Regering och Riksbanken motverkar varandra.


I länder där regeringens ekonomiska politik och riksbankens penningpolitik samordnas och drar åt samma håll har arbetslösheten kunnat pressas ner till ett genomsnitt på cirka 4% under perioden 2005 – 20011 respektive 1995-2011. I Sverige däremot styr regeringen och riksbanken åt olika håll. Resultaten blir en målkonflikt, där regeringens arbetslinje och riksbankens inflationsbekämpning motverkar varandra med onödigt långvarig hög arbetslöshet som följd. En halvering av arbetslösheten kräver därför en samordning mellan regeringen och Riksbanken. Det finns idag en olöst målkonflikt mellan regeringen och riksbanken som skadar ekonomin. Sveriges Riksbank blev självständig 1999. När centralbanken görs självständig handlar det både om att den skall stå fri från påtryckningar från det politiska systemet och olika intressegrupper. Delegeringen av penningpolitiken till en självständig centralbank kan dock leda till målkonflikter mellan regeringens politik och penningpolitiken

I dag har alla länder med inflationsmål i princip en självständig Riksbank. Men delegeringen följs ofta av någon form av ”undantagsklausul” som innebär att regeringen tillfälligt kan upphäva inflationsmålet, vanligtvis i extrema undantagsfall – som vid hög stagnerad arbetslöshet. I till exempel Storbritannien kan finansdepartementet utfärda föreskrifter till Bank of England om det skulle krävas i det allmännas intresse till följd av extrema ekonomiska omständigheter. En sådan undantagsklausul finns lagstadgad i knappt en tredjedel av länderna med inflationsmål. I länder med inflationsmål är det vanligast att regeringen och centralbanken gemensamt eller enbart regeringen har annonserat inflationsmålet. ISverige saknas idag verktyg för samordning mellan regeringen och Riksbanken. Innan Riksbanken blev självständig 1999 gällde att riksbankens politik skulle ”samordnas” på flera sätt så att samma uppfattning präglade Riksbanken som regeringen. Ett nära samarbete mellan Riksbanken och regeringen ansågs självklart. Liksom med statsskuldspolitiken ansågs penningpolitiska beslut stå i ”direkt samklang” med de ekonomisk-politiska beslut som regeringen vidtog.

En central fråga där det råder öppen konflikt mellan regeringen och Riksbanken är den så kallade jämviktsarbetslösheten. Regeringen strävar efter full sysselsättning. Målet för regeringens ekonomiska politik är just full sysselsättning, med en jämviktsarbetslöshet på 4-5 procent. Riksbanken bedömer däremot att ekonomin inte klarar en lägre arbetslöshet än 6,5 procent framöver. Riksbanken beräknar att den lägsta arbetslöshetsnivå som inte sätter fart på inflationen ligger på 6,5 procent. Det betyder att Riksbanken troligen stramar åt penningpolitiken när arbetslösheten är på väg under den nivån. Om regeringens utbildnings- och arbetsmarknadspolitik sörjer för att människor matchas rätt samtidigt som Riksbanken motverkar detta då finns det risk för att regeringen lägger stora resurser på åtgärder vars potentiella effekter motverkas av penningpolitiken. Följden kan bli ett gigantiskt resursslöseri kombinerad med en onödigt hög arbetslöshet.

Detta är vad som sker nu, man ”skedmatar” numer, utan förankring i riksdagen, ut föreslagen budget, och varför man gör det är uppenbart. Detta är ett nytt sätt att förhålla sig till väljarna, ”lova runt men hålla tunt”är ett i sammanhanget väl myntat ordval. Men vi skall ha helt klart för oss att så länge budgeten inte är antagen av riksdagen förblir dom borgerliga förslagen inget annat än ett luftslott. För att göra vissa jämförelser  så mellan 2005-2010 hade Sverige lägre inflation, högre arbetslöshet och större BNP-gap – skillnad mellan faktiskt och möjlig produktion – än jämförbara länder som Danmark, Norge, Nya Zeeland och Storbritannien. Vår arbetslöshet var i genomsnitt 7,3 procent under perioden, deras var i snitt 4,7 procent. Detta indikerar att inflationsmålet, som det tillämpats i Sverige har dämpat sysselsättningen.

 Sverige  Danmark  Norge  New Zeeland
Skattetryck 2005  51.1%  49.7%  45%  35.4%
Skatttryck 2011  44.5%  48.2%  42.8%  31.3%
Genomsnitt inflation 2005-2011  1.4%  2.1%  2.2%  2.9%
Genomsnittlig arbetlöshet 2005-2011  7.3%  4.8%  3.3%  2.3%
Genomsnittligt BNP-gap 2005-2011  3.6%  2.7%  2.3%  2.3%

(Källa OECD och Eurostat)

Som framgår av ovanstående tabell hade, Danmark som sänkte skattetrycket i betydligt mindre omfattning än Sverige,  fått en betydligt bättre effekter under perioden 2005-2011. Internationella erfarenheter visar att när regeringens ekonomiska politik och riksbankens penningpolitik drar åt samma håll leder detta till lägre arbetslöshet. Det saknas idag verktyg för hur regeringens ekonomiska politik och penningpolitiken långsiktigt ska samordnas. Detta resulterar i en situation, där Riksbankschefen bromsar när finansministern gasar. Regeringen och Riksbanken styr därmed åt olika håll med resursslöseri och onödigt hög arbetslöshet som följd. Tittar vi på Danmark, Norge, Holland och Luxemburg kan vi konstatera att inflationen i dessa länder har legat på en betydligt högre nivå mellan 2 och 2,35 procent under perioden 1995-2011. Under samma period har arbetslösheten i dessa länder legat på ett genomsnitt på mellan 5,6 och 3,6 procent. En inflationstakt på cirka 2 procent tycks alltså vara optimal ur sysselsättningssynpunkt. Till skillnad från Sverige har inflationsmålet uppnåtts utan att skapa onödiga fluktuationer i sysselsättningen och onödiga arbetslöshetsnivåer. När skall Anders Borg lära sig statsfinansiell ekonomi?

Riksbankens inflationsmål är bestämt att vara 2% med 1% +-. Vi ligger således idag under målet med -0.6% ock med en arbetslöshet på 8%. Hur skall vi klara arbetslösheten när regering ock Riksbanken drar åt olika håll. Varför kan inte politikerna dra lärdom av erfarenheterna ens i vårt närområde? Upprätta en ramlag mellan Riksbanken och Riksdagen så en samordning mellan dessa kan motverka stora fluktuationer av arbetslöshet istället för att regeringen parkerar densamme på nuvarande 8% och tycks vara nöjda med den ordningen. En stadigvarande arbetslöshet inverkar menligt på statens finanser och inte minst för den som är drabbad av arbetslöshet. Ur socioekonomisk synpunkt helt förkastligt. Här har Socialdemokraterna något att fundera över som ju är det verkliga och enda arbetarpartiet.Vi kan inte hålla på med argumentationen ”full sysselsättning” när det är en fullständig omöjlighet så länge Riksbank ock Riksdag inte kan dra åt samma håll.

Annonser
Lämna en kommentar

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: