätta vägen att gå håller jag i sak inte med om. Jag har tidigare hävdat att Socialdemokraterna måste börja prata ideologi och inte hemfalla åt så kallad triangulering. Det förvillar det politiska budskapet – vilket vi inte minst sett hur moderaterna förvillat det politiska budskapet för att uppnå sina konservativa och nyliberala idéer.

Hade väljarna bortsett från den ”framing” eller triangulering redan i valet 2006 samt analyserat det politiska budskapet mot den konservatism och nyliberalism som de borgerliga – främst moderaterna – använde sig av hade vi kanske sluppit allt sönderfall som de borgerliga får ställas till svars för nu under 6 års regeringsinnehav. Av den anledningen avråder jag Socialdemokraterna att använda sig av samma metoder. Den socialdemokratiska ideologin får inte ersättas med affärsplaner eller marknadsanalyser  i retoriken där marknaden framställs som den överordnade före mänskliga hänsyn. Läser man därefter, vidare i den presentationen – utan hänsyn till det rubricerade affärsplan – så finner man just den socialdemokratiska ideologin. Varför skall man då hänge sig till argument som tillhör marknaden? Eller har vi blivit så marknadsindoktrinerade idag att människan skall anses vara underordnad – i min värld behövs marknaden likaväl som människan men med förbehållet att mänskliga värderingar övergår marknadens.  Detta är den stora skillnaden mellan borgerlig syn och vänsterpartiernas syn. Dom borgerliga anser att utan marknaden klarar vi inte att upprätthålla våra välfärdsambitioner och därför är människan underordnad marknaden. Vi har sett detta – inte minst – under de borgerligas 6 års regeringsinnehav på ett tydligt sätt. Kraftig reducerade arbetsgivaravgifter, riktade skattesänkningar mot grupper som redan har sitt på det torra, försämringar i socialförsäkringarna som endast drabbar de sämst bemedlade, uppmaningar att skaffa sig privata försäkringar för att i någon mån ersätta det som Socialdemokraterna slagits – gemensamt med Vänsterpartiet – för under hela dess existens. Solidaritet – ett av högern så avskytt ord, där man på allehanda sätt vill minimera betydelsen av till förmån för individualism. Vänstern anklagas ofta för att upprätthålla den så kallade ”jantelagen” – men man kan åberopa densamme just vad avser de borgerligas syn på människor och människor – ”du skall inte tro du är något och varför skall du ha och inte jag”. Detta var något som föddes under brukspatronernas tid och har i allt väsentligt följt de borgerligas syn på sina egna privilegier gentemot det stora flertalet medborgare. Nu försöker man vända på den steken och istället anklaga det stora flertalet att vi inte förstår att de som är rika – bättre bemedlade – också betalar mer och borde därvid också få mer. Är det inte det vi ser idag?

2014 står valet mellan den syn – marknadsmässiga inhumana – på människan som utgörs av de borgerliga och en humanistisk syn på människan som utgörs av vänsterpartierna. Bli medlem i ditt parti då har du möjlighet att påverka partiet i den riktning du vill i demokratisk ordning. Det hjälper inte att argumentera emot varandra med en vokabulär som närmast hör till gatans parlament, och jag är övertygad om att ett sådant bruk inte heller kommer att bemötas med respekt från något parti oavsett man är medlem eller inte.

Reinfeldts kamp för makten.

Den nya demokratin. Vem tjänar vem i 2000-talet?  Ett nytt människoideal träder fram  under liberalismens och teknikens täcke och tanken om ”den digitala bank- & marknads-staten”!

Detta är ett inlägg författad av Christer Brandt på Red Justice ock länken till inlägget finner du här.

Att så split i sitt parti tycks vara ett egenintresse hos vissa.

När jag läste i pressen att Leif Pagrotsky föreslår ett bibehållande av RUT-avdraget steg adrenalinet till kokpunkten. Att också den – mitt tycke – värsta partisvikaren Kjell Olof Feldt – upphovet till den såkallade ”novemberrevolutionen”  ger sig in i samhällsdebatten med sina nyliberala idéer gör det än mera svårt för Socialdemokratin – förvisso skall det och bör det vara högt i taket inom partiet – men att skapa något nytt ”rosornas krig” med allehanda splittringsteorier avseende RUT och ROT får nog betraktas som patetiskt försök att påvisa något som inte existerar. Vad menade då Pagrotsky egentligen med sitt uttalande att RUT bör vara kvar?  Och jobbskatteavdraget kommer att bibehållas? Om vi koncentrerar oss på RUT avdraget så har detta avdrag bevisligen gett många ett arbete att leva på. Tittar vi på RUT och hur många jobb detta skapat så vill Almega – ett av högern ofta anlitad organisation – hävda att drygt 11.000 nya jobb skapats. Nu vill åtminstone inte jag förlita mig på den siffran uteslutande. Så den myndighet som borde ha koll på detta är Skatteverket. Vad säger dom då? Enligt Skatteverkets rapport  om RUT och ROT och VITT och SVART så motsvarar 2010 års köp av RUT-tjänster 7,6 miljoner arbetstimmar – ca 5000 debiterade årsarbeten. Almega missar således med hela 6.000 årsarbeten. Dessa årsarbeten fördelar sig mest på de rika kommunerna –  Danderyd, Lidingö, Lomma, Vellinge och Täby. Att sedan hävda att RUT gjort svarta tjänster vita motsäger sitt eget faktum egentligen – det hör ju till sakens natur att man knappast upplyser om ”svartbetalning” för tjänster som utförs svart i avsikt att undanhålla skatt.

Återkommande till Pagrotskys uttalande – så menar många att – nu jävlar lämnar jag partiet. Det här är inget jag som enskild ställer mig bakom. Nej – inte om avdraget behålls i den utformning som är det existerande idag – det vill inte jag heller. Återigen den i partiet klokaste kvinnan Lena Sommestad – uttrycker det på följande sätt:

Det som är viktigt är att vi har skatter som är bra och rättvisa ur fördelningssynpunkt. När det gäller rut, riktar sig den här lösningen enbart till dem som har ganska rejält höga löner. Vi tycker att det är väldigt viktigt att vår politik riktar sig till alla samhällsgrupper, att vi har en generell politik.

Detta är det primära och faller helt inom ramen för vad partiet står för. Vad menar då Pagrotsky?

Vi respekterar den realitet som råder här och nu. Vänder man upp och ner på de regler som människor ställt in sig på, så får det effekter som är svåra att överblicka, både för den enskilda människan och för samhällsekonomin. Jag har en ambition att utjämna orättvisorna i skattesystemet, inte genom att höja utan genom att sänka skatten. Det är dyrt och det kostar mycket pengar, men det ligger inom räckhåll.

Detta tolkar jag som att – förvisso behåller man RUT avdraget i hans förslag – men inget framgår om att det skall behållas i nuvarande form. Att Expressen, Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet tolkar det som ett hurra för RUT avdraget är deras sak och inget jag ställer mig bakom. Det har tydligt framgått av partiets inriktning att RUT skall omdanas till en mer jämnställd form – således är det inte bara de välbeställda – som idag nyttjar avdraget – som skall få del av RUT utan också de mindre bemedlade. Har man för låg inkomstskatt finns det ju knappast något att reducera skatten med. Minst 26 000 kronor i månaden bör man tjäna om man skall kunna få maximalt avdrag.  Här kan du själv kontrollera hur mycket du kan göra avdrag med på din egen inkomst. Nu är Pagrotskys utredning endast ett diskussionsunderlag – hur det kommer att utformas framledes vet vi således inte. Men partiets ledning har flaggat för att de som tjänar minst också skall få del av avdraget och inte bara högavlönade – hur det kan komma att se ut får vi vänta med. Det finns en mängd olika förslag till förändring. Ett är att höja det grundavdrag som riktar sig mot pensionärer och låginkomsttagare eller kort och gått göra avdraget progressiv. Ett annat förslag har TCO utarbetat – huruvida det förslaget är genomförbart  vet jag inte utan lämnar till läsarna att bedöma.

Ett annat uttalande från Pagrotsky är jobbskatteavdraget. Roten till det onda i samhällsutvecklingen idag. Jobbskatteavdrag är inget unikt i sig – det har praktiserats i en rad länder i Europa och inte minst i USA – moderaternas föregångsland. Det som är unikt i det sammanhanget är att –  i inte något av dessa länder har man – i likhet med Sverige – kunnat konstatera några jobbskapande effekter. Skillnader i upplägg är dock stora, och det avgörande i vårt fall har varit en ökad löneskillnad och en minskad jämnställdhet gemensamt med RUT och ROT avdragen. Vi måste trots allt få klart för oss vad jobbskatteavdrag egentligen är – en riktad skattesänkning för löntagare. Alla har således inte fått del av jobbskatteavdragen vilket naturligtvis minskar  jämställdheten generellt och utan undantag. Kan man ta bort jobbskatteavdraget? Ja som definition kan man göra det naturligtvis – men vi kan inte ta bort skattesänkningen. Detta skulle äventyra ca 4.8 miljoner löntagares ekonomier i landet. Vi vet dessutom att skattesänkningen fördelar sig progressivt – det vill säga de som tjänar minst får minst andel av skattesänkningen och de som inte fått del av skattesänkningen är redan drabbade tillsammans med de löntagare som tjänar minst. Dessutom har vi att ta hänsyn till allt som höjts, som exempel kan nämnas, reseavdragen, konsumentpriserna, bensinpriserna, försäkringarna, avdragen för a-kassan och en mängd andra ökade kostnader som skulle slå hårt mot hushållsekonomierna. Fråga den som är utförsäkrad eller arbetslös – dom vet kanske bättre än någon annan. Bort med definitionen men inte skattesänkningarna.

Vad skulle hända om man tog bort ”jobbskatteavdraget”?  Ingenting!! Vad Pagrotsky säger är att jobbskatteavdraget det vill säga skatten på arbete kommer att kvarstå. Men att satsningar – precis det som Pagrotsky säger – skall inriktas på att utjämna skillnaderna – det vill säga alla de som blivit drabbade av skattesänkningens nackdelar skall införlivas i framtida förbättringar för att minska skillnaderna. Jag upprepar Pagrotskys vilja;

Jag har en ambition att utjämna orättvisorna i skattesystemet, inte genom att höja utan genom att sänka skatten. Det är dyrt och det kostar mycket pengar, men det ligger inom räckhåll.

Det blir dyrt – har han alldeles rätt i, men det är inte Socialdemokraterna som åstadkommit den skillnaden som existerar idag. Det är högern med sina riktade skattesänkningar som åstadkommit det faktum att vi har en ökad fattigdom i landet, det är högern som åstadkommit en ökande klasskillnad i landet. Det är högern som åstadkommit de orättvisor vi idag ser i hela skattesystemet.

Allt vad Socialdemokraterna åstadkommit under sina regeringsinnehav har inte alltid gynnat alla – det måste vi vara klara över. Men målsättningen har dock aldrig varit att göra mindre bemedlade ännu mindre bemedlade och de med miljoninkomster ännu rikare. Att utforma ett skattesystem som ligger på gränsen för vad som är samhällsekonomiskt riktigt är svårt. Belasta dom rika med för mycket skatt då ökar viljan till att i alla avseenden undandra staten dess inkomster och dessvärre ökar möjligheten för de välbeställda mest att undandra sig den andel av skatt som skall betalas. Uttrycket ”nolltaxerare” har vi hört som ett skällsord i dessa sammanhang. Fortfarande – vilket denna regering inte tycks se så allvarligt på – är 133 miljarder på vift någonstans i uteblivna skatteintäkter. Att utforma en rättvis skatt på den progressiva skalan är en vetenskap för att minimera fusk och bedrägeri – främst av de med höga inkomster, låginkomstagare har inte den möjligheten.

Sist men inte minst, får skälet inte vara att man lämnar partiet för enstaka uttalanden utan att veta grunden för det. Sådant skadar partiet och möjligheten att göra sin röst hörd – det är medlemmarna som är partiet. Socialdemokratin är uppbyggd på en folkrörelseform – i likhet med Centern, fast det tycks som om man lämnat den formen – det innebär unika möjligheter att påverka sitt parti. Alla som är medlemmar i det Socialdemokratiska partiet kan skriva sin egen motion samt lämna in den i den arbetarkommun som man tillhör – på det sättet kan du påverka. Att engagera sig i det som är det viktigaste av allt – nämligen politiken som skall forma vår vardag borde utnyttjas i allt högre grad för att få till stånd förändringar. Socialdemokraterna uppmuntrar till detta – som en jämförelse kan nämnas att Moderaterna behandlade 57 motioner på sin ”bolagsstämma” Socialdemokraterna behandlade långt över 1000 motioner.  Naturligtvis får var och en tro på det parti dom uppfattar som det parti som bäst tar tillvara sina egna intressen, mitt inlägg skall inte ses som någon Socialdemokratisk propaganda utan istället belysa något som tidningarna knappast har något intresse av i sin rapportering – skapar inga rubriker inga förtjänster är lika med klagomål från riskkapitalisterna – så det undviker man naturligtvis. Att hela pressen dessutom står till borgerlighetens tjänst i  nära 80% gör det så mycket svårare att undvika vinklingar till borgerlighetens favör.

Läs gärna hur vår kloka Lena Sommestad beskriver den välfärd vi går miste om, om vi inte engagerar oss för det som är viktigt.

Hon skriver dessutom mycket klokt om just RUT avdragen. Visar på ett tydligt sätt att RUT måste omvärderas – omdanas så att även de som verkligen behöver dessa tjänster får del av dom.

Grymt utvisningsbeslut av den 2-åriga Haddile!

Något som berör mig – och givetvis många andra, är den utvisningshotade Haddile. En 2 årig flicka som är fransk medborgare. Nu har Migrationsverket beslutat att lilla Haddile skall utvisas från tryggheten, sin fosterfamilj, familjens egna barn som räknar Haddile som sin syster. Verkets rättslige expert Magnus Rosenberg är den som uttalar sig om beslutet.

Inom EU är praxis att en återförening av mor och barn är av högsta prioritet och det görs bäst i deras hemland, säger han

Haddiles biologiska mamma kommer ursprungligen från Algeriet och kom till Sverige för att söka skydd mot hedersvåld. Haddile föddes i Sverige på ett sjukhus i Lund- Tre veckor efter hennes tillkomst försvann mamman och lämnade således Haddile åt sitt eget öde. För ett år sedan vände sig mamman – enligt obekräftade uppgifter – till den den Algeriska ambassaden i Sverige med förfrågan om de kunde hjälpa henne finna sin dotter.  Hon har därefter aldrig hört av sig igen – ingen vet var hon befinner sig eller ens om hon är i livet. Utvisningsbeslutet är självklart överklagat av Haddiles fosterföräldrar som gett uttryck för att dom vill adoptera  flickan.

Haddile lämnades efter 4 månader med en man, som inte var hennes far, misshandlades svårt och hon fördes akut till sjukhus. Mannen anhölls -misstänkt för misshandeln men blev friad.  Hon hade svåra blödningar i hjärnan och i ögonen som gjorde att hon inte kunde se. Hon var dessutom undernärd. Efter sjukhusvistelsen sökte Socialförvaltningen efter en fosterfamilj där hon allt sedan dess stannat.

Hos den utsedda fosterfamiljen har lilla Haddile fått trygghet, massvis med kärlek  och syskon. På alla de bilder och filmklipp som distribuerats genom olika medier syns flickan vara som vilken normal tjej som helst – trots hennes traumatiska upplevelser i början av hennes korta liv. Hon är glad, pigga ögon och ler ständigt – hon känner sig trygg.

Nu har således Migrationsverket beslutat att lilla Haddile skall utvisas från den trygghet hon har från sin familj sina syskon och sin mamma – ja hon kallar sin fostermamma för sin mamma.

Man frågar sig hur tänker Migrationsverket? Hennes biologiska mamma har på ett tydligt sätt visat att hon inte är intresserad av Haddile, hade hon varit det hade hon naturligtvis fortsatt sina kontakter med den Algeriska ambassaden vilket hon således inte gjort – man är inte ens säker på att det var hennes biologiska mamma som ringde till ambassaden för ca ett år sedan. Migrationsverket anser att detta fall inte är deras ansvar utan Frankrikes.  Hur kan man med vett och vilja rycka ifrån flickan den trygghet hon funnit i sin familj – att försätta henne i en ny traumatisk upplevelse och en oviss framtid på ett barnhem i Frankrike. hur är det ställt med handläggarnas empatiska förmåga? Eller bortser man helt från den eventuella förmågan till förmån för  regelverket? Fullständigt obegripligt!!! Nu hoppas jag innerligt att Migrationsdomstolen river upp detta beslut och låter lilla Haddile stanna i Sverige hos den trygghet hon funnit hos sin familj,sina syskon, mamma och pappa. Allt annat vore fel.

Vill du visa din sympati med flickan då gör du det genom att skriva på den namnlista som drygt 7000 redan skrivit på här. Visa att man kan inte acceptera en sådan omänsklig handling mot ett litet barn

DET FINNS BARA EN RÄTTVISA I DETTA FALL – UPPHÄV UTVISNINGSBESLUTET – LÅT LILLA HADDILE STANNA DÄR HON ÄR. VISA FÖR EN GÅNGS SKULL EMPATI FÖRE REGELVERKET. EN UPPMANING TILL POLITIKERNA GÖR BARNKONVENTIONEN TILL EN LAG – OCH GÖR DET NU!!!

Fakta: Barnkonventionen i utvisningsärenden

Migrationsverket ska i sina beslut ta hänsyn till barnets bästa. I utlänningslagen finns en så kallad portalparagraf om barnets bästa, den lyder: ”I fall som rör ett barn skall särskilt beaktas vad hänsynen till barnets hälsa och utveckling samt barnets bästa i övrigt kräver.”

”Det är inte alltid bäst för barnet att stanna i Sverige, utan ibland kan det bästa vara att återförenas med föräldrarna i hemlandet eller i ett annat land”, resonerar Migrationsverket.

Källa: Migrationsverket (TT)

 

Anders Borg befinner sig i ett parallellt universum

Många bedömare överraskades av Anders Borgs plötsliga spenderande. Tidigare har ju finansministern kritiserats för en närmast anorektisk finanspolitik – som jag skrev om tidigare. Magdalena Andersson (S) beskriver det så riktigt när hon säger att  – Anders Borg är närmast i ett parallellt universum. Allra sämst tycker hon om att regeringen lånar till en ”vidlyftig bolagsskattesänkning”. Vad man kan säga här, och där delar jag Magdalena Anderssons farhågor – att överskottsmålet sannolikt kommer att överskridas – vilket är ett avsteg från det tak som Göran Persson en gång fick igenom och som moderaterna var emot- nu visar man sitt rätta ansikte, att sänkningen av arbetsgivaravgiften finansieras med en upplåning. Det är inte fel att sänka arbetsgivaravgiften på sikt, det ökar konkurrensen – men att låna upp till denna åtgärd för att genomföra hela sänkningen i ett enda steg förefaller orimligt. Nästan alla ekonomer ifrågasätter dessutom hela budgetpaketet. Regeringen har totalt misslyckats med arbetslösheten och den missmatchning som råder på arbetsmarknaden. Människor går arbetslösa samtidigt som företag har svårt för att hitta arbetskraft då genomför man en ”historisk” sänkning av arbetsgivaravgiften.

Det är lite märkligt att Anders Borg och regeringen gått från att för ett år sedan bara prata om ”hängslen och livrem” till att bli mest optimistiska i hela Europa, trots att det mesta som hänt under den tiden varit negativt. Inte mycket görs vad avser arbetslösheten – Eurostat rapporterar att arbetslösheten sedan i somras har ökat nästan dubbelt så snabbt i Sverige som i EU. Det mest PR-fräcka och kränkande med budgeten är att runt 8 procents arbetslöshet – kan möjligen bli 6 proc. lagom till valet 2014 och som beskrivs av Borg som full sysselsättning. Sex procents arbetslöshet betraktade Anders Borg för fyra år sedan som massarbetslöshet. Idag förnekar man massarbetslöshet som så mycket annat. Det finns en väg ut ur detta för bortåt en 400.000 medborgares så tröstlösa liv, men då duger det inte att sitta med armarna i kors och göra i stort sett ingenting. Hillevi Engström (M) arbetsmarknadsminister har naturligtvis lösningen på långtidsarbetslösheten;

 Det handlar mycket om att man jobbar med sitt nätverk och att man försöker göra saker som stärker självkänslan. Har man sökt många jobb och inte fått något, så är det stor risk att man tappar självkänslan. Den kan man stärka tillsammans med nära och kära eller till exempel en jobbcoach.

Nu vet ni det alla ni som haft oturen att bli arbetslösa i Sverige – misströsta inte – ni kan stärka era möjligheter genom att familjen stärker er självkänsla!!!!

Men åter till Borgs numer expansiva budget. Det blir mer tydligt att det som den borgerliga regeringen kallar för “krafttag mot arbetslösheten”  hitintills visat sig vara lika verkningsfullt som att försöka slå ihjäl flugor med en ihålig flugsmälla. FAS3 (sysselsättningsfasen) är ett fullständigt misslyckande och avsikten är att hålla de långtidsarbetslösa borta från den officiella arbetslöshetsstatistiken. Syftet att hjälpa långtidsarbetslösa till ett arbete har dom inte klarat. Däremot göder och föder man vissa anordnare med statliga pengar och trycker undan ordinarie arbetstillfällen. Detta har kostat staten nära nog 2 miljarder sedan det infördes ock antalet överstiger 32.000 i sysselsättningsfasen. Långtidsarbetslösheten har ökat, och fortsätter att öka,  från 25.000 personer 2008 till idag över 70.000 personer.

Så vad gör då den moderata minoritetsregeringen för att möta arbetslösheten? Jo man satsar en stor del av utrymmet – 16 miljarder – genom att sänka arbetsgivaravgiften. Det är anmärkningsvärt att man  inte tar chansen att bekämpa massarbetslösheten när 400 000 personer står utanför arbetsmarknaden. Budgetproposition har stora brister och kommer inte att ge de nya jobb som behövs. En bra sammanfattning av den här politiken är ”noll jobb”. Avsaknaden av framför allt konjunkturstimulanser som skulle behövas för att bekämpa arbetslösheten är påfallande. Bolagsskattesänkningen på ett bräde – 16 miljarder kronor är en fullständig felprioritering – den borde istället ske under en följd av år – eftersom vinstläget i näringslivet är relativt gott kommer skattesänkningen framför allt resultera i högre vinster och större aktieutdelningar – det är ju inte precis vad arbetslösheten behöver. Inte minst med tanke på de ökande inkomstskillnaderna i Sverige är förslaget fördelningspolitiskt helt oacceptabelt – men fördelningspolitik har aldrig varit moderaternas främsta åtgärder. Budgetförslaget innehåller heller inga satsningar för att förbättra arbetslöshetsförsäkringen. Detta kommer innebära att ersättningsgraden i arbetslöshetsförsäkringen kommer att fortsätta sjunka även under nästa år. Det är ett brott mot den svenska modellen och ett hot både mot löntagarnas trygghet och mot omställningsförmågan på svensk arbetsmarknad. Anslagen till infrastruktur är i sig välkomna men sker huvudsakligen under nästa mandatperiod och ingenting som drabbar denna budget.

Drygt 8 miljarder satsas på ungdomsarbetslösheten. Alliansen vill undvika att framstå som passiv inför den höga ungdomsarbetslösheten – den arbetslöshet som Reinfeldt avfärdade som en synvilla för några år sedan. Redan nu dras strids­linjerna upp inför 2014 års valrörelser, och en upplivad social­demokrati kan inte tillåtas ta initiativet. Medlen för att få unga i jobb framstår dock bitvis som förvillande lika traditionell socialdemokratisk politik: fler platser på komvux, högskola och folkhögskola – ett plötsligt och överraskande inslag då man tidigare drog ner på dessa platser. En form av extra nystartsjobb införs, där arbetsgivarna får betalt med dubbla arbetsgivaravgiften för att anställa ungdomar som har varit arbetslösa i mer än ett år.  Regeringen subventionerar därmed företagen med ytterligare billig arbetskraft – förutom den arbetskraft som redan befinner sig i Fas3.  många av de utbildningsinsatser som nu föreslås ha skötts i Arbetsförmedlingens regi, men statsminister Fredrik Reinfeldt påpekade noga att det är det ordinarie utbildningsväsendet som ska tas i anspråk. Räkna därför med ännu en statistik­jonglering där alliansen för att putsa till siffrorna genom att sätta ungdomarna i utbildning istället för hos arbetsförmedlingen – vi har ju lärt oss hur moderaterna är duktiga på att siffertrixa med allehanda statistik, så glöm inte bort detta när ungdomsarbetslösheten sjunker om den nu kommer att göra det. En stor andel av förslagen är dessutom komna från Socialdemokratin – och det man kan säga om detta är att det naturligtvis är positivt att den moderatledda regeringen lyssnar på oss. Att bara sänka kostnader för företag som anställer ungdomar räcker inte om inte de unga kan utföra de kvalificerade jobb som finns i ett samhälle som det svenska – och det är ju detta som Svenskt Näringsliv och Småföretagarna ropat efter under en följd av år. Nu kan man tycka att det vore bättre om det var en Socialdemokratisk regering som fick sköta detta – men man kan inte få allt, i vart fall inte före 2014.

Om måttstocken är vad regeringen borde göra för att rusta Sverige för framtiden är den kritik som framförts i media såväl liberala som icke liberala ledarsidor rättvis. Sverige ska stå bättre rustade än de flesta länder när vi går in i en ny lågkonjunktur, men det betyder inte att vi plötsligt ska gå in i depå och avstå från ekonomiska reformer. Ni vet hur det brukar låta. Finansministern eller statsministern säger att »reformutrymmet är 23 miljarder«, och nu har lyckligtvis »reformutrymmet« ökat, eller tyvärr, det har minskat. »Reformer« är på modern politiksvenska synonymt med att spendera mer pengar. Problemet med ett sådant språkbruk är att det går emot all den ekonomiska vetenskap som Anders Borg brukar tala sig varm för. Men vi vet återigen att dom statistiska och ekonomiska termerna knappast ingår i den moderata nationalencyklopedin – där finner man vägar för egna anpassade argument som endast leder till villfarelser hos väljarna. Det mest positivt i den budget Borg nu presenterat är att vi nu kan se det som Peter Johansson skriver i sin blogg;

Löfven styr nu svensk politik utan att sitta i vare sig riksdag eller regering. Den Socialdemokratiska budgetmotionen ska bygga på de premisser Stefan Löfven slagit fast i sina tre stora tal. Det finns ingen anledning att parera moderaternas budget eller att undvika förslag moderaterna lagt. Vi ska fokusera på vår politik, vår samhällsvision, vår framtidsbild. Om moderaterna vill lägga fram S-märkta förslag är det bara att säga Tack. Väljarna föredrar alltid orginalet framför kopian.

Och som sagt – väljarna föredrar ett riktigt arbetarparti och inget fejkparti.

Men pensionärerna då? Glömde man dom? Oh nej då – Göran Hägglund som alltid stått på pensionärernas sida – denne Don Quijote som äntligen och sannolikt endast för att rädda KD över 4% spärren lyckades få igenom hela 50 kr mer i månaden för pensionärerna i Borgs budget. Vad pensionärerna kan komma att lyckas med detta oerhörda tillskott i kassan kan jag bara gissa mig till. Sofia Arkelsten moderaternas blonda nedslag – inte helt känd för att ha alla hästar i stallet – twittrade följande uppseendeväckande självberöm:

Alliansen har under åren 2008 – 2012 sänkt skatten 4 gånger för pensionärerna. Vad har Socialdemokraterna gjort för pensionärerna i de 19 budgetar man lade fram under sin regeringsperiod?

Rasande påpekade jag för Arkelsten att inte en enda gång under de 19 budgetarna ökade Socialdemokraterna skillnaden i skattetryck mellan pensionärer och löntagare. Men detta åstadkom ditt parti – och nu tar ni i egen självömkan äran av att sänka skatterna för pensionärerna. Det är ingen skattesänkning ni ägnat er åt utan ett partiellt återställande. Fortfarande betalar pensionärer – till skillnad mot 2006 – nära 400 kr mer i skatt i månaden än jämförbar löntagare. Det kallar du skattesänkning!!!! Min ödmjukhet förbjöd mig dock att ge uttryck för vad jag tänkte. Att jag inte fick någon motreplik ser jag som att jag hade rätt i mitt påstående.

 

Har Socialdemokraterna fått privatiseringsfnatt?

Ylva Johansson arbetsmarknadspolitisk talesperson för Socialdemokraterna har fångats av Centerns privatiseringsiver av Arbetsförmedlingen (AF). Att AF inte hängt med i utvecklingen är en sak men att det därmed skulle finnas ett behov av att privatisera AF ter sig mot bakgrund av förslaget som en tämligen meningslös åtgärd. AF är en av Sveriges mest ifrågasatta myndigheter. I botten på förtroendemätningar bland medborgarna och ständigt ifrågasatt och kritiserad i den inrikespolitiska debatten. Ylva Johansson säger – att man måste våga tänka nytt. Visst så är det. Men att tänka nytt behöver knappast innebära att man behöver gå i Centerns ledband och privatisera – vad säger att ett privat alternativ är så mycket bättre i detta sammanhang? Vi har en mängd privata alternativ redan, samtliga specialiserade, flertalet fungerar dessutom som bemanningsföretag. Att AF kommit att bli en institution som förmedlar åtgärder eller primärt vara kontrollinstans för a-kasseutbetalningarna istället för att fungera som arbetsförmedlingen borde vara den första åtgärden att rätta till. Så länge man de facto övergått från arbetsförmedling till att vara en kontrollinstans måste det finnas möjlighet till insyn och transparens som, åtminstone formellt, finns hos myndigheter. Detta är ju bara ett tydligt tecken på att AF inte har utvecklats alls. AF skall förmedla arbete inte åtgärder eller agera kontrollinstans.

Centern har vurmat för att privatisera AF sedan länge. Man pratar tex om en ”arbetspeng” som man skall kunna använda för att köpa sig en arbetsförmedlare.I min egen mening verkar (c) ute på ideologiskt korståg då jag har svårt att se vitsen till och med ur en nationalekonomisk synvinkel. Första punkten i den centerpartistiska programmet är välkänd: uppmjukad arbetsrätt – avskaffa all arbetsrättslig lagstiftning så att löntagarna skall krypa för arbetsgivarna igen. Centerpartiet delar inte moderaternas bedömning att anställningsskyddet inte skulle vara ett hinder för småföretag att anställa. Centern föreslår att alla företag med färre än tio anställda ska undantas från turordingsreglerna vid uppsägning – arbetsgivaren ska få välja fritt vem som skall sparkas och vem som får jobba kvar. Partiet vill också diskutera möjligheten att arbetsmarknadens parter helt tar över ansvaret för turordningen vid uppsägning, utan någon som helst reglering i lag. Huvudlöst förslag.

I Dagens Nyheter läste jag för en tid sedan om hur AF börjat engagera bemanningsföretaget Proffice för att rekrytera personal till sig själva!!!!. Det vill säga AF gör bedömningen att dom inte kan klara av att förmedla arbetssökande till sig själva? Hur ska AF:s Generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist kunna motivera sin myndighet i framtiden? Eller det är bara ett led i hennes uppdrag från uppdragsgivaren, dvs att privatisera verksamheten? Det framkommer också att Arbetsförmedlingen redan i dag hyr in personal från Proffice för 38 miljoner kronor på ett år.

Vägen mot privatiseringen har redan påbörjats av högeralliansen. En ny lag infördes redan den 1 juli i år om valfrihet på arbetsförmedlingen. Kritiker menar att lagen ger ökade klassklyftor och är ett steg bort från ett välfärdssamhälle där alla behandlas lika. Regeringen presenterade den nya lagen som ett sätt för den enskilde att få mer makt över sin situation = moderat frihet. Den kommer att ge AF större möjligheter att köpa upp tjänster av privata företag. Arbetslösa ska själva få avgöra vilken leverantör de vill använda för att få hjälp att hitta ett jobb. Alla rödgröna riksdagsledamoter röstade mot förslaget men lagen klubbades igenom med en knapp majoritet på sex röster. Det nya systemet är inspirerat av en australiensk modell. I Australien påbörjades avvecklingen av den offentliga Arbetsförmedlingen redan 1994 och 1998 ersattes den helt av ett nätverk av privata arbetsförmedlingar. Allianspartierna har länge framhållit Australien som ett gott exempel på hur Arbetsförmedlingen ska utvecklas. LO ser en stor risk att systemet kommer att missgynna de som har en svag ställning på arbetsmarknaden. De privata aktörerna kommer att få betalt per arbetssökande, vilket gör att det är lönsamt att hinna med så många arbetssökande som möjligt. Och när kvantitet är lönsamt kan de privata arbetsförmedlarna komma att specialisera sig på de grupper som inte kräver så mycket jobb – till exempel välutbildade personer som är eftertraktade på arbetsmarknaden. Förlorarna blir således alla ungdomar, som med Björklunds ettåriga teoribefriade gymnasiereform tror sig kunna tillfredsställa företagarna, och invandrare, funktionshindrade, den äldre generationen och kvinnor – ett A och B lag på arbetsmarknaden. Tänk till Ylva Johansson – vems ärenden vill du gå?

Det
 som 
är 
mest 
revolutionerande
 med
 det
 australiska
 fallet 
är 
att 
själva
 arbetsförmedlingen 
inte 
är 
statligt utan
 
varje
 arbetssökande 
får 
en
 ”jobbpeng”
beroende
 på 
behov,
 tid
 som
 arbetslös
 med
 mera, 
som
 man 
kan
 använda
 för
 att 
välja
 privat 
arbetsförmedling 
från 
en
 lista
 av
 godkända
 förmedlingar. 

Dessa
 är
 ofta 
icke‐vinstdrivande
frivilligorganisationer,
 som
 till
 exempel
 motsvarigheten 
till
Stadsmissionen.
 Vem tror på att detta med ”icke-vinstdrivande” skulle ha någon som helst betydelse för alliansen? Det 
är 
detta
 system,
”Jobs
 Services 
Australia” 
som
 inspirerat alliansen – och nu uppenbarligen också Socialdemokraterna. Resultatet 
är
 en 
analys 
av
 den 
typ 
av
 idealiseringar
 som 
ibland 
förekommer
 från
 näringslivsorganisationer. Privat
a förmedling
ar har inte löst dom problem som fanns tidigare visar erfarenheter
 från 
Australien,
 eller 
från
 andra 
länder.

Regeringen lämnar över arbetsmarknadspolitiken till AF genom en privatisering. Det blir inte demokratiskt valda politiker som bestämmer vilka arbetsmarknadspolitiska satsningar som ska göras utan tjänstemännen. Det kommer att göra att demokratin minskar, man kan inte påverka arbetsmarknadspolitikens innehåll. En reform av arbetsförmedlingens arbete och deras syn på sitt uppdrag är av största vikt, inte minst för de alltfler långtidsarbetslösa som nu lämnas i sticket i den ironiskt betitlade ”jobb och utvecklingsgarantin” där det enda du är garanterad är usla villkor.

Ylva Johansson – börja i rätt ände.Förespråka en reformering av AF istället för att prata privatisering. Sluta gå i alliansens fotspår och utveckla egna idéer istället. Grunden för AF är och skall vara att förmedla arbete utifrån individens förutsättningar. Australien modellen 
för
 arbetsförmedling
 skiljer
 sig
 från
 Sverige 
på
 flera
 plan.

 Exempelvis
fungerar
 inte 
arbetsförmedlarna 
längre 
som
 kontrollorgan
 för
 a‐kassa.
Den
 uppgiften 
sköts 
istället
 av
 en 
separat
 enhet 
som 
efter 
en
 bedömning
 av
 den
 arbetssökandes 
behov
 av 
finansiellt 
stöd
 skickar
 denne
 vidare 
till
 arbetsförmedlaren,
 som
 då
 fullt 
ut
 kan
 fokusera
 på
 att 
bistå
 i 
arbetet
med
 att söka jobb – detta borde kunna genomföras även i Sverige. För att uppnå detta syfte behövs sannerligen ingen privatisering av den svenska arbetsförmedlingen. 
Arbetsförmedling skall inte skötas av privata aktörer där det huvudsakliga intresset istället blir att vinstmaximera verksamheten och mindre fokus på de arbetslösa – där åtgärder  utom kontroll av staten, kommer att innebära åtgärder i form av handpåläggning av mer eller mindre seriösa så kallade jobbcoacher. Den vägen öppnades upp redan den 1 juli då den nya – av alliansen – instiftade lagen – möjliggjorde sådana obskyra upphandlingar.  Arbetsförmedling skall inte vara någon lukrativ marknad för privata aktörer. Jag säger NEJ till privatisering av AF men säger JA till en genomgripande reformering av hela AF där erfarenheter mycket väl kan plockas upp av Australien modellen. Man kan börja med att  den nuvarande tandläkaren tillika generaldirektören samt ersätta henne med en kompetent generaldirektör – som en första inte helt oväsentlig del av reformeringsarbetet. Detta Ylva Johansson borde du koncentrera dig på istället för att diskutera privatiseringar – sådana har vi fått nog av.

OBS: Ylva Johansson vill hävda att hon blivit felciterad av SVT och har gjort följande uttalande på hennes FB logg;

”Vi socialdemokrater vill inte privatisera Arbetsförmedlingen. Arbetsförmedlingen har idag avtal med flera olika privata aktörer som har begränsade och ganska hårt styrda uppdrag. Vi motsätter oss inte att andra aktörer genom avtal med Arbetsförmedlingen bidrar. Om andra kan göra insatser som gör att fler får jobb är det bra.”

Jag vill också länka till hennes blogg som inte nämner något om att privatisera Arbetsförmedlingen.

Upphovet till detta var en intervju gjord av SVT reporter och där uttalade sig Ylva Johansson att hon inte såg några problem med flera privata aktörer på arbetsmarknaden – dock ingenting om att privatisera Arbetsförmedlingen som myndighet.

 

 

Det finns två verkligheter i Sverige.

Det finns två verkligheter i Sverige – en verklighet som uppfattas av folket ock den andra verkligheten så som den beskrivs av Alliansens företrädare. Vilken av dom som är sann och falsk kan noteras i den regeringsförklaring som statsminister Reinfeldt presenterade vid riksdagens högtidliga öppnande den 18:onde september. En i Stockholm regnig dag – måhända ett omen? Det som gör det märkligt och förvånande är att statsministern brukar skryta med att han ofta träffar ”vanliga” människor – förutom, att han säger sig vara ytterst intresserad av människor – så kan man fråga sig vad är det för människor han träffar egentligen. Vi har ju vant oss vid att man gärna förvränger statistik med egna påhittade formler som utvecklats till ett näst intill absurdum i retoriken. Vi har också vant oss vid att företrädare för alliansen inte drar sig för att ljuga om tillståndet i landet – och jag tänker då särskilt på arbetslösheten, ungdomarnas möjligheter, studenternas bostadssituation, den reformering av skolan som leder eleverna rakt ner i diket, klasskillnader och barnfattigdomen som förnekas ihärdigt, privatiseringar som skett i en takt som saknar motstycke, inte bara i Europa utan i hela världen – ja allt som inte är så angenämt att tala om gömmer man undan, för det kan väl inte vara så att man inte ser, inte hör, inte förstår – eller? Noterar dessutom att man hastade förbi vår tids största utmaning – miljön. På tisdagen läste så Fredrik Reinfeldt upp sin regeringsförklaring efter ett par veckors Sverigeturné där budgetnyheter portionerades ut  i färdigtuggade småportioner av ”the big one and his three small hangarounds” en träffande beskrivning av en allians där tre partier lever i skuggan av moderaterna och två på, eller under, strecket för att för att vara regeringsdugliga.

 

Landets statsminister leder en regering full av ”floskler” ord utan reell mening, handlingskraften saknas, idéer saknas -förslag stjäls av oppositionen och slipas i kanterna för att därefter sätta egen logga på förslagen. I huvudsak har det handlat om floskler av ord och skattesänkningar – riktade till dom som har mest på bekostnad av de som har det sämst. Reinfeldt använder gärna krångliga ord och uttryck för att få det hela att låta kunnigt och framgångsrikt. Ord som skall exemplifiera Reinfeldts politik, ord som skall förvilla;

-Våldsjustis
– Säkerställer
– Konstatera
– Givet att
– Balans
– Nedåtrisker – Trösklar
– Högt tonläge
– Den svenska modellen
– Det nya arbetarpartiet
– Modernt arbetarparti
– Jobb-pakt
– Välfärdssamhälle
– Folkhemmet
– Ger toppjobb
– En regering med handlingskraft

Retorikexperter har pekat på ordvalen, som visar på Reinfeldts direkta okunnighet om det svenska språket. Reinfeldt vill framstå som en handlingens man – men han vet tydligen inte vad han säger? I 2006 års regeringsförklaring attackerade statsministern det som varit och lovade att det som komma skall, blir så mycket bättre. Allt sedan dess har det varje år handlat om att vi klarar oss bättre än omvärlden – kan satsa när andra sparar. Retoriken har dock aldrig varit mer återkommande än i år när ord som ”investeringar” och meningar som ”så investerar vi i Sverige” , också det stulet, återkom oftare än Anders Borg hinner alibi-skälla på banksektorn en vanlig dag. Finansmarknadsminister Peter Norman med flera gäspade i kammaren, svårt att hålla koncentrationen. Det mesta hade ju redan ”skedmatats” ut när de fyras gäng rest runt i landet – uppbackade av ungdomsförbunden med ballonger, vald klädsel och hyllningar på stationerna med fyra brett leende partiledare. Regeringsförklaringen var en enda radda av bristande trovärdighet – vem gäspar inte då?

Verkligheten står i bjärt kontrast mot regeringsförklaringen. Arbetslösheten ökar, barnfattigdomen ökar, inkomstskillnaderna ökar snabbast i Sverige av alla OECD länder, ungdomsarbetslösheten fortsatt på en orimligt hög nivå, försämrade skolresultat med ökad segregation, men detta finns det lösningar på – vad blir nästa ”storsatsning? ” 14 dagars gymnasieutbildning för korvgubbar?  Långtidsarbetslösheten ökar i en takt som närmast kan beskrivas som krisartad, allt fler utförsäkrade utan möjlighet att kunna försörja sig och mest utsatta är kvinnorna – som nu är tillbaka den tid då kvinnor skulle försörjas av maken – om maken nu har ett arbete förstås, ökade klyftor mellan män och kvinnor har blivit resultatet av Reinfeldts politik, pensionärerna ratas och skymfas – med ett ynkligt tillskott på hela 50 kronor i månaden, ett rättsväsende i kris trots storsatsningar och ytterligare aviserade satsningar, en sönderslagen socialförsäkring som drabbar många i landet, kommunernas sociala enheter går på knäna för att i någon mån hjälpa de allt fler utsatta i samhället, parallella arbetsmarknadsåtgärder införs i flera kommuner, barnfattigdom, hemlöshet, soppkök, en arbetslinje som inte fungerar – you name it. Ock allt Reinfeldt gör är att berömma alliansens politiska åtgärder och ”historiska storsatsningar”. Men han är också aningen ödmjuk när han säger – att trots ekonomiskt djupa kriser i Europa där andra skär ner – satsar vi – men mer finns att göra.

Frågan om klimatet kom och gick så snabbt att man undrar om någon ens hann uppfatta att det fanns med i regeringsförklaringen. Naturligtvis var anledningen till denna undanskymda – närmast dolda, angelägenhet att man inser att man ingen klimatpolitik har och det som åstadkommits inte är av någon högre dignitet – bättre då att hasta förbi detta för svenska folket så angelägna ämne.

Vi prioriterar insatser för att stå emot (den ekonomiska) oron, sade Reinfeldt, notera han säger inte att Sverige är drabbat. Han räknade sedan upp en rad redan utpytsade budgetförslag som halverad restaurangmoms, ett arbetsmarknadspaket och en lärarsatsning. Inget av dessa satsningar har gett några bestående resultat.

Reinfeldt gick också in på ambitionerna att stärka välfärden. Hitintills har man gjort vad som står i dess makt för att på samtliga områden försvaga välfärden. Innebörden av välfärdens kärna blir allt mer tydlig – en kärna utan omgivande fruktkött.

Vi vill att Sverige ska möta framtiden som ett bra välfärdsland. Vägen dit går via full sysselsättning. Steg för steg gör det att vi kan förstärka välfärden och låta den komma fler till del, sade han.

Reinfeldt pekade bland annat på att brister i sjukförsäkringsreformen ska rättas till. Ett märkligt uttalande då bristerna varit kända sedan reformen infördes 2007 – ja till och med innan reformen infördes. Vi minns Christina Husmark Perssons avslöjande som sedermera ledde till att hon fick sparken och ersattes av demagogen tillika Reinfeldts kombattant i den berömda ”Lyckselefejden” där striden då handlade om ordförandeskapet i MUF. Att det är tid för att ta ansvar var ett genomgående tema i Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring. Man frågar sig då om tiden för ansvar inträtt med årets regeringsförklaring!!!! Att ta ansvar är inte bara att uttala ordet ”ansvar”, det måste också vara att se verkligheten. Pensionärer utsätts för orättvisor, infrastrukturen förfaller, bostadsbyggandet är på noll, resultatet i skolan sjunker och arbetslösheten är högre än när Reinfeldt tillträdde. Vem har tjänat på den politiken?

Mot bakgrund av den verklighet som bekräftas av allehanda statistik förefaller Reinfeldts regeringsförklaring som rena lögner med rejält friserade argument som inte stämmer på en enda punkt. Men det mest anmärkningsvärda är att landets statsminister – utan att skämmas – kan stå upp i riksdagen och negligera problemen, att stå och ”blå” ljuga svenska folket rakt upp i ögonen – utan att själv staka sig på en enda punkt. Det är starkt – kanske Reinfeldts starkaste gren i det politiska livet. Nu väntar vi med spänning på oppositionens skuggbudgetar och då särskilt den socialdemokratiska. Vi ser också med tillförsikt fram emot ett rejält oppositionsarbete – en opposition som vi i stora delar saknat fram till idag.

2014 MÅSTE LANDET FÅ EN NY REGERING – RÖSTA DÄRFÖR RÄTT NÄSTA GÅNG. 

Regering och Riksbanken motverkar varandra.

I länder där regeringens ekonomiska politik och riksbankens penningpolitik samordnas och drar åt samma håll har arbetslösheten kunnat pressas ner till ett genomsnitt på cirka 4% under perioden 2005 – 20011 respektive 1995-2011. I Sverige däremot styr regeringen och riksbanken åt olika håll. Resultaten blir en målkonflikt, där regeringens arbetslinje och riksbankens inflationsbekämpning motverkar varandra med onödigt långvarig hög arbetslöshet som följd. En halvering av arbetslösheten kräver därför en samordning mellan regeringen och Riksbanken. Det finns idag en olöst målkonflikt mellan regeringen och riksbanken som skadar ekonomin. Sveriges Riksbank blev självständig 1999. När centralbanken görs självständig handlar det både om att den skall stå fri från påtryckningar från det politiska systemet och olika intressegrupper. Delegeringen av penningpolitiken till en självständig centralbank kan dock leda till målkonflikter mellan regeringens politik och penningpolitiken

I dag har alla länder med inflationsmål i princip en självständig Riksbank. Men delegeringen följs ofta av någon form av ”undantagsklausul” som innebär att regeringen tillfälligt kan upphäva inflationsmålet, vanligtvis i extrema undantagsfall – som vid hög stagnerad arbetslöshet. I till exempel Storbritannien kan finansdepartementet utfärda föreskrifter till Bank of England om det skulle krävas i det allmännas intresse till följd av extrema ekonomiska omständigheter. En sådan undantagsklausul finns lagstadgad i knappt en tredjedel av länderna med inflationsmål. I länder med inflationsmål är det vanligast att regeringen och centralbanken gemensamt eller enbart regeringen har annonserat inflationsmålet. ISverige saknas idag verktyg för samordning mellan regeringen och Riksbanken. Innan Riksbanken blev självständig 1999 gällde att riksbankens politik skulle ”samordnas” på flera sätt så att samma uppfattning präglade Riksbanken som regeringen. Ett nära samarbete mellan Riksbanken och regeringen ansågs självklart. Liksom med statsskuldspolitiken ansågs penningpolitiska beslut stå i ”direkt samklang” med de ekonomisk-politiska beslut som regeringen vidtog.

En central fråga där det råder öppen konflikt mellan regeringen och Riksbanken är den så kallade jämviktsarbetslösheten. Regeringen strävar efter full sysselsättning. Målet för regeringens ekonomiska politik är just full sysselsättning, med en jämviktsarbetslöshet på 4-5 procent. Riksbanken bedömer däremot att ekonomin inte klarar en lägre arbetslöshet än 6,5 procent framöver. Riksbanken beräknar att den lägsta arbetslöshetsnivå som inte sätter fart på inflationen ligger på 6,5 procent. Det betyder att Riksbanken troligen stramar åt penningpolitiken när arbetslösheten är på väg under den nivån. Om regeringens utbildnings- och arbetsmarknadspolitik sörjer för att människor matchas rätt samtidigt som Riksbanken motverkar detta då finns det risk för att regeringen lägger stora resurser på åtgärder vars potentiella effekter motverkas av penningpolitiken. Följden kan bli ett gigantiskt resursslöseri kombinerad med en onödigt hög arbetslöshet.

Detta är vad som sker nu, man ”skedmatar” numer, utan förankring i riksdagen, ut föreslagen budget, och varför man gör det är uppenbart. Detta är ett nytt sätt att förhålla sig till väljarna, ”lova runt men hålla tunt”är ett i sammanhanget väl myntat ordval. Men vi skall ha helt klart för oss att så länge budgeten inte är antagen av riksdagen förblir dom borgerliga förslagen inget annat än ett luftslott. För att göra vissa jämförelser  så mellan 2005-2010 hade Sverige lägre inflation, högre arbetslöshet och större BNP-gap – skillnad mellan faktiskt och möjlig produktion – än jämförbara länder som Danmark, Norge, Nya Zeeland och Storbritannien. Vår arbetslöshet var i genomsnitt 7,3 procent under perioden, deras var i snitt 4,7 procent. Detta indikerar att inflationsmålet, som det tillämpats i Sverige har dämpat sysselsättningen.

 Sverige  Danmark  Norge  New Zeeland
Skattetryck 2005  51.1%  49.7%  45%  35.4%
Skatttryck 2011  44.5%  48.2%  42.8%  31.3%
Genomsnitt inflation 2005-2011  1.4%  2.1%  2.2%  2.9%
Genomsnittlig arbetlöshet 2005-2011  7.3%  4.8%  3.3%  2.3%
Genomsnittligt BNP-gap 2005-2011  3.6%  2.7%  2.3%  2.3%

(Källa OECD och Eurostat)

Som framgår av ovanstående tabell hade, Danmark som sänkte skattetrycket i betydligt mindre omfattning än Sverige,  fått en betydligt bättre effekter under perioden 2005-2011. Internationella erfarenheter visar att när regeringens ekonomiska politik och riksbankens penningpolitik drar åt samma håll leder detta till lägre arbetslöshet. Det saknas idag verktyg för hur regeringens ekonomiska politik och penningpolitiken långsiktigt ska samordnas. Detta resulterar i en situation, där Riksbankschefen bromsar när finansministern gasar. Regeringen och Riksbanken styr därmed åt olika håll med resursslöseri och onödigt hög arbetslöshet som följd. Tittar vi på Danmark, Norge, Holland och Luxemburg kan vi konstatera att inflationen i dessa länder har legat på en betydligt högre nivå mellan 2 och 2,35 procent under perioden 1995-2011. Under samma period har arbetslösheten i dessa länder legat på ett genomsnitt på mellan 5,6 och 3,6 procent. En inflationstakt på cirka 2 procent tycks alltså vara optimal ur sysselsättningssynpunkt. Till skillnad från Sverige har inflationsmålet uppnåtts utan att skapa onödiga fluktuationer i sysselsättningen och onödiga arbetslöshetsnivåer. När skall Anders Borg lära sig statsfinansiell ekonomi?

Riksbankens inflationsmål är bestämt att vara 2% med 1% +-. Vi ligger således idag under målet med -0.6% ock med en arbetslöshet på 8%. Hur skall vi klara arbetslösheten när regering ock Riksbanken drar åt olika håll. Varför kan inte politikerna dra lärdom av erfarenheterna ens i vårt närområde? Upprätta en ramlag mellan Riksbanken och Riksdagen så en samordning mellan dessa kan motverka stora fluktuationer av arbetslöshet istället för att regeringen parkerar densamme på nuvarande 8% och tycks vara nöjda med den ordningen. En stadigvarande arbetslöshet inverkar menligt på statens finanser och inte minst för den som är drabbad av arbetslöshet. Ur socioekonomisk synpunkt helt förkastligt. Här har Socialdemokraterna något att fundera över som ju är det verkliga och enda arbetarpartiet.Vi kan inte hålla på med argumentationen ”full sysselsättning” när det är en fullständig omöjlighet så länge Riksbank ock Riksdag inte kan dra åt samma håll.

Välfärdsstatens uppgång och fall……

Sitter i detta nu ock studerar en rapport utgiven av Folksam, ”Välfärdstendens 2012”. Folksam brukar genomföra denna undersökning varje år sedan några år tillbaka. Generellt pekar undersökningen på det som vi redan väl känner till – att vi tappat en hel del inom OECD ländernas välfärdsliga. Nivåerna i sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen ligger idag på nivåer långt under andra länder med motsvarande försäkringar. Förtroendet för våra socialförsäkringar har sjunkit stadigt sedan 2008. Anledningen är naturligtvis den moderatledda regeringens ambitioner att slakta hela välfärdssystemet till förmån för privata försäkringar – en mindre belastning på statens utgifter således. Särskilt unga människor är väldigt oroade över försämringarna ock sin egen framtid visar rapporten.

I USA sätter Barack Obama hela sin politiska prestige på att driva igenom en reform som ska ge alla amerikaner en sjukvårdsförsäkring. 20 – 30 miljoner amerikaner saknar i dag försäkring. I Sverige gör Alliansen tvärt om. De slaktar ett av världens mest jämlika och stabila välfärdssystem. Kastar ut långtidssjuka i oviss ekonomisk framtid. Att försämra socialförsäkringarna, ta bort inkomsttryggheten och sänka ersättningarna, är tillsammans med skattesänkningar den murbräcka alliansregeringen använder för att skapa klyftor mellan dem som har arbete, och dom som står utanför. För dom som inte vet det så kallas det – ”arbetslinjen” En jobbpolitik som utmynnar i allehanda arbetsmarknadspolitiska åtgärder som driver människor in i långtidsarbetslöshet med rejält försämrade ekonomiska möjligheter att överleva. Ökningarna på kommunernas budgetar ökar oroväckande i nära nog samtliga landets kommuner.

Socialförsäkringarna har varit samhällsekonomiskt rationella, men framför allt har de varit relevanta för en majoritet av befolkningen. Politiken att utjämna klyftor har varit logisk och lönsam också för medelklassen. Nu raserar alliansregeringen den logiken. Man ökar på utanförskapet man vidgar dom ekonomiska klyftorna. Att hejda den utvecklingen är den i särklass största utmaningen för socialdemokratin. Men att bara höja ersättningsnivån räcker inte. Ska partiets hegemoni i breda väljargrupper bli starkare igen, måste förtroendet för nyttan med solidariska socialförsäkringar återupprättas. Gör man inte det går den svenska modellen i djupet som Titanic i början av 1900 talet. Motsättningarna i samhället kommer att öka ock vi befinner oss på samma nivå när facken ock Socialdemokraterna slogs mot gulaschbaronernas välde.

Nu har regeringen dessutom aviserat en sänkning av arbetsgivaravgiften. Samtidigt går den offentliga sektorn på knäna till följd av alla dessa skattesänkningar,  36.000 offentligt anställda har förlorat sina jobb sedan regeringsskiftet 2006!! Arbetsgivaravgiften utgör – till skillnad från vad många tror – ingen skatt. Det är uppskjuten lön vi avstår idag för att få tillbaka senare som pension, sjukpenning, arbetslöshetsersättning, föräldrapenning mm. Dock finns det en del i avgiften som saknar öronmärkt finansieringssyfte, den allmänna löneavgiften, som regeringen chockhöjde till 9,21% på bekostnad av de övriga delarna av arbetsgivaravgiften som därmed sänktes med motsvarande mått. Vi avstår alltså lika mycket i lön som förut, men vi får en allt mindre del av pengarna när vi blir sjuka och arbetslösa. En ren lönesänkning! Svenskt Näringsliv vill avskaffa den allmänna löneavgiften för privata företag! Men hur är det med kommunernas och statens verksamheter? Dessa ingår inte i förslaget – ock ligger naturligtvis i moderaternas intresse att driva frågan i ännu högre grad mot privatisering. Så samarbetar moderater ock Svenskt Näringsliv tillsammans för att bryta ner hela lönestrukturen och välfärden. Utöver det argumenterar främst Folkpartiet och Centern  för att riva upp lagen om anställningskyddet (LAS). Man frågar sig med rätta varför Svensk Näringsliv mottager regeringens aviserade sänkning av arbetsgivaravgiften med en viss kylighet officiellt men förespråkar en sänkning inofficiellt? Ingen annan regering i Sverige har gett lika många gräddfiler till det privata näringslivet som den här, tyvärr på bekostnad av arbetstagarna, skattebetalarna och välfärden.

Regeringens sänkning av arbetsgivaravgiften för unga upp till 26 års ålder påstods ge unga en förbättrad möjlighet att komma in på arbetsmarknaden. Blev det så? Svaret är ett obetingat nej. Företagen har inte anställt fler ungdomar utan använt denna sänkning för att öka företagens vinster istället. Moderaterna hävdar med absolut bestämdhet att fler ungdomar har fått möjlighet till arbete genom denna åtgärd. Frågar man Mc Donalds – som är allierade med moderaterna, så då har sänkningen gett önskat resultat. Men generellt ser det illa ut. Rapporten ”företagsbidrag istället för jobb” visar hur denna regering slår ”blå” dunster i medborgarna.

Citerar här en av Socialdemokratins kanske klokaste kvinna idag nämligen Lena Sommestad som på ett sammanfattat och klokt sätt skriver följande:

Problemet  är att Moderaterna godtyckligt väljer de aspekter av välfärdsstaten som passar deras egna nyliberala värderingar. Moderaterna talar inte gärna om att kärnan i den nordiska samhällsmodellen är ekonomisk jämlikhet. Den nordiska modellen bygger i själva verket på en idé  som står i skarp kontrast till Moderaternas tilltro till egenintresset och marknadskrafternas företräde framför demokratin; idén att det är sociala investeringar, generösa trygghetssystem och full sysselsättning som skapar långsiktigt välstånd och en hållbar samhällsutveckling. Hur förhåller sig de Nya Moderaterna till frågan om social sammanhållning? Svaret är: ambivalens. I retoriken talar Moderaterna gärna om vikten av social sammanhållning, när frågan blir aktuell. Målet är att bekämpa “utanförskapet”. I praktiken ger deras politik dock rakt motsatt resultat. Klyftorna ökar, och tilltron till samhällets institutioner minskar bland de mest utsatta.Det är ingen bra utgångspunkt för ett fortsatt, framgångsrikt samhällsbyggande.

Om väljarna fick klart för sig vad högern anser om ”den svenska modellen”, vårt välfärdssamhälle och hur vår arbetsmarknad bör fungera skulle väldigt få rösta på framförallt moderaterna. Ändå har dessa politiker kommit till makten i huvudsak genom en lögnaktig propaganda. Inte nog med det. Man har också på något outgrundligt sätt fått oppositionen att avstå från det som praktiskt taget skulle garantera en valseger: att våga diskutera ideologi. Hur moderaterna går till väga kan man se här där Per Schlingmann på Sveriges nationaldag lägger ut texten. Lägg märke till den blygsamma och inte alls löjeväckande titeln han har: ”Chefsstrateg”. Så här säger Schlingmann;

Den svenska modellen har tjänat oss väl och är ett viktigt och bra fundament i Sverige. Samtidigt är dess styrka att vi förmår utveckla den.

Eftersom de flesta väljare föredrar en välfärdsstat av svensk modell vore det inte så smart att säga att man vill avskaffa den. Bättre är att säga att man ”utvecklar” den. I sin artikel undanhåller moderaternas ”chefsstrateg” sina läsare öppet nyliberala värderingar. Han låter i stället som en gråsosse som hyllar vår jämställdhet, våra små inkomstskillnader och våra höga välfärdsambitioner. Den nyliberala bockfoten skymtar fram i allt vad Reinfeldt, Borg och Schlingmann  säger och gör.

Moderaterna  säger att man kommer att ägna tiden fram till valet till ”att prata med människor”. Frågan är –  vilka andra skulle man annars prata med? 

Mig behöver dom sannerligen inte prata med – men jag räknas antagligen inte som människa enligt moderaterna eftersom jag har en helt annan syn på hur en välfärdsstat skall utvecklas.

RÖSTA RÄTT NÄSTA GÅNG OCH STÄLL KRAV PÅ OPPOSITIONEN

Arrogansens minister – eller teflonminister?

När man talar om teflonminister kommer man osökt att tänka på en viss moderat utrikesminister vid namn Carl Bildt. En minister som uppenbarligen är behäftad med ett pansar av teflon, sådant som stekpannor brukar vara utrustad med vilket gör den särskilt lätt att rengöra – bara att skölja bort resterna efter stekningen för att ånyo använda den för andra kulinariska tillagningar. Precis så brukar Carl Bildt agera när han får komprometterande frågor av journalisterna – han avfärdar uppgifterna som ”strunt” utan vidare förklaringar och oftast står journalisten där med ett enda stort och kvarvarande frågetecken. I andra fall brukar han med ett leende, som bara den som anser sig sitta över alla andra, dumförklara frågeställaren på ett sätt som avväpnar all vidare försök från journalisten att fortsätta intervjun. Det här sättet är inget ovanligt för Carl Bildt, det är en väl beprövad teknik som han utvecklat allt sedan han av Palme blev utskälld för att bedriva utrikespolitik på egen hand. Det där, att neka till ansvar trots att man uppenbart har det, är en sorts moderat ministerarrogans – den arrogans som är unik för Carl Bildt. En annan sorts ministerarrogans är alla de ministrar som av en eller annan anledning tvingats avgå men som aldrig medgivit sina oegentligheter utan skyllt på personliga bekymmer – men om detta får jag återkomma.

Premissfel är att lägga in onödigt värdeladdade ord i en fråga. Frågar man Fredrik Reinfeldt varför man genomför så stora försämringar i a-kassan så kan man vara säker på att man inte får något vettigt svar. Kanske ger Reinfeldt ett bra svar, fast på en annan fråga som han tycker att frågeställaren borde ställt. Carl Bildt är expert på att invända mot premissfel. Jag tror det är svårt att hålla en intervju med Bildt utan att han hittar något att invända mot i frågeställningen. Problemet vid premissfel som denna är att den intervjuade i det här läget antingen ifrågasätter frågeställningen, eller svarar på någon helt annan fråga. I vilket fall som helst har journalisten förlorat kontrollen över intervjun.

Svenska folket skulle dock redan 1983 få veta vem han var då han under en resa till USA kom att diskutera säkerhetspolitiska frågor med bland andra företrädare för CIA. Detta ledde till hård kritik från statsminister Olof Palme eftersom Sverige var involverat i en diplomatisk notväxling med Sovjetunionen angående den dåvarande Ubåtsskyddskommissionens slutsatser. Bildt avfärdade kritiken ock hävdade att hans handlande var korrekt, och försvarade sitt agerande med stöd av sitt parti. Händelsen fick stor publicitet och medförde att Bildt för första gången hamnade i offentlighetens ljus. Sedan dess har han haft ljuset på sig i många olika sammanhang.

Efter valnederlaget 1994 arbetade Bildt internationellt som EU:s medlare samtidigt som han stannade kvar på sin post som moderaternas partiledare. 1995 utsågs han till EU:s medlare i jugoslaviska krigen och delade i den egenskapen ordförandeskapet i fredskonferensen för Bosnien-Hercegovina på flygbasen Wright-Patterson i Dayton, Ohio den 1–21 november 1995 hans med-ordförande var Richard Holbrooke som representerade USA och Igor Ivanov från Ryssland. Carl Bildt har kritiserats för sin roll som medlare i bosnienkriget. Bland annat har han som statsminister anklagats för likgiltighet inför den etniska rensning och folkmord som begåtts av bosnienserbiska styrkor mot muslimska och kroatiska civila. Bildt motsatte sig varje militär intervention och kritiserade den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher år 1993 för att hon krävde Nato-ingripande mot de bosnienserbiska styrkorna. Sunday Times kallade Bildts  handfallenhet inför det pågående folkmordet för ”skamligt”. 

Tom Warrick från Coalition for International Justice riktade skarp kritik mot Bildt som beskrevs som ”farligt felunderrättad om sin egen arbetsbeskrivning” och okunnig om regionen. The New York Times kritiserade Bildt för en nonchalant tillika arrogant inställning till massakern i Srebrenica där över 8 000 bosniaker mördades, och beskrev honom som belastad med ett ”rykte”  att ha accepterat serbiska påståenden om gott uppförande utan bevis samt se mellan fingrarna gällande angreppen mot civila. Flera länder kritiserade Bildt för att ha varit ineffektiv och alltför nära knuten till serberna i Bosnien och Serbien. Brittiske historikern Marko Attila Hoare anklagade Bildt för att ha tonat ner antalet dödsoffer för massakern i Srebrenica och ignorerat serbiska krigsbrott. Bildt kritiserades också för att inte ha nämnt massakern i Srebrenica under ett lunchmöte den 15 juli 1995 i Belgrad med den serbiske presidenten Slobodan Milosevic och befälhavaren för den bosnienserbiska armén, Ratko Mladić, trots att han hade fått rapporter om den pågående massakern. Efter den förtida frigivningen av dömda krigsförbrytaren Biljana Plavšić från svenskt fängelse under 2009 anmäldes Bildt till konstitutionsutskottet för att vara jävig att delta i ett sådant beslut. Bildt anklagades för att vara personligen involverad i fallet och att ha personliga band till Plavšić. Bildt vittnade på Plavšićs rättegång 2002 i Haag och berömde då hennes efterkrigsinsatser som ”modiga ock förtjänstfulla insatser”. Även här klarade sig Bildt undan –  om än med ett nödrop.

Bildt har också ifrågasatts för sin roll som medlem i Kommittén för befrielsen av Irak (CLI), en grupp med nära band till Bush-administrationen som verkade för invasionen av Irak 2003. Efter det sydossetiska kriget 2008, skrev Bildt på sin blogg att – ”det ryska agerandet hade vissa likheter med Nazitysklands annektering av Sudetlandet 1939”. Den ryska reaktionen blev av förklarliga skäl mycket stark, och det ryska utrikesministeriet meddelade att Bildt inte längre är välkommen i Moskva. Meriterande diplomatiskt agerande!!!!!!! Undrar om Bildt någonsin varit USA kritiskt inställd?  Där ”slickar han arschlet av republikanska politiska företrädare istället” 

När Reinfeldt utsåg Carl Bildt som utrikesminister 2006 väckte det stor förvåning bland allmänhet och inte minst  0ppositionspartier, borgerliga politiker och politiska kommentatorer  som ifrågasatte Carl Bildts lämplighet som Sveriges utrikesminister på grund av hans hållning i internationella frågor, liksom hans privata affärsintressen i den ryska gasjätten Gazprom och Lundin Petroleum. Carl Bildt gick med i styrelsen för Lundin Oil AB år 2000, efter anklagelser om att oljeföretagen förvärrat kriget i Sudan. Lundin Oil var den ledande operatören av ett konsortium som arbetade i ett område i centrum för Sudans inbördeskrig. Trots att anklagelserna bekräftats av särskilda FN-rapportörer och den kanadensiska regeringens utredning, lyckades Bildt, med hjälp av teflonet och undfallande journalistik, överleva den offentliga kontroversen i Sverige, och Lundin Oil kunde fortsätta bedriva verksamhet i Sudan. I juni 2010 offentliggjorde European Coalition on Oil in Sudan (ECOS) rapporten ”Unpaid debt”, där Lundin pekas ut som delaktigt i krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Företaget förnekade brott, men efter att ha studerat rapporten, öppnade den svenska åklagarmyndigheten en brottsutredning. Efter åklagarens beslut krävde flera riksdagsledamöter Bildts avgång, något han konsekvent vägrat att göra. Vad han konsekvent också gjort är att förneka och dribbla med fakta på väsentliga punkter. Man måste helt enkelt fråga sig hur lämpligt det är att Sverige har en utrikesminister som har har suttit i en styrelse som bland annat har förhandlat med diktatorer om olja och som nu utreds för medverkan i brott mot mänskligheten i Sudan. Det skadar Sveriges anseende i världen och måste tas på större allvar av regering och svensk media. Den här moderat ledda regeringen har haft ministrar som tvingats avgå på grund av obetalda TV-avgifter och svart hemhjälp, då borde den här frågan om Carl Bildts lämplighet som utrikesminister engagera oss lika mycket.

I decennier har svenska utrikesministrar krävt att internationella insatser ska ha en tydlig folkrättslig förankring. När så en insats kommer till stånd där ­förankringen är solid drar regeringen benen efter sig. Vi minns tydligt hur den borgerliga regeringen med Carl Bildt i spetsen länge var mycket tveksamma till att upprätta en ­internationell flygförbudszon över Libyen. Samma dag som flygförbudet infördes ifrågasatte också statsminister Fredrik Reinfeldt om en flygförbudszon var rätt åtgärd. Han tycktes mena att Socialdemokraterna, som ställt sig bakom kravet på flygförbudszon, var oseriösa, ”ropade till strid”, ville ”använda svenska skattepengar” och inte lyssnade till militära experter. Vi noterade bara timmar senare då FN:s säkerhetsråd meddelade sitt beslut om inrättandet av flygförbudszonen. Sen blev det tyst på både Reinfeldt och Carl Bildt. Man kan ifrågasätta moderaternas egen vilja och tro på att vara ett statsbärande parti när den bevisligen endast har som uppgift att kritisera det enda statsbärande partiet i riksdagen –  Socialdemokraterna, när man har så svaga utrikespolitiska kunskaper att man inte visste hur FN:s säkerhetsråd  skulle agera. Det skall tilläggas att vi har en plats i FN:s säkerhetsråd dessutom. När libyerna först reste sig mot diktatorn med rop på frihet valde Carl Bildt att tala om vikten av stabilitet och att man ”inte skulle ta ställning för den ene eller den andre i konflikten”

Diplomatdokument som publicerades av Wikileaks 2010 beskrevs Carl Bildt som ”envis”, ”arrogant” och ansågs ha ”begränsad politisk kompetens”. Bildt beskrevs också som någon som tror att han har mer makt och inflytande än han egentligen har, en ”medium size dog with big dog attitude” Den dåvarande amerikanske presidenten George W Bush fick inför ett möte med Bildt rådet att spela på Bildts önskan ”att operera på hög nivå” och att låtsas vara imponerad av hans tidigare internationella uppdrag. Andra amerikanska diplomater och politiker fick också rådet att spela på Bildts självbild för att ”hålla honom på gott humör”.

En arrogant minister eller en teflonminister? Jag är villig att ge Carl Bildt bägge epitet.

En intervju med Carl Bildt om hur ”handel med diktaturer gynnar demokratin”

En utskälld utrikesminister

En av moderaterna hyllad sjuk arbetsmarknads- och socialförsäkringspolitik.

Läste förstrött ett nytt inlägg på en moderat blogg daterad den 4 september ock författad av Gustav Nilsson (M) riksdagsledamot Blekinge, arbetsmarknadsutskottet. Det han skrev om var hur duktig man hade varit under Alliansen vad avser både arbetsmarknadpolitiken men också socialförsäkringspolitiken. Det egna berömmet var av en sådan karaktär att det började ”lukta skit”. Nu är ju detta inte så ovanligt och självklart får man klappa sig på bröstet för den egna politiken – även om det egentligen inte är så mycket att yvas över. Jag har ändock noterat på en mängd moderata bloggar hur man systematisk desinformerar sina läsare med allehanda inadekvat information. Nåväl jag hade kanske inte brytt mig särskilt mycket om det inte var så att på bloggen fanns ingen mindre än arbetsmarknadsminister Hillevi Engström (M) tillsammans med bloggförfattaren – vilket konkret innebär att hon ställer sig bakom allt det som Gustav Nilsson skriver om – och det var detta jag reagerade på. Hillevi Engström är den som förestår arbetsmarknadspolitiken och då finns det skäl att bemöta det som skrivs i synnerhet som Gustav Nilsson själv sitter med i arbetsmarknadsutskottet ock är således lika ansvarig som Hillevi Engström.

Först ondgör sig Gustav Nilsson över en illa fungerande arbetsmarknad före 2006 för att därefter hävda hur duktiga man varit under den moderatledda regeringen med en – som han själv uttrycker det ”I dag fungerar arbetsmarknaden bättre.” Ock för att befästa sina påståenden lyfter han fram ett uttryck som ofta används inom den moderata nationalencyklopedins ordlista ”utanförskapet” minskat för att därefter ytterligare befästa detta med nya uppgifter från Statistiska Centralbyrån (SCB) där antalet hos kommunernas enheter för ekonomisk bistånd minskat med hela 200.000. Hur han kommit fram till denna  siffra är obekant. Sanningen är det motsatta. Det ekonomiska biståndet har ökat med hela 30%. Personer beroende av långvarigt ekonomiskt bidrag, som tidigare kallades socialbidrag, fortsätter att öka i landet. Förra året var det nästan 110.000 människor som hade bistånd i tio månader eller längre. Och allt fler blir det. I hela landet levde under 2011 4,4 % av befolkningen i hushåll med ekonomiskt bistånd förra året. Den siffran angav Gustav Nilsson genom att lägga till en etta ock fick det plötsligt till 14.4%. En i allra högsta grad ansenlig siffra när han hävdar att 14.4% av befolkningen levde på försörjningsstöd. Utgår man från den siffran då har andelen sjunkit med 10% ock att ta det som en intäkt för en lyckad arbetsmarknadspolitik är i sanning ren ock skär förfalskning.

Vad Gustav Nilsson glömde berätta när han angav att 200.000 ”försörjda av sociala ersättningar och bidrag minskat med drygt 200 000 personer de senaste sex åren”  är att 140.000 står helt utan registrerad inkomst. Dessa räknas in under kategorin ”utförsäkrade” Hur  det försörjer sig eller var de får pengar är det ingen som vet. Försäkringskassan för ingen sådan statistik eftersom regeringen inte ålagt dom detta ansvar.

Resten av blogginlägget är en enda radda av desinformtion utan bekräftelse genom statistiken. Han anger att man var medveten om att bryta den negativa utvecklingen – underförstått under den Socialdemokratiska regeringen. Men man har bytt en negativ trend mot en annan negativ trend. RUT och ROT är nya marknader som öppnats upp, sänkt restaurangmoms och halvering av arbetsgivaravgiften en annan del som han hurrar indirekt för. RUT och ROT är knappast till för alla. De sänkta arbetsgivaravgifterna har inte kunnat påvisas gett ett enda jobb. Jobbskatteavdrag ock förändrade ersättningar vill han hävda har ökat ”drivkrafterna” och gjort det mer lönsamt att arbeta. Enligt regeringens egen långtidsutredning av 2011 konstaterar utredarna att det inte går att fastställa sysselsättningseffekterna varför man avråder från att införa ytterligare jobbskatteavdraget. Istället har ökade inkomstskillnader konstaterats i betydande grad.

”Det är steg i rätt riktning men vi får inte stanna upp och vara nöjda”.skriver han vidare. Nej verkligen inte. Med drygt 31.000 människor infösta i sysselsättningsfasen, tidigare Fas3, en åtgärd som är starkt kritiserad och som blivit en återvändsgränd för de arbetslösa. 1.5% lyckas få ett varaktigt arbete. I faserna nummer 1 och 2 får endast drygt 14% arbete. Knappast en arbetsmarknadspolitisk åtgärd att vara stolt över – såvitt man inte heter Gustav Nilsson och Hillevi Engström förstås. Frågan som bör ställas – när är man nöjd? Är man nöjd när den totala arbetslösheten om 410.000 ingår i sysselsättningsfasen? Ock de kan arbeta för en mängd mer eller mindre seriösa företag för att öka konkurrenskraften? Att gratis arbetskraft är rena ”halleluja” för arbetsgivarna är ju helt klart. Att de därutöver får betalt för sin gratis arbetskraft blir ju en bonus dessutom. En modern arbetsmarknadspolitik anser Gustav Nilsson tillsammans med sina partikamrater!!!!!

Sist men inte minst skall naturligtvis sedvanlig kritik utdelas mot oppositionen. Får jag påminna Gustav Nilsson, Hillevi Engström och samtliga era partikamrater att det är inte oppositionen som sitter i regeringen – det är de facto ni själva tillsammans med era bundsförvanter ingående i Alliansen som styrt landet i 6 år. Men icke förty stjäl ni nu flertalet av oppositionens, och då främst Socialdemokraternas förslag – de förslag ni tidigare hårt kritiserade för att strax därefter saluföra dom som egna förslag. Var finns logiken? Var finns insikten?

Slutligen, att man inte kan kommentera på Gustav Nilssons blogg visar entydigt att han inte accepterar varken kritik eller tillrättaläggande av alla dessa falsarier som är genomgående i bloggen. Man vill därmed inte stå för det man skriver. Ynkligt dock ej ovanligt vad avser moderata bloggar.

Här kan du läsa hela bloggen.

FÖR LANDETS VÄL MÅSTE DENNA REGERING KOPPLAS BORT FRÅN ANSVARET ATT LEDA LANDET SENAST 2014.

Hur kan en höjning av A-kassan skapa 30.000 ny arbetslösa Anders Borg?

Detta är en fråga som kräver sin förklaring. Varken Borg eller Reinfeldt är intresserade av en höjning av A-kassan idag ock pekar istället på att en höjning kan komma att skapa 30.000 ny arbetslösa!!!!! Vi har hört retoriken förr fast i omvänd ordning. Olika så kallade ”flum” åtgärder såsom en sänkning av restaurangmomsen skulle skapa – just det ca 30.000 nya jobb för ungdomar. Kan det möjligen vara Moderaternas hamburgersyndrom som poppat upp i analysmaskinen?

Idag får ca 5% en ersättning som motsvarar 80% av 18.700 Kr i ersättning. Det motsvarar ungefär lite drygt 20.000 arbetslösa. Ock andelen sjunker stadigt. Ca 100.000, av den totala arbetslösheten om 410.000, får överhuvudtaget ingen ersättning från en arbetslöshetskassa. Det ekonomiska biståndet har ökat med hela 30%. Personer beroende av långvarigt ekonomiskt bidrag, som tidigare kallades socialbidrag, fortsätter att öka i landet. Förra året var det nästan 110.000 människor som hade bistånd i tio månader eller längre. Och allt fler blir det. I hela landet levde 4,4 % av befolkningen i hushåll med ekonomiskt bistånd förra året. Människor i vårt land drivs medvetet in i fattigdom av Alliansregeringen.

Försörjningsstödet förändrades 2007 då man började använda sig av indexuppräkning av riksnormen. Efter det baseras inte längre riksnormen direkt på de mätningar och beräkningar som Konsumentverket gör, säger Elis Envall, utredare vid Socialstyrelsen. Följden har blivit att delar av riksnormen – exempelvis posten livsmedel – i vissa åldersgrupper ligger betydligt under gällande beräkningar för vad människor i allmänhet behöver, enligt Envall:

Beloppen har alltid varit låga motsvarande det nödvändiga, men sedan en tid ligger de alltså betydligt under vad Konsumentverket har beräknat som nödvändigt. Detta är naturligtvis oroande.

Som man kan utläsa av diagrammet har det ekonomiska biståndet ökat med ca 600 miljoner från 1.9 miljarder till 2.5 miljarder mellan perioden 2007 – 2011.

Kategorin utförsäkrade ökar.  140 000 svenskar i arbetsför ålder står helt utan registrerad inkomst, (Källa SCB via Svenskt Näringsliv). Under årsskiftet 2009/2010 samt under de tre första kvartalen 2010 uppnådde ungefär 45 000 personer maximal tid i sjukförsäkringen. Detta inkluderar de som har haft sjukpenning på fortsättningsnivå i 550 dagar eller som har haft tidsbegränsad sjukersättning i 18 månader enligt övergångsbestämmelser. Av dessa personer stannade 10 700 personer kvar i sjukförsäkringen, antingen genom att få sjukersättning eller genom förlängd sjukpenning. Drygt 34 000 personer utförsäkrades under denna period. Hur  det försörjer sig eller var de får pengar är det ingen som vet. Försäkringskassan för ingen sådan statistik eftersom regeringen inte ålagt dom detta ansvar. Detta är inget annat än en medveten utslagning av människor, att sopa igen spåren efter den förändring man genomfört ock ligger helt i linje med vad Reinfeldt sa – Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor. Men den här situationen är inte ny med oss.

Folkpartiet vill höja taket i A-kassan. Men bara om arbetsrätten luckras upp. Hur Folkpartiet ska övertyga Moderaterna om att införa en enhetlig avgift vet inte Björklund – Det får vi se. Idealet är att nå en blocköverskridande enighet kring arbetslöshetsförsäkringen. Att man vill luckra upp arbetsrätten tycks det råda tämligen stor enighet om inom Allianspartierna. Att Moderaterna inte vill skylta med den inställningen kan härröras till den image dom skapat – ett arbetarparti lägger sig inte i den överenskommelse som varit rådande allt sedan Saltsjöbadsöverenskommelsen. Men mot bakgrund av hur man agerar genom kraftigt försämrade villkor för en stor andel av befolkningen går det inte att utesluta viljan.

Denna regerings utgångspunkt har under hela dess regeringsperiod medvetet försämrat de ekonomiska utrymmet för en stor andel av medborgarna samtidigt som man gynnat en ännu större andel genom vissa lättnader i skattesystemet samt berikat ytterligare 5% av de som knappast har behov av några ytterligare förbättringar. Det torde bli allt svårare att ens försöka bortförklara alla de försämringar man genomfört ock som drabbar de som redan hade det svårt innan. Att ”jonglera” med allehanda sifferstatistik börjar bli allt mer genomskådat. Förvanska statistik eller att använda sig av egentillverkade förklaringar som inte har stöd i officiell statistik blir allt mer vanligt för främst Moderaterna för att skyla över sina egna tillkortakommanden. Fortfarande väntar vi med spänning på hur en höjning av A-kassan skapar 30.000 nya arbetslösa Anders Borg. Att bli arbetslös är ett trauma i sig, utgångspunkten är ock skall vara att alla som kan arbeta – vill arbeta. Och alla de som har en sjukdomsbild som medför begränsad eller ingen möjlighet att arbeta måste få erforderlig hjälp. Detta är ett humant sätt att se på sina medmänniskor – ett solidariskt samhälle. Att utöver en ofrivillig arbetslöshet, som ett trauma i sig, också se sina ekonomiska förutsättningar raseras –  blir till sist en omöjlig situation för varje individ som utsätts. Det har rapporterats både från Försäkringskassan, tillika kommunernas enheter för försörjningsstöd, en ökad hotbild mot personalen där hot om självmord inte är ovanliga. Hur många som till sist ser detta som en sista utväg finns naturligtvis ingen statistik på. Men bara det faktum att människor ser sin situation så besvärlig – utan hopp, att man i frustration hotar med att ta sina liv borde vara en väckarklocka för ansvariga. Regeringens svar – man måste prioritera!!!!!! En medveten utsorteringspolitik!

RÖSTA FÖR GUDS SKULL RÄTT NÄSTA GÅNG OM DU HAR DEN MINSTA HJÄRTA KVAR FÖR ALLA DE SOM DRABBAS AV DENNA SYSTEMATISKA UTSORTERING.

Liberalismen, den dolda jätten. Frihet till ofrihet

Frågan bakom: Vem är människan?

Vi inser bristerna dagens politik. Men inser vi ideologin i det som kallas för liberalism? Den verkar på många sätt och håll i våra uppfattningar och värderingar.

I ett blogginlägg presenterad i Red justice utvecklar man den frågan ytterligare.

Ökade inkomstskillnader under Alliansregeringen.

Jobbskatteavdraget som delades ut under 4 etapper, 2007 – 2010. Vi minns alldeles tydligt att Alliansens företrädare klart ock entydigt sa ”jobbskatteavdraget är särskilt riktat mot låg- ock medelinkomsttagare”. Jobbskatteavdraget var den moderatledda regeringens mest centrala politiska åtgärd. Det var tänkt att ge en rad fördelaktiga effekter, inte bara allmänt ökad köpkraft utan också en skjuts åt sysselsättningen. Utöver det missar finansminister Anders Borg få tillfällen att hävda att avdraget har störst effekt på låg- och medelinkomsttagare – man angav fördelningseffekten i procent för säkerhets skull – för det förstår ju svenska folket!! Eller hur?  Jobbskattavdraget skulle dessutom minska  inkomstskillnaderna. Mot bakgrund av detta var det ju en ”snilleblixt” av Alliansen, ökad köpkraft, ökade sysselsättningseffekter, minskade inkomstskillnader ock inte minst en ”dusör” till de som bäst behövde det – nämligen låginkomsttagarna. Varför har ingen tänkt på detta förr?  Men hur blev det egentligen?

Om vi börjar med sysselsättningseffekterna som sades skulle få en rejäl skjuts.  Regeringens egen långtidsutredning 2011 huvudbetänkande, sidan 18 sammanfattning, konstaterar utredarna att det inte går att fastställa sysselsättningseffekterna varför man avråder från att införa det femte jobbskatteavdraget.  Utredarna tillkännager dessutom på sidan 141 att den enda utredning som förelagts regeringen är mikrosimuleringar som utgår från vissa förväntade beteendeeffekter.  Den här utredningen (offentlig handling) talar varken Anders Borg eller Reinfeldt särskilt högt om utan låter fortsättningsvis argumentera för ökade sysselsättningseffekter tillsammans med övriga Alliansföreträdare, även om den kören tystnat något det senaste året.  Vad som till yttermera visso är bedrägligt med denna regerings företrädare är att man, tvärtemot vad dess egen utredning säger, vill införa ett femte jobbskatteavdrag dock med tillägget –  om ekonomin så tillåter. Här håller man således öppet för väljarna kanske, kanske lite mera framledes. Långtidsutredningens konstaterande kan alltså sammanfattas med att om jobbskatteavdraget har haft någon effekt, vilket inte kan bevisas, så är det hur som helst inte troligt att ytterligare jobbskatteavdrag kommer att ha någon ytterligare effekt. Så var det med jobbskatteavdragens förmodade sysselsättningseffekter. Tilläggas skall, att också IFAU (Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitisk utvärdering) kommit till samma slutsats som regeringens egen utredning.

Efter att nu ha konstaterat att jobbskatteavdragets effekter på sysselsättningen inte gett några nya jobb, i vart fall inte i den utsträckning som Reinfeldt ville hävda så ger vi oss på nästa påstående – nämligen ”minskade inkomstskillnader” De ekonomiska klasskillnaderna är större i dag i Sverige än någon gång tidigare under de senaste 20 åren. Höginkomsttagare har fått det bättre medan arbetarklassen inte har hängt med. Arbetslöshet,  ock de som är sjuka gör att människor får rejält försämrad ekonomi. Jobbskatteavdraget har som bekant inte omfattat dessa grupper varför deras köpkraft sjunkit i förhållandet. Men även de med låga inkomster har halkat efter under de senaste sex åren vilket kommer att redovisas under nettoeffekter av jobbskatteavdragen. Att klasskillnaderna ökar torde vara en mer sanning än hur Moderaterna försöker skyla över detta faktum. Vi kunde för inte så länge sedan höra Reinfeldt själv hävda att under hans regeringsperiod har inga ökade klasskillnader kunnat konstaterats, ock förklaringen förbluffade säkerligen mången vän av ordning – genom att ta bort den fattigaste tiondelen samt detsamma för den rikaste andelen kan man således inte notera någon nämnvärd skillnad, men den som studerar nedanstående graf kan själva se att det finns märkbara skillnader. Mer pengar till de redan rika samtidigt som fler familjer får dålig ekonomi. Så ser den ekonomiska utvecklingen ut i Sverige  under Alliansregeringen. Det visar dessutom preliminär statistik från Statistiska Centralbyrån.

Så här förklarade moderaterna ovanstående inkomstskillnader;

”I inkomstdecil ett befinner sig människor som i praktiken inte tjänar några pengar alls. Det finns ju i Sverige som i vissa andra länder ytterligheter som är väldigt förmögna, som så att säga inte har några inkomster utan lever på andra tillgångar eller har gömda pengar utomlands. Så finns det också en stor del människor som lever utanför samhället. Det kan vara grovt kriminella. Sedan så finns det en del som hamnar mellan systemen, mycket av det som Ulf Kristersson håller liksom på att försöka förändra, det finns några enstaka som blir utan bidrag, det finns liksom, det finns en del sånt.”

Här blandar moderaterna frisk ock likställer arbetslösa utförsäkrade sjuka socialbidragsberoende med kriminella ock skattefuskare. Kunde det sägas tydligare?

De inkomstskillnader som redovisas av SCB (Statistiska Centralbyrån) bekräftas av OECD-rapporten Divided we stand: Why inequality keeps rising” framgår att Sverige är ett av de länder där inkomstklyftorna har ökat mest. Antal socialbidragsberoende ökar, barnfattigdomen som en följd av detta, redovisas av Rädda Barnens årliga rapport som Fredrik Reinfeldt avfärdade som ”propaganda med vänsteringång”  Summerat kan vi härmed konstatera att inkomskillnaderna ökat under den moderatledda regeringen. Ett faktum svår att dribbla bort – det vill säga om man inte heter Anders Borg  (M) och finansminister, som förvirrat försöker förklara hur det verkligen ligger till.

Så har vi då jobbskatteavdragets nettoeffekter. Vilka är det egentligen som tjänat på jobbskatteavdragen? Alliansen ville ju framställa det som att i procent räknat är jobbskatteavdragen riktad mot låg- och medelinkomstagare, detta är helt riktigt. Men bara för att travestera lite i retoriken så brukar jag säga att ingen kan äta procent – varför det är mer riktigt att ange effekterna i kronor ock ören. Då ser det helt annorlunda ut. En stor andel av löntagarna har också fått en nettoökning. Det som reducerar jobbskatteavdragens netto är sådana kostnader såsom hyror, avgifter för bostadsrättsföreningen, banklån ock amorteringar för boende, elkostnader, ökad kostnad för fackavgifter, resekostnader, höjda avdragsgränser för resekostnader, försäkringar med mera. Här nedan har beräknats en kommunalskatt enligt tabell 30. I tabellen nedan anges kronor i månaden.

 Bruttolön      15000  Bruttolön      20000  Bruttolön      25000
 Kommunalskatt       -3998  Kommunalskatt      -5738  Kommunalskatt       -7488
 Kyrkoavgift        -211  Kyrkoavgift        -211  Kyrkoavgift         -275
 A-kassa        -320  A-kassa        -320  A-kassa         -320
 Statlig skatt            0  Statlig skatt             0  Statlig skatt             0
 Värnskatt            0  Värnskatt             0  Värnskatt             0
 Jobbskatteavd.       1064  Jobbskatteavd.        1372  Jobbskatteavd.        1680
 Nettolön      11761  Nettolön      15103  Nettolön      18597

På högsta A-kasseersättning 680 kr per dag blir ca 13600 Kr per månad ock kommunalskatt kol:30 kyrkoavgift samt A-kasseavgiften totalt 3792 Kr ock ett nettobelopp om 9848 kr per månad. Inget jobbskatteavdrag för den gruppen.

Enligt konsumentverkets beräkningar kostar per månad;

Män  18-70 Kvinnor  18-70 Barn  3-9 Ungdomar  15 -18
Livsmedel       2100 Livsmedel       1670 Livsmedel  1350 Livsmedel  2170
Kläder skor         600 Kläder skor         620 Kläder skor  580 Kläder skor  610
Hygien         370 Hygien         490 Hygien  140 Hygien  240
Fritid         630 Fritid         630 Fritid  610 Fritid  710
Mobil         180 Mobil         180 barnförs.  120 Mobil  170
Övrigt       1780 Övrigt       1920 Övrigt  1170 Övrigt  1980
Totalt 5060 Totalt           5460 Totalt  3970 Totalt  5880

Så slutligen det högsta jobbskatteavdrag man kan få är 1825 kr i månaden med en inkomst av 30.000 Kr i månaden och däröver. Jobbskatteavdraget är således riktat mest till höginkomstagarna medan låginkomsttagarna får det minsta avdraget. Arbetslösa, sjuka ock pensionärer står utanför jobbskatteavdraget.  Hur var det nu man sa? –  Jo jobbskatteavdraget är riktat främst mot låg- och medelinkomstagare. Sanningen är snarare att jobbskatteavdraget är riktat mot medel- men mest till höginkomsttagare om man betraktar 30.000 kr/månaden som en relativt hög inkomst.

Läs gärna Utredarna om Tveksamma ock osäkra jobbeffekter av jobbskatteavdraget och Kritik mot Finansdepartementets analys av jobbskatteavdraget och 125% subventionsgrad?

Andra, mycket intressant privatekonomiska förhållanden, som hämtats ur SCB (Statistiska Centralbyrån) är följande;

De 10 % som tjänar sämst ligger på en medel månadslön på ca 19.000 SEK brutto.

De 10 % som tjänar bäst ligger på en medel månadslön på ca 39.300 SEK brutto.

Den rikaste hundradelen (=1 %)  av Sveriges befolkning, totalt ca 90.000 människor, äger ca 32 % av den totala svenska förmögenheten.

Den rikaste tiondelen (=10 %) av Sveriges befolkning, totalt ca 900.000 människor, äger ca 71 % av den totala svenska förmögenheten.

Det innebär att resterande 8.100.000 människor skall dela på de resterande 29 %… (kommentarer?).

I Danderyd är medianförmögenheten 218.000 SEK, medan i Botkyrka är medianförmögenheten en tiondel av det – ca 20.000 SEK

Det sägs att de rika blir bara rikare och de fattiga blir bara fattigare. Idag är det snarare så att de fattiga förblir fattiga, medelklassen blir fattigare och de rika blir rikare. Den inspirerande frågan är vad är det som de rika gör som inte de andra gör?

Fem procent rikaste aktieägarna äger 79 procent!
December 2010 kunde 1 552 469 individer i Sverige urskiljas som aktieägare med en sammanlagd aktieförmögenhet på knappt 529 miljarder kronor. Av detta stod de fem procent med störst innehav för 79 procent av aktieförmögenheten. De fem procenten med störst innehav fördelar sig på 25 936 kvinnor och 51 687 män. (källa SCB)

En annan inte helt oväsentlig fråga som väcks bland allmänhet ock politiker är vilka är det egentligen som nyttjar RUT-avdraget mest? Har hittat en graf som klart ock tydligt visar vilken andel av befolkningen som mest använder sig av denna reform. (Källa SCB)

Det är mycket ovanligt med hushållsnära tjänster bland personer med låg inkomst. Halva befolkningen (20 år och äldre) hade 2008 en årsinkomst under 200 000 kronor. Av dem var det endast 6 promille som hade denna skattereduktion. Bland de fem procent av befolkningen som hade över en halv miljon i årsinkomst var det däremot betydligt vanligare. Drygt sju procent av dem hade skattereduktion för hushållsnära tjänster.

Läs gärna Storstad Därför är subventioner av hushållsarbete en dålig idé

Sammantaget kan sägas att den moderatledda regeringen, förutom att man nu åker land ock rike runt för att sälja in Socialdemokratiska förslag som sina egna, systematiskt har försämrat livsmöjligheterna för mer än en tredjedel av befolkningen samt gynnat den rikaste andelen och – som någon sa till mig härförleden –  slängt ett dåligt avgnagt köttben till medelklassen.

RÖSTA DÄRFÖR RÄTT 2014. 

Diktaturens förbannade kreatur förgör människor.

Konflikten i Syrien tycks bli än värre för var dag som går, vi möts dagligdags av skrämmande nyheter, vi ser bilder på en mänsklig tragedi som utspelar sig framför världens ögon. Tusentals vuxna med barn flyr, familjer splittras, barn mördas. I alla krigshändelser är det barnen som får lida mest av alla, oskyldiga möts dem av vuxnas hat och oförståenden. Vems är felet? Är makten så attraktiv att man inte ser den tragedi som utspelar sig? Vill man se? Eller blundar man? Var finns medlidanden, empatin och hjärtat. Varför gör man inget som får slut på denna tragedi? Vad gör Sverige?  Jag gör inga anspråk på hur denna konflikt skall lösas inte heller hur efterspelet, som måste komma, kan komma att se ut. Vad jag ser är mänskligt lidande där barnen far mest illa ock detta är och måste vara ett tillräckligt skyddsvärde att beakta för att få till stånd ett omedelbart stopp på denna fruktansvärda tragedi.

Den förre generalsekreteraren för FN, Koffi Annan har försökt medla i konflikten för att få stopp på det vedervärdiga som sker utan att lyckas. Att Kina och Ryssland blockerat samtliga krav på den syriska regimens avgång blottlägger förtryckarnas förakt för humanitet och mänskliga rättigheter – men också FN:s egen oförmåga och totala handlingsförlamning. Så länge världens största diktatur har vetorätt i säkerhetsrådet, så länge beslut fattas av despoter som skall definiera folkrätten, förblir världsorganisationen stympad. Man frågar sig, berättigat, varför skall dessa länder, inklusive USA, inneha vetorätt som används i huvudsak för att blockera i övrigt  fattade beslut i majoritet? Under tiden fortsätter människor att dö i Syrien. Enligt Syriska människorättsobservatoriets uppgifter ska det röra sig om cirka 20 000 personer hittills. Al-Assads regim är på väg att falla, och vad som väntar efter det är synnerligen oklart. Oppositionen är splittrad och Syrien är ett land med många olika folkgrupper och flera rebellgrupper strider, med olika agendor. Att få dessa till förhandlingsbordet för att lägga ner vapnen och skapa en övergångsregering tycks omöjligt. Världen tittar på! Och människor torteras, barn mördas.

Principen, kallad ”skyldighet att skydda”  som lades på FN:s toppmöte 2005. Vart tog den vägen? När en stat inte kan eller vill ge det skyddet övergår skyldigheten att agera på världssamfundet. I tankearbetet inför toppmötesbeslutet framfördes flera kloka idéer om hur världssamfundet ska agera om FN:s säkerhetsråd i ett sådant läge ändå inte kan enas om att ingripa. En sådan idé är att återuppväcka den mekanism, kallad “Uniting for Peace”, som infördes i FN redan på 50-talet.

Vad kan Sverige göra ock vad gör Sverige? Sverige har små, för att inte säga obefintliga möjligheter, att påverka nationer som Ryssland ock Kina i generalförsamlingen. Vad Sverige kan påverka är västmakterna i säkerhetsrådet ock där har de nordiska länderna oftast haft en samsyn gemensamt. Men när vissa säkerhetsrådsmedlemmar agerar kontraproduktivt eller för att främja sina egna intressen – såsom Ryssland som inte vill stoppa sin lukrativa vapenhandel till Assad, och lamslår säkerhetsrådet –  borde det vara naturligt att frågan förs upp till beslut i generalförsamlingen istället. Här kan Sverige ock övriga påverka just västmakterna. USA, med all rätt,  fördömer inte minst Rysslands agerande i säkerhetsrådet ock borde driva frågan vidare i generalförsamlingen gemensamt med västmakterna ock inte minst Sverige. Alltför länge har stater använt den egna suveräniteten som täckmantel för övergrepp mot den egna befolkningen. FN och dess medlemsländer har flera verktyg för att stoppa folkmord, brott mot mänskligheten, etnisk rensning och andra grova krigsförbrytelser. FN:s generalförsamling har gett en tydlig avsiktsförklaring – en majoritet av världens länder kräver ett stopp för våldet. Nu måste säkerhetsrådet – och ytterst Ryssland och Kina – ta sitt ansvar. Det är inte FN som sviker de lidande i Syrien. Det är Ryssland och Kina – och för det kommer dom få ta emot världens kritik ock ställas till ansvar för varje en som torteras, för varje familj som splittras, för varje barn som mördas i denna diktatur.

Och det är bråttom. Varje dag som går är en förlorad dag i denna eskalerande tragedi som inte minst drabbar barnen. Det ställs ett stort ansvar på både Kina ock Ryssland. Rysslands ”hångel” med Assad ock vapenförsäljningen, får inte övergå allt det mänskliga lidande vi matas med dagligdags. Stöp om FN, ta bort denna vetorätt för stater, som ser sina individuella handelsavtal med regimer som inte har ett uns över för människorätten, och låt för en gångs skull förnuftet råda.  Ibland saknar jag en Olov Palme som struntade i diplomatin, oftast, ock rasade över dessa förbannade kreatur. Diktaturens krönta kreatur.

Läxhjälp via RUT-avdraget?? Hur fan tänker man?

Denna moderatledda minoritetsregering förnekar sig inte på något sätt. Man fortsätter gynna vissa utvalda grupper i samhället nu genom att föreslå att läxhjälp skall vara avdragsberättigat via det så ”populära” RUT avdraget. Jag har förstått att denna ojämlika avdragsrätt kommer att bestå vid en framtida eventuell Socialdemokratisk ledd regering. Om så är fallet uppmanar jag Socialdemokraterna att omarbeta detta förslag så det blir rättvist. Gör både RUT ock ROT-avdraget inkomstbaserat på en progressiv skala istället så att även de med små inkomster får del av denna förmån. Samt inkludera alla de som tvingats sätta sig i skuld genom högerns obetvingliga lust att sälja ut hela allmännyttan att också omfatta bostadsrätterna. Det tycks ju som att högern vill slå ifrån sig kostnaderna för en renovering av det så kallade miljonprogrammets alla fastigheter genom att låta köparna stå för detta.

Men nu är det läxhjälp som en del av RUT-avdraget som gäller. Hur har högern tänkt sig här? Har man inte förstått att det finns nära en kvarts miljon fattiga barn, barn till fattiga föräldrar, ensamstående mammor/pappor i samhället som lever på marginalen ock knappast har råd med denna läxhjälp. Har man heller inte förstått att vi har en arbetslöshet på drygt 8%, jag ber om ursäkt – fel av mig, normen skall naturligtvis vara det av Moderaterna numer införlivade ”absoluta” tal. Så det får bli drygt 410.000 arbetslösa. Av dessa lever många på existensminimum sedan Moderaterna slog sönder A-kassan.  Har högern funderat på alla de som har aktivitetsersättning, alla de som har en av, återigen, högern sönderslagen socialförsäkring? Alla de som är utförsäkrade. Har man inte noterat att ansökningarna i kommunerna ökat med i vissa fall 60 – 70% av kommunernas sedan tidigare begränsade budgetar?  En stor andel av dessa arbetslösa, sjuka, utförsäkrade, socialbidragsberoende har barn också. Dessa barn utesluts per automatik för att de har inte råd att betala för läxhjälp för sina barn trots att de kanske är i minst lika hög grad som 2 barnsfamiljen i Täby kommun med en sammanlagd årsinkomst av över miljonen ock därutöver. Hur sjutton tänker man? Cyniskt ock empatilöst.

Siffror från SCB visar att det är de mest välbetalda som använder avdraget. Bland dem som tjänar över en miljon kronor köper drygt 14 procent hushållsnära tjänster. Vid inkomster under 280000 kronor om året är andelen under en procent. De 10 procent som tjänar mest, står för 41 procent av de begärda rut-avdragen. Den samhällsgrupp med högst inkomst, över en miljon kronor per år, som lägger mest på hushållsnära tjänster. 10 600 kronor är medelbeloppet som man fått i reduktion. Medelbeloppet för samtliga är 4500 kr av de drygt 92 000 som fick skattereduktion för hushållsnära tjänster år 2008 (det senaste helåret som finns beräknat, räknat på personer och antal boende i kommunerna över 20 år). De kommuner där avdragen är vanligast är:

Danderyd, Lidingö, Höganäs, Lomma, Täby, Sollentuna, Vellinge, Nacka och Vaxholm. I Höganäs är andelen som använder rut-avdraget 18 procent under andra halvåret 2009, en ökning med över 300 procent mot 2008. I Danderyd utnyttjade 16 procent avdraget, 141 procent fler än året innan.

Det visar Skatteverkets siffror som finns från och med juli 2009, då reglerna ändrades och det blev företaget som fick begära ersättning från staten för reduktionen. Klart att den liberala pressen förklarar RUT-avdraget som synnerligen populärt. Det förekommer mycket felaktigheter i propagandan alldeles särskilt hos de som ”älskar” denna möjlighet men de som inte har den här möjligheten göms undan i argumentationen. RUT tillkom i syfte att minska ”svartarbete” och därmed tillföra staten inkomster. Det finns dock inga siffror som visar att den svarta arbetsmarknaden kring hushållsnära tjänster minskat på grund av att rut-avdraget införts. Anders Forslund, docent i nationalekonomi och biträdande chef vid Institut för arbetsmarknadspolitisk utbildning, IFAU, samt Magnus Henrekson, docent i nationaleknomi och vd för Institutet för näringslivsforskning säger följande;

Vi vet ingenting om det, den slutsatsen kan man inte dra. Det ligger i sakens natur att man inte vet hur den svarta sektorn påverkas.

En intressant läsning är skatteverkets medborgarsyn på skattefusk, skattesystem ock skatteverkets kontroll. Den säger en hel del om bland annat skattefusk ock tillåtligheten i olika samhällsgrupper. Inte oväntat ligger de med högst inkomst sämst till när det gäller att anlita svartarbete ock i övrigt undandra sig skatt. Det är mer än rimligt att denna lilla elit står för kostnader själva när man vet att 75 procent av de som använder RUT gör avdrag på mindre än 5000 kr/år. Det är en märklig ”jämställdhetspolitisk” prioritering av högern att gynna en så liten grupp höginkomsttagare. Det är lika så en märklig politik, mot samma bakgrund, att istället för att se till samtligas behov, oavsett inkomst istället gynnar alla de med höga inkomster.

Här har Socialdemokraterna en ytterligare sak att ta tag i. Grundfrågan som borde ställas är – skall vi ha skattefinansierad avdragsrätt som missgynnar en grupp i samhället eller skall de politiska åtgärderna inkludera alla i samhället? När det gäller RUT avdraget specifikt bör det göras om, om det överhuvudtaget skall vara kvar, att gälla alla oavsett inkomst. Ock detta kan enkelt genomföras genom att göra avdraget anpassat till inkomst på en progressiv skala. De med miljoninkomster behöver knappast detta avdrag. Förslaget i sin utformning är ett enda slag i ansiktet på alla de som inte ser sig ha råd med hjälp till sina barn som de med höga inkomster. Återigen ser vi hur denna regering särbehandlar grupper i samhället.

Mer om hur man vilseleder allmänheten.

Ett hjärta rött om medveten begreppsförvirringgör RUT populärt

Storstad om att trixa med siffror

FÖR ATT FÅ SLUT PÅ DETTA KRÄVS ATT VI NÄSTA GÅNG RÖSTAR RÄTT SAMT ATT OPPOSITIONEN FÖRSTÅR VÄRDET AV RÄTTVISA I SAMMANHANGET.

Varför skall pensionärerna överbeskattas Reinfeldt?

Nu mullrar det i pensionärsleden ock jag förstår dom. Varför skall pensionärer betala en högre skatt på sin inkomst än motsvarande dito för en löntagare? Detta är huvudbudskapet. Samtliga pensionärsorganisationer har också engagerat sig med skrivelser och upprop. Några partier, främst Socialdemokrater, Vänstern ock Miljöpartiet har också sagt sig vilja  minska skillnaden i skatt mellan de som arbetar och de som har arbetat och nu har gått i pension. Kristdemokraterna rycker ut som pensionärernas främste riddare. Men framträder snarare som Don Quijote, riddaren av den sorgliga skepnaden. Dessutom menar Göran Hägglund att skattesänkningen för pensionärerna vida överstiger vad tidigare socialdemokratiska regeringar har gjort. Självklart är det så eftersom den nuvarande regeringens pensionsskatt mer än vida överstiger vad tidigare socialdemokratiska regeringar någonsin har gjort. Samtidigt försvarar Göran Hägglund jobbskatteavdraget och kallar det en olycklig motsättning mellan pensionärer och löntagare. Han har lärt sig av Moderaterna denne Don Quijote som fastnat i den frikyrkliga hegemonins ljuva näste.

Det enda säkra som  Reinfeldt hävdat är att även i framtiden ska pensionärer ha högre skatt än de som arbetar under en Alliansregering. Och därmed skiljer han sig i uppfattning emot de flesta av sina kolleger ute i Europa. Men han har dock förstått att pensionärerna är en stark väljargrupp, ca 20% av väljarkåren ock då är förtidspensionärerna inräknade. Därför kommer han med allehanda utspel att man ska minska skatteskillnaden när utrymmet så medger, notera att han aldrig nämner det som angeläget. Hur ofta har inte Moderaterna kungjort detta? Efter Almedalen så fick man lätt uppfattningen att ytterligare ett jobbskatteavdrag låg högre upp på Moderaternas prioriterings-lista än sänkt skatt för pensionärerna. Man undrar hur den bakomliggande tanken ser ut när man bestämmer att pensionärerna, som har jobbat ett helt liv utan några jobbskatteavdrag, ska betala högre skatt än de som arbetar i dag. Som det ser ut nu så anser den moderatledda regeringen att pensionärerna, relativt sett, ska betala mer för den gemensamma välfärden. Så var det inte förr, den ordningen har den sittande regeringen tagit initiativ till. Det är också på det viset att de flesta som har pension i dag har arbetat många fler år än vad dagens ungdomar någonsin kommer att göra. Trots det så vill man att pensionärerna ska stanna kvar i arbetslivet tills vi är 70-75 år.

Reinfeldt ömmar inte särskilt mycket för pensionärerna, ser sig mer tvungen av en enda orsak – väljarstödet. Av hans politik att döma så tror han tydligen att majoriteten av pensionärerna inte ”hänger med”, för hur skall han annars kunna förklara sitt beslut att straffbeskatta alla pensionärer, och sitt uttalande till Ridderstedt på Radioekot den 29 mars ”Skatteklyftan mellan pensionärer och de som jobbar, kommer att bestå om de borgerliga partierna får bestämma”. Tack för det Reinfeldt!!!! Då vet vi!!!  Reinfeldt påstår på fullt allvar att han sänkt skatten för pensionärerna, vilket inte är sant. Sanningen är att han först sänkt skatten mycket för alla andra utom pensionärerna, skatten på pensionerna har därvid blivit mellan 20-37 procent högre än löntagarnas. Därefter sänker man några procent från det redan förhöjda läget ock slår sig för bröstet. Men pensionärerna kommer att straffbeskattas fortfarande efter den senast utlovade sänkningen (från 2011) med 3 500-18 000 kronor varje år jämfört med löntagarna. Pensionären med 150 000 i pension kommer enligt Reinfeldt att år 2011 få behålla cirka 4 900 kronor mer varje år –  sa han då, men sanningen är den att denne pensionär får betala minst 3 600 kronor mer i skatt än löntagaren med samma låga inkomst. Och genomförs det femte aviserade jobbskatteavdraget blir skillnaden ännu högre. En jonglering med sanningen utan motstycke men som blivit ett signum för moderata hycklare!! Dessutom likställer han bidrag med pension. Även landets äldre skall få mer i plånboken säger han. Därmed skall pensionärerna vara tacksamma och ödmjuka för att få endast delar av de rättigheter som tillskrivs andra ock som pensionärerna betalat stora belopp för i decennier. En moderat statsminister drar sig inte  för att i bedräglig ton ”skoja” med sina äldre undersåtar. Efter Kristdemokraternas   ”förste dyngspridare” Mats Odells skamliga påhopp på Socialdemokraterna avseende deras förslag om mer pengar till vård, skola och omsorg, så behöver man inte längre föra någon egen valkampanj. Reinfeldts siffertrixande ock uppenbara lögner och Kristdemokraternas klavertramp räcker så bra för att ge de rödgröna valsegern 2014, med hjälp av bland annat alla pensionärer som enligt Moderaterna inte ”hänger med”.

Men hur kan någonsin riksdagsledamöter förstå den verklighet som väljarna, ock inte minst pensionärerna, som är en inte oansenlig andel av väljarkåren, när man själva befinner sig i trygghetens ”epicentrum” med både bidrag ock gynnsamma pensionsutfästelser ock regler. Det är naturligtvis provocerande mot många grupper som ”sliter ont” runt om i landet på olika arbetsplatser att Fredrik Reinfeldt,  en person som knappt vet vad praktiskt arbete är utan försörjer sig på sitt välsmorda munläder tar till orda gällande pensionsålder ock pensioner. Detta tog även Joakim Palme, son till Lisbeth ock Olov Palme och professor i statskunskap, upp på ett seminarium nyligen. Han tycker som jag att om statsministern menar allvar med sitt uttalande borde han gå till talmannen och påpeka att regeln, att det skall löna sig att fortsätta arbeta, och att varje extra år ska ge mer i pension inte gäller för Sveriges riksdagsledamöter.  Riksdagsledamöter får, när de slutar sitt uppdrag, en garantilön mostvarande 80% av det arvode man lyft i riksdagen under det första året. Har man suttit mer än 6 år får de fortsatt inkomstgaranti. Har man ett annat arbete minskar inkomstgarantin med motsvarande den lön man får vid detta arbete ock inkomstgarantin beror på hur många år man suttit i riksdagen, full inkomstgaranti får man dock efter 12 år motsvarande 66% av det arvode man haft.  Har man dessutom innehaft en statsrådstjänst får man utöver pensionen också en statsrådspension. Det blir inte bara oanständigt mot den bakgrunden utan lite löjligt att be ”Oskar och Stina” som haft fysiskt tunga arbeten i hela sitt liv och sett fram emot pensioneringen att fundera på en ny yrkeskarriär då deras barn som är 22 och 23 år inte kommer in på arbetsmarknaden, ock dessutom mot samma bakgrund stå ock svamla om hur man värnar våra pensionärer ock deras insats för samhällsbygget, det samhällsbygge Reinfeldt och hans moderater gör allt för att riva sönder på kortast möjliga tid. Finns det fler än jag som känner hur en bitande iskall moderatvind tränger in i märg och ben för allt annat än solidaritet och medmänsklighet?  Har detta någonsin legat för moderaterna?  Att i solidaritet med väljarna be högern att förändra sina egna förmånliga avtalspensioneringssystem i riksdagen är dömt att förloras.

Tittar man sedan på hur förvaltningen av pensionskapitalet ser ut så förstår man lätt att man klämt åt pensionärerna i båda ändarna, genom sänkta pensioner och högre skatt. Inte var det någon som frågade pensionärerna om lov när Socialdemokraterna ock den samlade borgerligheten kom överens om att åderlåta AP fonderna på några hundratals miljarder kronor för att finansiera andra sociala reformer genom den nya, i mitt tycke kraftigt försämrade, pensionsreform som infördes. Pengar som pensionärerna betalat in. När sedan lågkonjunktur och finanskris slår som hårdast och pensionsfonderna håller på att urholkas,  ja inte återför man de ”lånade” miljarderna till pensionsfonderna. Nej, man skickade notan till alla Sveriges pensionärer i form av sämre pensions-utveckling. Hur skulle alla riksdagsledamöter, särskilt de borgerliga  i riksdagen ha reagerat om bromsen slagit till mot dem och skatten blivit högre? Och vilka löntagare hade accepterat en sådan ordning? Förstår inte riksdagsledamöterna att sådana här omfördelningar bygger upp motsättningar i samhället?

Sammanfattning av en jämförelse mellan beskattningen av pensioner och arbetsinkomster. Beräkningen är gjord utifrån genomsnittliga pensions- och arbetsinkomster. Katharina Wesolowski vid Institutet för social forskning vid Stockholms universitet listar skattesatserna för pensionärer i EU-länderna, plus USA, Norge och Australien. Resultatet visar att Sverige är värst när det gäller att beskatta våra pensionärer;

  • Australien: 10 procent lägre.
  • Belgien: Lägre skatt, men svårt att beräkna.
  • Danmark: 7 procent lägre.
  • Finland: 1 procent lägre.
  • Frankrike: 13 procent lägre.
  • Grekland: 12 procent lägre.
  • Irland: Mycket högre grundavdrag för personer över 65 år.
  • Italien: 7 procent lägre.
  • Luxemburg: 6-9 procent lägre.
  • Nederländerna: 15 procent lägre.
  • Norge: 6-11 procent lägre.
  • Portugal: 11-15 procent lägre.
  • Spanien: Ungefär lika.
  • Storbritannien: Lika vid genomsnittlig pension, 11 procent lägre vid högre pension.
  • Sverige: 4,2-5 procent högre.
  • Tyskland: 18 procent lägre.
  • USA: Pensioner från det statliga socialförsäkringssystemet beskattas sällan.
  • Österrike: 8-9 procent lägre.

Reinfeldt ta gärna del av denna lista, den visar på ett tydligt sätt att våra svenska pensionärer har halkat efter i ditt av jobbskattevdragens förlovade land. Men det är inte bara pensionärerna utan alla som undantagits den särbehandling du systematiskt ägnat dig åt under dina 6 år vid köttgrytorna. Fortsätt gärna ock marginalisera pensionärer, arbetslösa och sjuka i samhället så vi vet hur vi skall rösta 2014.

%d bloggare gillar detta: