En studie i grymhet som kan komma att få ett avslut genom EU-domstolen.

Jag har tagit mig tid att studera den lagstiftning så som den anges i FN:s deklaration om mänskliga rättigheter samt också Europakonventionen – i anledning av det som under den senaste tiden uppmärksammats i hög grad främst genom två mycket företagssamma kvinnor – Paula Jacobsson och Pernilla Wadborg – som, i enlighet på sin blogg – “The Scandinavian Pumas” – ansökt hos Europadomstolen att pröva sysselsättningsfasen – tidigare Fas3 – och dess överensstämmelse med FN deklarationen och Europakonventionen. Jag med flera andra bloggförfattare har nappat på detta och lagt upp brevet på respektive bloggar och själv har jag fått en ovanligt hög respons på min blogg. Det är naturligtvis inte min sak att bedöma hur EU domstolen kan komma att fälla utslag för eller emot eller ens om de kan komma att överhuvudtaget ta upp ärendet i domstolen. Vad jag vill är att påvisa FN:s deklaration om mänskliga rättigheter och Europakonventionen i samma ärende och hur den kan appliceras på den arbetsmarknadspolitiska åtgärd som – i dagligt tal – kallas Fas3, därefter överlåter jag till läsarna att bedöma rimligheten.

FNs deklaration, artikel 4 “No one shall be held in slavery or servitude; slavery and the slave trade shall be prohibited in all their forms.“ Servitude definieras som “a condition in which one lacks liberty especially to determine one’s course of action or way of life”. Översatt: ”Ingen må hållas i slaveri eller träldom; slaveri och slavhandel skall vara förbjuden i alla dess former”.  Servitude definieras som :”ett tillstånd där man saknar frihet, särskilt för att fastställda åtgärder eller sätt att leva”.

Europakonventionen, artikel 4, Prohibition of slavery and forced labour. Av konventionens artikel 4 framgår att regeringen inte har rätt att tvinga människor till arbete av den typ som arbeten i jobb- och utvecklingsgarantin utgör (sysselsättningsfasen). Se No one shall be held in slavery…(Jämförelse FN, Europarådet). Detta innebär att jobb- och utvecklingsgarantin borde kunna prövas i Europadomstolen.

FNs deklaration, artikel 5 “No one shall be subjected to torture or to cruel, inhuman or degrading treatment or punishment.” Översatt: ”Ingen får utsättas för tortyr eller grym, omänsklig eller förnedrande behandling eller bestraffning”

FNs deklaration, artikel 26.1 “Everyone has the right to education. Education shall be free, at least in the elementary and fundamental stages. Elementary education shall be compulsory. Technical and professional education shall be made generally available and higher education shall be equally accessible to all on the basis of merit.”  Översatt: ”Var och en har rätt till utbildning. Undervisningen skall vara kostnadsfri, åtminstone på de elementära och grundläggande stadierna. Elementära undervisningen skall vara obligatorisk. Yrkesutbildning och teknisk utbildning skall vara allmänt tillgänglig och högre utbildning ska vara lika tillgänglig för alla på grundval av deras duglighet.”

FNs deklaration, artikel 23.1 “Everyone has the right to work, to free choice of employment, to just and favourable conditions of work and to protection against unemployment.” Översatt: ”Var och en har rätt till arbete, till fritt val av sysselsättning, till rättvisa och tillfredsställande arbetsförhållanden samt till skydd mot arbetslöshet”

FNs deklaration, artikel 23.2 “Everyone, without any discrimination, has the right to equal pay for equal work.” Översatt: ”Envar har utan diskriminering,  rätt till lika lön för lika arbete”

Det som – enligt min uppfattning – borde vara ett av flera bärande skäl för att EU domstolen kan komma att pröva frågan är meningen ”ett tillstånd där man saknar frihet, särskilt för att fastställda åtgärder eller sätt att leva”.  Sysselsättningsfasen är en frivillig arbetsmarknadsåtgärd – den som inte vill inordna sig i åtgärden är i formell mening inte tvingad. Verkligheten ser dock annorlunda ut. Oavsett vilken ersättning man har eller nivån på densamma – är man tvingad acceptera åtgärden om man vill ha en fortsatt försörjning under sin arbetslöshet. Vad händer om individen vägrar acceptera anvisad åtgärd? Väljer man att inte delta i fas tre och därtill tillhörande samhällstjänst, blir man utan ekonomisk ersättning. Vari ligger då frivilligheten för den långtidsarbetslöse som i många fall också har försörjningsplikt som förälder. Den långtidsarbetslöse är en viktig siffra i arbetslöshetsstatistiken och däri ligger individens värde. Den långtidsarbetslöse är också en människa av kött och blod, som lever i ett rättslöst samhälle och som tycks sakna människovärde. Frivilligheten blir då ett av myndigheten (se politisk beslut och anvisning för AF) ett tvång – då den arbetslöse har att välja på anvisad åtgärd eller bli av med sin möjlighet att försörja sig själv och sina eventuella barn. Långtidsarbetslösa som grupp har blivit stigmatiserade av arbetsgivarna. Politikerna förstärker detta stigma och syndabocksförfarande, vilket grundar sig på rädslor och en stor okunskap. FN:s artikel 4 borde härvid vara applicerbar. Indirekt kan sägas att även artikel 5 i samma deklaration kan vara applicerbar.

I sysselsättningsfasen är arbetsmarknadsåtgärder i form av signifikant utbildning ovanligt för att inte säga helt uteslutet. Övriga –  egna anskaffade studier förbjudna, även på ledig tid. I fas 3 är praktik obligatorisk men får inte vara av en typ som kan benämnas arbete – detta trots att arbete utförs – men som bedöms vara av karaktären uppehållande – så kallad sysselsättning – då anordnaren inkasserar ett bidrag för varje arbetslös om ca 5000 kr per månad. Enligt AF är syftet med fas 3 att så snabbt och i så stor utsträckning som möjligt gå över till anställning med avtalsenlig lön. Det kan ske på den arbetsplats där fas 3 sysselsättningen bedrivs eller på annan arbetsplats. Anordnaren har ingen skyldighet att ge förtur till en deltagare i fas 3 och har ingen skyldighet att fråga deltagaren. Anställning kan vara i form av timanställning, deltid, heltid, vikariat eller annan anställningsform. Denna möjlighet finns – dock är den av skälet anordnarbidraget näst intill utesluten då arbetsgivaren mister den ersättningen – inte minst visar det på den låga avgång från Fas3 som beräknats vara ca 1.5% – här inbegripet förtida uttag av allmän pension, egna studier, partner, syskon, föräldrar eller annan som försörjer den arbetslöse, eller varaktig anställning. Här borde artikel 26.1 i FN:s deklaration vara applicerbar.

I sysselsättningsfasen har deltagarna visserligen sysselsättning som är arbete som inte får räknas som arbete, men inte en fritt vald anställning som inte räknas som anställning. Arbetsförhållandena är långt ifrån alltid rättvisa och fördelaktiga. Fackföreningarna skyddar inte deras intressen. Arbetsmiljön är ofta undermålig. De har arbeten långt under sin kompetensnivå. Ibland gör de riktiga jobb. Ersättningen är låg. Ibland har de inga eller få arbetsuppgifter. Här borde således artikel 23.1 och 23.2 vara applicerbar.

Om FAS3 kan komma att prövas i enlighet med FN:deklaration om mänskliga rättigheter görs det i Europadomstolen först efter attha utömt alla inhemska rättsinstanser. Rättsfallet van der Mussele./. Belgien, Ser A. Vol 70 har testat begreppet tvångsarbete och ställt upp två rekvisiteter – sanktionsrekvisitet och frivillighetsrekvisitet. Sanktionsrekvisitet talar om att en vägran inte behöver betyda straff av kriminell karaktär, men där alternativet är tillräckligt skrämmande för att få någon att agera. Exempelvis bli avstängd, helt ersättningslös utan arbete, inkomst och försörjningsmöjlighet. Frivillighetsrekvisitet prövar frivilligheten  tvånget genom att pröva bördan i förhållande till fördelen – här att inte behöva gå till kommunens enhet för försörjningsstöd som innebär avyttrande av all personligt kapital eller omsätta allt materiel som inte direkt behövs för att klara hushållets  nödvändigheter innan försörjningsstöd kan komma ifråga. Därefter görs en proportionalitetsbedömning – om den bördan som ålades stod i rimlig proportion till fördelen, därav möjligheten att kunna tala om frivilligt arbete. Artikel 4 – förbud mot tvångsarbete Europakonventionen.

Inom sysselsättningsfasen är det inte längre första prioritetatt söka riktiga arbeten, eftersom nämnda åtgärd är en heltidssysselsättning. Värdet av en färsk referens samt eventuella meriter från en samhällstjänst kan ifrågasättas – se stigmat. Det kan också ifrågasättas om långtidsarbetslösa någonsin kommer att få ett arbete på den reguljära arbetsmarknaden, eftersom arbetsgivarna inte är sena med att utnyttja systemet av välutbildad arbetskraft som finns gratis att tillgå inom sysselsättningsfasen – ca 20% är högutbildade varav ca 70% har slutförd gymnasieexamen – det finns således en viss attraktion av att rekrytera arbetslösa för anordnare – därav den i dag höga tillströmningen som idag uppgår till ca 33.000.  Den arbetslöse är rättslös – då gällande arbetslagstiftning och kollektivavtal endast omfattar arbetsmarknadens parter – arbetstagare och arbetsgivare. Den arbetslöse kan inte kräva att få en lägstalön och semester med semesterlön. Den ultimata förnedringen är när arbetslösa tvingas acceptera denna åtgärd anvisad av Arbetsförmedlingen.

Arbetsgivaren är den som drar vinstlotten och kan utnyttja en eller flera långtidsarbetslösa. Arbetskraften är inte bara gratis, utan arbetsgivaren får dessutom BETALT för att ta emot en arbetslös. Arbetsförmedlingen förklarar ersättningen med att arbetsgivaren belastas med omkostnader. Omkostnader kan ifrågasättas om ens motiveras, när arbetskraften är gratis? Frågan är om politikerna över huvud taget tänkt över vad detta sänder för signaler? Som arbetslös upplever man ofta att man är en belastning och inte en tillgång på arbetsmarknaden och belöningssystemet – som riktas till arbetsgivaren – förbättrar inte den arbetslöses självförtroende. Den nuvarande arbetsmarknadspolitiken sänder således ut felaktiga signaler och ansvaret för en attitydförändring måste ligga hos politikerna. Den arbetslöse straffas och får bära skulden för arbetslösheten – medan arbetsgivaren belönas samt visar en ovilja till att anställa.  Långtidsarbetslösheten beror till stor del på medvetna och omedvetna fördomar och förutfattade meningar hos arbetsgivarna – åldersdiskriminering i dold form. Arbetslösa som grupp har blivit stigmatiserade av arbetsgivarna och politiska företrädare. Att politikerna – läs alliansföreträdare – förstärker detta stigma och syndabocksförfarande är allom bekant.

Läs mer om sysselsättningsfasen i Solrosupproret och Fasorna. Rekommenderas å det varmaste.

Andra som skriver om den sjuka sjukförsäkringen och sysselsättningsfasen är Martin Mobergs betraktelser en mycket läsvärd blogg

%d bloggare gillar detta: