Den som inte arbetar skall inget ha.

Den som inte arbetar ska inte heller äta, eller som Gurun Milton Friedman säger i sin bok – det finns inga fria luncher, om man inte är bank eller storfinans Efter att ha läst denna illustra munsbit och hämtat mig från chocken, eftersom det hela fastnade i halsen  – kunde jag sätta receptet i relation till moderaternas hycklande politiska åtgärder. Ett dåligt recept av pyttipanna utan bas ingredienser – bara ett självförhärligande – gränsande till hyckleri. Det verkar i denna stund av självberömmelse och godhet som moderaterna inte ser sina misslyckanden eller helt enkelt blundar för vad som pågår runt om i landet. Det kan vara så att Svenska folket måste tänka om och gräva och plantera rotfrukter i sina gräsmattor – för de som har en sådan, andra får väl sälla sig till de 70.000 utförsäkrade som står och väntar på kyrkans välsignelse –  för att få en munsbit med den moderata socialförsäkrings- och arbetsmarknadspolitikens resultat i backfickan.

Det är med stigande förvåning man tar del av partisekreterare Kent Perssons uttalande i sin blogg där han skriver följande:

Nya Moderaternas mål är full sysselsättning. Alla människor ska få chans att delta och bidra till vår gemensamma välfärd. För att nå dit måste vi fortsatt ta ansvar för ekonomin och samtidigt förmå komma med nya, kreativa lösningar. Sverige och Uddevalla behöver ett modernt arbetarparti som ser till hela arbetsmarknaden. Nya Moderaterna är detta parti. Vårt mål är full sysselsättning. För att nå dit måste vi hitta nya, effektiva sätt att underlätta för de grupper som har svagast förankring på arbetsmarknaden.

Mot bakgrund av vad han skriver – jag förutsätter att hans uttalande är väl förankrat inom hans eget parti – förefaller det som om man glömt helt bort att moderaterna styrt denna regering under drygt 6 år. Under dessa 6 år har arbetslösheten stigit enligt Eurostat från 7.1% till nära 8% . Man har således inte lyckats med sin målsättning och vad talar för att de kommer att lyckas nästkommande mandatperiod? Den moderatledda minoritetsregeringen har inte hitintills lyckats med något annat än att befästa en massarbetslöshet. Bland länder som Tyskland, Österike, Island och Norge ligger vi högst i andel procent av befolkningen. Vi har Europas högsta ungdomsarbetslöshet. 6 år av högerstyre har gett resultat i vårt land.

Men detta är inte allt som moderaterna kan ”skryta” om. Man försöker finna nya ”kreativa” lösningar – som Persson skriver i sin blogg. Moderaternas kreativa lösningar hitintills  har skapat drygt 32.000 i en åtgärd där få – om ens någon – tror sig kunna komma loss.  Där frustrationen gror. Hopplöshetens förbannade borg – och det tycker man är bra. Kritiken bemöter man med att det är till största delen socialt  missanpassade, lågutbildade och handikappade. Vilken oerhörd reflektion – för att inte säga gränsande till diskriminering. Kanske man skall vara tacksam som Socialdemokrat för att man inte skyller Fas3 eländet på dom – fast det gör man ju i alla andra sammanhang ändå.  Ett starkt samhälle och förtroende människor emellan ger individerna unika möjligheter. När högern strävar efter en försvagad stat och när välfärdsmodellen förändras från generellt och inkomstbaserat till en behovsprövad grundtrygghet, så försvagas också individerna samtidigt som spänningarna i samhället ökar. Det är vad moderaterna står för – även om man inte direkt säger det så står det utom alla tvivel efter 6, allt för långa, år med denna alliansregering.

Toppstyrning är mer en regel än ett undantag inom moderaterna. Genom åren har jag mött många moderater som ifrågasatt den kvävande hierarkiska ordningen, människor som envist kämpat för att skapa ett öppnare diskussionsklimat inom partiet. Ibland har det gått så långt att det valt att lämna partiet. Trianguleringens parti – där man stjäl vilt från andra – främst Socialdemokraterna – och inte drar sig för att göra mindre justeringar i förslagen för att därefter kalla dom sina egna. Kommentarer brukar oftast bli – ”det här är något vi tänkt på under väldigt lång tid”. Moderaternas ”extreme makeover” har lett moderaterna att tala om vikten av “allmänintresset” när moderaternas egen politik tydligt har gynnat specifika särintressen är det mer än magstarkt. Vilka grupper har fått ut mest av skattesänkningarna? – Det som man så högtidligt kallar vår tids största reform – nämligen jobbskatteavdragen – då är det höginkomsttagarna som tjänat mest. Vilka betalar den högsta a-kasseavgiften? Det är i branscher med den högsta arbetslösheten – vilket råkar vara låginkomsttagare. Nämn en skatt som regeringen avskaffat? Förmögenhetsskatten. På vilket sätt representerar alliansens omfattande privatiseringar allmänintresset när en majoritet av befolkningen är emot dem? Vad vi har att göra med är klassisk moderat politik som gynnar de mest välbeställda. De “nya” moderaternas retorik har kallats ”nyspråk” – ett annat namn på den är osanning eller lögn. I en intervju i Moderaternas medlemstidning Medborgaren (3/2010) betonade både Anders Borg och Fredrik Reinfeldt vikten av ”trygghet”. Jag blir fortfarande överraskad när jag ser ordet trygghet i vokabulären – det som tidigare var så löjligt. Deras hantering av socialförsäkringarna – liksom skattesänkningar och privatiseringar –  brukar inte betecknas som trygghet utan som otrygghet, eller frihet om man så vill.

Det mest väsentliga begreppet att genomskåda i de nya moderaternas betoning är ”välfärdens kärna”. Genom att ständigt framhålla att den ska värnas får det medborgarna att tro – exakt det som man vill –  att  moderaterna blivit ett välfärdsparti. Det är en lingvistisk villfarelse utan motstycke. Vad de egentligen säger med begreppet är inte att de satsar på välfärden – det de säger är att det räcker med kärnan. Detta skiljer sig inte från gamla moderaters strävan.  Reinfeldt  och hans moderater får det att framstå som om medborgarna ska få något – en kärna. Det är inte lögn, inte oärligt. Det är motståndarnas sak att genomskåda det – vilket nu ter sig som en verklighet. Välfärdens kärna är inget nytt begrepp. Det uppstod som en bärande del av konservatismens idéarv. Inför hoten om revolution förstod Otto von Bismarck i Preussen i slutet av 1800-talet att folket behövde en kärna av välfärd. Alla skulle inte få äta gott och näringsriktigt, men ingen skulle svälta. Att utveckla hela sin intellektuella potential skulle vara möjligt endast för ett fåtal, men var och en skulle få lära sig läsa och skriva. Vid sjukdom skulle ingen hamna på bar backe. Om jämlikhet handlade det inte – utan om överlevnad, kanske till och med dräglighet. Jag har många gånger funderat över texten i Reinfeldts illustra och ovetenskapliga essä Det sovande folket –  att inget stöd över svältgränsen ska skattefinansieras. Detta för att inte ge folk en ”falsk trygghet”. Har Reinfeldt inspirerats av Otto Von Bismarck måhända?

År 2003 tillkännagav Fredrik Reinfeldt en politisk pånyttfödelse. Mannen som tidigare hade föraktat välfärdsstaten så att mycket att han jämfört den med pest, smittkoppor och Aids förklarade sig nu vara dess främsta försvarare. Och moderaterna sade sig nu vara det nya ”arbetarpartiet”. Vad Bush gjorde och Reinfeldt nu försöker göra är att åstad­komma en politisk ”extreme makeover”. I bägge fallen visade det sig vilka grupper i samhället som förlorade på denna makeover. Sverige såväl som i USA föll för denna triangulering. Att Reinfeldt själv har medgivit att han hämtat inspiration från Bush gör det bara än mer sannolikt hur moderaterna – i likhet med Bush – försökte förvilla medborgarna med en trossats för att genomföra konservativa idéer i samhällsordningen. Reinfeldt begrep att man kan inte vinna ett val på konservatism i Sverige – återigen läs Det sovande folket där det tydliggörs hur han och hans moderater såg på samhället – ett samhälle indoktrinerat av socialism och de så kallade ”sovhjärnorna” För att med den utgångspunkten kunna övertyga väljarna tvingades Reinfeldt till denna ”extrem makeover” Hur mycket av ett arbetarparti är moderaterna idag? Ett arbetarparti som sänker skatterna med hjälp av överskotten i socialförsäkringarna och får det att låta som man gör det för låg- och mellaninkomsttagare genom att påvisa sanningen i procent. Hur mycket arbetarparti är det när man lägger ner ett arbetslivsintitut med uppgift att forska i arbetskador på arbetsplatserna? hur mycket av ett arbetarparti är man när man slår sönder hela A-kassan och förpassar löntagarna ut i en osäker ekonomisk status i händelse av arbetslöshet? Hur mycket av ett arbetarparti är man när man utförsäkrar – fram till idag – 70.000 människor förvisade till respektive kommuns socialförvaltningar? Hur mycket av ett arbetarparti är man när man kraftigt reducerar anslagen för Arbetsmarknadsverket med påföljden att verket tvingas dra ner på arbetsplatsinspektioner på landets arbetsplatser med påföljden att arbetskraftsolyckor ökat – dödstalen på arbetsplatserna ökar oroväckande? Hur mycket av ett arbetarparti är man när man subventionerar företagen med sänkt arbetsgivaravgift med ett syfte att underlätta insteget för ungdomar i restaurangbranchen? Uppriktigt sagt – vad har arbetarpartiet egentligen gjort för arbetarna – bortsett från att man sänkt skatterna för mellan- och höginkomsttagarna – där höginkomstagarna fått den i särklass största skattesänkningen?

Mot den bakgrunden klingar moderaternas skallande om arbetarparti som något förljuget och falskt. Och det värsta är att dom tycks själva tro på att dom är ett arbetarparti. Man ljuger och förvanskar statistik. Man förnekar den verklighet som så tydligt synliggörs från dag till dag. Den nya politiska kultur som Fredrik Reinfeldt representerar kan få konsekvenser inte bara för det kommande valet. Om politiska partier i symbios med inflytelserika medier och reklambyråer slår ut det seriösa politiska samtalet med att sälja in sina politiska budskap då är demokratin hotad. Det är detta vi ser idag. Man drar sig inte ens för att obstruera mot rikets högsta beslutande organ – Riksdagen.

Läs också Red Justice  Det nya Gökboet – Moderaternas maktkamp

%d bloggare gillar detta: