Sköt dig själv och skit i andra är den nya solidaritetstanken.

Den moderatledda regeringen oroar – vad är det dom egentligen vill? Aldrig någonsin har skillnaderna mellan ord och handling varit större än vad det är idag.  Ofta blir skillnaderna så stora att det blir svåra att förklara för människorna – då använder sig moderaterna av ett siffetrixande utan motstycke eller så ljuger man helt uppenbart. Alla dessa lögner och föresvävanden som rabblas som ett mantra av samtliga riksdagsledamöter från alliansen är oroande – varför inser man inte sina misstag? Varför är det svårt att inse ett misslyckande?

Låt oss ta några exempel. LO presenterade en rapport om Fas 3 i jobb- och utvecklingsgarantin – och konstaterar likt många andra granskare att åtgärden inte fungerar. I stället föreslår man fler subventionerade anställningar, bättre möjligheter till kompetensutveckling och mer individuellt avpassade insatser i Fas 1 och Fas 2, så att fler kan lämna arbetslöshet på ett tidigare stadium.  En bra arbetslinje, kan man tycka. Men när rapporten presenterades vid ett seminarium med bland annat moderata statssekreteraren i arbetsmarknadsdepartementet som medverkande – slog hon fast att den stora skiljelinjen mellan regeringen och LO är arbetslinjen kontra bidragslinjen. LO skulle därmed stå för bidragslinjen. Det här är en inte ovanlig debattteknik från moderat sida  Sakliga argument ersätts med ”värdeomdömen” riktade mot alla de som genom sin granskning funnit att arbetsmarknadspolitiken inte fungerar och gärna också av det litet nedlåtande slaget –  motargumenten skall skapa  intrycket av att kritiken är felaktig, utan att man behöver bemöta den. Det är  en medveten strategi för att försöka sätta motparten i underläge. Argumentet om ”bidragslinjen” är standardargument mot LO och socialdemokrater samt alla övriga granskare av den förda arbetsmarknadspolitiken. Standardargument ett är naturligtvis att avvisa all kritik mot regeringspolitiken med att problemet i fråga – vilket det än må vara – beror på socialdemokratiska fel. Som ett exempel kan anges sjukvårdslandstingsrådet i Stockholm, Filippa Reinfeldt (M), som huvudregel har att över huvud taget inte svara på kritik. Men när kritiken växte sig för stark mot att landstinget sålt ut en vårdmottagning till det facila priset av knappt 700 000 kronor – som de nya ägarna några år senare sålde till ett riskkapitalbolag naturligtvis – för 20 miljoner kronor gjorde hon ett majestätiskt undantag och beviljade media audiens för att bemöta kritiken med att den var ett ”personangrepp från socialdemokrater”  Slutsats: All kritik skall motarbetas med nedlåtande och lögnaktiga argument. Det saknas insikt och argument hos moderaterna.  Man ställer sig därmed frågan – vad vill moderaterna egentligen? Ja jag rekommenderar alla att suga på Reinfeldts myntade uttryck ”Vi skall värna välfärdens kärna”  och tänk på en avokado och dess kärna – en kärna omgiven av välsmakande fruktkött – åtminstone för de som gillar avokados.

”Politik måste vara föränderlig” – säger Reinfeldt. Det Reinfeldt säger är egentligen litet komiskt, med tanke på att det Löfven står för är ett antal rejäla förändringar i den moderata politiken – medan Reinfeldt själv – trots uppenbara misslyckanden med såväl sjukförsäkringen som A-kassan – vägrar att göra några som helst ändringar. Ja, utom att byta namn på Fas 3 till ”sysselsättningsfasen” förstås. Det känns inte som något mer imponerande uttryck för förändringsbenägenhet. Moderaternas standard­argument brukar vara att Socialdemokraterna ”blickar bakåt” och inte ville ha några förändringar medan Socialdemokrati ska framställas som något föråldrat och där  utvecklingen passerat Socialdemokratin samt att det är endast Moderaterna – enligt dom själva – som står för den moderna och framtidsinriktade arbetsmarknadspolitiken. Reinfeldt förefaller inte vara helt uppdaterad –  då forskningen allt mer pekar bort från de teorier som moderat politik grundar sig på. En färsk rapport från OECD uttrycker – som många andra numera – en oro över de allt mer växande ekonomiska klyftor som hotar leda till social och ekonomisk oro. Som motmedicin rekommenderar man bland annat skatteomläggningar som gör att högavlönade får betala mer än hittills. Man pekar på vikten av att   – inte bara skapa fler jobb – utan också jobb som motverkar fattigdom. Man anser det nödvändigt att satsa på kompetensutveckling för arbetslösa med låg grundutbildning – vilket är raka motsatsen till moderaternas skattesänkningar som gett stora fördelar för de högst avlönade samt deras subventioner av låglönejobb och den uttalade strävan att hålla nere löneutvecklingen samt deras neddragning av vuxenutbildning och arbetsmarknadsutbildning. Här frågar jag mig vilka som står för en föränderlig politik i positiv riktning? Är det moderaterna eller Socialdemokraterna? Mitt svar är tämligen enkelt – det är Socialdemokratin som blickar framåt i motsats mot Moderaterna – och det vore aningen en påvisad ödmjukt inställning av det moderata ledarskiktet att inse sina egna tillkortakommanden – dessvärre är den insikten en utopi.

Moderaterna sägs vara större i orden än i handling – vilken sanning! De andra borgerliga partierna har för mycket ”hjärteutgifter”  – se Kristdemokraternas – enligt dom själva – oerhörda ansträngningar för våra pensionärer – för att Moderaterna ska kunna sänka skatterna så mycket som de egentligen vill. Och hör och häpna, ”skälet till detta är inte så mycket oro för budgetbalansen, utan att konjunkturen gör det olämpligt att stimulera efterfrågan”. Hoppsan!!!! – så lät det minsann inte i valdebatterna. Hela alliansens argumentation byggde ju samstämmigt på att skattesänkningarna skulle få fart på ekonomin. Men bättre ska det bli – åtminstone för moderaterna. Portalfiguren för den nu tillämpade ekonomiska politiken är Milton Friedman. Sedan argumenterar man för hur nödvändig förändringarna är. Den nyliberala teorin kan sammanfattas med några simpla påståenden. Inflation är väldigt, väldigt skadligt för ekonomin. I huvudsak anser man – i likhet med Friedmans absurda ekonomiska teorier – beror inflationen på löneförhöjningar – passande argument för moderaterna naturligtvis. Om företagen väntar sig stora löneökningar kommer de att höja sina priser i förebyggande syfte. De kommer då att dra igång en inflationsspiral – det vill säga inflationen kommer att inte bara att vara hög utan också accelerera. Lösningen på detta är att se till att arbetslösheten håller sig på en så hög nivå att facket håller sig på mattan.
Det spelar nu inte så stor roll – åtminstone inte för alla – att det här är fel. Den amerikanske ekonomen Robert Eisner har lagt fram flera starka argument för att låg arbetslöshet inte alls behöver leda till högre eller accelererande inflation. Bland annat har han visat på att USAs ekonomi flera gånger, till exempel under 60-talet, har haft låg arbetslöshet utan att inflationen tagit fart. Men det gör inte så stor skillnad för de som i första hand vill måna om företagens vinstnivåer. Milton Friedmans teorier fyller sitt syfte, för en sak kan man vara säker på – oberoende av hur arbetslösheten påverkar inflationen – så spelar den en uppenbar roll på arbetsplatserna. Hög arbetslöshet leder till högre tempo, mer övertid, lägre löner och fler som håller käften. För de som äger företag är det i första hand det som är intressant, inte inflationen. Är Anders Borg (M) och hans moderater inne på Friedmans teorier – ja då har arbetarrörelsen en tuff tid framför sig. Finns det egentligen någon tvekan vilken väg moderaterna valt?

Det är min bestämda uppfattning att många – bortsett från ledarskiktet inom alliansen – ser den verklighet som är rådande i vårt land. Moderaternas största dilemma är just detta faktum – man underskattar folkets intelligens, människors förmåga att bilda egna analyser av den moderatledda regeringens absurda politik. På punkt efter punkt har alliansen misslyckats med sina ambitioner – alldeles oavsett vad det nu egentligen är. Skolan är ett exempel av många. Våra ungdomars kunskaper sjunker i en rasande takt enligt den senaste Pisarapporten och ansvarig skolminister skyller på – i vanlig ordning – Socialdemokraterna. Trots att det var den förra moderatledda regeringen som införde det fria skolvalet och en ny reformerad läroplan som fortfarande gäller. Här kan sägas att Socialdemokraterna får ta på sig en del av den skulden som inte i tillräcklig omfattning insett att skolans behov undergrävts i en allt för stor utsträckning under de 12 åren man innehade regeringsmakten. Göran Persson var dock skolminister fram till 1991 – och trots detta belastar skolminister Björklund Göran Persson för den skolpolitik hans parti var med och genomförde under de borgerligas regeringsperiod efter 1991. När han därutöver inte har goda argument då vill han hävda att det tar tid med nya reformer – också detta ett argument som strider mot all vetenskaplig undersökning som talar om ca 5 till 6 år innan förändringarna bär positiv frukt – den tiden har vi passerat med råge. Vad Björklund vill med skolan vet ta mig fan inte jag – vad jag vet är att den svenska skolan håller på att degraderas till en undermålig institution där begrepp som likvärdig inom den obligatoriska grundskolan ersatts med pengar, där decentralisering och segregation inneburit att lågpresterande elever sätts på undantag genom att förklara att alla inte kan bli akademiker – och som för att råda bot på detta föreslå en ettårig gymnaiseutbildning utan teori som ingen av förklarliga skäl vill ha.

De allra flesta svenskar är ett djupt medkännande folk om än aningen reserverade – den sanningen håller moderaterna på att förvandla till en myt och ersätter solidarisk tänkande med individualism. ”Sköt dig själv och skit i andra” en modern variant av nyliberalism och individualism.

För de som är intresserade av Robert Eisners bok ”Underskottsparanoian” finns den utgiven av Ordfront förlag 1997. Möjligen går den att hitta på välsorterade bibliotek också. Rekommenderas varmt för de som är intresserade av ekonomi i motsats till Milton Friedmans ekonomiska teorier. Kostnad mellan 15 och 35 kronor på nätet.

%d bloggare gillar detta: