”När storfiskaren talar om…. räcker inte armarna till……”

Tore Skogmans gamla slagdänga ”Storfiskarvalsen”  tycks ha fått en ny renässans i Moderaternas siffertrixande vad avser deras mantra om 200 000 nya jobb under deras regeringsperiod. Det finns anledning att symbolisera Moderaternas skrytvalser genom att citera refrängen i Skogmans slagdänga;

Att fiskarn är stor i orden, det vet vi ju var och en, han skrävlar så in i vassen, och skryter som bara den – han talar om sina fiskar, han glömmer så lätt de små, berättar blott om de stora, som han aldrig har lyckats få – för när storfiskarn talar om, hur stora fiskar han får, ja då så skarvar han som han vill, då räcker armarna inte till.

Nej – det Moderaterna tagit för vana med är att skryta och skrävla med resultatet av sina politiska åtgärder så armarna inte räcker till – inte ens om man skulle ställa samtliga moderata riksdagsledamöter på rad med Reinfeldt till höger – symboliskt – tätt följd av Kent Persson och resten av hycklarna med Hillevi Engström som det avslutande hyckleriets yttersta led.

När regeringen berättar om alla nya jobb de skapat räcker armarna inte till. Men statistiken och verkligheten visar något helt annat. Moderaterna har ”misslyckats med jobbfrågan, där vi nu ser att de åtgärder som regeringen hoppades, eller påstod, skulle ge en massa jobb inte fungerade” – hävdar Socialdemokraternas helt riktigt. Men regeringsföreträdarna upprepar samma ramsa om ökad sysselsättning och sjunkande arbetslöshet. Men efter att medierna i flera år har nöjt sig med dessa påståenden och sällan eller aldrig ställt följdfrågor om hur de inte håller för granskning – hände nånting. Under 7 år har regeringen kommit undan med att tala om sysselsättning i absoluta tal. Det står naturligtvis moderata politiska företrädare fritt att ha åsikter om hur arbetslöshet och sjukfrånvaro bäst skall lösas – men utgångspunkten bör rimligen vara att lösningarna utgår ifrån relevanta fakta. Absoluta siffror är mindre relevant fakta. Siffror måste sättas i relation till något för att tillskrivas någon betydelse. Annars skulle ju vem som helst kunna säga ”200 000 fler i jobb på fem år i Sverige? Det är väl inget jämfört med att nästan 1,5 miljoner fler jobbar i USA i dag än för ett år sedan!” Att USA är befolkningsmässigt ca 30 gånger fler än svenskarna – ja då ter sig jämförelsen rätt irrelevant utom för storfiskarna i regeringen. Absoluta tal  säger därför ingenting om skeenden på arbetsmarknaden vilket det gör om man räknar i andel av befolkningen – det vill säga i procent.  Antalet svenskar i arbetsför ålder – vilket i offentlig statistik definieras som alla mellan 15 och 74 år -visar sig då ha ökat med över 375 000 mellan 2006 och 2012. Sysselsättningsgraden – det vill säga hur hög andel av de i arbetsför ålder som faktiskt jobbar – har således inte alls ökat tack vare de 200 000 fler arbetarna – utan tvärtom minskat. Precis som de flesta nationalekonomer påpekar. Men skam den som ger sig. Moderaterna brukar ju som bekant bortse från verklighetsbaserade fakta och i anledning därav heller ingen aning om att man far runt med osanningar. Istället brukar man  gå till motattack mot alla de som försöker hävda verkliga fakta genom att alla dessa vill driva en ”väldigt traditionell socialdemokrati” och om jag inte minns alldeles fel hörde jag vid ett sådant debattillfälle då Anders Borg  gav Socialdemokraterna en känga för att ha kallat hans jobbpolitik misslyckad – ”Jag hör att Socialdemokraterna försöker göra gällande att allt har försämrats i Sverige. Låt oss börja med att konstatera att sysselsättningen i Sverige har ökat väldigt kraftigt. Den ligger 200 000 personer högre än 2006. Det är mycket få europeiska länder som kan uppvisa en sådan sysselsättningsökning”  hävdade Anders Borg i den riksdagsdebatten. Problemet med att klänga sig fast vid absoluta tal som Moderaterna gör är ju att det där uttalandet i sak kan möjligen vara korrekt men ändå – som i dag – innebära att det inte bara är de sysselsatta som i antal är fler än 2006. Det arbetslösa är också betydligt fler. Förstår ni? Ja – jag är övertygad om att mina läsare förstår detta. Nu är det ju endast moderaterna som tycks vilja tala om arbetslöshet i absoluta tal – ja bortsett från Annie Lööf förstås – som gärna och ofta faller in i samma trall – kanske för att visa den Allianssamhörighet som man så gärna påtalar men som tycks krackelera på många områden.

Om man nu trodde att Moderaterna nått bottenrekordet på ”floskelbarometern” eller gör skäl för att symbolisera texten ”ja då så skarvar han som han vill, då räcker inte armarna till…….” så blev jag – inte direkt – överraskad när jag tog del av  Alliansfritt Sveriges utomordentliga avslöjande enligt följande citerat;

Nya bud från Kent Persson: Folk i fas 3 räknas inte som arbetslösa. Delgruppen heltidsstuderande arbetslösa stod för hela ökningen det senaste året och uppgick första kvartalet 2013 till 161 000 personer, motsvarande 3,2 procent av arbetskraften. Det betyder att arbetslösheten uppgick till 5,4 procent exklusive heltidsstuderande.

Men kära läsare det är inte bara Moderaterna som är duktiga på att skarva så armarna inte räcker till. Folkpartiledaren Jan Björklund och centerledaren Annie Lööf brukar understundom hävda att Socialdemokraterna vill höja bolagsskatten. Alliansen sänker bolagsskatten med 16 miljarder och Socialdemokraterna nöjer sig med att sänka densamme med 8.8 miljarder – hur man kan få en halverad sänkning till en höjning övergår mitt förstånd och säker också ditt. Men åter till Moderaterna för ett ögonblick. Reinfeldt brukar hävda att regeringen är på väg att nå miljömålen. Enligt Naturvårdsverket kommer bara två av 16 miljömål att uppnås. Sveriges Radios Ekoredaktion – ett public serviceorgan som inte ses med blida ögon av vissa moderater – kunde däremot i september avslöja att regeringen och Reinfeldt sin vana trogen ljugit om satsningar på miljö i höstbudgeten. Något annat mycket anmärkningsvärt – senast framförd av Annie Lööf (C) i partiledardebatten den 12 juni – ”En höjd restaurangmoms och fördubblad kostnad för att anställa unga slår undan benen för de som redan har svårt att få jobb.” det hon kallar Socialdemokratisk ”skattechock”. Att hon på ett flagrant sätt visar upp sina dåliga matematikkunskaper genom att ljuga istället – vilket hon ju inte är direkt obekant med sedan förhören i KU redan tidigare – borde hon ta erforderlig hjälp av någon annan som kan räkna – för jag vägrar tror att alla centerpartister är lika dålig som hon själv är.  Ett borttagande av halveringen av arbetsgivaravgiften för unga –  som  Socialdemokraterna föreslår på goda grunder – gör det inte i närheten av hennes påstående ”dubbelt så dyrt” att anställa ungdomar. Viktor Tullgren – Alliansfritt Sverige – genomförde ett räkneexempel som går att använda på vilken lönenivå som helst – jag citerar Tullgrens räkneexempel;

Om en arbetsgivare väljer att anställa en ungdom med en månadslön om 16 000 kr så betyder det att arbetsgivaravgiften idag blir 2 478 kronor. Kostnaden av anställningen blir därmed 18 478 kronor. Avskaffas halveringen av arbetsgivaravgiften för unga blir arbetsgivaravgiften för samma ungdom istället 5 027 kronor, viket gör att kostnaden att anställa ökar till 21 021 kronor. Detta är en ökning av anställningskostnaden med 13,8 procent. För att Annie Lööfs påstående om att anställningskostnaden dubblerats skulle vara sant, så skulle kostnaden ha behövt ökas med 100 procent, det vill säga från 18 478 kronor till 36 956 kronor.

Men låt mig gissa – i den kommande Almedalsveckan i början av juli – då kommer det stå 4 borgerliga ”storfiskare” där igen och arbeta upp sig till raseri i försvaret av de dummaste – eller rent ut sagt idiotiska – reformer som någonsin har hittats på i det här landet. Siffertrixandet kommer med all säkerhet tangera nya rekord ju närmare valet 2014 vi kommer.

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 13 juni, 2013

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2013/06/13/nar-storfiskaren-talar-om-racker-inte-armarna-till/