Hur man lurar väljarna!

Med ett schysst järnrör skulle Fredrik Reinfeldt slå hela världen med häpnad. Med var sitt schysst järnrör slog SD-topparna Erik Almqvist, Kent Ekeroth och Westling sannolikt en del av väljarkåren med häpnad – dock inte världen. Och de uttalanden som duon serverade partiledaren Jimmie Åkesson genom de inspelningar som Expressen tagit del av var knappast några kompispassningar. Hur han både ska kunna hålla ihop partiet och samtidigt inte få den nya ”nolltoleranslinjen” mot rasism att framstå som ett skämt kräver onekligen retorisk akrobatik och politisk fingertoppskänsla i den högre skolan. När Sverigedemokraterna lanserade sin kommunikationsplan var det med inspiration från Moderaternas omprofilering – en omprofilering som kostat många så mycket. Jimmie Åkesson ville en gång för alla tvätta bort stämpeln av partiet som ett gäng skinnskallar i kostym. Nya Moderaterna presenterade förslag på ord som borde och inte borde användas – ett sätt att signalera den nya profilen. Ord som skattesänkningar eller skattetryck ersattes med avdrag, a-kassa och sjukförsäkringen ersattes med bidrag, segregation och arbetslöshet med utanförskap och så vidare –  man talade hellre om undersköterskor än offentliganställda. Och som för att kröna de nya Moderaternas profilering valde man att stjäla klassiska Socialdemokratiska värdeord och slutligen kalla sig för ett ”arbetarparti”. Sverigedemokraternas kommunikationsplan var dock mer allmänt hållen – man valde inte att gå så långt som att kalla sig ett arbetarparti men man slog ändå in på den klassiska Socialdemokratin genom att använda sig av ord som folkhem med hänvisning till Per Albin Hanssons ambitioner – förövrigt något som Åkesson tycks vilja beskriva i en ännu inte utgiven bok. I kommunikationsplanen talades de också om vikten av att alltid uppträda korrekt och använda ett lämpligt språkbruk – sverigedemokraterna skulle vara trevliga och som folk är mest. Budskapet från Jimmie Åkesson var tydligt – den som inte ställde upp på nolltolerans mot rasism och kränkningar hade inte i Sverigedemokraterna att göra. Några exempel på ord och åsikter som skulle kunna leda till uteslutning gavs dock inte. Därför är det i praktiken först nu som kommunikationsplanen fylls med innehåll. Det är nu Jimmie Åkesson och resten av partistyrelsen sätter ribban för vad som kan accepteras och inte – en tidsmässig process. Från öppen svenskhet, massinvandring och svenskfientlighet till ”skäggbarn, klappturk och blatte”. Att ”hora” klassades som ett olämpligt ord kan vi dock ana genom en motion signerad Erik Almqvist och Mattias Karlsson. Jimmie Åkesson och Sverigedemokraternas problem är inte bara vad Erik Almqvist och Kent Ekeroth sagt. Ett annat problem är den ideologiskt mörka värld där ett av orden har sitt ursprung. Hora är enligt Svenska Akademiens ordlista ”starkt nedsättande” medan blatte ”kan uppfattas som bara nedsättande”. Babbe, som är bildat till babian – finns inte i ordböckerna men har förekommit i högerextrema och främlingsfientliga kretsar åtminstone sedan mitten av 90-talet. Och det är förstås just dessa associationer Jimmie Åkesson vill bli kvitt. Det råder inget tvivel om att Jimmie Åkesson är en skicklig retoriker och en god talare. Partiledarens argumentationsförmåga utgör säkerligen en stor del av förklaringen till det uppsving i opinionen som Sverigedemokraterna just nu upplever. Möjligen har han inspirerats av statsminister Fredrik Reinfeldts framtoning även här. Han talar om att Sverigedemokraterna vill ta ansvar och utgöra ett alternativ för många fler än partiets kärnväljare – Sverigedemokraterna skall vara hela folkets parti. Under den efterföljande presskonferensen – då Expressen avslöjade järnrörsligan – sade Jimmie Åkesson att förtroende var en nyckel till fortsatta framgångar för partiet. Det hade Erik Almqvist nu förbrukat.  Jimmie Åkesson har även på samma sätt kritiserat de övriga riksdagspartierna för att inte söka samarbete med Sverigedemokraterna. Om den dörren någonsin stått på glänt är den definitivt igenbommad nu. Så länge Kent Ekeroth sitter kvar vid riksdagens köttgrytor är alla möjligheter till samarbeten stängda. Jimmie Åkesson visar därmed att nolltoleransen i den nya kommunikationsplanen bara riktade sig mot vissa partiföreträdare samt partianslutna längre ned i hierarkin.

Att bli ertappad med att tala osanning är för en folkvald politiker lika förödande för trovärdigheten som att slänga ur sig kränkande glåpord. När man så blir ertappad och försöker med det klassiska citatet; orden är tagna ur ett sammanhang – då har man inte bara skapat en förtroendeklyfta mellan sig själv och väljaren utan också visat på ett medvetet sätt att egna ord och uttryck påvisar en åsikt som inte delas av gemene man eller kvinna. Almqvists motion där ordet ”hora” nämns som ett avskräckande exempel på svenskfientlighet förvandlas med ens till hyckleri – och Kent Ekeroth – som sitter i orubbat bo – kommer i sin roll som riksdagsledamot alltid att vara förknippad med järnrör och knuffar – ett retoriskt självmål för någon som säger sig vilja få stopp på gatuvåldet.

Ur ett historiskt perspektiv har inte moderaterna varit mindre ursäktliga genom sitt samröre med högerextremismen eller fascismen världen över. För att påminna läsarna kan nämnas det avståndstagande av Sydafrikanska ANC och i det sammanhanget också den rörelse som stödde den frihetsrörelse som verkade emot Apartheid. Apartheid var inget annat än en samlad rasistiskt och fascistisk ideologi som hade som sin främsta uppgift att hålla de svarta borta från makten i sitt eget land. Eller vad sägs om följande uttalande av en Moderat partiledare vid namn Gösta Bohman; ”De kan ju bo i plåtskjul och äta bananer.” Eller Carl Bildt för att nämna en fortfarande verksam minister som gjorde följande uppseendeväckande uttalande avseende solidaritetsrörelsen på 70-talet ”Det verkade som om Sydostasien låg öster om Stockholm, söder om Malmö låg södra Afrika och väster om Göteborg stötte man tämligen omgående på Centralamerika.”  Eller som ett moderat kommunalråd i Fredrik Reinfeldts Täby Henrik Westman tyckte vi skulle göra ”Lär av Djingis Khan, han byggde upp decentraliserade grupper och kommunikationer. Lär av Hitler, han upprättade nationell stolthet, och motorvägar, det är kommunikationer det. Han samlade nationen, även om det var i ett konstigt syfte.” Eller när Patrik Gyllenhammar (m), kommunalpolitiker från Gotland 1982 förklarade varför moderaterna inte ville skriva under på protesterna inför årsdagen av statskuppen i Chile – ”Chile är ingen diktatur, där förs snarast en moderat politik.” Riksdagsman Tage Adolfsson (m) förklarade i mars 1973 hur det kom sig att partiledaren Gösta Bohman året dessförinnan skrivit på en fempartiprotest mot USA:s så kallade julbombningar i Hanoi Vietnam genom följande uttalande: ”När namninsamlingen för Fred i Vietnam hetsades fram av radio och tv. De tre borgerliga partiledarna skrev på av tvång. I grunden tog alla avstånd från namnuppropet, men de vågade inte säga det offentligt. De orimliga känslostormar som tv hetsat fram för att 1300 människor olyckligtvis avlidit i Nordvietnam skulle kunna drabba partiledarna om de avstått från att skriva på namninsamlingen”. Eller varför inte upprepa vad Per Unkel (m) och Eu-parlamentariker ansåg om invandringen.  ”Idag söker sig många invandrare till Sverige, inte för att det är framtidslandet utan för att det är bidragslandet.” Sätter vi dessa uttryck i ett Sverigedemokratiskt perspektiv så är skillnaderna inte så stora – man kan säga att Moderaterna var föregångare i det avseendet. Det är därför lika mycket hyckleri när Reinfeldt nu tar avstånd från Sverigedemokraterna i ett tonläge som ondgör sig över att andra inte gör detsamma.

Ett faktum vi har att förhålla oss till är att Sverigedemokraterna tagit plats i riksdagen på demokratisk väg. Partiet består av en tämligen heterogen grupp där det endast är synen på invandringen som egentligen håller ihop dom. Att vi inte ska anpassa oss till deras världsbild – att  inte förstärka deras självbild av att alla avskyr oss och tvingar in Sverigedemokraterna i någon ”offerkofta” genom att alla andra ska trumma på med budskapet för livs-och bärkraftiga ideer – som vinner i längden tror jag är en felaktig väga att gå. Social nedrustning och viljan att hitta syndabockar är det som lyfter sådana partier till makten. Studier av statsvetare vid Göteborgs universitet visar att det handlar mest om grupper med låg social status – grupper som förlorat på de senaste decenniernas samhällsutveckling, med stigande ungdomsarbetslöshet, ökade inkomstklyftor och avfolkning av landsbygden – som väljer att rösta på Sverigedemokraterna. Mot bakgrund av den undersökningen lär Alliansen – men också tidigare Socialdemokratiska regeringar – ha ett stort ansvar för Sverigedemokraternas intåg i Riksdagen. Situationen accentueras av att Sverigedemokratiska väljare i de flesta avseenden tillhör majoritetsbefolkningen. För unga vita män, landsbygdsbor – där Sverigedemokrater har sitt största fäste – lågutbildade och förtidspensionärer finns det egentligen inga mobiliserade intressegrupper för och därmed heller ingen identitetspolitik. Högerns ambition att – genom politiska beslut – dela befolkningen i två delar ”närande och tärande” där den senare gruppen – enligt Göteborgs universitet – återfinns hos de flesta främlingsfientliga partier. För dessa väljare är nationalism och främlingsfientlighet knappast någon stark ideologisk drivkraft – den återfinns snarare hos partiledningarna som använder det som ett sätt att förklara samhällsutvecklingen. Snarare handlar det om en nostalgisk konservatism – en längtan tillbaka till en tid då idén om folkhemmet var levande och den egna gruppens status var högre. Den moralpanik som riktats mot partiet och dess väljare sedan valet är uppenbart kontraproduktiv – sådan självrättfärdig moralism kommer bara att befästa Sverigedemokraternas ställning som ”etablissemangskritiska sanningssägare”. Det kommer att krävas mycket av de etablerade partierna – främst vänsterpartierna – Socialdemokrater och Vänsterpartiet – att återupprätta förtroendet för vår välfärd som förmår skapa ekonomisk och social trygghet för alla – även för de bortglömda proteströstare som utgör Sverigedemokraternas viktigaste väljargrupper. Jag är rädd för att Allianspartierna inte klarar den färden med sin nyliberala inriktning – snarare kommer Sverigedemokraternas ställning att förstärkas så länge som de innehar makten.

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 11 juli, 2013

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2013/07/11/hur-man-lurar-valjarna/