”Det känns som att de (är moderaterna) vill att man skall dö”


flerarbetstillfallenIgår hittade jag nedanstående artikel i Dagens Nyheter för publicering under 24 timmar.
Artikeln beskriver de fasor som de arbetslösa utsätts för i jobb- och utvecklingsgarantin.
Då artikeln försvinner inom 24 timmar – och jag anser den vara så oerhört viktig att förmedla till så många som möjligt – har jag kopierat artikeln på min blogg så att vem som helst när som helst kan ta del av de fruktansvärda tragedier som utspelas dagligdags i den av högerregeringens så omhuldade sysselsättningsfasen – tidigare Fas3.
Många, och mycket har skrivits om denna arbetsmarknadsåtgärd men få har beskrivit individens upplevelse av denna förnedrande åtgärd  – därför anser jag att artikeln i DN är ett dokument över Alliansens och främst Moderaternas fullständiga och totala misslyckande.
Hela åtgärden utgår från horribla uppfattningar om att den arbetslöse är lat och den sjuke är kroniskt inbillningssjuk eller med ett finare ord Hypokondriker.
Det är en människosyn som kan liknas med Sverigedemokraternas syn på våra invandrare.
Men invandraren är utbytt mot arbetslös och eller sjuk.
En sak har moderaterna varit duktiga på – nämligen förmågan att stigmatisera grupper i samhället som inte passar in i Bemanningsföretagenmoderatens föreställningsvärld.
Om syftet var vällovligt inledningsvis att förändra arbetsmarknadspolitiken så har vällovligheten bytts ut mot insiktslöshet.
Inte ens de ytterst ansvariga – Reinfeldt och Engström – kan ha undvikit läsa och höra om den massiva kritik som anförts mot den av Moderaterna införda arbetsmarknadspolitiken.
Aldrig hör jag från dom något insiktsfullt – bortsett från en av de projektansvariga fd. arbetsmarknadsminister Littorin som medgivit att åtgärderna inte blev bra – andra företrädare hyllar sin politik och drar sig inte ens för att ge uttryck för cyniska uttalanden av och till i media.
Att be en moderat att ta till sig av kritiken är omöjligt och därför skall de skämmas grundligt.

Läs artikeln, spara den, dela den, diskutera den och framförallt glöm inte vad Moderater är i stånd till när de är i sitt esse. 
söndag 24 mars 2013

”Jobb- och utvecklingsgarantin som infördes 2007 skulle få långtids­arbetslösa tillbaka till arbetsmarknaden. Men hur gick det för ­människorna bakom siffrorna i statistiken? Vi har träffat Charlotta, Arvid och Bengt som berättar om skam, maktlöshet och känslan av att vara inlåst i den så kallade sysselsättningsfasen, fas 3.

Text: Ana Udovic Illustration: Hanna Hanquist (Avser bild med mannen som målar stolar)

E n man från Flen ringer till Sveriges Radios ”Karlavagnen”. Hans ord får programledaren att tappa målföret. Han är arbetslös och befinner sig i fas 3, i regeringens ”jobb- och utvecklingsgaranti”. Men särskilt utvecklande är inte det han gör. Han står ensam i en av kommunens lokaler. Han har 38 stolar i rummet. Han målar dem. När de torkat målar han dem igen. Ena veckan vita. Nästa vecka gula.
Han är helt förstörd.

– Det känns som att de vill att man ska dö, säger Charlotta, som också befinner sig i fas 3, sedan ett halvår tillbaka.
Hon heter inte Charlotta och vill inte uppge sitt riktiga namn eftersom hon är rädd. Rädslan gäller framför allt människors reaktioner på hennes sjukdom, det vill säga utbrändhet och depression. Hon kallar människors reaktioner för ”brutala”, särskilt föreställningen om att sjuka människor fuskar. 40-åriga Charlotta bor i Göteborg och blev sjukskriven den 1 januari 2006. Hon hade då varit fast anställd i fem år och hon var den sortens anställd som tar på sig väldigt mycket jobb, som inte drar sig för att arbeta över, inte tar ut semester och aldrig någonsin är sjuk. Arbetsgivaren bantade hela tiden antalet anställda, så högarna med jobb växte för varje år.

– I efterhand kan jag se hur det kröp på mig, att jag gick upp i varv. Jag blev piggare och piggare, tappade helt förmågan att ta vara på mina egna intressen, tog bara på mig mer och mer jobb. Jag gick på som ett expresståg.

Så en dag klappade hon ihop. Då kom den stora tröttheten.

– Det var som att bli påkörd av ett tåg och ett flygplan på samma gång. Jag låg på marken och kunde inte sköta någonting. Jag blev som ett kolli; låg i sängen i två år, duschade inte, sminkade mig inte. Jag har stora minnesluckor från de åren, minns nästan ingenting, säger Charlotta.

Hon fick sjukpenning i ett år, sedan kallades hon in till Försäkringskassan och fick tidsbestämd sjukskrivning i ytterligare två år.

– Det rådde ingen som helst tvekan om att jag var sjuk, säger Charlotta.

Vilan gjorde till sist skillnad. Sakta men säkert började hon känna sig allt friskare. Så plötsligt, i början av 2010, kom ett meddelande om att Charlottas tidsbestämda sjukersättning skulle upphöra. Hon kallades in på ett överlämningsmöte på Försäkringskassan där hon fick veta att hon skulle till Arbetsförmedlingen.

–  Jag berättade för dem att jag var sjuk och att jag inte orkade. Då svarade de att det inte längre gick att få sjukersättning om jag inte hade cancer i sista stadiet, berättar Charlotta.

Hon orkade inte protestera och kom in till Arbetsförmedlingen. Fas 1 – det vill säga då man ska hitta en strategi för den arbetslöse och fas 2, då man ska få utbildning och arbetsträning, befann hon sig aldrig i.

– När jag föreslog att jag kunde gå en utbildning i webbkunskap skrattade förmedlaren och sade: ”Vet du inte att det kostar pengar?”

Charlotta hamnade i stället direkt i fas 3, det vill säga i den sista åtgärden: ”sysselsättningsfasen”.

Nu sitter hon i en lokal med 25 andra som är långtidsarbetslösa eller sjuka. De flesta är kvinnor i 50–60-årsåldern med ungefär samma status som Charlotta, det vill säga utbrända, deprimerade eller utslitna. Andra har psykiska handikapp som Asperger, adhd, några är missbrukare. De arkiverar bilder för en egenföretagare. Stämningen är tryckt och de flesta gör sina uppgifter utan att prata.

– Det är först när man blir ensam med män­niskor som man förstår hur sjukt det är. De känner sig kränkta och skrämda till tystnad, säger Charlotta.

En person som ville lära sig mer om datasystemet fick höra att företagaren inte kunde lära fas 3-personerna något, då skulle uppgifterna bli för avancerade, alla måste klara dem, och vissa var för sjuka för att ta till sig kunskapen.

– Jag har aldrig hört talas om något så galet i hela mitt liv. Man ska utföra påhittade uppgifter på heltid – i flera år. Jag frågade ”Hur ser du på ditt sociala uppdrag?” med tanke på hur många sjuka människor som finns där. Hon svarade: ”Vadå? Jag är egenföretagare, jag arbetar med bilder.”

Att sysselsättas i fas 3 på heltid innebär 36–40 timmar i veckan. Det gör alltså vissa personer med ersättningar motsvarande existensminimum, 3 700 kronor i månaden. Eftersom de inte ska utnyttjas som gratis arbetskraft får uppgifterna inte vara ”riktiga jobb”.
De som tar emot personer från fas 3 får betalt för det. En ersättning på omkring 5 000 kronor per månad och fas 3-person utgår – eftersom man anser att företag som ger en person från fas 3 uppgifter gör en insats, socialt.
Charlotta har fått tillbaka sina gamla utmattningssymtom men vågar inte göra en sjukutredning eftersom det innebär att hon samtidigt skrivs ut från Arbetsförmedlingen. Skulle utredningen ge avslag, och Charlotta får nej till sjukpenning, har hon åkt ut ur Arbetsförmedlingens aktivitetsstöd och måste leva på försörjningsstöd.

Så hur kommer det sig att en person som Charlotta plötsligt hamnar utanför sjukförsäkringssystemet?Under 00-talet ökade antalet sjukskrivna och nådde en högstanivå 2003, med nästan 300 000 personer. Det blev det politiska incitamentet för alliansen att göra om sjukförsäkringen då de bildade regering tre år senare.De två stora förändringarna som alliansen har genomfört sedan 2007 är dels jobb- och utvecklingsgarantin, dels åtgärden att ”sanera ohälsan”, alltså minska på antalet sjukskrivna. Det innebär framför allt att det har blivit svårt att vara sjukskriven en längre tid. Tidigare sjukförklarade människor rubricerades som arbetslösa och fick vandra från Försäkringskassan till Arbetsförmedlingen. (Läs gärna också min artikel om ”En sjuk sjukförsäkring som gör sjuka sjukare”)

Den 1 juli 2007 började jobb- och utvecklingsgarantin att gälla. Hit kommer den som förbrukat sina 300 a-kassedagar. Jobb- och utvecklingsgarantin delas upp i tre faser. I fas 1 ska den arbetslöse kartläggas, därefter vara i arbetsliknande förhållanden i fas 2, för att sedan hamna i den så kallade sysselsättningsfasen, fas 3. Tidigare sjukskrivna som inte längre får sjukpenning kommer snabbare till fas 3 – de kan slussas in dit redan efter tre månader. Dessutom tillkom en rehabiliteringskedja med olika tidpunkter för när Försäkringskassan skulle bedöma de fasta tidsgränserna.   2010 påbörjades det som kallats ”den stora utförsäkringen”, det vill säga att sjukskrivna människor skulle slussas över från Försäkringskassan.
Holger Hammar, programspecialist på Arbetsförmedlingen, minns att det gick fort:

– Det var ett överlämningsmöte med Försäkringskassan, sedan kom de sjukskrivna till oss. Vår generaldirektör var noga med att se till att de skulle få ett bra bemötande då de kom. Många upplevde också att de bemöttes positivt, men det fanns de som var för sjuka. Försäkringskassan visste att de skulle komma tillbaka till dem efter tre månader.

Han har svårt att svara på varför de personer som man visste var sjuka flyttades över till Arbetsförmedlingen.

– Det får du fråga lagstiftaren om. I början var det väldigt hårt, man kunde säga till sängliggande patienter att de skulle till Arbetsförmedlingen.

I och med förändringen upphandlades mycket rehabtjänster, Arbetsförmedlingen försökte fånga upp och rehabilitera där det fanns möjlighet. Den medicinska kompetensen som arbetsförmedlarna saknade gjorde att de fick prata mycket med personalen på Försäkringskassan. Men många av dem som sjukskrivits hade psykiska problem.

– Jag vet att man gick ut med suicidrisken som fanns, och de personerna var man extremt försiktig med. Ingen sade ”du tror att du är sjuk, men du är frisk”. Vi var medvetna om att de utsatta kunde må fruktansvärt dåligt, de såg sin ekonomi och tillvaro hotad och trodde att de måste börja jobba i morgon dag. Vi arbetade med att få bort attityden av att misstänkliggöra personer, bemötandet var jätteviktigt, säger Holger Hammar.

E n av dem som ändå drabbades hårt av ambitionen att minska på antalet sjukskrivna var Arvid, 23 år och egenföretagare från Uppsala. För fyra år sedan råkade han ut för en bilolycka som gav honom en skada i en av diskarna i ryggen. Arvid är glad att han överlevde smällen, men han fick svåra skador och gick på rehab i över ett halvår för att klara smärtan.
Men han ville inte bli heltidssjukskriven utan arbetade 25 procent.

– Jag tycker att det är fruktansvärt att vara hemma, så jag har hela tiden jobbat deltid trots min skada, säger Arvid.

När han hade varit sjukskriven i över 600 dagar kom plötsligt ett brev om att hans handläggare på Försäkringskassan bytts ut. En dag ringde den nya handläggaren och sa att Arvid skulle bli av med sin sjukpenning.

– Jag hade ingen koll på regler då, och jag förstod inte alls varför. Min situation var densamma. Jag fick heller ingen rimlig förklaring. Hon sa att jag visst kunde jobba heltid inom ett normalt arbete, att jag inte ens behövde särskild anpassning, säger Arvid.

Han tyckte att det var mycket underligt eftersom handläggaren varken träffat honom eller talat med hans läkare.

– Utan medicinsk utbildning kunde hon plötsligt avgöra att jag inte var sjuk.

Arvid bad om ett möte med handläggaren, men då berättade hon att allt redan beslutats. När han bad om att få komplettera med läkarintyg fick han även avslag på det. I och med beslutet betraktades han inte längre som deltidssjukskriven utan deltidsarbetslös. Arbetsförmedlingens arbetsterapeuter och sjukgymnaster utredde honom och kom fram till att hans arbetsförmåga inte var större än 25 procent.

– Då påstår min handläggare att detta bara gällde för perioden då de undersökte mig, att jag just då var sämre, vilket inte alls stämde, men de frågade varken mig eller min läkare om vår åsikt. Och de betalade fortfarande inte ut någon sjukpenning.

Arvid har i stället fått leva på aktivitetsersättning för unga med handikapp – det vill säga 3 000 kronor i månaden. Han har ständigt ont i ryggen, men smärtan bli värre om han gör något som provocerar den. Tack vare hjälpmedlen han fått kan han vara på jobbet utan att belasta alltför mycket.
Men arbetar han hårt mår han sämre och det kan hålla i sig i flera dagar.
Fram till olyckan hade Arvid inte haft särskilt mycket med myndigheter att göra.

– Det har gått bra för mig i livet tills det här hände. Jag har aldrig haft problem med någonting, hade väldigt bra betyg i skolan, aldrig haft svårt att skaffa arbete. Därför var och är det en jättekonstig situation för mig – att bli beroende av samhället. Det har varit svårt att acceptera, ingen vidare boost för självförtroendet.

Han tycker att regeringens reform av sjukpenningen var en god tanke från början – men att den har slagit åt fel håll.

– Att människor som är svårt sjuka ska tvingas ut på arbetsmarknaden, och dessutom bli förnekade eller misstänkliggjorda i sin sjukdom är fruktansvärt.
Det värsta är kanske att skammen alstrar sig själv, att redan svaga personer börjar skämmas för att de är sjuka.

Så kan Arvid själv känna.

– Att jag vill vara anonym och inte gå ut med namn och bild hänger ihop med min självbild. Jag var så ung när jag fick skadan och ville inte acceptera den alls först, jag ville vara som jag var förut. Lyckad och stark.

Nu har han accepterat skadan på ett annat sätt. Men han vill absolut inte känna sig som en bidragstagare, en belastning för samhället.

– Det är skamfyllt, helt enkelt, att jag inte klarar av att jobba så att jag kan försörja mig själv.

Arvid berättar om när han ringde till en högre chef på Försäkringskassan. Chefen förklarade för honom att han inte var ”Försäkringskassans problem” längre utan tillhörde ”Arbetsförmedlingen rehab”.

– Så här i efterhand är det skrattretande – hur kan man säga så till en 20-åring? Att han är ett problem?

Arbetsförmedlingens uppdrag var att rehabilitera människor in i arbete, och det var en utmaning eftersom många av dem som led av psykiska problem – som till exempel utbrändhet – hade fått dem på arbetsplatser.
Britt Ringström är leg psykolog och specialist inom arbetslivets psykologi. Hon säger att bland det viktigaste för en arbetstagare är att känna att man är en del av en helhet och att man bidrar med sin insats. Uppgifter som inte är meningsfulla ger alltså inte särskilt bra förutsättningar för att må bra.

– Det är bra för en person att ha ett sammanhang, en aktivitet att gå till, och det skulle jag anta är utgångspunkten för fas 3. Däremot behöver du ha ett system där du som arbetslös upplever att du blir stöttad, säger Britt Ringström.

Det finns gott om arbetspsykologisk kunskap om vad en medarbetare behöver för att känna sig tillfredsställd och utvecklas. Bland annat handlar det om att öka känslan av egenkontroll och möjlighet att påverka. Ett effektivt och moget ledarskap är också betydelsefullt.

– Det får inte heller finnas en otydlighet, ett frågetecken kring vad du gör där. Ska man må bra på en arbetsplats är det viktigt att man bemöts på ett bra sätt, att man känner sig behövd, har ett tydligt ansvarsområde, tydliga befogenheter och får ingå i en grupp som fungerar. Och det blir extra viktigt om du varit sjukskriven eller långtidsarbetslös, eftersom det ofta innebär att du gjort en lång resa och kan vara ganska skör.Sammanhanget och omgivningens reaktioner betyder mer än vi tror, påpekar Britt Ringström: ”Vi blir den vi är genom andra människor.”– Är du fast i fas 3 är du beroende av myndigheten. Då är det extremt viktigt att myndigheten behandlar dig med respekt. Den som inte blir mött med respekt, tappar respekten för sig själv. Även om du är en stabil person kommer du att påverkas mycket om någon ser ned på dig.

N är Bengt Fredriksson, 52, får frågan om vad han jobbar med svarar han alltid ”fas 3”:

– Då beter de sig som om jag hade en svår sjukdom, eller låtsas som om de hört något annat, som ”svetsare”. De vet inte hur de ska hantera det.

Han bor med sin fru i Vikmanshyttan en mil från Hedemora. Varje dag kör han in till församlingshemmet vid Hedemora kyrka. Från fönstret i sitt kontor ser han kyrkan som är vit och ganska stor för en kommun med omkring 15 000 invånare. Hedemora var tidigare en stor jordbruksbygd, berättar Bengt. Han har gått arbetslös i omgångar, det senaste jobbet förlorade han i 2008 års ekonomiska kris.

– Min fru fick ms. Sjukdomen låg latent, men utlöstes för 22 år sedan. I dag har sjukdomen stabiliserats, men under vår dotters två första år var sjukdomen aktiv och jag fick ta hand om allt hemma, säger han.

Bengt växte upp i Avesta, en bruksort där järnverket var det som gällde.

– Det var inte lätt att veta vad man skulle utbilda sig till. Jag gick tvåårig social linje, och var inte smart nog att gå på högskolan, eftersom det inte fanns en sådan tradition på den tiden.

Precis när Bengt gick ut skolan kom den första krisen i stålindustrin, i slutet av 1970-talet. Han gick en utbildning i administrativ dataprogrammering – eftersom ”data ju skulle vara framtiden”. Arbetsförmedlingen erbjöd beredskapsarbete, han fick gå på ett vanligt jobb under en begränsad tid och lära sig. Han var på Skogshögskolan, det vill säga Lantbruksuniversitetet, fick en anställning och stannade där i sex år. Men så skulle Skogshögskolan rationaliseras, nästan 200 anställda togs bort och utbildningarna omplacerades till bland annat Umeå, Uppsala och Alnarp. Han åkte ut i ”första rensningen”, mitt under IT-kraschen. Inga jobb fanns, och den AMU-kurs han gick smällde inte högt. Sedan kom några år då han tog sig fram i projektarbeten och vikariat, varvat med arbetsmarknadsutbildningar. Det har varit EU-projekt, projekt inom vården, på olika företag. Senast var han ett slags IT-assistent hos Näringslivsbolaget, som sponsrades av kommunen, men där var man också tvungen att dra ned på tjänster.

– Det har varit många jobb som bara pågått en begränsad tid, konstaterar Bengt.

Det svåra med att vara den som gått arbetslös länge är att när en lågkonjunktur vänder till högkonjunktur, så är det i första hand de som nyligen jobbade som kommer in på arbetsmarknaden igen. Först när dessa fått jobb börjar de långtidsarbetslösa erbjudas arbetsplats, och så när det blir lågkonjunktur igen så åker de först ut efter principen ”sist in – först ut”.

– Jag kan tänka mig att ta städjobb, men alla lediga jobb har många sökande, även städjobb. Sådant som det ska råda brist på – kock eller förskollärare – kräver utbildningar.

Bengt har varit i fas 1 och fas 2.

– Men faserna flöt in i varandra. Dessutom hände inget särskilt när jag var där.

Bengt frågade om det fanns möjlighet att gå utbildning.

– Då säger de att ”du är inte prio för utbildning”. Jag förstod inte om de menade just då eller över huvud taget. Men jag försökte ändå hitta både praktikplatser och utbildningar, säger Bengt.

Han hade en möjlighet att gå en administrativ utbildning i Borlänge, blev intervjuad och fick olika starttider för när han skulle börja.

– Jag berättade att jag var nära fas 3 och då var det helt kört – man får inte gå någon utbildning om man är i fas 3, sa de. Då höll jag på att bli galen, det är som att politikerna slår undan ­fötterna för Arbetsförmedlingen med sina regler!

Nu har reglerna ändrats, alltför sent för Bengts del. Han har i stället funderat på att gå en högskoleutbildning på distans. Men det går inte. Då blir han av med aktivitetsstödet från Arbetsförmedlingen.

– Vem som helst som arbetar kan ju läsa en kurs på kvällar om den vill. Men inte jag, och det är det som gör mig så arg – att jag inte har samma rättigheter som alla andra. Plus att jag inte får någon riktig lön.

Han får 10 000 kronor i månaden efter skatt och är glad över att inte tillhöra dem som fått gå ned på existensminimum. Men ändå finns alltid en oro där som gäller ekonomin. Han är livrädd för att om bilen skulle gå sönder eller något sluta fungera hemma, så skulle han inte ha råd att ersätta det.

– Du blir väldigt otrygg när du har lite pengar, alltid rädd för att bli sjuk, säger han.

När Bengt hamnade i fas 3 var hans värsta skräck att hamna i samma situation som mannen som ringde in till ”Karlavagnen” gjorde, det vill säga att måla om nymålade stolar, alternativt sitta och virka utan garn – en annan fas 3-uppgift han hört talas om. Därför använde han sig av sina kontakter. Han sjunger i kyrkokören och visste att musikerna i kyrkan skulle vilja ha en databas där man kunde slå upp alla psalmer, hitta kompositörer och teman och annat som underlättar för dem som musicerar i kyrkan.

– Jag kände att om jag ska göra något så vill jag göra något nyttigt, som är så nära ett riktigt arbete man kan komma.

Kyrkan försökte först få med Bengt i ett projekt, men de hade inte tillräckligt bra ekonomi. I stället ordnade en kyrkomusiker i församlingen så att Bengt fick göra sitt fas 3-arbete där. Bilden av de långtidsarbetslösa som männi­skor som behöver ett ”sammanhang” och en gemenskap passar inte in på Bengt. Han tror inte att han är arbetslös för att ”han saknar kontakter”. Han ser det i ett större perspektiv och menar att hans arbetslöshet beror på hans nischade datautbildning, en kompetens som ofta kopplats ihop med offentlig verksamhet och vars gångbarhet hänger samman med kommunernas ekonomi.
Bengt tycker att de arbetsförmedlare han har haft kontakt med verkar uppgivna. Som att alla deras verktyg försvunnit i och med att de fått minskade resurser. Han tror inte längre att de enkla jobben kommer att komma tillbaka.

– Det har länge påståtts att när 40-talisterna går i pension ska det uppstå en massa jobb – när kommer de? Snart har hela generationen gått i pension, och ändå ökar inte antalet jobb. Jag tror att de bara rationaliseras bort, man spar in på tjänster. Till och med inom vården där det sägs saknas folk är det ju många som arbetar som vikarier eller deltid.

Och sociologen Roland Paulsen ger Bengt rätt. Han menar att det helt enkelt inte finns tillräckligt med jobb till alla. I boken ”Arbetssamhället: Hur arbetet överlevde teknologin” skriver han att det de facto inte finns lika många jobb i dag som förr, mycket på grund av den teknologiska utvecklingen.
Han ger många exempel, men ett tydligt sådant är att det arbete som det krävdes hundra skogsarbetare för att utföra på 1800-talet, klarar en skogsarbetare av i dag. Roland Paulsens teori är att eftersom politikerna, trots arbetsbristen, vill hålla på sin arbetslinje måste de arbetslösa förmås att känna att situationen är deras eget fel: ”Arbetsförmedlingen finns inte där för att förmedla jobb, de skapar program vi måste delta i för att få våra pengar”, skriver han.

– Kurserna hos Arbetsförmedlingen går ut på att de arbetslösa ska uppleva att de skulle få jobb bara de matchade efterfrågan lite bättre. Därför får de gå på möten, jobbcoachning och annat, där de ska lära sig att framställa sig själva på ett annat sätt. De måste vara med och låtsas, annars förlorar de sina ersättningar, säger Roland Paulsen.

Man pratar inom den internationella forskningen om att välfärdssamhällen gått från welfare till workfare, och det som kännetecknar workfare är sysselsättningsprogram som exempelvis fas 3.

– Samtidigt är det ju verkligen inte där skon klämmer – problemet är helt enkelt att det inte finns tillräckligt med arbetsuppgifter för en full sysselsättning, säger Roland Paulsen.

Han anser att ”full sysselsättning” blivit ett smått komiskt begrepp eftersom det på 1950-talet betydde att endast 3 procent av befolkningen gick arbetslösa. I dag räknas 5–6 procent arbetslösa som full sysselsättning.

– Miniminivån varierar beroende på konjunktur, men över tid sätts den allt högre. Vilket ger en vink om att arbetslösheten generellt ökar genom historien, säger Roland Paulsen.

Han menar att problemet med alla sorters sysselsättningsprogram – även den tidigare socialdemokratiska regeringens ”plusjobb” – är balansen mellan att tvinga människor till komplett meningslösa sysslor och att ge dem uppgifter som konkurrerar ut ”riktiga” jobb.

– Trots att det är betydligt billigare att bara ge människor pengar i handen, vill man oavsett partifärg ha kvar dessa omöjliga program. Tydligare än så blir inte arbetsideologin, säger Roland Paulsen.

I dag befinner sig 93 000 svenskar i jobb- och ­utvecklingsgarantin, varav 33 000 personer i fas 3. Några av människorna bakom siffrorna är Arvid, Charlotta och Bengt. Men hur gick det för dem?
För Arvid fanns det trots allt en möjlighet att förändra situationen. Tack vare att han har jurister i släkten har han kunnat hävda sin sak rättsligt. Det tog flera månader innan överklagandet gick igenom, men i höstas föll domen: Arvid fick rätt på alla punkter gentemot Försäkringskassan och har fått tillbaka sin sjukpenning.

– Förvaltningsrätten berättade för mig att de är översköljda med sådana här ärenden, och det är bra att folk tar ut sin rätt, säger Arvid.

Charlotta har blivit allt sämre sedan hon blev utskriven från Försäkringskassan. Hon har problem med minnet, med koncentrationen, och känner en förlamande trötthet. Hon känner sig inlåst i ett Kafkasystem, fyllt av moment 22-fallgropar.

– Tröskeln har höjts till en omöjlig nivå, politikerna har satt upp hinder. En läkare sade till mig att det inte går att få sjukersättning om man inte har tre, fyra diagnoser, minst. I stället låter man människor malas ned och fastna i fas 3, ändstationen, säger Charlotta.

Bengt trivs just nu med sitt fas 3-jobb – åtminstone själva arbetsplatsen. Med en riktig lön skulle han tycka att det var ännu bättre.

– I framtiden hoppas jag ju på att få ett jobb, ett som består, och som inte är en projektanställning. Men jag läste någonstans att det är vanligare att gå från fas 3 till pensionen – eller till döden.

Fakta om fas 3?
Den 1 juli 2007 införde den borgerliga regeringen jobb- och utvecklingsgarantin. I dag befinner sig 93 000 personer där.
Jobb- och utvecklingsgarantin träder i kraft efter att de 300 a-kassedagarna gått. Perioden delas upp i tre faser, där första fasen är mer intensiv. Här ska den arbetslösa ­kar­t­­läggas och en strategi utvecklas där man tittar på eventuella förberedande insatser och utbildning kan sättas in. I första fasen ingår även coachning, och det nya är att även privata aktörer kommit in för att delta i jobbsökaraktiviteter. (Läs min artikel om ”Statistik och verklighet passar inte högern”) Fas 1 pågår som högst i 150 dagar. Därefter kommer personen in i fas 2 och ska vara i arbetsliknande förhållanden som praktik, arbetsmarknadsutbildning eller arbetsträning. fas 2 pågår i 300 dagar ska vara mer praktiskt inriktad än fas 1. Här ingår starta eget-bidrag, rehabilitering och annat som Arbetsförmedlingen kan använda.
Efter 450 ersättningsdagar i fas 1 och fas 2 inträder fas 3, nu omdöpt till ”sysselsättningsfasen”. De som är utförsäkrade från sjukförsäkringsreformen kommer snabbare till fas 3 eftersom de inte behöver gå 300 dagar arbetslösa före fas 1 utan kan delta redan efter 3 månader. I fas 3 befinner sig i dag 34 000 personer, ett ständigt ökande antal (i juni 2011 var de omkring 26 000). Fas 3 kallades från början ”varaktig samhällsnyttig sysselsättning”, men ordet ”varaktig” togs bort eftersom det signalerande inlåsning. Vad man egentligen ska sysselsättas med är problematiskt. Å ena sidan ska man inte konkurrera med dem som har jobb, å andra sidan ska uppgifterna kännas stimulerande. Den som tar in personer från fas 3 i sin verksamhet får betalt för det.
På senare tid har sysselsättningsgarantin förändrats och blivit alltmer jobbliknande. Den som ”är i fas 3” kan numera finnas inom alla möjliga sektorer, från dataarkivering till humanitära organisationer eller second hand-affärer. Den som är i sysselsättningsfasen får ett aktivitetsstöd som kan variera mycket, från 5 000 till 15 000 kronor i månaden. Den som är under 26 år är det 3 000 kronor i månaden. Man kan också vara i fas 3 men ha kommit ur aktivitetsstödssystemet och måste då klara sig på socialbidraget på 3 700 kronor i månaden (samt hyra) – de utgör dock ingen majoritet.
De som är i sysselsättningsfasen ska finnas på sin arbetsplats på heltid, åtta timmar om dagen, men med utrymme för att söka jobb, både gå på intervjuer och skriva ansökningar.
Ana Udovic
E-post: ana.udovic@dn.se”

Annonser
Lämna en kommentar

15 kommentarer

  1. Delar på FB
    Jag säger det igen det var knappast S fel att sjuktalen steg i höjden.Det var ju mun till mun metodens fel.Det gick som en löpeld genom Sverige att man kunde bli pensionär ganska så lätt numera.Ungefär så här Kalle såg att Pelle var hemma hela dagen och krattade gården när han gick till jobbet så under helgen frågade kalle har du inget jobb mer?Har du fått kicken?Nä sa Pelle säg inget men jag har fått förtidspension jag gick bara till doktorn och skyllde på rygg t.e.x el vad det nu må vara många körde huvudet eller utbränd men mest rygg det är svårast att kolla det.Och det fick jag erfara då jag kom AKUT till sjukhuset med Ambulans 2006 och läkaren sa res dig upp och gå HEM (OBS S regerade fortfarande) som en annan jävla jesus.Att jag blev akut opererad för akut diskbrock som kunde gjort mig rullstolsbunden senare ville han nog inte kännas vid.Kalle tänkte länge ska jag våga göra samma sak.Till slut gjorde han slag i saken och vips var han också sjukpensionär.sen sa Kalle till Olle som också blev sjukpensionär.Olla sa till Nisse o.s.v sen kom internet in i bilden då gick det ännu snabbare än mun till mun metoden.Jag tror ni fattar?För i slutändan VILL NÄSTAN INGEN JOBBA om man kan vara hemma istället och få samma ersättning eller hur?Den som säger emot LJUGER.(förutom några få stackare)Sen VAKNADE dem beslutsfattande.Vilket var S och började gå igenom sjuktalen DOCK utan att kasta ut alla.För det KUNDE JU finnas dem som var sjuka på riktigt eller hur?Processen tog lång tid men det blev INGA nya sjukpensionärer.Sen tog M fasta på saken gick till val och kastade ut alla.ÄVEN dem som var cancersjuka.Var utan ben satt i rullstol o.s.v helt i linje med deras tänkande som liknar NAZISTERNAS (inte konstigt då dem flesta som gillade Nazisterna på 30-40 talet i Sverige var högerfolk)Att flera dessutom begick självmord p.g.a reformen struntade dem i.Reinfeldt sa jag citerar ”du får det att låta så grymt” till en Journalist.ÄR DET INTE GRYMT OM MAN BEGÅR SJÄLVMORD p.g.a ETT

    Gilla

    Svara
    • Politiskt beslut skall det stå på slutet.

      Gilla

      Svara
    • Hej Bjarne!

      Tack för din välskrivna kommentar – jag tycker du beskriver verkligheten på ett ypperligt sätt med din historia och håller helt med dig.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara
    • Det var som ett lotteri att bli förtidspenionerad för jag blev det under den förra borgliga regergingen på nittiotalet men tackade nej.. min man fick kämpa i tio år för att få förtidspension så det var en myt att det var lätt.. och att det var lättare under Sossarnss tid.. det var lika lätt om inte lättare under högerns tid.. fast det här är mitt 7 skov under mian 40 år som sjuk men det här är fanimig absolut det värsta tiden… under min cancer blev jag utförsäkrad.. nu har jag tre cancerdiagnoser två reumatisk sjukdomar och en muskelsjukdom idag tog min sjukskrivning slut .. men jag får INTE söka jobb sa FK jag måste gå via arbetsförmedlingen från en lön på 30.000 i månaden levt på 10.000 i månande så får jag när de lämnar över mig som ej frisk till Af en ersättningn på 4500 kr .. FAST jag betalat in extra försäkringar TOTAL BLÅST blev jag., fast jag kämpat med att a utbildat mig arbeta fast jag varit sjuk i 40 år.. så får man bara skit och blir hemlösa IGEN!!

      Gilla

      Svara
      • Hej Monica!

        Det låter som du haft ett rent helvete under en stor del av ditt liv och därför borde bli bemött med respekt och förståelse – det borde naturligtvis alla bli. Jag är dock pinsamt medveten om hur denna regering förändrat incitamenten för de som liksom du kämpar och gör vad som på dom ankommer. Jag blir både bestört och ledsen när jag tar del av sådan livshistorier som du förmedlar. Självklart skall man ha en ersättning som gör att man kan leva och betala sina räkningar. Kan redan nu berätta för dig – om du inte redan känner till det – att om Socialdemokraterna övertar regeringsansvaret blir den viktigaste punkten att ta bort den s. stupstocken samt höja ersättningen till 80% av SGI samt förändra rehab-kedjan som inte fungerar idag. Du förefaller veta – bildligt talat – vad innebörden av kämpa betyder. Förhoppningsvis får den delen kanske ett slut när alla de som är sjuka blir behandlad med respekt och förståelse vid ett regeringsskifte. Allt blir inte förändrat över en natt men till att börja med så kan man se det som ett steg i rätt riktning. Jag har fått del av så många livsöden att man ibland tror sig bli immun över att få del av ännu ett – men tack och lov rörs jag fortfarande över dessa bisarra orättvisor som skett och sker dagligdags. Ingen skall någonsin behöva gå från hus och hem på grund av att man blivit sjuk – det är nog med att kämpa med sjukdomen.

        Tack Monica för din berättelse – en i raden som jag kommer att använda mig av i min strävan att göra livet lite lättare för de sjuka och arbetslösa genom föreslagna politiska åtgärder.

        MVH//Björn Alvebrand
        SAP Solna

        Gilla

  2. Hans B

     /  27 mars, 2013

    Hej Björn!Jag hörde nyss på nyheterna att vänsterpartiet har liknande ider som SSU ang ungdomsarbetslösheten och det är bra.Det blir intressant att se vad S-kongressen säger.Mvh.Hans B

    Gilla

    Svara
    • Hej Hans!

      Ja det förefaller som om det kommer att bli en strid på kniven under kongressdagarna i Göteborg. Skall själv närvara för övrigt.
      Allt fler SSU distrikt ansluter sig till samma linje som Vänstern förespråkat vilket är bra – men också fler arbetarkommuner kommer att ta strid för SSU förslaget som jag önskar bifall för. Så det skall bli spännande – även vinster i välfärden kommer det bli strid om och att jag kommer att rösta emot välfärdsparasiternas (Riskkapitalisterna) dränering av våra gemensamma skatter är en självklarhet för mig.

      Ha det bra Hans
      MVH
      Björn

      Gilla

      Svara
  3. thomas

     /  26 mars, 2013

    hej jag tycker det är dags att göra många politiker arbetslösa, … nä jag skojar inte. representativ demokrati var en väldigt bra övergång från monarki !! men i dags läget känner jag mig inte alls representerad. För nån vecka sedan hamnade jag i en diskussion med flera bekanta, ämnet politik. Älskar ämnet, efter en stund kom frågan vad röstar du på? mitt svar ”inget” a men då har du inte rätt att säga nåt, ja ha varför då? det är inte jag som röstat fram det här jag har ju min röst kvar ingen representerar mig jag kan tala ut precis som jag tycker min röst är värld 1/9.000.000 av Sverige. jag är trött på att dom ska säga att dom vill ha min röst, att dom ska framföra vad jag tycker att dom ska representera mina åsikter. det räcker jag vill ha direkt demokrati ett parti där vi kan rösta på varje förslag som kommer och lägga fram förslag som kan röstas på ett parti som gärna får heta direktdemokrati.se där man loggar in med sitt bankid får representera sig själv. är det fler som känner som jag ? arbetslösa politiker får praktisera för 173 kr per dag helt fantastiskt 😉

    Gilla

    Svara
    • Hej Thomas!

      Att göra politiker arbetslösa torde väl vara en gärning väl så god så de skapas erfarenheter även för dom som sitter och skapar förslag och genomdriver politiska åtgärder utan någon egentlig erfarenhet av att vara arbetslös. Det för mig osökt in på det du i huvudsak skriver om – nämligen direktdemokrati. Som en princip håller jag med dig – att utvidga demokratin optimalt har jag inget emot. Om den demokratin kan utvecklas tillsammans med den teknologi vi idag har är jag övertygad om. Men det finns också baksidor med en sådan direktdemokrati. Departementschefer i riksdagen har inte de explicita kunskaper som erfordras för att fatta beslut – den kunskapen överlämnas till de tjänstemän som satts att utreda vissa frågor för att därmed kunna fatta riktiga beslut. I juridiska frågor exempelvis behövs det konsekvensanalyser för att besluten skall bli rätt och ändå kan det bli fel. Överlämnar vi sådana frågor till allmänheten kan vi vara övertygade om att man i många fall får ett felaktigt beslut baserad på att det är ytterst få som kan hantera juridiska frågor bland allmänheten – skillnaden skulle således inte bli så stor där man i en direktdemokrati också måste förlita oss på att tjänstemännen gjort det rätta bedömningarna. Skulle beslutet sedan visa sig få negativa resultat – vem skall man ”hänga” då? Det lär bli svårt att hänga alla de som röstat för förslaget. En annan fråga man bör ställa sig – vad och vilka frågor bör delegeras till allmänheten? Direktdemokrati kräver en hel del förberedelser, det krävs dessutom en större politisk kunskap hos allmänheten och det krävs uttömmande information och belysning av enskilda frågor så att alternativen och resultaten kan bedömas av allmänheten. Det minskar dessutom inte möjligheterna för lobbyisterna att få gehör för enskilda frågor som har intresse för deras sak. Och vem/vilka skall göra bedömningen av vilka frågor som skall lämnas ut för röstning av allmänheten. Många frågor som måste lösas innan man kan införa en så kallad direktdemokrati. En annan fråga man bör ställa sig är – de frågor som intresserar dig men inte andra där gruppen andra inte röstar – hur representativt blir det då? Rent tekniskt är det naturligtvis möjligt att genomföra direktdemokrati så som du själv beskriver det. Men du ger onekligen uttryck för frågor i ett intressant ämne och som sagt jag är inte emot en utvidgad demokrati – däremot ser jag många fallgropar men också många möjligheter.

      I Sverige har vi allmänt sätt ett ganska högt valdeltagande och ju högre desto bättre. Det optimala vore ju att alla som har rösträtt också röstar på det parti som man politiskt står närmast även om de frågor man är intresserad av är utspridda på fler partier. Röstar man inte har man ju ingen möjlighet att genom sin röst kunnat påverka. Jag förstår att många känner det som att det inte spelar någon större roll var jag lägger min röst och därför inte heller röstar – men då har man ju deltagit i en urholkning av sin demokratiska rätt. Som du säkert förstår är det en omöjlighet att tillfredsställa alla åsikter men att inte rösta alls då har man ju överlämnat sin röst till någon annan som du inte alls delar åsikt med. Ock Thomas du har all rätt i världen att ge uttryck för dina egna åsikter – åsikter som skall respekteras just för att de är representativa för just dig.

      Sist men inte minst håller jag med dig – låt politikerna praktisera för 173 kronor per dag – ett bra förslag 😉

      MVH
      Björn Alvebrand /SAP Solna.

      Gilla

      Svara
  4. Hans B

     /  26 mars, 2013

    Det är rent fördjävligt.Jag får tankarna till att vi har fått med denna regering ett slags nasistsamhälle där sjuka, gamla,handikappade,arbetslösa inte har plats:Vi är inte lönsamma.Jag är själv pensionär och nyss hånad med en femtilapp av Göran Hägglund
    Mvh.

    Gilla

    Svara
    • Hej Hans!
      Ja visst är det ett hån. Den forne moderate partisekreteraren för moderaterna – Sofia Arkelsten – tyckte i samtal med mig att alliansen gjort mer för pensionärerna än någon tidigare regering gjort!!!!! Det fick mig att gå i taket milt sagt och den allerstädes frågan blev av naturliga skäl – vad betalade svenska pensionärer i skatt år 2006. Inget svar – varför jag påminde henne att jobbskatteavdragen medförde att skillnaden mellan pensionärernas beskattning ökade med antal avdrag för löntagarna. Nu menar du att kompensationer i formen av en 50 lapp – den senaste ”gåvan” – skulle vara en form av ynnest! Sanningen – vilket Arkelsten hade svårt att förstå – var att de satsningar man gjort för pensionärerna var endast en återgång till 2006 års lika beskattning för pensionärer och löntagare och fortfarande är det en bra bit kvar. Behöver jag säga att Arkelsten drog iväg utan ett ord efter den ordväxlingen och förhoppningsvis aldrig mer försöker ta åt sig äran av något som aldrig skett.

      För övrigt kan sägas att moderaterna har skuldsatt svenska skattebetalare mer än vad någon tidigare regering lyckats med – jag väntar bara på att proppen går ur detta förbannade luftslott.

      MVH
      Björn

      Gilla

      Svara
  5. ja fortsätt gärna läsa Onådiga luntan.. den finns att ladda ner på socailpolitik.se… den har överlämnats till socialförsäkrignsutredning och delas nu ut till övriga politiker.. 40 sidor berättelser om folk som farit illa av den här regergien från sjuka till Fas 3are..Nu delas den även ut till FK och AF handläggare med vi delar den så mycket vi kan..Dela gärna vidare.. de har pratat om den i riksdagen med så fler som läser den desto bätte…

    http://www.socialpolitik.com/wp-content/uploads/2013/02/20130219_onadiga_luntan.pdf

    Gilla

    Svara
  6. Delar på fb + det blir en länk i inlägget som jag sysslar med.

    /Skvitt

    Gilla

    Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: