Blockpolitik är blockeringspolitik.


kristdemokraternaBåde Svenska Dagbladet och Aftonbladet publicerar idag en artikel författad av Marie Abrahamsson (M) och Krister Thelin (M) ”Gör alliansen till ett parti”. Man förordar blockpolitiken  – ett desperat uttryck sprunget av att både Kristdemokraterna och Centern ligger under 4% spärren för att kunna bli invald i riksdagen och i det fall dessa två partiers dåliga opinionsläge skulle bli signifikativ fram till valet räcker inte taktikrösterna till för att rädda moderaterna kvar som det ledande regeringspartiet. Kan förstå detta ur moderaternas perspektiv – dock inte ur vårt demokratiska flerpartisystems perspektiv. Den stora frågan är – spelar det då någon roll vilket av de borgerliga partierna väljaren lägger sin röst på? Resultatet blir oavkortat en röst på moderaterna där marginalpartierna hänger på och enskilda politiska sakfrågor – precis som nu – drunknar i det största partiets vilja att kompromissa om sakfrågorna.

Allianser i politiken är inget nytt påfund. Vi har sett detta – främst under stora kristider – som något fördelaktigt. Men vi vet också att kedjan aldrig är starkare än sin svagaste länk. Vi har ett påtagligt exempel på detta vad gäller Euro-samarbetet. De svaga länkarna i denna allians är – som vi vet – Grekland, Italien och Spanien där man i fallet Grekland talar om uteslutning från samarbetet – inte minst Anders Borgs senaste utspel där han inte ser en utveckling av Eurosamarbetet med ett krisartat Grekland i den alliansen. En allians kräver en samstämmighet och likriktning med i huvudsak samma ambitioner och visioner. Förvisso ingen omöjlig uppgift om man är villig att göra vissa kompromisser. Men även om man lyckas med det finns det en uppenbar fara med allianser som varken Marie Abrahamsson eller Krister Thelin nämner något om.

Köpt-politikerDen största faran är likriktningen.  Vårt flerpartisystem har evolverats fram tack vare olika ideologiska inriktningar och en politisk allians slår undan alla alternativa teorier till fördel för en minst rådande kompromissvilja – som vi redan sett i allianssamarbetet där moderaterna som största parti inte ser sig särskilt benägna att kompromissa bort sina ambitioner. Det riskerar att hämma den politiska utvecklingen väldigt mycket på både lång sikt såväl som kort sikt. Risken är också att om den rådande samstämmiga inriktningen inte visar sig fungera i praktiken så faller allianssamarbetet – och  det får mycket större konsekvenser för väljarna och landets utveckling. Faran består i det dominerande partiets visioner och ambitioner som kan komma att överskugga allt annat – något som artikelförfattarna inte berör. Det får mig att fundera över om förslaget – så som det presenteras –  inte är mer av en teoretisk konstellation som enbart gynnar moderaterna och dess nyliberala inriktning. Allianser med en dominerande part är därför en fara. Det blir den dominerande parten som sätter agendan och personifierar alliansen – de övriga medlemmarna underkastas ofrivilligt och blir mer osynliga – precis som vi redan ser.

89-000-000-000-skäl-att-döda-ditt-intresseDå spelar det ingen större roll vilket parti av allianspartierna man röstar på. Hela syftet med partipolitik och olika partiprogram försvinner. Det märkliga är att inte fler protesterat och agerat mot detta – särskilt anhängare av marginalpartierna. Nu flera år senare så talar väljarundersökningarna sitt tydliga språk –  år efter år. Det parti som tjänat mest på denna alliansbildning är inte oväntat Moderaterna. hur många ser Reinfeldt –  inte bara som en ledare för Moderaterna – utan också som en ledare för Alliansen. Sympatiserar man med alliansens politik blir det naturligt att rösta på frontfiguren. Alliansens politiska manifest har dessutom överskuggat de olika partiernas egna partiprogram. Moderaterna har -på bekostnad av marginalpartierna kunnat växa från strax över 20% till att ligga en bit över 30% och de mindre partierna krympt och ligger och väger i opinionen runt 4%-spärren. Några år innan Alliansen bildades låg Moderaterna ända nere på 15% medan Folkpartiet var närapå det största borgerliga partiet.

Blockpolitik blir blockeringspolitik. Lena Sommestad – en klok kvinna – har också kloka synpunkter på denna blockpolitik. ”Pragmatism och maktbegär… Hur vänder vi trenden? Hur återerövrar vi politikens själva gnista; idéerna, värderingarna, modet att driva också en obekväm agenda?”  Hur rätt har hon inte. Partiernas ledning har börjat tala om sig själva som företrädare för medborgarna, inte som en del av dem. Istället för att partiengagemanget för de aktiva handlar om identitet och gemenskap, är maktutövningen målet. Konsekvenserna kan bli att partierna förlorar den naturliga kopplingen till väljarna och deras intressen. Partierna blir inte längre en länk mellan civila samhället och staten, utan en del av det offentliga maskineriet. Statliga PR-byråer vars främsta mål är att betrakta väljaren som kund. Det marknadsorienterade partiet moderaterna formulerar sin politik lika mycket utifrån vad partiets målgrupper efterfrågar som från den egna ideologin. Utmärkande för just moderaterna är att de betonar att partiarbetet i allt större utsträckning bärs upp av professionella politiker och specialiserade politiska tjänstemän och att kommunikationen med de allt rörligare väljarna sker genom media.

Nej och åter nej – den blockpolitik som dessa två moderater tillika deras egen partistrateg Schlingmann ger uttryck för är knappast en utveckling av demokratin – tvärtom, den undergräver demokratin genom att moderaternas dominans förminskar andra politiska partier och minskar de svängningar i politiken som varit avgörande för framför allt Centern och Folkpartiet som bägge haft goda förutsättningar att företräda väljarna i riksdagsval. Ett sådant blocksystem innebär att det spelar ingen roll vilket av partierna ingående i alliansen väljarna väljer att lägga sin röst på – det blir moderat politik som gynnas – en likriktad politik. Blockpolitiken är – enligt min mening – dessvärre förödande för landet, och ALLA partier som kan bryta sönder blocken är till nytta för Sverige. Det är vi väljare som utser våra förtroendevalda inte partistrateger eller politiker även om vissa av dem helst vill välja sina väljare. Detta som ett svar på Marie Abrahamsson och Krister Thelins önskan om att Alliansen skall registreras som ett riksdagsparti – cementerat blockparti.

Annonser
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Björn Brohmée

     /  28 oktober, 2012

    För första gången skulle vi kunna få ett parti i riksdagen som har sitt namn utifrån möjligheten att utöva makt, alltså allians för makt. Hittills har alla partinamn bottnat i värderingar och ideologi. Makten har bara varit medlet att genomföra ideologin. I och med dagens sammansmältning av kapitalet och politiska makten har alltså det poliitiska landskapet förändrats

    Gilla

    Svara
    • Makt är alltid förutsättning för att driva en agenda oavsett den är av ideologisk natur eller annat. Jag ogillar dock allianser som tror sig företräda breda grupper i samhället – blockpolitikens avarter ser vi bland annat i USA – demokratins högborg som de så gärna vill kalla sig. Nej jag ser flerpartisystemet som en garant för demokratin och dess utveckling.

      Gilla

      Svara
  1. Miljöpartiet får hela regeringen att gunga……………… | Björn Alvebrand

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: