Upp som en sol ned som en pannkaka!


alliansen-1Nyhetsrubrikerna har präglats av Alliansens möte i det småländska Maramö den senaste tiden och ca 60 ditresta journalister har bevakat ett möte som om det var ett toppmöte där presidenter och allehanda dignitärer skulle avhandla världens alla problem – stampandes med åkarbrasor i den bistra kylan och med en förhoppning om att få se en skymt av regeringens ledamöter eller ännu bättre bevärdigas med en intervju av någon partiledarna eller för att fotografera partiledarna när de i folklig samvaro och en påklistrad enighet grillar sin korvar över den falnande glöd som faktiskt gav upphov till detta möte. Men dessvärre var det bara ett arbetsmöte – enligt Annie Lööf – en  surrealistisk tillställning som tar nya höjder när skyltar till Maramö görs om i Alliansfärger – undrar vad Trafikverket tycker om sådana tilltag – på gården ställs allehanda tillverkade skyltar upp och Grafittimålaren och östersundaren Gustav Kaape Lindqvist hade sprejat höbalar dagen till ära med porträtt av partiledarna inför mötet. Över hela härligheten vajar det en Alliansflagga – en gåva från de övriga –  på gårdens flaggstång – välputsad inför det största som hänt Maramö sedan vikingatiden. Visst är det surrealistiskt! 9 år sedan sist, då var det Högfors – en gammal bruksort i Västmanland som fick den äran i Maud Olofssons hembyggd där det skulle badas i en tunna. Centern inledde Alliansarbetet skall Centern avsluta Alliansen månne?

Centerns oppinionsresultatAnnie Lööfs kaxiga uppmaning i Almedalen slog ner som en bomb hos de övriga partiledarna när hon – utan att ha tillfrågat de övriga – överraskande deklarerade att de skall träffas i hennes barndomshem för att ånyo skapa glöd i ”gänget” – en glöd som slocknat skulle bli ett Alliansen 2.0. Det tog 8 månader innan samtliga partiledare accepterade inbjudan, först ut var Reinfeldt som accepterade hennes invit dock med en agenda som Göran Hägglund strax därpå rasade över.  Annie Lööfs karriär som partiledare och näringslivsminister har kantats med ett antal skandaler och det började med excesserna på Tillväxtverket. 16 miljoner kronor på fester och konferenser på skattebetalarnas bekostnad var ju knappast i linje med ansvar som så ofta deklarerats som ett mantra och Annie Lööf såg sig tvungen att sparka generaldirektören Christina Lugnet. Men sedan vändes lupparna mot Lööfs eget näringsdepartement, och vad trillade fram där? Krognotor som skattebetalarna hade stått för och när det sedan avslöjades att Stiftelsen för strategisk forskning hade gett över nio miljoner till festfixaren Micael Bindefeld då började skandalen leva sitt eget liv. Men det började egentligen långt innan. Hon hade arvet efter Maud Olofsson att ta hand om. Samma år som hon på Annie Lššfcenterstämman valdes till partiledare fick hon ett krisande storbolag i rollen som näringsminister då Saab begärdes i konkurs. Ett svek då hon själv – som tidigare FRA-dissident  – fick svårt att hålla ihop partiet när riksdagen skulle rösta om datalagringsdirektivet. Fredrick Federley tillhörde dem som gick emot partilinjen med gråt och tandagnisslan i riksdagens talarstol innan riksdagen tog det för både Federley och Lööf stora nederlaget där Lööf svek sin partikamrat. Mitt i avtalsrörelsen föreslog Lööf sänkta ingångslöner. Fredrik Reinfeldt gav henne en smäll på fingrarna ”I Sverige sänker vi inte löner, vi höjer dem”  sa statsministern – fast vi vet att det bara var tomma ord. Nu senast debaklet med det nya partiprogrammet där den beryktade ”Stureplanscentern” fått en hel del av nyliberala idéer för att profilera Centern inför framtiden. Annie Lööfs inledningstal på den nyss avslutade stämman  där hon med den småländska skorrande dialekten förkunnade att hon inte är nyliberal motsägs av det faktum att hon själv uttryckt beundran för Ayn Rands filosofiska ideologi samt Margaret Thatchers genomförda politiska åtgärder under hennes tid som premiärminister i England. Hennes ambitioner att införa plattskatt, sänkta ingångslöner med mera hade säkert gillats av både Ayn Rand och Margaret Thatcher. Att Annie Lööf har en hel del att återhämta i popularitetsligan står oomtvistat idag men även Centern som parti har en hel del att hämta igen. Att Lööf som bara har – enligt den senaste IPSOS mätningen – förtroende hos hälften av hennes egna och bara 24% av väljarna lär få svårt att lyfta Centern.

BNPMaramö-mötet har – inte minst för Reinfeldt – varit positivt då fokus flyttats från Nuonskandalen till surrealismens högborg – för tillfället i Maramö. Alliansens politiska gärningar under de dryga 6 år man haft makten har präglats av en omfördelningspolitik som saknar motstycke i Sverige tidigare. De besuttna har fått möjligheter – under högerns politiska åtgärder – att distansera sig och förkovra sig ännu mer från alla de som kämpar för livets nödtorft.  Men jag är övertygad om att 34.000 arbetslösa i sysselsättningsfasen inte står på agendan i Maramö. Inte heller de allt mer minskade förtroendet för trygghetssystemen i allmänhet, eller de allt större klassklyftorna, barnfattigdomen eller debaklet inom sjukvården. Arbetslösheten må diskuteras men i vanlig ordning utan progressiva förslag. ”Dutteriet” fortgår därmed. Bilden av en förlorare framträder allt mer och mer. Alliansens oförmåga att bekämpa arbetslösheten, en formidabel fiaskobetonad skolpolitik är resultat som borde stå på agendan men där jag misstänker att självgodheten slår dom för bröstet och mötet kommer att avslutas med ytterligare brösttoner från samtliga partiledare där de självsäkert med leenden håller varandra i handen mellan kamerablixtarna och visar på en enighet – utåt – samtidigt och i visshet om att KD och C är de svagaste länkarna som tenderar rasera hela Allianssamarbetet. Utanför Lööfs barndomshem står 60 hungriga journalister och fotografer för att föreviga vad? Ja i halvtid har det fått veta att Maramö-mötet kommer att följas av ett konvent under valåret. För denna vetskap kan man uppenbarligen frysa arslet av sig om man är journalist. Blir mötet i Maramö slutet på Alliansen? Slutet på den enfaldiga blockpolitiken där det bara finns en vinnare som stavas Moderaterna. Ja låt oss hoppas och låt oss hoppas att Stefan Löfvén och socialdemokraterna punkterar hela Alliansens oförmåga att regera landet.

Slutligen vill jag rekommendera bloggaren och journalisten Dan Josefssons utmärkta essä ”Korståget mot välfärden eller Den svenska elitens våldsamma revolt” för alla de som ännu inte läst den.

Annonser
Lämna en kommentar

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: