Arbetsmarknadspolitiken är som ett herrelöst fartyg.

Varselvågen far som en orkan över landet och den retoriska frågan är – vad gör regeringen? Ingenting – man avvaktar!!!! Att arbetslösheten stiger i lågkonjunkturer är ingen nyhet. Inte heller är det särskilt överraskande att varslen ökar och att färre får arbete. Detta kan mer eller mindre närmast ses som en naturlag.  ”Naturlag” i Sverige har varit att S-regeringar gått in med kraftfulla arbetsmarknadspolitiska insatser i lågkonjukturer för att kunna minska verkningarna av densamma. Men precis på samma sätt som vädret är ur led och regnet vräker ner så är inget sig likt på arbetsmarknadspolitikens område de senaste åren. Anders Borg och Fredrik Reinfeldt lyser med sin frånvaro och ansvariga ministrar verkar närmast lamslagna – handikappade – när verkligheten inte följer den kurs man lagt ut i sjökortet. Det är nu dom verkligen behöver kliva fram och visa på ledarskap och handlingskraft men de verkar i stället ta ett steg tillbaka – hålla sig avvaktande. Kanske  tror de att marknaden skall sköta – lösa –  arbetsmarknadspolitiken också. M/S Sverige driver vind för våg och ingen vågar ta rodret för att hålla upp mot den höga (varsel)vågen.

Den budget som alliansen lade i höstas syns inte mycket av insatser för att möta en vikande konjunktur – man använder i stort två tredjedelar av budgetutrymmet för att sänka bolagsskatten – en bolagsskatt som  i enlighet med skatteverket under perioden 2000 – 2009 befinner sig på ca 15% genom att företagen utnyttjar förmånliga avdragsmöjligheter för räntekostnader, avskrivningar, periodiseringar med mera – och är därmed mycket konkurrenskraftig i jämförelse med de tio viktigaste handelspartners vi har. Övriga insatser man ”duttar” ut är mer resurser till Arbetsförmedlingen till vägledning och insatser internt samt några miljoner till skolan. Så mycket mer än så är det inte. Hösten 2008 inleddes en våg av varsel som fick stora effekter på Sveriges ekonomiska utveckling och som slog ut tiotusentals jobb.
Trots att krisen tydligt berodde på sammanbrottet på världens finansiella marknader – och mindre på strukturella effekter inom näringslivet – satt regeringen och tittade på när företag och jobb slogs ut. Därför måste Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Hillevi Engström nu vakna ur sin Törnrosasömn och börja agera.

Både företag och fackföreningarna efterlyste gång på gång – man till och med uppvaktade regeringen i frågan – att regeringen skulle agera och anpassa regelverket så att det skulle bli möjligt för anställda i livskraftiga företag att under en tillfällig lågkonjuktur kunna ha kvar sin anställning och utbilda sig, istället för att kastas ut i arbetslöshet.
Det skulle gett positiva effekter på flera plan. Den enskilde behåller sin anställning och när lågkonjukturen vänder  och är över har företagen personalen på plats – dessutom med stärkt kompetens. I det konjunkturläge som vi befinner oss nu krävs en betydligt mer offensiv och aktiv arbetsmarknadspolitik. Det kan handla om större utbildningsinsatser, fler typer av arbetsmarknadsåtgärder i arbetsförmedlingens verktygslåda, och olika typer av permitteringssystem. Men det behövs också en förbättrad A-kassa som gör att arbetslösheten inte spär på efterfrågebortfallet i ekonomin i onödan. Frågan är bara om Anders Borg och Fredrik Reinfeldt kommer att axla sitt ansvar och sätta in de nödvändiga åtgärder som behövs. Klart är att ekonomin behöver stimuleras och sådana resurser ser vi inte. Regeringen avvaktar!!!!!

Den exakta effekten av den här typen av permitteringssystem – eller korttidsarbete – går inte att få bekräftad, men Deutsche Bank beräknar att 400 000 jobb räddades i Tyskland under förra krisen. Klart är dock att en väsentligt högre andel av jobben försvann i Sverige än de gjorde i Tyskland – trots att nedgången i industriproduktionen var större i Tyskland. Krisavtalen tjänade som nödåtgärd i en nödsituation. De kom till efter att facken stångat sig blodiga mot riksdagshusets tjocka väggar där regeringen vägrade gå med på några som helst utbildningspaket för att överbrygga krisen. Tvärtemot i Tyskland där regeringen aktivt gick in för att folk skulle slippa lämna sina jobb. Under värsta krisen steg den tyska arbetslösheten aldrig mer än strax över 8%  – i dag uppgår den till 5.5%. Fyra år har passerat och alliansen har  ännu inte agerat och arbetslösheten har parkerat på  8% och nu stigande. Parterna på arbetsmarknaden har presenterat förslagen och regeringen uttryckte sig i debattartiklar och i media positivt till parternas förslag – men har sedan inte gjort ett enda dugg. Socialdemokraterna under Stefan Löfven har sagt sig vara  beredda att snabbbehandla frågan om regeringen bara lägger ett förslag på riksdagens bord. Men Hillevi Engström (M arbetsmarknadsminister) avvaktar och hoppas på att varslen är av övergående natur – högerns naturlag är avvakta, kanske det blir bättre. Vi har en näringsminister som heter Annie Lööf – om hon av någon anledning skulle vara obekant – har bara ett enda kort svar på frågan vilka åtgärder avser näringsministern vidta för att möta en ny industrikris utan att det blir ökad arbetslöshet som följd?

det är regionernas ansvar.

Ett besynnerligt svar – eller ungefär som man kunde förväntat sig av en näringsminister som inte har erfarenhet av näringslivet eller arbetsmarknadens parter och dess svårigheter att bekämpa arbetslöshet i lågkonjukturer. IMF serverade en dyster betraktelse för världsekonomin – där varnade man för att åtstramningspolitiken i Europa håller på att ta död på tillväxten i ekonomin. Svältkuren riskerar att svälta krisländerna till döds och dessutom dra med sig de länder som har en friskare ekonomi – som till exempel det extremt exportberoende Sverige. Att vi klarat krisen 2009 beror enligt IMF på fyra faktorer, varav två förutsätter att vi inte är med i EMU och med en självständig riksbank plus en rörlig växelkurs – en egen valuta som marknaden sätter priset på. En besynnerlig signal från IMF när högern oftast brukar hylla euron som den valuta som skall rädda Europa från alla kriser – mest pådrivande av de svenska partierna tycks ju Folkpartiet vara.

Men nu ljuger jag ju faktiskt – visst gör alliansen något för att motverka arbetslöshet, utförsäkringar med mera. Man erbjuder den sköna och allt mer utvecklade konsten i siffertrixandet – den skall nog klara industrins varsel och den arbetslöshet som kommer att bli en verklighet – en arbetslöshet som inte var massarbetslöshet då och lär inte bli en massarbetslöshet därefter – det hade vi bara med socialdemokratiska regeringar. Så varför skall vi oroa oss? Moderaterna har ju ordning och reda på det mesta!!!!! Därför skall nu Schlingmann och Kent Persson sjösätta ett projekt under namnet ”Det moderna arbetarpartiet” med målsättningen att tala om för väljarna hur de drabbas av den Socialdemokratiska politiken och påvisa konfliktytor – samtidigt, och med god hjälp av siffertrixet – berätta hur duktiga dom själva varit under de dryga 6 år man innehaft regeringsmakten och hur jävligt det kommer att bli med en vänsterregering. Jag som trodde att politik handlade om samhällsutveckling och visioner.  Halleluja!!!!!!!

%d bloggare gillar detta: