Moderat valtaktik går före sans och balans.

Jag tänker inte recensera Reinfeldts sommartal som han traditionellt höll i Gustafsberg inför en hoper trogna moderatfans som klappade i takt med varje kritisk salva som högerledaren levererade mot oppositionen. Som väntat kom det femte jobbskatteavdraget som ett brev på posten – och med hjälp av Sverigedemokraterna kommer skattesänkningen att kunna genomföras – vilket kommer att kosta ca 12 miljarder – detta i en tid när arbetslösheten börjar närma sig Bildtproportioner under 90-talet. Ytterligare en miljard till skattesänkningar – egentligen återställare och för att lyfta Göran Hägglund ur träsket – för pensionärerna. Allt som allt ca 16 miljarder i skattesänkningar. Samtidigt som vård, omsorg och skolan går på knäna, samtidigt som arbetslösheten bara stiger och stiger – men Reinfeldt pladdrar på och vill hävda att det skapar drivkrafter trots att de tidigare 4 jobbskatteavdragen inte gett några som helst resultat under de år de varit verksamma. Vem lurar vem Reinfeldt? Det här är inget annat än valtaktik – ett smutsigt sätt att blockera oppositionen. Det handlar om hur Reinfeldt skall kunna få gehör för sina triangulerande retoriska angrepp i valdebatten gentemot Socialdemokraterna. Samtidigt som Socialdemokraterna är kritiskt inställda till det – ännu ej föreslagna – jobbskatteavdraget säger man sig vilja behålla det. Det är inget annat än ett rent hyckleri och jag måste – även om det tar emot – ge Reinfeldt rätt när han vill hävda att Socialdemokraterna hycklar i frågan. Hur kan man någonsin hävda att Alliansen är oansvariga när man själva hycklar och tänker behålla det femte jobbskatteavdraget. Det här är svagt gjort av partiledningen. Vad det ytterst handlar om är att man inte vill oroa de mittenväljare som låter sin egen plånbok välja politiskt parti. Socialdemokraterna vågar inte stå upp för sina ideologiska grundvärderingar utan följer moderaterna som en trogen hund. Fegt och en synnerligen besvärande taktik – i synnerhet som det är endast 6% av väljarna som hellre vill ha jobbskatteavdrag istället för rejäla satsningar på välfärden. En Socialdemokrati som uppträder som ett herrelöst fartyg där besättningen på alla sätt försöker eliminera varandra i en kamp medan rorsman och Kapten ligger i hytten och sover – ovilliga att väckas – drömmande om ett Sverige med ett starkt och trovärdigt Socialdemokratiskt regeringsalternativ. Ryck upp er för bövelen.

Det handlar inte längre om att försvara människors behov av en väl utvecklad välfärd. Det handlar om taktik, valstrategi och lobbyister. Folket – som skall släpa sig till valurnorna – är bara en black om foten – ett för demokratin besvärande mellanspel. Fortsätt så och vi kommer att se en avtagande andel av väljare som orkar släpa sig till valurnorna i framtiden. Att Socialdemokraterna inte lyckas hålla sig mer än strax över 30% gränsen tror jag är ett resultat av att man inte vågar stå upp för sina ideologiska grundvärderingar i avsikt att inte störa den så viktiga medelklassväljaren – de som tror sig ha gjort ha gjort en klassresa alá Ulf Kristersson socialförsäkringsminister i den borgerliga trojkan –  i storstäderna – skattehöjningar har blivit tabu att nämna. Istället hoppas man att – som Göran Persson uttryckte det – låt dom koka sin egen soppa och därmed decimera marginalpartierna ännu mer. Vi ser det redan. Och på det sättet skall Socialdemokraterna vinna valet med stöd av både Vänstern och förhoppningsvis Miljöpartiet. Triangulering och smutskastning i en enda sörja där både höger och vänster klafsar runt och fullständigt bryter mot alla vedertagna regler i demokratins namn – och en stor andel av befolkningen hunsas med allehanda förnedrande politiska åtgärder. Man offrar den andelen för majoritetens plånböcker. Vad är en miljon väljare i ”utanförskap” jämfört med 3.5 miljoner i arbete? Att den andelen kan förlora sitt arbete också för att hamna i moderaternas arbetsmarknadspolitiska träsk tycks inte bekymra den andelen. Var är Socialdemokratins tidigare devis om ett samhälle där ingen lämnas utanför? Att högern vurmar för kapitalet är väl känt – trots lögnerna om att man nu istället ömkar för låg- och medelinkomstagare. Har aldrig hört Reinfeldt ”skalla” i sina tal om den grupp som jag brukar benämna Gulaschbaronerna – de som alltid röstat på högern. Allt sedan jag i slutet på 50-talet blev politiskt intresserad och aktiv har högern aldrig någonsin talat om annat än skattetryck som något förfärligt destruktivt – idag talar man inte i termer ”sänka skatter” man säger jobbskatteavdrag som just drivkrafter för att minimera arbetslösheten – för att arbetslösa skall ta sig i kragen och sluta slöa – för de som av arbete blivit söndertrasade i diverse sjukdomar av arbetsgivare som skiter i arbetsmiljön skall ta sig i kragen och sluta med sin ”hypokondri”. När högern talar om arbetslöshet – vilket man undviker i görligaste mån – eller alla de som blivit sjuka i samhället-  då är de deras fel och plötsligt har vi statsfinanser som är dåliga just på grund av dem. Tvärtom skall dessa grupper känna tacksamhet för en – näst intill obefintlig hjälp – obefintlig eftersom avsatta medel i statsbudgeten för dessa grupper oavkortat går till att sänka skatter för de som i egentlig mening inte behöver några sänkta skatter.

Det är detta som är den så kallade arbetslinjen. Vad det också skulle kunna kallas för är politisk grymhet. Alla ska arbeta vare sig de kan eller inte. Att det i realiteten finns människor som faktiskt är så sjuka att de inte kan arbeta är en verklighet som de borgerliga partierna lagstiftat bort. Vilket dock inte innebär att den upphört att existera.
I mitten av detta inferno sitter människor som borde få stöd och hjälp – istället för att sitta fast i ett borgerligt konstruerat moment 22 – där en myndighet riskerar bedöma dem som för friska – samtidigt som en annan bedömer dem som allt för sjuka.
Den borgerliga regeringen har genom sina politiska åtgärder brutaliserat vårt samhälle. Utanförskapet har inte brutits. Det har istället cementerats. Detta faktum för mig osökt in på Arbetsförmedlingen och dess skandalartade generaldirektör Angeles Bermudez-Svankvist.

Hennes ”klassresa” – som genomgående inneburit en stark kritik för hennes ledarstil oavsett var hon tjänstgjort. För sju år sedan var Angeles Bermudez-Svankvist förordnad att bli ny stadsdirektör i Södertälje. Hon var anställd som efterträdare till Håkan Sörman men efter ett uppror bland kommunens övriga chefer tvingades den politiska ledningen att sparka Bermudez-Svankvist innan hon ens hunnit börja sitt arbete. Men två år senare – 2008 – togs hon – inte oväntat – emot med öppna armar och blev utsedd av Reinfeldt som Arbetsförmedlingens Generaldirektör på oklara meriter. Hennes arbete inom Arbetsförmedlingen har kantats av diverse skandaler och uppenbara lögner som jag tidigare skrivit om. Trots detta har hon ständigt försvarats av både Reinfeldt och inte minst Hillevi Engström – arbetsmarknadsminister – som själv – enligt obekräftade källor – sitter lika löst som Bermudez-Svankvist nu gör. I veckan som varit uttryckte styrelsen för AF sitt missnöje och förklarade att de inte längre hade deras förtroende. Att anledningen skulle enbart vara på grund av en telefonräkning förnekar styrelsen. Det finns betydligt mycket mer än så även om hennes telefonräkning uppgår till fantastiska 311 000 kronor för samtal och surf som skattebetalarna får stå för. Vad det egentligen handlar om är hennes tidigare skandaler med olämpliga extraknäck, kompisrekryteringar och tvivelaktiga upphandlingar samt uppenbara lögner och förnekelser. Bermudez-Svankvist har länge varit en av regeringens trognaste valarbetare. Hon har tagit repliker på socialdemokratiska debattartiklar riktade till regeringen och försökt hävda att arbetslösheten i själva verket är 5%, och inte drygt 9%. Kan möjligen bero på mental störning vilket torde vara lätt att uppnå efter allt siffertrixande som moderaterna främst är duktiga på.  Fredrik Reinfeldt har lyft upp henne som personifieringen av moderaternas jobbpolitik och så sent som i april detta år uttalade Hillevi Engström sitt förtroende för henne. Det är därför det här är en mycket jobbigare sits för regeringen än bara en vanlig skandal på en myndighet avseende telefonräkningar. Sparkar regeringen styrelsen och låter Bermudez-Svankvist sitta kvar uppstår genast frågan om att tysta kritikerna för att rädda Generaldirektören. Sparkas hon – vilket inte är osannolikt – visar det på hur misslyckad rekryteringen varit – något som varit ett signum för Reinfeldt i andra sammanhang. Och sparkas Generaldirektören hur länge kan då hennes bundsförvant Hillevi Engström sitta kvar? Alldeles oavsett vad som kan antas hända är det inget annat än ett totalt misslyckande för hela regeringen och främst Moderaterna och deras arbetslinje. En politisk såpa under uppsegling – en såpa som har sällskap av flera – inte minst NUON-affären. Sen kan man ju i sammanhanget fråga sig om denne Generaldirektör gjort något annat om dagarna än att sitta och surfa på sin mobiltelefon. Enligt Svenska Dagbladet skall hon ha surfat för 15 000 om dagen – kanske man skall börja processen med att dra in hennes mobilabonnemang.

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 24 augusti, 2013

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2013/08/24/moderat-valtaktik-gar-fore-sans-och-balans/