Journalister ljuger aldrig dom vinklar sanningen bara.


Hur mycket kan vi lita på journalisternas opartiskhet vid politisk- och politisk – ekonomisk nyhetsrapportering? Mot bakgrund av deras politiska hemvist – inte ett dugg. Några exempel på kända politiska reportrar är Lars Adaktusson som arbetade under 2011 som kommunikationskonsult och partner vid Kreab – en av flera tankesmedjor för högern – är själv Kristdemokrat. Per Åke Gudmundson styrelseledamot i Svenska Högerpressens förening. KG Bergström på Expressen var mellan 1973 och 1975 ledamot av Kalix kommunfullmäktige för moderaterna och 1975 var han ombud på moderaternas partistämma. Hanne Kjöller Folkpartist och liberalfeminist. De journalister som bevakar ekonomi och politik i de riksspridda Stockholmsmedierna står långt till höger om resten av journalistkåren. Bland ekonomi- och politikjournalisterna stöder en majoritet den borgerliga alliansen, 26 procent är moderater och 23 procent folkpartister. Bara var femte är socialdemokrat. En annan inflytelserik grupp är de journalister som har till huvuduppgift eller enda uppgift att dagligen följa och rapportera om politik, ekonomi och samhälle………I denna inflytelserika grupp av journalister är moderaterna största parti. Andelen moderatsympatisörer är ungefär lika stor som hos allmänheten. Folkpartiet är något mindre, men andelen folkpartisympatisörer är nästan dubbelt så stor som hos allmänheten. Det mest underrepresenterade partiet är socialdemokraterna – både i jämförelse med allmänheten och med journalistkåren i sin helhet.

En färsk kartläggning av journalisters politiska hemvist visar inte överraskande att fyra av tio journalister röstar på Miljöpartiet. Räknar man MP till vänsterblocket – har 70 procent av journalistkåren i stort vänstersympatier. Att detta skulle påverka den redaktionella bevakningen förnekas av journalisterna själva  – tvärt om menar exempelvis Aftonbladets Anders Lindberg att viktningen snarare utfaller till de borgerligas fördel, eftersom samtliga stora medieägare har ett intresse av att en borgerlig agenda förs. Nu kan man tycka att de journalister som skriver om heminredning eller andra opolitiska ämnen inte har så stor betydelse för opinionen – utan mer de journalister som ägnar sig åt att granska makten – och där ser det lite annorlunda ut.

Den verkställande makten – regeringen, den lagstiftande makten – riksdagen, samt den dömande makten – domstolarna. Dessa instanser måste sinsemellan vara oberoende av varandra för att undgå despotism och diktatoriska styres skick.  Yttrandefrihet och fri åsiktsbildning bäddar vidare för att missförhållanden och orättvisor blir belysta och korrigerade. Därför brukar man också benämna oberoende och fria media för den fjärde statsmakten med uppgift att bevaka maktens institutioner. Den självkritik som följer i spåren av ett öppet och fritt samhälle är alltså av godo och samhällsnyttig. Men vad händer om journalisterna belyser makten utifrån sin egen ideologiska övertygelse?

För att återgå till journalistkårens politiska hemvist så har den som allt annat i samhället förskjutits åt höger. Sedan skall vi inte glömma att numera så är de flesta journalisterna unga och ambitiösa.
Ambitiösa i så motto att det handlar om att föra fram sig själv – i sann tidsanda – för att kunna tjäna så mycket pengar och bli så känd som möjligt.  Att journalister driver åt höger är heller inte så underligt. Det handlar sällan eller aldrig om människor som kommer från den så kallade arbetarklassen. Föräldrarna möjligtvis – men det har barnen förträngt – och när det kommit ut från journalisthögskolan eller motsvarande så tror de att de har en klar bild av verkligheten. Men i likhet med en känd svensk statsminister, som har gjort offentlig lögn till statskonst, måste de göra arbetsplatsbesök på verkstäder och fabriker för att se hur arbete går till. Eller vänta, den elogen måste jag ge Reinfeldt, han har faktiskt besökt en fabrik i det syftet. Det – fruktar jag –  är något som få svenska journalister gjort i dagsläget – åtminstone den andel av journalistkåren som är yngre.
Tittar vi på hur det mediala landskapet ser ut kan man konstatera att 17 nyhetstidningar är idag socialdemokratiska medan drygt 70 är borgerliga. Redan här kan man tala om ett våldsamt borgerligt övertag. Politik idag är mer av medial strategi än ideologi och journalisternas egen politiska hemvist är – enligt mig – avgörande för hur man vill framställa intervjuoffret medialt. Journalister tillhör en yrkesgrupp i samhället där den enskilde individens personliga värderingar och åsikter direkt kan påverka yrkesutövningen och därmed skapa opinion för eller emot beroende på den egna politiska uppfattningen. Det är inte unikt för journalister. Det finns därför ett legitimt vetenskapligt intresse att studera de värderingar och åsikter som finns hos olika inflytelserika grupper i samhället – inte minst för att stärka demokratin. Obunden liberal eller oberoende socialdemokratisk – vad innebär det egentligen? Oberoendeär en term som främst används för att placera tidningars ledarsidor på en politisk höger-vänsterskala. Obunden utan inflytande av någon politisk fraktion – möjlighet att påverka innehållet i tidningen, hur obunden är tidningen egentligen då man utan tvekan låter politiker framträda på bästa plats med största möjliga rubrik medan den enskilde medborgaren knappt har möjlighet att framföra sin åsikt på ett av nyhetsredaktionen fastställt kommentarsforum knuten till artiklar också de bestämda av respektive nyhetsredaktion?  Demokrati innebär att man får säga, tycka, tänka och skriva i stort sätt vad man vill, men självklart med ett par undantag. Tryckfrihetsförordningen understryker denna frihet, till journalisternas fördel, men det är också här deras frihet begränsas med ett antal restriktioner. De får till exempel inte sprida uppgifter som kan hota Sveriges säkerhet. För att tidningar, radio och TV ska kunna rapportera om vad som sker i samhället måste de ha frihet att själva välja sina nyheter. Ingen annan person ska kunna bestämma vad journalisterna ska ha i sina artiklar. De har friheten att publicera och sända det som de själva anser är viktigt, med då kan även deras åsikter räknas in – om de lämnar utrymme för andras åsikter – det gör man genom möjligheten att kommentera vissa artiklar. Detta kallas för fri opinionsbildning, och är ett krav för en demokrati. Men lämnar alltid journalister utrymme för andras åsikter?  Nej knappast, fortfarande är det respektive nyhetsredaktion som bestämmer vilka åsikter som skall kommenteras.
Aftonbladet vars inriktning nu har förändrats från liberal opposition till “obunden socialdemokratisk“. Det kanske känns välkomnande med tanke på den borgerliga dominans vi har på den svenska dagspressen, men i Aftonbladets fall tror jag det hela bara handlar om en upputsad ledarsida och en fasad. Är inte Aftonbladets agenda av borgerlig prägel egentligen? Den frågan är inte oberättigad att ställa sig efter drevet mot den socialdemokratiska partiordföranden Håkan Juholt då det flesta journalister förvånansvärt nog glömde bort – eller undvek att granska fyra andra riksdagsledamöter som också hade fifflat med sina bostadsbidrag, varav en  också var partiledare för ett alliansparti, vem det är känner du som läser detta säkert inte till eftersom fokusen har legat så mycket på Juholt. Är detta kvalitativ granskande journalistik?  I förra årets DN så var vinklingen så uppenbar att man började att fundera om det var något kärleksförhållande journalisterna var ute efter. I ett reportage utmålas vår finansminister Anders Borg i ett nästan ett messias frälsarens tillstånd. Hans arbetsrum andas rokoko och journalisten liknar det som att invänta en audiens. De både journalisterna viskar till varandra under reportagets gång: “Visst får man en känsla av att han är lite för stor för Sverige?“. Jag fick spykänslor under läsningen och undrade både vart granskande journalistik i Sverige är på väg och varför bara kvällspress som Aftonbladet får så mycket kritik. Den pinsamt låga journalistiken på DN fortsätter ju – än idag! Tidningen kastar ut sig helt klart konstigt och barnsligt vinklade artiklar som bland annat beskriver hur James Bond skulle ha förstört kärnkraftens rykte och en förklaring om varför vi mår bra av alkohol – viktig nyhetsinformation? Möjligen för anställda journalister på DN men knappast för läsarna, här undervärderar man läsarnas intelligens – vilket inte är helt ovanligt vad gäller media och DN i synnerhet.
Frågan om medierna och opinionsmätningarna är viktig och förtjänar mycket mer uppmärksamhet än vad den fått hittills. Det gäller särskilt eftersom en av slutsatserna är att medierna – genom sitt sätt att använda opinionsmätningar – minst lika ofta formar opinionen, samtidigt som människor faktiskt påverkas av den bild av opinionen som förmedlas via medierna. Det som i medierna framställs som ”folkets röst” kan lika ofta – eller gärna vara ”mediernas röst”. Det är problematiskt, och det blir inte mindre problematiskt av att den bild som media förmedlar har effekter på medborgarna och den allmänna opinionen.
Annonser
Lämna en kommentar

1 kommentar

  1. Moderaterna anser att vinstbegränsning slaktar välfärden. « BJÖRN ALVEBRAND

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: