Den ”blåbruna sörjan” eller ett djävulens förbund.


Högerns målsättningarAnvändandet av nyspråk är ett typiskt grepp som fascistregimer använder sig av. Särintressen är det nya blåbruna argumenten för att påvisa att – som ett exempel – försvarsutgifter ska ställas mot vård och skola, trots att vård och skola inte är statliga utgifter utan landstings och kommuners utgifter. Men med den logiken att allt ska ställas mot vård och skola, så kan man konstatera att jobbskatteavdrag med mera således och alltså direkt tagits från våra skolor och vårdinrättningar enligt Reinfeldt.  Särintressena blir till slut så många att det blir till en majoritet och tillsammans inser att det verkliga särintresset är Alliansens  riksdagsledamöter. Alliansen – ett djävulens förbund – där Kristdemokrater, Folkpartiet och slutligen ett Centerparti som håller på att förgöra sig själva – med Moderaterna vid styrspakarna som ihärdigt – dock utan att ha lyckats särskilt väl – ständigt upprepar sina väl inövade mantran om 200.000 nya arbetstillfällen eller att vi har Europas lägsta långtidsarbetslöshet. Funnes det ett splittrat-per-capita-mått i svensk politik skulle både Centern och särskilt Kristdemokraterna av i dag utklassa alla konkurrenter. Halveringstiden på de interna grupperingarna är – för att uttrycka det milt – väldigt imponerande. Moderata ungdomsförbundet har – liksom moderpartiet – kommit till insikten att ungdomsförbundet inte längre kan vara moderpartiets ideologiska vakthund varför det krävs en förnyelse. Så vad kan vi förvänta oss av den plantskolan? Historierevision måhända. Ett Centerparti som håller på att ta språnget från  en landsbygdsfolkrörelse och socialliberal politik till Stureplanscenterns nyliberalism – ett skifte som får Per Schlingmanns omgörning av Moderaterna att framstå som rätt halvhjärtat? Stureplanscentern har hutat åt partiets traditionalister ett flertal gånger. Som när Johan Hedin – Fredrick Federleys ersättare i riksdagen – i Svenska Dagbladet hyvlade av lantbruket med ett konstaterandet att det bara är bra att det gamla slås ut och ersätts av nytt. ”Var är förnyelsen av svenskt lantbruk? Var är de nya och hungriga och innovativa jordbruksföretagarna?” lät det då. Så arrogant och cyniskt som Hedin uttryckte sig skulle knappast ens den mest lantbruksavoge folkpartist ha tillåtit sig. Men i andra sammanhang låter det helt annorlunda. När ordföranden Annie Lööf var gäst hos LRF deklarerade hon att ”vår absolut viktigaste målgrupp är kärnväljarna.” Centerpartiets kärnväljare känner sig främmande för de åsikter hon och hennes gelikar representerar – men de nyliberala värderingarna väger tyngre än att enskilda centerpartistiska kärnväljare inte känner igen sig. Jan Björklund för Folkpartiet höll historielektion i Maramö där Annie Lööf hade hoppats på en Allians 2.0 men som snarare blev en Allians 0.0. Björklund berättade om 1976 och 1991 om hur borgerliga regeringskoalitioner spruckit om och om igen – på grund av dålig förberedelse och bristande samarbetsförmåga. Folkpartister har en rolig självbild. Nämner man tanken på att det finns för många borgerliga partier i Sverige framhåller de genast hur unikt folkpartiet är. Lite smartare än de andra. Sedan kan man räkna med att det kommer en oprovocerad snyting mot centerpartiet som en slutkläm. Under det fiaskobetonade Maramö-mötet ställde sig dock samtliga partiledare på rad med ett påklistrat leende för att betona att den bristande samarbetsförmågan som Björklunds historielektion förkunnade – nu var ett minne blott. Carl Bildts bevingade ord ”den rödgröna röran” har här fått en ny innebörd – en ”blåbrun sörja” där den bruna nyansen får bäras av både Moderaterna och Sverigedemokraterna.

ModeraterDen allt igenom dominerande politiska kraften i denna blåbruna sörja är dock Moderaterna – blockpolitikens försvarare – det parti som tjänat mest på Allianssamarbetet. Själv blir jag lite orolig över Jan Larsson uttalande – nybliven Socialdemokratisk partistrateg – som inte alls tycks vara emot blockpolitiken som ett sätt att gagna ett större väljarunderlag. De många spekulationerna om blockpolitikens död handlar i huvudsak om obalansen inom Alliansen där de tre småpartierna – Folkpartiet, men framför allt Centern och Kristdemokraterna – krymper ihop allt mer under de dominerande Moderaterna. Den nuvarande borgerliga alliansen har blivit ett moderat projekt. Det är den svenska motsvarigheten till ett ideal där ett tvåpartisystem följer väljarnas preferenser mellan A eller B. I denna mening är allianspolitik ett uttryck för ett konservativt ideal. Inom de konservativas led samsas högerpolitiker med kärnor av bondekonservativa och kristdemokratiskt värdekonservativa. Ett gemensamt ekonomiskt ideal är en begränsad offentlig sektor i ett lågskattesamhälle. Samt – för Moderaternas del – en ekonomisk syn som bygger på en stark tilltro på marknaden som ett urvalsinstrument för samhällsservice. För Folkpartiet finns inget väljareegenvärde i något tvåpartisystem – tvärtom har man uttryckt en direkt avog inställning till Moderaternas förslag att inregistrera Alliansen som ett parti. Liberaler förordar hellre proportionella val där partierna representeras i förhållande till sin andel av väljarkåren. En konsekvens är att det naturliga regeringsalternativet blir den koalition som enligt Folkpartiet ger bäst utdelning för liberala värden. Det förefaller inte som detta sammanfaller med Moderaternas inställning. Vare sig på riksnivå, länsnivå eller kommunnivå. För Moderaterna är detta ett bekymmer. Moderaterna har genom sin frammarsch bland väljarna kommit att dominera bland ickesocialistiska partier. Deras medvetna triangulering in mot mitten av vårt politiska spektrum som ”nya arbetarpartiet” ser jag dock som problematisk. Ett underliggande budskap i Alliansen är ju att allmänborgerliga väljare lika gärna kan rösta på Moderaterna direkt. Det klassiska beviset för detta är hur små partier i koalitioner tenderar att bli mindre för varje val – det största partiet blir än större. Ett andra problem är hegemoniaspekten. I korthet menas att där Moderaterna är största partiet så kräver väljarbasens aktivister att Moderaterna skall dominera – och att Moderaternas ledning skall anse sig ha mandat att dominera. Moderata gruppledare kämpar med att förklara för sina medlemmar varför det största partiet bland de borgerliga inte dominerar mera – samtidigt som de måste söka begränsa samarbetspartiernas möjligheter att profilera sig. Å sin sida får de mindre partierna söka förklara varför de inte bör ses som stödpartier för Moderaterna. Det tredje är att Moderaternas triangulerande mot mitten öppnar i väljarkåren för extrema högerpartier som Sverigedemokraterna. Alliansen var ett framgångsrikt koncept år 2006. Det utmynnade i en majoritetsregering. Alliansen år 2010 utmynnade i en minoritetsregering. Har Alliansen år 2014 egentligen en framtid? Nej – förlorar Alliansen regeringsmakten 2014 tror jag att Alliansen kommer att upplösas och den spekulation om blockpolitikens död kommer att bli en sanning till Moderaternas stora sorg.

alliansen-1De senaste sju årens brutala högerpolitik har i allt väsentligt handlat om att allt fler människor – främst ur arbetarklassen – både blir över på en privatiserad och superslimmad arbetsmarknad och samtidigt hamnar utanför när politiken i allt högre grad riktar in sig på lyckliga medelklass- och välbärgade familjer i storstäderna – samt har utgjort grunden till Sverigedemokraternas framgångar – och det är samma moderater som drivit på den utvecklingen som nu känner sig tvingade att anpassa sin politik till en växande invandrarfientlig opinion. Alla får betala för att ett fåtal i Alliansens Sverige skall känna sig utvalda – andra blir utförsäkrade.

Lämna en kommentar

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: