Myter som till sist blev en sanning.

skolmodellernyJag såg med bedrövat intresse uppdrag gransknings reportage om det fria skolvalets alla avarter. Vad jag tyckte om Greger von Sivers nedvärderande uttalanden om elever som – enligt honom – inte passar in platsar inte i tryck. Men om jag säger att ingen normalbegåvad människa med sund inställning aldrig skulle uttrycka sig som han gjorde så har jag placerat honom där han hör hemma. Förövrigt anser jag det oviktigt att fördjupa mig ytterligare i denna persons uppfattningar – han är bara ett resultat av hela friskolesystemets alla avarter. Just nu är det lätt att säga ”vad var det jag sa”. Redan då Carl Bildt genomförde denna för omvärlden mest radikala förändring av den svenska skolan var jag negativ och insåg raskt det som nu uppdagats genom Uppdrag gransknings reportage. Statens skolverk – det formella namnet på den förvaltningsmyndighet för det offentliga skolväsendet som efterträdde den tidigare Skolöverstyrelsen 1991 hade att övervaka en skolreform som det inte fanns någon like till. Efter valet 2006 signalerade den nya Allians regeringen tidigt att man ville satsa på en förstärkt skolinspektion i en ny – oberoende myndighet. Skälen till de annonserade förändringarna var flera. Dels uttrycktes en oro över de svenska elevernas sjunkande resultat i internationella kunskapsmätningar – dels en oro över ökade variationer i kvalitet och resultat såväl inom som mellan kommuner och skolor. Det ansågs vara viktigt att ytterligare förstärka och skärpa den statliga kontrollen och separera den från Skolverket. 2008 startade den nya inspektionsmyndigheten Statens skolinspektion 16 år efter det man genomförde det fria skolvalet. Nu kan man tycka att varför upprättade man inte denna myndighet före det man genomförde den mest unika radikalisering av den svenska skolan som har få motsvarigheter världen över. Inte ens Margaret Thatcher – med sin vurm för avregleringar – kom på tanken att radikalisera skolan på det sätt man gjorde under Bildt-regeringen.

Stödet för den offentliga sektorns dominans började tidigt sjunka hos svenskarna. Missnöjet med en ineffektiv offentlig sektor tog sina första uttryck vid den borgerliga valsegern 1976, men det var först under det nästkommande decenniet som utvecklingen tog fart med stor hjälp av nyliberala organisationer där dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) tillsammans med moderata samlingspartiet var tongivande. Frågan väcktes om det är rimligt att staten ska styra så mycket i våra liv. Valfrihet blev ett politiskt slagord som gick hem hos befolkningen. Maktutredningen 1990 noterade att många som kom i kontakt med den offentliga sektorn kände ”tyst vanmakt” och att ”områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ”. Under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar genomfördes de följande åren en rad valfrihets reformer som en följd av maktutredningen – kommunallagen ändrades så att privata företag kunde utföra äldreomsorg, företag tilläts att driva dagis med vinstsyfte, friskolereformen öppnade för konkurrens inom skolan och husläkarreformen innebar att invånarna kunde välja läkare. Regeringen Reinfeldt har under de senaste åren överfört ”skolpengsmodellen” i barnomsorg och hemtjänst, och vill införa Lagen om valfrihet (LOV) i alla Sveriges kommuner. Samtliga dessa reformer har genomförts utan några egentliga konsekvensanalyser eller baserade på vetenskapliga studier. Reformerna har inte blivit den mirakelmedicin som främst högerdebattörer förespråkat.

Vinster inom vårdsektorn är ett laddat ämne. Vinster i skolorna är om möjligt ännu mer laddat. Ingen idag har kunnat ge ett trovärdigt svar på varför våra barn skall hanteras som en vara för att öka vinsterna för riskkapitalägare. All vård och omsorg samt skolan borde stå utanför en sådan debatt. Det fria skolvalet har fått allvarliga konsekvenser – priset har blivit för högt. Och det är våra barn som kommer att få betala priset.

Sossarnas felNär Björklund som ytterst ansvarig för skol- och utbildning säger att han är – på ren svenska – förbannad och besviken vad menar han då? Är han förbannad för att friskolorna inte följer lagen? Den är ju kristallklar! Ändå detta till trots ökar segregering i de svenska skolorna. På ett olagligt sätt uppenbarligen. Han har ju dessutom krattat manegen för dessa olagligheter. Ett av högerns påståenden är att förekomsten av de fristående skolorna och möjligheten att välja skola skulle ha gjort att segregeringen minskar. Det stämmer inte alls. Den svenska skolan har blivit mer segregerad – både etniskt och socialt – mer uppdelad än tidigare. Det hävdas också att den ökade konkurrensen på skolmarknaden skulle leda till en högre kvalitet i hela skolväsendet och därmed ge alla elever bättre kunskaper. Flera undersökningar av elevernas kunskaper visar tvärtom att de har försämrats och att den ökade segregeringen och utsorteringen är en orsak till det. Vissa av de mer desperata friskolefundamentalisterna påstår då att om inte de fristående skolorna hade funnits skulle resultaten ha blivit ännu sämre och hänvisar till att eleverna i fristående skolor har jättebra betyg. Höga betyg är bra för att marknadsföra skolan – en björntjänst som drabbar våra barn men förbättrar det ekonomiska resultatet.

Nu står riskkapitalfundamentalisterna, Alliansen, Friskoleförbundet – som ständigt avfärdat all kritik som myter, med byxorna nerdragna till hälarna när Greger Von Sivers får utgöra sinnebilden på en misslyckad skolreform. Han är inte den enda som skall skämmas. Ett gott råd till en ny regering avskaffa riskkapitalisternas samröre med den svenska skolan helt. De har inget där att göra. Därefter ta lärdom av de länder som har höga resultat i skolorna – åren från friskolereformens genomförande till dagens datum är förlorade år för våra barn. Se till att framtidens barn inte råkar lika illa ut i en borgerlig experimentverkstad.

Moderaterna tycker att LO bedriver en cynisk kampanj.

ArbetsolyckorModeraterna skryter om hur arbetsplatsolyckorna sjunkit under deras snart två mandatperioder. Det är sant! Arbetsplatsrelaterade olyckor med dödlig utgång har sjunkit – dock knappast relaterat till enbart från 2006. Allt sedan 1998 och fram till 2007 var dödsolyckorna marginellt avtagande. 2007 ökade dödsolyckorna markant till hela 75 för att åren därefter sjunka till allt mellan 75 till för 2012 med 45 olyckor med dödlig utgång. Låt mig därvid hävda att varje dödsfall som kan relateras till en arbetsplatsolycka är ett dödsfall för mycket och en nollvision borde vara ett mål – inte att jämföra hur dödsfallen tenderar att öka respektive minska beroende på vilken regering som vid vart tillfälle styr landet. Sådana påståenden för att visa på något som varit ett faktum under en följd av år tenderar bli ren och skär valpropaganda. Att arbetsplatsrelaterade olyckor sjunker har också en förklaring – en förklaring som man gärna utesluter. Vi har idag 8% arbetslöshet – det är därför inte heller konstigt att arbetsplatsolyckorna blir mindre än om vi haft det omvända förhållandet. Men trots detta faktum ökar arbetsplatsolyckorna där sjukskrivning blir en följd. Den förklaringen kan till stor del härledas till den andel ungdomar som får sitt första arbete samt bemanningsföretagens underlåtenhet att informera om risker på arbetsplatserna. De arbetsgivare som anlitar bemanningsföretagen för att klara olika toppar i entreprenaden anser – med all rätt – att det ytterst är den som har ett mellan arbetsgivare och arbetstagare giltigt anställningsavtal som också har skyldigheten att informera om risker på arbetsplatsen samt tillse att erforderlig skyddsutrustning finns tillgänglig. Mellan 2009 och 2012 har arbetsplatsolyckor med registrerad sjukfrånvaro ökat med nästan 4300 i hela landet.  Statistiken visar dessutom att arbetsplatsolyckor oftare drabbar entreprenörer än företaget som äger anläggningen. Så var även fallet när två anställda dog i samband med att de skulle tömma en cistern på tjärslam på SSAB i Luleå för en tid sedan.

Smörgåsbord-för-arbetsgivareBättre konjunktur desto fler arbetsplatsolyckor och vice versa. Mot detta talar således den ökande trend av olyckor som innebär sjukfrånvaro. Därför skall man inte hos moderaterna slå sig för bröstet allt för mycket. Men är det då regeringens fel att arbetsplatsolyckorna ökar? Både ja och nej. Givetvis kan inte regeringen lastas för olyckor som sker av underlåtenhet att följa lagstiftningen. Att arbetstagaren negligerar riskerna eller att arbetsgivaren underlåter att förebygga olyckor på arbetsplatsen är inte regeringens fel. Däremot är det regeringens fel att allt mindre satsas på arbetsmiljön. Att skära ned i Arbetsmiljöverkets budget med 20% får konsekvenser – en sådan konsekvens  är att mellan 2006 och 2011 minskade antalet arbetsmiljöinspektörer från 389 till 251. Eller att lägga ner en bevisligen bra och i sammanhanget unikt samlad forskning av arbetsmiljön får naturligtvis också konsekvenser. Forskning och erfarenhet har visat att de flesta olyckor beror på dålig kommunikation – det finns således all anledning att öka informationsflödet istället för att minska det eller som Alliansen gjort – avsluta det helt. Fortfarande har jag inte fått några tillfredsställande svar varför man lade ner Arbetslivsinstitutet och lät ett antal andra aktörer agera huvudmän för den samlade forskning som Arbetslivsinstitutet bedrev. Vi kommer nog sanningen närmast när jag vill hävda att det var av ideologiska skäl som man lade ner myndigheten. Nu när det riktas kritik mot regeringen då anser man att det bedrivs ”negative campaigning”  och avfärdar all annan sakkunskap som orättfärdig. Att LO med flera fackliga organisationer är djup oroade över de arbetsplatsolyckor som sker är en obefogad oro – dödsolyckorna är i avtagande och därmed kan vi stilla oss – Alliansen gör rätt och alla andra gör fel.

LO och döden på arbetsplatsenNär opposition och media söker svar från arbetsmarknadsdepartementets chef Elisabeth Svantesson väljer hon – i likhet med sin egen chef – att vara tyst. Frågan är vad kommer regeringen att göra för att uppnå en nollvision vad avser dödsolyckor på arbetsplatserna. Frågan är – som bekant – inte oberättigad fast vissa moderata riksdagsledamöter anser att det är cyniskt att ställa sådana frågor till en minister som skall vara ytterst ansvarig. Jag drar mig också i sammanhanget till minnes en interpellationsdebatt i riksdagen där dåvarande arbetsmarknadsminister Hillevi Engström fick frågan varför man lade ner Arbetslivsinstitutet.  Att ingen skall behöva förolyckas på sitt arbete inledde hon med – och där höll jag med henne – men sedan utvecklade hon anförandet med att hon bestämt avfärdar kritiken mot nedläggningen av Arbetslivsinstitutet med att det faktiskt inte var hon som gjorde det utan den tidigare arbetsmarknadsministern Littorin. Svaret överraskade mig då jag uppfattade att hennes svar att enskilda ministrar inom den moderata riksdagsgruppen inte behöver ta ansvar för sitt partis egna politiska åtgärder – vi har sett sådana tendenser tidigare fast då rörde det i och för sig om ett annat parti – dock en koalitionspartner som envist hävdar att samarbetet är utmärkt inom Alliansen – när Reinfeldt skyllde NUON-affären på dåvarande Centerledaren Maud Olofsson.  Fler exempel finns men jag tror det räcker som det är.

Moderata arbetarpartietSvensk arbetsmarknad behöver inte fler fasansfulla öden som drabbar hela familjer när unga människor som just tagit sina första steg in på arbetsmarknaden förolyckas eller invalidiseras. Enligt EU-kommissionen behövs insatser både på europeisk och på nationell nivå. Den nya strategin syftade bland annat till att minska arbetsplatsolyckorna med 25 procent fram till år 2012. Dessutom anser kommissionen att det behövs bättre verktyg för att identifiera och förebygga nya risker i arbetslivet. Där har Alliansen misslyckats kapitalt. Regeringen har tydligt nedprioriterat arbetsmiljön genom att lägga ned Arbetslivsinstitutet och därmed viktig arbetsmiljöforskning samtidigt som man minskat resurserna till Arbetsmiljöverkets inspektioner till förmån för skattesänkningar. Den väg som Alliansen vandrar är en felaktig väg. I alla andra sammanhang betonas vikten av forskning som ett sätt att skaffa sig ett bra underlag för beslut i olika frågor – dock inte vad avser Alliansens miljöarbete. Alliansens arbetsmiljöarbete är endast en fråga om kostnader – det huvudsakliga är att lösgöra pengar för skattesänkningar och arbetsmiljöarbetet får bedrivas av andra så gott det går. Det är bara att konstatera att Moderaternas bästa gren är definitivt inte arbetsmarknadspolitik – arbetarparti till trots. Den nya loggan man stolt visar upp visar bara på motsatser. Jag skulle uppriktigt sagt skämmas om jag vore moderat och ställde mig bakom den loggan.

Gud va bra han är!!!!

reinfeldt dikterarDen sist lidna moderatstämman i Norrköping tycks ha varit en enda lång orgasm för deltagarna. Visst är det positivt med engagerade supportrar men när engagemanget övergår i ett rent rosenrött skimmer där kärleken till sin ledare övergår allt normalt förstånd – ja – då blir uppvaktningen något av ett sekteristiskt beteende där ledaren står närmare gud i himlen än talarstolen på scenen där han hetsar sina supportrar till stordåd och i samma veva öser – i hätska ordalag – en svärm av kritiska omdömen om sina motståndare. Alla himlar med ögonen och sväljer allt vad ledaren säger och hyllningarna på sociala medier tar sig närmast groteska uttryck. ”Gud va bra han är” Nattväktarstatens riddareVisst går det att leva även om man avskaffar pensioner, a-kassa, socialbidrag, sjukersättning med mera. Folk kommer då bli tillräckligt desperata så att de arbetar för praktiskt taget ingenting – överlevnadsinstinkten – den mänskliga drivkraften tar vid. Vad fan – i Thailand har du ingen pension – såvitt du inte ingår i statens sold, eller Filippinerna – ännu värre, där får barnen lära sig i tidig ålder vad ansvar, tiggeri och arbete innebär.  Det är ”arbetslinjen” det, man sänker förutsättningarna eller tar bort dom helt för som Reinfeldt  sa ”Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor”. Vi i Sverige skall inte klaga – man kan köpa nudlar för 2,50 paketet – äter man fem paket om dagen kostar det 12,50 – totalt borde det kosta ca 375 kronor i månaden. De lägsta hyrorna – i de fåtal hyresrätter som finns kvar – ligger på kanske 2000 kronor i månaden för något litet garderobsliknade krypin. Folk skulle kunna leva på en månadslön på 2400 kronor och därmed få 25 kronor extra att spara för framtiden – ekonomisk buffert. I nattväktarstaten kommer det givetvis erbjudas enklare och betydligt mindre bostäder utan el och rinnande vatten – så skulle man kunna sänka lönerna med ytterligare en tusenlapp. Då kommer alla kunna arbeta inom RUT-avdragets sold som piga, betjänt, skoputsare eller dryckjomsblandare åt Gulaschbaronerna. Överdriver jag nu? Visst gör jag det – men inte mindre eller lika mycket som alla de som – i ett hängivet beteende som närmast kan liknas vid en total affektion eller befinner sig i trans nästa tungomålstalande – som ser sin ledare som en gud. Ve den som kritiserar eller vanvördigt ohelgar den borne ledaren – hans/hennes möjligheter till karriär inom partiet blir synnerligen begränsad. Att man fuskar med TV-licenser eller begår andra etiskt eller moraliskt tveksamma handlingar spelar ingen roll så länge lojaliteten emot ledaren är fortsatt stark. 

reinfeldt_18652111Men jag antar att Reinfeldt gillar dessa hängivna supportrar som i egentlig mening är de som aldrig skulle kritisera eller överhuvudtaget anamma en avvikande åsikt. Någon som beskriver detta på ett utmärkt sätt är den förre riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson i hennes bok ”Knapptryckarkompaniet” den nakna sanningen om den svenska demokratin. Huvudbudskapet är ”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat”. Det är ledarens och hans närmaste – de som kallas partieliten – som bestämmer – alla andra har att följa direktiven utlysta av partieliten. Har man då en uppfattning som lyder i enlighet med följande ”Ynkliga människor som faller offer för sjukdomsliknande tillstånd som arbetslöshet cancer eller helt enkelt otur borde ta sig i kragen och använda lite sund vilja.” En uppfattning som Reinfeldt delar när man tar del av hans illustra författarskap i boken ”det sovande folket” där han kränker en hel nation med sina kvasivetenskapliga åsikter.  Men visst finns det kritiker! Kritikerna utom partiet finns det gott om – men de finns även inom partiet. Många moderater börjar undra vart partiet är på väg – en undran som jag delar. 

Sjuka skall prissättas av Moderaterna!

Moderata arbetarpartietDet Holländska undret som får borgerligheten att himla med ögonen och skina ikapp med solen – hur bra är det egentligen? När socialförsäkringsutredningen i Sverige har att ta ställning till om arbetsmarknadens parter kan ta över sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har arbetsgivarna i Nederländerna tagit över ansvaret vid sjukdom i två ibland upp till tre år. Ingenting är sig längre riktigt likt i samförståndslösningarnas Holland. Den gamla samordningen mellan fack, arbetsgivare och regering må finnas kvar som en tynande del i den holländska folksjälen. Men som praktisk politik är den eran över. 2002 kastades de sociala parterna – fack och arbetsgivare – ut ur styrelser och andra politiska samarbetsorgan på arbetsmarknaden. Två år senare förlängdes sjuklöneperioden till 104 veckor med möjlighet till ytterligare ett år om inte arbetsgivarna  ”gjort allt som står i deras makt för att göra återgång i arbete möjlig”. Den nya modellen innebar en privatisering av den Nederländska sjukförsäkringen för anställda genom att arbetsgivarna återförsäkrat sig hos privata försäkringsbolag. Det är den modellen Moderaterna går igång på.

Smörgåsbord-för-arbetsgivareHur ser det ut rent praktiskt för Holländska medborgare? Du väljer själv ett försäkringsbolag för din sjukförsäkring – försäkringsgivarna får inte neka dig teckna en försäkring oberoende av din sjukbild, ålder eller etniskt ursprung. Försäkringsbolaget träffar i sin tur avtal med privata vårdproducenter, enskilda läkare och vårdinrättningar men du har också rätt att välja vårdgivare vid sidan av dessa. Alla medborgare måste teckna en grundförsäkring men du kan därutöver välja bland olika tilläggsförsäkringar. Alla medborgare är tvingade teckna en så kallad grundförsäkring vari ingår ett så kallat basutbud. Basutbudet fastställs av staten och i den ingår primärvård, specialiserad vård, psykiatri, akutvård, medicinska hjälpmedel, mödravård, tandvård (upp till 22 år). Även viss paramedicinsk vård ingår i basförsäkringen.  Utöver det kan man teckna tillägg till sin grundförsäkring såsom sjukgymnastik, logopedi och dietistråd.  Utöver val av försäkrare kan medborgare i Nederländerna välja nivån på premien, vilken typ av försäkringsbrev de önskar (vård eller ersättning för utgifter), vårdgivare och självrisknivå, från € 150 (1.312 SEK)  (€ 103 för kroniskt sjuka) upp till € 500 (4.360 SEK). De kan även välja att teckna tilläggsförsäkringar för vård som inte inkluderas i baspaketet, vilket under 2008 hela 92 procent av befolkningen gjort. De vanligaste tilläggen är ofta sjukgymnastik, tandvård, glasögon/linser och alternativmedicin.

Holland och deras modell med privata sjukförsäkringar som omfattar alla – förvaltas av privata bolag – men bekostas via offentliga – medel lyfts ofta fram av främst Moderater som ett intressant exempel för Sverige att titta på. Ulf Kristersson – moderat socialförsäkringsminister – gemensamt med Gunnar Axen (M) lyfter ofta fram den holländska modellen med en stor valfrihet enligt följande argument;

Att du får kvalitetskonkurrens där patienten eller försäkringstagaren väljer var man vill ha sin sjukförsäkring samtidigt som det i grunden är en fortsatt solidarisk finansiering av sjukförsäkringen.

Det solidariska är att alla får basvården – här görs ingen skillnad mellan människor – men därefter slutar det. Kritiska röster menar att valfriheten med det här systemet inte stämmer. Det är svårt att välja mellan olika försäkringsbolag eftersom det är omöjligt att jämföra villkor och priser då de inte presenteras på ett jämförbart sätt. I Sverige kan vi jämföra valfriheten med att teckna telefoni abonnemang – var och en som försökt inser snart det omöjliga i att hitta rätt i den djungeln.  Till de negativa effekterna hör risken för medicinska kontroller vid nyanställningar – även om de är förbjudna i lag. Tillfälliga anställningar och inhyrning av personal från bemanningsföretag har därvid ökat – i synnerhet bland små och medelstora företag. Premierna – som kan bestå av som lägst cirka 1200 kronor var månad och som dras på lönen – växer med de tillägg du väljer utöver basutbudet. Den som är sjuk får ofta betala en högre premie och med ett minskat vårdbehov kan man således välja ett mindre försäkringspaket och få lägre kostnader.

images (70)När moderata debattörer i Sverige pekar mot Holland verkar det främst vara blandningen av privat och offentligt som lockar. Systemet medger också en successiv avveckling av statens inblandning i sjukförsäkringen.  Idag skulle det vara politiskt självmord att överföra sjukförsäkringen på arbetsgivare och de fackliga organisationerna. Sverige är inte Holland i det avseendet. Det var just mixen av privat och offentlig som gjorde det möjligt att genomföra detta i Holland. I Sverige har vi en annan tradition. Ett annat uppmärksammat problem – som kan liknas vid ”vårdval Stockholm” där det sker mer av överbehandling, att läkarna skriver ut extra antibiotika eller kallar patienterna till ytterligare besök. Tidigare fick de en fast summa per patient oavsett hur ofta patienten kom, nu får de pengar när de vårdar ”mer”. Det har i Holland skett ett skifte i vårdens prioriteringar. Mycket ägnas åt småsaker som att åtgärda åderbråck till exempel. Sjukhusen vill ha de här enklare ingreppen eftersom de tjänar mer pengar på dem. Resultatet kommer bli att vi ser större skillnader i vård mellan olika patienter och patientgrupper. Utöver det kan man tänka sig att det som ingår i en grundförsäkring enkelt kan flyttas över till en tilläggsförsäkring för att stabilisera statens finanser. Johnny Munkhammar, (M) pläderar varmt för den Holländska modellen genom följande uttalande;

Det smarta i Holland är att man kombinerat marknadens drivkrafter, som valfrihet och konkurrens, med rättvisa, som att den täcker hela befolkningen och att avgifterna utjämnas för dem som inte kan betala. Idag har de en centralisering av prissättningen, men för att få en bättre prispress och effektivitet skulle det krävas en fri prissättning. Modellen är mycket intressant för Sverige.

Enligt Moderaterna skall de sjuka prissättas, inkomst skall vara avgörande för huruvida du har möjligheter att teckna tilläggsförsäkringar med därvid ökad premiebetalning. Jag uppmanar – främst Tomas Eneroth (S) som själv sitter i socialförsäkringsutskottet – att lägga ner tramset med privata sjukförsäkringar. Det mest basala i vår välfärd skall inte styras av privata försäkringsbolag med därtill ytterligare klassförändringar i samhället. Vård, skola och omsorg skall handhas av staten inte försäkringsbolag eller riskkapitalbolag. Den holländska modellen är för extrem för svenska förhållanden.

När rumpan är bar…….

skämtteckning21När det opinionsmässigt går allt sämre för Alliansen har man inte längre råd med sanningen. Då försöker man hitta olika möjligheter att förklara för väljarna att verkligheten inte alls ser så dålig ut som oppositionen ger uttryck för – tvärtom man försöker inbilla väljarna att Sverige är ett bättre land idag att leva i än det var 2006. För vem och vilka? Nu senast  är det Kent Persson som tidstypiskt gör det på Instagram där han försöker minimera ungdomsarbetslösheten. I stället för att säga att arbetslösheten bland unga är över 20 % beskrev Moderaternas partisekreterare Kent Persson ungdomsarbetslösheten som att 92 % av landets unga jobbar eller studerar. Det ger en verklig arbetslöshet på bara 8 %. Låt mig bringa lite reda i allt detta siffertrixande som Moderaterna gör sig skyldigt till. Inför valet 2006 står att läsa följande i Alliansens valmanifest;

Gruppen heltidsstuderande som samtidigt sökt arbete uppgick till 90 000 personer. Många av dem studerar i huvudsak därför att de inte kan hitta ett arbete. I internationell statistik räknas de som arbetslösa.

SiffertrixandeDå Sverige hade en socialdemokratisk regering – räknades studenter inte som arbetslösa. Högern ansåg då att det var ett bevis på att Göran Persson efter ett långt maktinnehav hade misslyckats med jobben och därför försökte dölja unga arbetslösa i statistiken. Då ansåg man att studenter som var inskrivna på Arbetsförmedlingarna skulle ingå i arbetslöshetsstatistiken – helt i enlighet med hur man räknar arbetslösheten inom EU. I augusti var ungdomsarbetslösheten – alla de under 25 år – enligt EUROSTAT 23,6 % säsongsrensad statistik. I avsikt att försköna statistiken – kanske för att minska angelägenheten att sätta in ordentliga resurser – använder man sig nu av samma taktik som man kritiserade Göran Persson för. Moderaterna använder sig av ett flexibelt sätt att ange arbetslösheten för de unga allt utifrån hur det passar bäst. Med Moderaternas sätt att ange arbetslösheten överhuvudtaget skall de som ingår i Arbetsförmedlingens garantiprogram räknas som studerande och inte ingå i arbetslöshetsstatistiken. 35 000 i Fas3 utgår således ur arbetslöshetsstatistiken enligt Moderaternas sätt att räkna. 

Att man är försiktig med att ange arbetslösheten i andra siffror än i absoluta tal är ett sätt att försköna verkligheten. I augusti 2013 var arbetslösheten enligt EUROSTAT 8%. I september 2006 var den 6,7%. Arbetslösheten sjönk stadigt till sin lägsta notering april 2008 till 5.6% till stor del beroende på en pågående högkonjunktur. Därefter sköt den i höjden på grund av finanskrisen som drabbade oss främst genom minskad export och nådde sin högsta punkt i april 2010 med 9,3%. Finanskrisen stabiliserades och exporten ökade över normalindex därefter – men trots det har arbetslösheten parkerat sig på dagens 8% och stigande. Huruvida Alliansens jobbskatteavdrag haft en positiv eller dämpande effekt på arbetslösheten är mycket tveksamt. Roger Mörtvik på TCO skriver följande på bloggen utredarna;

Många tycks tro att det finns ett akademiskt, vetenskapligt stöd för att jobbskatteavdraget har skapat runt 100 000 nya jobb. Så är inte fallet. Det finns ingen vetenskaplig studie som visar att det har haft den effekten, eller ens någon effekt. Helt enkelt för att det inte går att visa annat än som antaganden. Det finns teorier, modellskattningar och utländsk empiri som visar att det kan ha effekt. Det finansdepartementet har gjort är att utgå ifrån vad som är förväntade effekter av jobbskatteavdrag lagt in det i en modell som utgår från vad som har hänt på arbetsmarknaden. Sen har man ”konstaterat” att de jobb som skapats har gjort det genom jobbskatteavdragen, helt enkelt för att modellen utgår ifrån att så borde vara fallet, inte för att studien visar att så är fallet.  Regeringen skriver i sin egen rapport (sid 36) Modellskattningarna är dock inte signifikanta, vilket medför att resultaten måste tolkas med stor försiktighet”. Någon sådan försiktighet gick inte att spåra under seminariet eller i regeringens tolkning av rapporten.

images (38)IFAU konstaterat i en rapport att ”vår slutsats efter en omfattande analys är att resultaten inte på ett trovärdigt sätt kan tolkas som effekter av jobbskatteavdraget”. Slutsatsen är att det inte finns något stöd för vilken effekt jobbskatteavdragen har för sysselsättningen. Det finns indicier, men tio studier som bara ger indicier och inte är signifikanta bildar inte en stor signifikant studie tillsammans. Mot bakgrund av detta brukar man istället och ofta påtala att man har lyckats sysselsätta 200 000 fler i arbete sedan 2006. Även den siffran är diskutabel då den nedgång av arbetslösheten som skedde under Socialdemokraternas sista tid vid regeringsmakten fortsatte under hela 2007 och en stod del av 2008. Det vore således oärligt att tillskriva sig den sysselsättningsökningen som var en följd av högkonjunkturen snarare än effekterna av jobbskatteavdraget som infördes vid årsskiftet 2006/2007. Att man därutöver använder sig av absoluta tal är en avvikelse från vad som är allmänt förekommande – nämligen som andel av arbetskraften. Att bortse från befolkningsökningen under samma tid visar bara på att Moderaterna exkluderar nära 400 000 människor i landet som är den befolkningsökning som skett under samma tid som man beräknar att dessa 200 000 nya jobb skapats. Förvisso inget ovanligt när man ville försköna arbetslösheten genom att bara inkludera ”medelålders svenskar mitt i livet”.

Något som ändå gör mig glad – men bestört – är att man nu så smått börjat inse från oppositionen hur man lurat svenska löntagare på jobbskatteavdragen. Jämför man hur socialförsäkringspremierna utvecklats under Alliansens tid inser man snabbt hur grundlurade svenska löntagare blir på den andel av socialförsäkringarna som man avsatt för olika försäkringslösningar finansierat jobbskatteavdragen.

socialförsäkringspremier0612

Notera att sjukförsäkringsavgiften, arbetsmarknadsavgiften samt arbetsskadeavgiften har i vissa fall halverats under Alliansens regeringsinnehav.  Den allmänna löneavgiften går rätt in i statens kassakista och avsikten med den allmänna löneavgiften tillkom ursprungligen för att finansiera vår andel av EU- kostnaden. Här har det skett en omfördelning från sjukförsäkringsavgiften – 3.62%, arbetsmarknadsavgift – 1.54%samt arbetsskadeavgift med – 0.38% till den allmänna löneavgiften. Låt mig tillägga att arbetsmarknadsavgiften är en socialavgiftslag delad i två lagstiftningar. Arbetsmarknadsavgiften skall enligt dessa lagstiftningar finansiera arbetslöshetsförsäkringen, aktivitetsstödet, kostnader för lönegarantin samt statliga ålderspensionsavgifter enligt lagen (1998:676) om statlig ålderspensionsavgift som betalas på ersättningarna ovan. Systemet med arbetsmarknadsavgiften infördes genom de förändringar som genomfördes efter förslag av den så kallade ARBOM-utredningen (SOU 1996:150). Tanken var att kostnaderna för arbetslöshetsförsäkringen och den övriga arbetsmarknadspolitiken inte skulle belasta statsbudgeten. Så lurar Anders Borg dig – så lurar man alla löntagare med sina jobbskatteavdrag.

cropped-solroslogoJag vill gärna göra mina läsare uppmärksamma på Solrosuppropets årliga kalender för vanligt folk som Alliansen ofta brukar tala om och som fått det så mycket bättre. Deras vanliga folk är förmodligen inte detsamma som Solrosuppropet menar är också vanligt folk. Solrosuppropets årliga kalendrar är mycket uppskattade och överskottet går till Solrosuppropets olika engagemang för alla de alldeles vanliga människor som råkat illa ut med Alliansens åtgärder. Här kan du närmare ta del av hur du kan gå tillväga för att skaffa dig årets kalender.

VälfärdsmanifestationenSist vill jag uppmana alla som ännu inte skrivit på Välfärdsmanifestationens namninsamling att göra detta. Ditt namn kan betyda en förändring. Du finner dessutom de värdegrunder VM står för i sin budkavle här.

Är Reinfeldt evolutionens yttersta skapelse?

Reinfeldt landsfaderNej – det är det väl ingen som riktigt tror på – möjligen med undantag av vissa troget partilojala moderater – ingen nämnd ingen glömd. Under den sist lidna helgen avslutade Moderaterna sin partistämma i Norrköping – en gammal arbetarstad som fick stå som symbol för partiets triangulering från – i argumenten – konservativt parti till ett numer arbetarparti – ungefär som att hävda att numer går solen upp i väst och ned i öst. Vi som växte upp efter kriget med Tage Erlander och allt som oftast följde debatterna i riksdagen mellan Socialdemokrater och dåvarande högerpartiet har svårt att visualisera Moderaternas plötsliga piruett idag. Ett parti som föddes som en motpart emot allt vad socialism heter och argumenterade för en liberalisering – ett parti som tog avstånd från allt vad som idag kan betraktas som en normal utveckling där det arbetande folket – med hjälp av Socialdemokrater och dåvarande Vänsterpartiet kommunisterna – steg för steg avskaffade Gulaschbaronernas privilegier och härskarattityder. Att man var emot allmän rösträtt i det tidiga seklets begynnelse behöver inte betyda att man över tid skulle kunna hålla en sådan ståndpunkt vid liv – men resultatet av den uppfattningen såväl som all annan arbetarfientlig argumentation som Högern hade skulle onekligen fördröjt utvecklingen mot ett jämställt samhälle om Högern kunde styra den politiska agendan mer än vad som blev fallet under hela 1900-talet. Idag hyllar man Socialdemokraternas jämlikhetssträvanden och dess framgångar men har inte själva förmågan att fullfölja detta ”socialistiska experiment” som man uttryckte sig på stämman.

tro inte på andra tro på migSkillnaden mellan den moderata och socialdemokratiska kampen för individens frihet grundar sig på två diametralt skilda uppfattningar. Solidaritet – ett begrepp som omspänner möjligheten att gemensamt ta ansvar utan egenintresse för ett sammanhållet samhälle. Där varje individ i samhället förutsätter att var och en fullföljer – efter förmåga – sin andel i detta ansvar. Solidaritetstanken är fundamental för Socialdemokratin och som lett oss tillsammans in i framtiden med en väl utvecklad och tillgänglig välfärd för oss alla. Högerns egoism är motsatsen till solidaritet. Egoismen kan delas upp i flera olika syften. Etisk egoism – den etiska doktrinen att individen bör handla i sitt egenintresse. Rationell egoism – ståndpunkten att det är förnuftigt att handla i enlighet med sitt egenintresse. Anarkistisk egoism – teorin om att allt utgår från det som tjänar mig mest. När man talar om individens frihet i enlighet med moderat ideologi kan sammanfattas med följande citat;

Lösningar på problem ligger inom individens handlingsutrymme. Och eftersom diagnos och medicin ska höra ihop betyder det att ansvaret för problemet antas vara individens, om lösningen formuleras inom ramen för vad individen kan göra.

Problemet med ovanstående citat är att handlingsutrymmet är ytterst begränsat för många vilket borgerliga sympatisörer lätt glömmer bort. Att borgerligheten förespråkar individuell frihet löser man således med att minska samhällets möjligheter och skjuter den över på individen – samtidigt som man genom olika politiska åtgärder begränsar individens handlingsutrymme. Att plånboksperspektivet – den ekonomiska individualismen – stärks, ger också såklart politiker som vill vinna media – och antagligen också val – incitament att föra just plånbokspolitik. Det är därtill möjligt att det finns en omvänd orsaksverkan – alltså att ju mer plånbokspolitik som förs, desto större anledning ges media att beskriva politikens effekt på den enskildas plånbok. Vad som är hönan och ägget låter jag dock förbli osagt. Media skriver dock mer än gärna om hur mycket individen får snarare än vad vi istället får offra eller försaka.  Borgerlighetens argument är att vi stärks i vår identitet som konsumenter, snarare än som medborgare. Att vi går från att vara medborgare till att vara konsumenter är en diskussion som förs för tillfället i det offentliga samtalet – inte minst vad avser välfärdstjänsterna – där vi i exempelvis skoldebatten ofta beskrivs i termer av ”kunder” snarare än ”brukare” eller något liknande. Och någonstans längs den förvandlingen från medborgare till konsumenter riskerar vi att passera den gräns där sådant som god utbildning, vård och omsorg upphör att betraktas som rättigheter – och istället betraktas som varor. Ett systemskifte som Reinfeldt och hans Moderater håller på att lyckas med att genomföra.

inkomstklyftorNär man lyssnar på Reinfeldt skall man förstå att han har rätt och alla andra har fel. Aldrig någonsin har jag hört en politiker som förskönat en bister verklighet till något av det ljusaste och finaste vi har.  Och allt detta ljusa har han och Alliansen åstadkommit under de senaste 7 åren – ja – till och med hans gamla antagonist Carl Bildt fick en del av att ha räddat landet från det socialistiska oket under första hälften av 90-talet. Allt tidigare var ett socialistiskt experiment ginokoffsom vi absolut inte skall återkomma i. Men någonstans haltar retoriken. Samtidigt som han hyllar Socialdemokraternas jämlikhetsarbete för kvinnors jämställdhet, särbeskattningen, föräldrarförsäkringen, bostadsbidragen, dagisutbyggnaden, den fria aborten med mera och i nästa ansats talar om det ”galna kvartsseklet”  det kvartssekel då jämlikhetsreformerna genomfördes som ett socialistiskt experiment. Jag får inte ihop det. Frågan är om han själv får ihop det. Reinfeldts historiska revisionism tar sig bisarra uttryck och för tankarna till att evolutionen började med Moderaterna och kommer att sluta med Moderaterna – åtminstone om man får tro honom själv. Men det räcker inte med att revidera sin historia. Man har också fräckheten att ifrågasätta vedertagen statistik. Ibland stöter Fredrik Reinfeldt på verkligheten i vårt samhälle – en verklighet som inte riktigt stämmer överens med hans bild. Då tar han fram olika argument och andra ovetenskapliga matematiska formler och börjar spackla och fiffla med siffrorna. Enligt Reinfeldt har klyftorna inte ökat tvärtemot vad bland annat OECD gör gällande och som bekräftas av SCB. Att ojämlikheten i inkomst har ökat under Reinfeldts tid vid makten brukar han ihärdigt förneka. De två grafer här intill bygger helt på statistik från bland annat SCB och torde således vara ett gott exempel på Reinfeldts förnekelse av verkligheten. Reinfeldt gick till val på att utrota utanförskapet. Vad har hänt? Utanförskapet har ökat med 13% under regeringen Reinfeldt. Någon som beskriver detta på ett alldeles utmärkt sätt är Ilse-Marie som driver bloggen ”Ett hjärta rött” och som torde eliminera Moderaternas påstådda minskning av utanförskapet.

Verkligheten är Moderaternas största fiende inte oppositionen. 

solrosuppropetJag vill gärna göra mina läsare uppmärksamma på Solrosuppropets årliga kalender för vanligt folk som Alliansen ofta brukar tala om och som fått det så mycket bättre. Deras vanliga folk är förmodligen inte detsamma som Solrosuppropet menar är också vanligt folk. Solrosuppropets årliga kalendrar är mycket uppskattade och överskottet går till Solrosuppropets olika engagemang för alla de alldeles vanliga människor som råkat illa ut med Alliansens åtgärder. Här kan du närmare ta del av hur du kan gå tillväga för att skaffa dig årets kalender.

VälfärdsmanifestationenSist vill jag uppmana alla som ännu inte skrivit på Välfärdsmanifestationens namninsamling att göra detta. Ditt namn kan betyda en förändring. Du finner dessutom de värdegrunder VM står för i sin budkavle här. 

Gör den orättvisa pensionsskatten till en valfråga!

Avseende pensionPensionärerna har behandlats illa under Alliansregeringens våldtäkter på våra trygghetssystem. Pensionen är viktigt för cirka 1.7 miljoner pensionärer – inte minst de med låga pensioner – främst kvinnor. Pensionärerna motsvarar 25.3% av andelen totalt röstberättigade medborgare enligt SCB för 2012 – det är således en röststark grupp som politikerna på ett eller annat sätt försöker undvika göra sig obekväm med. Trots detta har Alliansen sett till att pensionärerna betalar den högsta skatten av samtliga länder inom Europa inklusive USA och Australien. Pensionen består av flera olika delar. Ålderspension, tjänstepension samt PPM-fonderade pengar för pension. Den senare delen styr vi över själva men har blivit ett näst intill omöjligt spel för den som inte är insatt i aktiefonder eller andra fonder på den globala marknaden där man skall bedöma kort- som långsiktiga risker. Ålderspensionen är den andel som regering och riksdag kan påverka varför jag kommer att uteslutande hålla mig till den andelen. Pensionsreformen har sin grund i den fempartiöverenskommelse om ett reformerat pensionssystem som träffades i januari 1994. Vad som ytterligare är fastslaget iSälj rullstolen pensionsöverenskommelsen är att pensionen skall beskattas lika med motsvarande lön då pension skall betraktas som uppskjuten lön. Alliansen har brutit den överenskommelsen 5 gånger. 4 gånger genom sina riktade skattesänkningar mot löntagarna och den som intill pensionsåldern – 65 år – uppbar sjukersättning (tidigare sjukpension) beräknades ålderspensionen till 93% av den tidigare inkomsten. Den beslöt Alliansen att sänka till 80% av tidigare inkomst vilket motsvarade allt mellan 300 till 500 kronor mindre i pension. I det nya allmänna pensionssystemet finns starka drivkrafter att arbeta mer. Men i ett starkt individualiserat pensionssystem måste det också finnas skydd för dem som av hälsoskäl inte orkar arbeta ett helt arbetsliv. Därför finns sjukersättning. Men allianspartierna är nu på väg att bryta sönder pensionsöverenskommelsen från 1995 – som förutsatte ett skydd för dem som inte orkar arbeta till normal pensionsålder. Moderaterna har tidigare föreslagit att de som hade förtida pension skulle behöva ta ut sin ålderspension vid 61 års ålder. En person som är född 1953, som blir sjuk vid 50 års ålder och därför blir tvungen att gå i förtidspension och tvingas börja ta ut sin ålderspension redan vid 61 års ålder får endast 71% av en normal ålderspension. Socialdemokraterna har hävdat att detta är ett brott mot pensionsöverenskommelsen 1995 vilket Moderaterna inte vill vidkännas. Man har dock gått med på att se över konsekvenserna gemensamt med Socialdemokraterna.

i38343691._szw530h275_Efter PRO:s och de andra pensionärsorganisationernas protester och möte med finansminister Anders Borg backade regeringen och Alliansens Göran Hägglund (KD) fick det tveksamma uppdraget att presentera en ”storsatsning” med cirka hundra kronor. De flesta pensionärer får nästa år mindre pengar att röra sig med. Bromsen slår till och sänker pensionerna 2014, vilket motsvarar cirka 300 kronor i månaden för en genomsnittspensionär. Även 2015 blir ett dystert år, då spås en sänkning med 0,5 procent vilket gör att pensionärerna släpar efter ännu mer jämfört med inkomsterna. Eftersom pensionerna sänktes även 2010 och 2011 betyder det sänkningar under tre år av fem vilket leder till en rejält försämrad standard för många av Sveriges pensionärer. Dessutom tänker regeringen lägga fram ett femte jobbskatteavdrag som gör att pensionerna halkar efter löneutvecklingen ytterligare. För ett pensionärspar där den ena arbetat som sjuksköterska och den andra som byggnadsarbetare talar vi om en årlig summa på omkring 10 000 kronor mer i skatt. Pensionsprognoserna visar att inkomstpensionen kommer att stå helt stilla mellan 2009 och 2015 samtidigt som inkomsterna under samma period väntas ha stigit med 18 procent. Justerar man för inflationen – har de tappat i köpkraft under hela perioden. Det här är fullständigt orimligt. Det är lika orimligt som det är för alla de som är arbetslösa eller sjuka. Dessa grupper har tappat enormt i köpkraft under denna regering. Fortfarande är det Socialdemokraternas förslag som bäst gynnar pensionärsgrupperna – men jag vill hävda att man gynnar dom allt för lite med en ökad andel i budgetmotionen för 2013 med endast en halv miljard jämfört med Alliansens.

Socialdemokraterna vill i likhet med pensionärsorganisationerna slopa bromsen – den automatiska balanseringen i det allmänna pensionssystemet samt halvera normen på 1,6 procent vid följsamhetsindexering av tilläggs- och inkomstpensioner. Finns det några löntagargrupper som vill ha sin lön kopplad till rådande konjunkturläge? Men pensionärerna skall begåvas med en sådan utveckling.
Att garantipensionens basnivå blir lika för alla och omräknas med inkomstbasbeloppet
samt att pensionsavgifter över intjänandetaket tillförs pensionssystemet och ompröva den överföring av medel från AP-fonden till statsbudgeten som genomfördes 1999 till 2001
Slå samman AP-fonderna till en fond samt  avveckla premiepensionssystemet och föra över avgifterna till inkomstpensionssystemet. Pensionerna skall därutöver beskattas som uppskjuten lön i enlighet med den stora pensionsöverenskommelsen från 1995.

SDJag har noterat att det finns ett parti som vill värna mer om pensionärerna än vad exempelvis Socialdemokraterna vill. I S-budgetmotion anslås för 2013 3 miljarder i sänkning av pensionärsskatten. Dessa pengar är finansierade och kommer att tas från förändrade RUT- och ROT-avdrag. I Sverigedemokraternas strategidokument och skuggbudget föreslås att skatten sänks för pensionärerna och att taket för de lägsta pensionerna höjs. Detta finansierar Sverigedemokraterna med uppskattningar på hur mycket partiet kan spara på att stoppa asyl- och anhöriginvandringen med 45% för budgetåret. För 2014 vill man således sänka skatten med cirka 400 kronor för en pensionär som tjänar 20 000 kronor i månaden. Efter att bromsen sänkt pensionen för dessa grupper så blir nettovinsten plus minus noll. Sverigedemokraternas budgetmotion – förutom att den bygger på fiktiva antaganden – så ställer man gruppen pensionärer emot invandrare. Att Sverige som nation har förbundit sig till i internationella avtal vad avser asyl- och anhöriginvandringen har Sverigedemokraterna inte tagit hänsyn till i sin förvirrade budget – jag har gått igenom den och vill ifrågasätta om man överhuvudtaget kan räkna. Dessutom är dom helt ensamma i riksdagen vad avser deras invandringspolitik så förutsättningarna är knappast särskilt ljusa varken för pensionärerna eller invandrarna. Deras förslag kan närmast förklaras populistiskt mot bakgrund av den stora andel pensionärer vi har röstberättigade. Samtliga pensionärsorganisationer tar dessutom kraftigt avstånd från deras budgetmotion som ställer pensionärer mot invandringen.

Huvudinriktningen för Socialdemokraterna är klar. Pension skall beskattas så som uppskjuten lön. Att det därutöver tar tid att återställa vad Alliansen förstört får man förstå. Det tog Alliansen 7 år att öka gapet mellan pension och lön – den återställaren är inte möjlig under ett budgetår om ens en mandatperiod. Att bekämpa arbetslösheten, bostadssituationen, socialförsäkringarna kommer att kräva sin tribut och inom den tributen finns pensionerna med. Moderaterna har sagt att det blir inga skattesänkningar för nästa mandatperiod – antar att skattesänkningar för pensionärerna är inbegripet i den proklamationen. Vill man se en förändring av pensionssystemet då skall man definitivt varken rösta på Sverigedemokrater eller Alliansen.

solrosuppropetJag vill gärna göra mina läsare uppmärksamma på Solrosuppropets årliga kalender för vanligt folk som Alliansen ofta brukar tala om och som fått det så mycket bättre. Deras vanliga folk är förmodligen inte detsamma som Solrosuppropet menar är också vanligt folk. Solrosuppropets årliga kalendrar är mycket uppskattade och överskottet går till Solrosuppropets olika engagemang för alla de alldeles vanliga människor som råkat illa ut med Alliansens åtgärder. Här kan du närmare ta del av hur du kan gå tillväga för att skaffa dig årets kalender.

Vi hör inte, vi ser inte, vi vill inte veta!

politikerpensionModeraterna rasar i opinionen! Det beror på att media är elaka mot Moderaterna. Man skriver snällt om oppositionen och man är elaka mot Moderaterna. Om bara svenska folket visste hur bra Moderat politik är så skulle opinionen svänga. Man skriver felaktigt om hur dåligt det är när det egentligen har blivit så mycket bättre i Sverige sedan 2006. Och vem säger så?

En av många med stora skygglappar! Marie Abrahamsson! Egentligen borde jag inte vara förvånad men blir det likaväl var gång man skryter och skrävlar om sin egen förträffliga politik. Inte ett uns av självkritik och insikt om den verklighet som en tredjedel av det svenska folket upplever – den lyser helt med sin frånvaro. Att drygt 400 000 är arbetslösa, att 70 000 av dom är långtidsarbetslösa, att 135 000 ungdomar är arbetslösa, att sysselsättningsfasen är den avgjort största förvaringsplats någonsin som växer lavinartat. Sånt är petitesser och kan lätt förklaras bort med lite siffertrix och global finanskris. Sjukskrivningarna ökar, arbetsplatsolyckorna ökar – vad spelar det för roll – regeringen har ju lyckats sysselsätta 200 000 och de som råkar illa ut och blir sjukskrivna efter diverse arbetsplatsolyckor får väl se upp lite. Skattesänkningar löser alla problem – i vart fall om man lyssnar för mycket på dess förespråkare – som till exempel Marie Abrahamsson. Fast nu förefaller det som skattesänkningarna kommit till vägs ände. Reinfeldt proklamerade här förleden att en ny mandatperiod inte kommer att innehålla några skattesänkningar tvärtemot vad han sedan tidigare förespråkat – ett sjätte jobbskatteavdrag. Nu skall det satsas på infrastruktur vård- och omsorg samt skolan. Något som oppositionen efterlyst sedan länge men inte fått gehör för. Har man inte förmågan och ambitionen då får man sno från andra och göra det till sin egen politiska ambition. Det känner vi igen.

Sänkta skatter inga jobbEtt parti – som allt sedan sekelskiftet – inte gjort annat än att förespråka skattesänkningar har nu plötsligt sagt sig inte vilja sänka några mer skatter. Hur ska man ställa sig till denna uppseendeväckande proklamation? Någonstans stämmer det inte! Från att ha argumenterat ivrigt för skattesänkningar från sekelskiftet fram till 2006 då man plötsligt kallade skattesänkningarna för något så odramatiskt som avdrag – nästan positivt – och som för att accentuera sin självpåtagna och mycket provocerande roll började man spela på den planhalva som av hävd varit Socialdemokraternas och Vänsterns allt sedan samma tid som Moderaterna började argumentera för skattesänkningar. Att Moderaterna såg i sig själva det parti som skulle bekämpa arbetarnas framsteg i allt väsentligt är en bild man skapat själva och en bild som – åtminstone vi som hängt med några år – rotats i vår politiska uppfattning – med all rätt. Moderaterna har aldrig någonsin varit ett parti för arbetarna. Skattesänkningar – eller nyordet jobbskatteavdrag – har för Moderater varit något av alla samhällsproblems lösningar – och inte allt för länge sedan talade Reinfeldt om ett sjätte jobbskatteavdrag inför nästa mandatperiod. Argumenten för dessa jobbskatteavdrag har varit att det skall löna sig att arbeta eller drivkrafter för att använda sig av moderat terminologi. Och plötsligt har man – intill för några dagar sedan – kursändrat 180 grader. Nu finns det inga ytterligare jobbskatteavdrag inprogrammerat för nästa mandatperiod. Det som av Moderaterna beskrivits som väldigt lyckosamma åtgärder för att stimulera tillväxten under den finanskris som man ihärdigt hävdar vara den i särklass värsta kris i modern tid – gäller således inte längre. Har Moderaterna tagit intryck av den massiva kritik gentemot framförallt det femte jobbskatteavdraget? Nej – sannolikt inte. Moderater är inte kända för att vara behäftade med insikt och inte heller har man en verklighetsuppfattning som stämmer överens med väljarna i gemen. Därav raset i opinionsundersökningarna – väljarna börjar inse att skattesänkningar i storleken 139 miljarder har nått vägs ände. Något annat brister i samhället på bekostnad av dessa hysteriska skattesänkningar.  Men om jag nu inte tror på att Moderaterna tagit intryck av kritiken var kan då problemet mer sannolikt vara? Det enkla svaret är att pengarna är slut. Citerar gärna Olof Palmes bevingade ord i sitt första majtal på Norra Bantorget i Stockholm 1979 – ett citat som gäller i allra högsta grad i nådens år 2013 – 34 år efter Palmes bortgång;

De har inte bara ätit upp vad som fanns på bordet. De har tömt skafferiet, ätit sig igenom visthusboden, låtit åkrarna stå i träda och tuggat sig igenom andra länders bankmatsalar på kreditkort utställda på de svenska skattebetalarna.

alla-era-pengar (1)Palme var förutseende. Högern behövde 7 år – den längsta tid man suttit i regeringsställning. Det är lätt för Reinfeldt att proklamera denna kursändring för det finns inget reformutrymme att ta av under nästa mandatperiod. Men det säger man naturligtvis inte till väljarna. De skatteintäkter som kommer in använder man till satsningar på vård skola och omsorg istället. Ungefär det som oppositionen förespråkat sedan lång tid – men nu antagits av Moderaterna. Än märkligare blir det då det moderata kommunalrådet för Norrköping – där man nu håller sin stämma – tycker att utspelet visar på samhällsansvar mot bakgrund av – just det finanskrisen. Det som tidigare var ansvarsfullt på grund av finanskrisen är det således inte längre. Att tömma skafferiet, ätit sig igenom visthusboden……. Det får man till att ”ta ansvar för landets ekonomi”. Här är det lätt att ta till ord som förljugenhet, lögner och vilseledande argumentation. Sen får Marie Abrahamsson tycka att det är medias fel som – enligt henne är väldigt hovsamma mot oppositionen och kritiskt granskande mot hennes eget parti. Ett i särklass omoget sätt att skildra moraset som hennes eget parti stått för och som i allt högre grad blir till en verklighet som gör sig synlig i opinionen skyller hon media för.

Vanligt folk avstod från den lilla skärv de hade till livets nödtorft. Det är det som är skillnaden mellan de besuttnas egoism och ha-beteende och folkets solidariska dela-med-sig-vilja. Det är skillnaden mellan en jag-centrerad världsuppfattning och en solidarisk sådan.

VälfärdsmanifestationenSist vill jag uppmana alla som ännu inte skrivit på Välfärdsmanifestationens namninsamling att göra detta. Ditt namn kan betyda en förändring. Du finner dessutom de värdegrunder VM står för i sin budkavle här. 

Från en tvål till stridshingst eller åsna!

stridshingstStridshingst som genast blev en kentaur – en blandning av människa och häst gav upphov till en mängd roliga kommentarer på sociala medier där sannolikt Twitter – med hashtaggen #stridshingst – intog en alldeles särskild ställning. ”Vem rider stridshingsten?” en berättigad fråga mot bakgrund av historieprofessor Dick Harrissons beskrivning av en stridshingst.

– Stridshingstar var mycket sällsynta. Redan aveln av dem var mycket speciell och stridshingstar blev extremt dyra, säger han. Hingstarna var mycket väldresserade och orädda för att användas i strid.  Jag gjorde jämförelsen med en formel 1-bil mot en begagnad ”folka” om man ska jämföra en stridshingst med en vanlig arbetshäst – och det är en befogad hänvisning – och menar att det var något av det dyraste som en enskild individ kunde skaffa sig i form av lösöre och husdjur i äldre tid.

reinfeldt_svenskar-300x215Dessutom måste en stridshingst ridas av någon – en stridshingst gör inget utan att den fått en order av någon. Om nu Reinfeldt vill definiera sig som en stridshingst må han göra det – inte vill jag som den ödmjuke medborgaren med stort hjärta ta ifrån honom hans självförtroende och hans egofixering vid stridshingstar. Fast jag undrar i likhet med Högbergs tankar om det inte snarare vore bättre att jämföra med en åsna. Reinfeldt har varit i medialuften under många år och då lär man sig tämligen snabbt att felaktiga uttryck ger vingar och upphov till allehanda skämt och ifrågasättanden. Det är liksom inte första gången det flyger grodor ur munnen på den karln. Säger man ”basically gone” ja – då vet vi hur han med dessa två ord raderade ut en hel industrinäring inför ett andäktigt och förvånat pressubåd i samband med det ekonomiska mötet i Davos. Eller inte att förglömma när karln raderade ut den massarbetslöshet också med två ord ”etniska svenskar”. När kommer han radera ut hela nationen? Annars är Reinfeldt väl känd för att skjuta på perspektiven en aning. Svart blir vitt och vitt blir svart. Som när han i september 2009 reste till ett internationellt toppmöte för att stoppa banksektorns bonusprogram. När han kom därifrån deklarerade han stolt följande ”Som jag ser det, sprack bonusbubblan i kväll” Svenska Dagbladet – av alla tidningar – kollade närmare på Reinfeldts avtal och kunde konstatera att på G20-mötet var han med och klubbade ett dokument som slår fast att bankchefer bör ha bonus och som till och med skulle kunna tvinga banker utan bonus att öppna pengakranarna. Bonusbubblan fylldes med mer gödningsmedel – men så kunde man ju inte säga om man vill behålla statusen inför arbetets söner eller medelklassen som det numer kallas. Eller när han försökte försvara och övertyga SVT:s Agendas tittare i januari 2010 att pensionärer betalar högre skatt än andra med följande argument ”Det är ganska spritt i utvecklade länder”. PRO satte en forskare på att undersöka saken och återrapporterade med ett tydligt budskap – Sverige var det enda land som beskattade pensionärerna högst i hela Europa, USA och Australien. Svart blev vitt för några veckor för att därefter återigen bli svart. Det är inte lätt att häva ur sig grodor och dessutom bli avslöjad.

575672_357800254266846_254329161280623_938661_2114012153_nDet är tämligen uppenbart att man vill distansera eller till och med avvisa bilden om att Reinfeldt är en trött och idèlös statsminister efter åtta år vid makten. Han har ju trots allt blivit beskylld för det tidigare. Nu – innan valet – handlar det således om att framställa Reinfeldt som en stridslysten hingst – vital och erfaren – vilken gör sig mycket bättre som statsminister än sin motståndare. Nåja – personligen skulle jag nog hellre tillämpa den definition han fick av sina partikamrater under den så kallade Lyckselefejden 1992 där slaget stod mellan honom själv och Ulf Kristersson – nuvarande socialförsäkringsminister – om posten som MUF-ordförande. Det var redan då han fick namnet ”tvålen”. Att Fredrik Reinfeldt ofta kallas för ”tvålen” har sina skäl. Ju mer man försöker få grepp om honom desto mer slinker han undan. Och att moderaterna snabbt byter åsikt om saker och ting är knappast något nytt. Åsiktsförändringar brukar ske i samma takt som man byter profillogga. Tvålmetoden används flitigt då obekväma frågor skall besvaras. Att skylla på andra är en flitigt använd sådan och då företrädesvis på oppositionen och Socialdemokraterna i synnerhet. Går inte det kan man alltid avlasta sitt eget ansvar genom att hänvisa till före detta statsråd så som var fallet i NUON-affären – som ännu inte fått sitt avslut. Men det absolut bästa och säkraste sättet vad avser tvålmetoden är att helt enkelt inte visa sig – att hålla sig på avstånd och ge sin pressekreterare i uppdrag att meddela pressen att ”Reinfeldt har inget ytterligare att tillägga i frågan”. Men Reinfeldt har i orwellsk anda också uppfunnit nya ord – som till exempel när han sa att Europas romer lever i en ”utsatt välfärdssituation”. Varför inte bättre säga att de är kontinentens paria, förföljda och fattiga? Reinfeldts ekvilibristiska volter i det svenska språket har fått många att förvånas. ”Nedåtrisker” eller ”våldsjustice” är några av alla de nyord Reinfeldt introducerat. Han gör sig inte bara oåtkomlig utan faktiskt också fläckvis obegriplig.
 Den som försökt sig på att översätta den – för många myndigheter – flitigt använda kanslisvenskan men misslyckats och lämnar handlingen åt sidan med en förhoppning om att det som stod i brevet ändå var positivt – känner igen sig i Reinfeldts språkliga volter. Den erfarna politiska reportern Anita Kratz  – som skrev biografin om Fredrik Reinfeldt som även blivit en pjäs med samma titel och som hade premiär på Orionteatern hösten 2008 – kände sig manad att översätta Reinfeldts språk till svenska;

”Allt på plats” = när vi är klara.
”Givet att” = om.
”Det kommenterande Sverige” = dumma, okunniga journalister.
”Uppåtsidor” = fördelar.
”Jag vill starkt ifrågasätta” = jag tycker jäkligt illa om.
”Positiva upplevelser” = ha kul.
”Slussar människor från arbetsmarknaden” = folk förlorar sina jobb.
”Den mediala logiken är asymmetrisk” = media är orättvisa.
”Ett kraftigt arbetsmarknadsinträde” = många får jobb.
”Ta sats i utgångspunkten” = börja.
”Allt annat lika” = om inget händer som ändrar förutsättningarna.

En stridshingst har två lägen på slagfältet.

1. Den styrs med tömmarna av en ryttare och lyder denna blint om så helvetes portar är framför mulen.

2. Ryttaren har fallit av och hingsten galopperar fullt och i total avsaknad av självkontroll mot undergången eller Elysiums gröna fält.

Vem är Reinfeldt?

 

VälfärdsmanifestationenSist men inte minst vill jag uppmärksamma mina läsare att skriv gärna på Välfärdsmanifestationens namninsamling om du ställer dig bakom dess budskap och om du inte redan gjort det. Ditt namn kan förändra.

Budkavlen finns tillgänglig här där också budskapet framgår tydligt

Moderaterna byter sommarrocken mot vinterskruden.

moderaternaDet finns en utpräglad avundsjuka hos Moderaterna att Socialdemokraterna lyckats så väl med att göra Sverige till ett av världens bästa länder att leva i. Den Socialdemokratiska framgångssagan är stötande för Moderaterna som i alla tider motarbetat arbetarnas framgångar och varit emot snart sagt allt som går att vara emot. Allt sedan 2006 har de nya Moderaterna gjort allt för att återta det man förlorade tidigare för att gynna sina egna intressegrupper. Vi har idag en högre arbetslöshet i landet än vad vi hade 2006. Vi hade en betydligt lägre långtidsarbetslöshet 2006 än vad vi har idag. Man satsar småsummor på den höga arbetslösheten och genomför skattesänkningar för löntagarna där de som tjänar bäst får det mesta. Man vill höja brytpunkten på den statliga skatten och motiverar det med  – hör och häpna – att sjuksköterskorna som vill gå vidare inom sitt yrke och därmed tjäna mer också skall få behålla mer. Det är roligt om sjuksköterskorna har den möjligheten att avancera och kanske gå från en lön om ca 22000 Kr/m till ca 38000 Kr/m – men hur många kan det vara? Moderaternas satsningar på arbetsmiljö för arbetarna är 0 kronor. Man lade ner den så oerhört viktiga forskningen inom Arbetslivsinstitutet som ett av de första åtgärderna man vidtog efter maktskiftet. Man drog in stora delar av det anslag som Arbetsmiljöverket fick för att upprätthålla en något så när tillfredsställande inspektion av arbetsmiljöarbetet ute i landet. Bara för att jämföra med vårt grannland Norge har vi inte ens hälften av arbetsmiljöinspektörer som man har där. Nu kröner man sina destruktiva politiska åtgärder med ännu en ny grafisk profil – denna gång genom att klistra in ”Sveriges arbetarparti” – det blir mot bakgrund av deras ovilja och kunskap aningen av en cynism utan like.

images (73)Dagens Industri (DI) skrev en artikel om Kent Persson och hans fögderi härom dagen. Massavhoppen börjar skaka Moderaterna enligt DI. Moderatpöbeln på sociala medier – som tidigare hyllat DI som den främsta av Svenskt Näringslivs propaganda- och husorgan – blev nu reducerad på Twitter till en vanlig socialistblaska. I Kent Persson har Reinfeldt funnit den perfekta valkampanj generalen – problemet är att Kent Persson inte är en Per Schlingmann. Istället för att satsa på det för Sverige allvarligaste frågorna vill nu Persson rikta sig till olika målgrupper så som dansbandssektorn, motorcykelgängen, HBT-grupperna och inte minst rid- och hästsporten – enligt Expressen – inte för att jag på något sätt vill förmena dessa grupper men finns det inte andra betydligt akutare frågor att inrikta sig på. Den nya loggan gör det extra kul att jobba med en målinriktningen – anser Kent Persson!  Jag noterar ändå en inte helt oväsentlig sak i sammanhanget. Tidigare utgav man sig för att vara det Nya arbetarpartiet och det enda arbetarpartiet – nu är man bara arbetarpartiet – vad har hänt? Moderaterna byter profilbilder titt som tätt – så tätt att man inte hinner riktigt med – kanske när jag skriver detta finns det en ännu nyare logga som gör min artikel förbrukad. Mot bakgrund av Moderaternas förkärlek mot en viss storvulenhet i sin argumentation där till och med små ”pyttesatsningar” blir historiska storsatsningar så förväntade jag mig något bättre än just bara arbetarpartiet. Kent Persson hur vore det med ”historiska arbetarpartiet”? Eller det ”fantastiska arbetarpartiet”? Undrar vad den gamle moderaten Boman skulle tycka om denna förvandling? Man får väl säga vad man vill om honom men en sak var sann. Man visste var man hade moderaterna på den tiden. Något annat – som kanske inte uppfattas av läsaren är den lilla – men inte obetydliga – distinktionen av ett uteblivet e i namnet. Att moderaterna aldrig varit ett arbetar(e)parti och aldrig någonsin kan bli det – inte bara för att namnet redan är upptaget – utan för att dess mycket tveksamma historia talar emot en sådan plötslig förändring. Ordet ”arbetar” skall snarast ses som att man prioriterar arbete vilket gör det än mer cyniskt mot bakgrund av hur man – de facto – misslyckats just med att sätta landets arbetslösa i arbete. Ärligare – dock ej gångbart politiskt såvitt man inte använder det för att decimera andra som inte tycker som moderater – är bidragspartiet.

fattigaAnna Kinberg-Batra – som nu utmålas som en eventuell ny moderatledare – har gemensamt med sina partikamrater identifierat hela 4 problem med Socialdemokraternas politik! Grattis – bra jobbat! Själv skulle jag kunna identifiera det tiodubbla vad avser moderaternas politik. Och det man räknar upp är en del av deras egna problem. Kärnkraften – där det Socialdemokratiska partiets ställning inte har förändrats sedan tidigare – det vill säga man är för en avveckling när andra energikällor kan ge tillfredsställande garantier för en fortsatt leverans av elenergi till både hushåll och industrin. Skatt på arbete – mer kvar på lönen. Ja här har moderaterna klivit på utan att ha en stor andel av befolkningen med sig för dessa ständiga skattesänkningar som dessutom skulle ge större incitament för en minskad arbetslöshet i landet. Här har man inte bara sin egen utredning emot sig utan även Konjunkturinstitutet, Institutet för arbetsmarknads- och utbildningspolitiskt utvärdering (IFAU)  flertalet erkända ekonomer som dömer ut åtgärden. OECD – samt SCB – rapporterar en väsentligt ökad ekonomisk skillnad mellan de som har och de som inget har.Ytterligare inkomstminskningar för den som blir arbetslös får successivt allt svårare konsekvenser, eftersom denne tvingas dra ner på mer och mer nödvändiga utgifter. Argumenten för ytterligare jobbskatteavdrag blir därför svagare ju fler avdrag som införts. Detta bara några av de konsekvenser som sänkta skatter bidrar till och frågan är egentligen – och den skall ställas till Moderaterna – vilket samhälle önskas i framtiden? Tillväxt, jobb och ekonomi är en Högerns målsättningarytterligare angreppspunkt mot Socialdemokraterna där framförallt Moderaterna bör ställa sig själva frågan hur väl man lyckats inom området. Att lösa tillväxten med hjälp av skattesänkningar har ju visat sig inte hålla, jobben har man inte bara misslyckats med den marknaden har man bidragit till att totalhaverera och slutligen hur är det med att låna pengar till investeringar där det råder en total oklarhet i huruvida de någonsin kan komma att förränta sig och därmed ställer morgondagens ungdomar med ett gigantiskt skuldberg bara för att medelklassen skall kunna köpa nytt kök installerat och klart för statliga subventioner. Och så då slutligen – den av Alliansens företrädare så älskliga frågan – hur skall Socialdemokraterna regera. Detta sagt mot bakgrund av 2 allianspartiers störtdykning ner i avgrunden där vi inte ens vet om det överhuvudtaget lyckas ta sig in i riksdagen och ett parti som är på väg ner. Och hur väl samarbetar man egentligen inom koalitionen? Det finns tecken på motsatsen och att marginalpartierna är uppenbart trötta på att spela den förlängda svansen efter moderaterna. Är dessa småpartier beredda att befästa en blockpolitik som endast tjänar Moderaterna. Nervositeten växer i regeringens tre mindre partier, som i opinionsmätningarna ligger under sina valresultat 2010. Detta kanske Moderaterna i första hand borde fundera på istället för att ge sig på oppositionen av och till i frågan om med vem och vilka Socialdemokraterna skall regera med. Att slå sönder blockpolitiken vore en välgärning. De nedanstående skillnader mellan allianspartierna är inte mindre än de som möjligen kan vara mellan oppositionspartierna och Alliansen brukar ju skryta med att man förhandlar och samarbetar så jag förstår inte varför inte oppositionspartierna skulle kunna göra detsamma.

Sydsvenskan listar en mängd differenser mellan allianspartierna som kan avgöra hur väl man kommer att klara sig fram till valet – så länge jätten ”Glufs Glufs” bestämmer lär det bli svårt för marginalpartierna att nå nämnvärda framgångar fram till valet 2014.

”Med ett eller annat undantag, som när Centern fick igenom den tveksamma sänkningen av restaurangmomsen, har Moderaterna varit allt annat än generösa mot småpartierna, vars irritation växer i takt med profileringsbehovet inför valet 2014.

KD-ledaren Göran Hägglund lovar att ”med alla medel som demokratin erbjuder” bekämpa det förslag om singelkvinnors rätt till insemination som M, C och FP står bakom. (DN 29/2)

Annie Lööf, som förra året efterträdde Maud Olofsson som näringsminister och C-ledare, uppmanar sin egen regering att ”våga göra mer” för företagande och nya jobb. (Expressen 11/3)

FP-profilen Jasenko Selimovic, statssekreterare i arbetsmarknadsdepartementet, vill att hans parti skall vara ”alliansens radikala och obekväma samvete”. (Expressen 9/3)

Potentiella stridsämnen saknas inte. I samband med Fredrik Reinfeldts Skånebesök i onsdags inventerade Sydsvenskans Olle Lönnaeus sju problemområden för alliansen:

KD och FP vill ha skärpta regler för vapenexport, en fråga som blivit brännhet efter avslöjandet om planerna på en vapenfabrik i förtryckets Saudiarabien.

I Västerås föreslog Jan Björklund lägre ingångslöner för ungdomar. Fredrik Reinfeldt hänvisar till arbetsmarknadens parter.

FP driver på för ny kärnkraft med utgångspunkt i alliansens energiuppgörelse Maud Olofsson anklagade Jan Björklund för att motarbeta förnybar energi.

Tillsammans med Vänsterpartiet säger KD nej till surrogatmammor.

FP känner oro för barnfattigdomen. Det gör inte statsministern.

FP vill ha ny folkomröstning om euron.

C anser, till skillnad från de andra regeringspartierna, att Sverige skall erkänna Palestina.

FP vill slopa värnskatten. M, C och KD håller emot.

C och FP efterlyser större flexibilitet i turordningsreglerna vid uppsägningar. ”Det nya arbetarpartiet” M bromsar för att inte stöta bort LO-väljare.

KD vill fördubbla vårdnadsbidraget och kalla det barnomsorgspeng. Övriga säger nej.

FP förordar svenskt Natomedlemskap. M är i princip för, men vill avvakta en opinionssvängning.”

Ett hett tips – Alliansen upplöses efter valet 2014 till gagn för marginalpartierna. Kent Persson får se sig om efter annat jobb och Reinfeldt avgår. Blockpolitikens död.

Brinner politikerna för samhällsengagemanget eller lobbyisternas pengar?

mutaVäljarna eller lobbyisterna – vems vilja skall vara avgörande för politikerna? Ja det är en i allt väsentligt avgörande fråga – åtminstone om man får referera till alla de politiker som nyttjar sin särställning och låter sig dras in i olika lobbyverksamheter. En del politiker – företrädesvis Moderater – ser inte ens sitt uppdrag som riksdagsledamot eller för den delen kommunalråd som särskilt betungande utan låter sig välvilligt ingå i – för väljarna – tveksamma privata organisationer där jävsituation kan uppstå och uppstår. Ibland får man känslan av att politiken har blivit en het business – en fråga om vem som kan betala bäst för att få sina särintressen tillgodosedda. Men det är inte bara Moderater som ser sina möjligheter härvidlag – fenomenet kan sträckas till samtliga partier med valda företrädare som utan minsta etik och moral säljer sig till högst bjudande. Ännu ser vi inte valfilmer eller andra politiska budskap sponsrade av ett särintresse officiellt. Men eftersom vi vet att graden av acceptans ökar med fortgående tveksamma allianser mellan politiker och lobbyverksamhet lär vi kanske få se detta inom en snar framtid. Det har – som bekant – redan inträffat. Sofia Arkelsten – då miljöpolitisk talesperson för moderaterna – lät sig bjudas av oljebolaget Shell som stod för samtliga uppehållskostnader. Den frikostigheten betalades av Arkelsten genom en mängd inlägg på hennes blogg samt att hon lyfte fram Shell som ett gott exempel i miljösammanhang i riksdagen. Shell hade sedan tidigare inlett omfattande provborrningar efter fossil naturgas i Skåne – men behövde regeringens godkännande för att börja med en storskalig utvinning. Dock lades projektet ner efter omfattande protester.

RiskkapitalisterAnnie Lööf fick gratis bil att användas fritt under valrörelsen 2010 som gav upphov till en enorm kritik. Sponsorer denna gång var Volkswagen och energiföretaget EON som erbjöd samtliga riksdagspartier samma möjlighet men endast Centerpartiet nappade på detta frikostiga erbjudande. Senare uppgav Centerpartiets pressekreterare att händelsen kommer inte att upprepas. Vem tror på det?  Under de senaste sex åren har 266 politiker och politiskt tillsatta tjänstemän slutat vid sina arbeten på regeringskansliet och i riksdagen. Hela 37 %  av dem har gått vidare till lobbybranschen – enligt Aftonbladet.  Den mest kände är Göran Persson och Per Nuder som gick från i övrigt välbetalda riksdagsarvoden till privatkapitalistiska lobbyverksamheter. Kristdemokraten Dan Ericsson lät sig värvas av lobbyfirman Diplomat Communications där även den förre folkpartiledaren Lars Lejonborg ingår. Flertalet kommunalråd – också där med en övervikt av moderater – låter sig till och med ingå i verksamheter som har tydliga särintressen samtidigt som de har väljarnas uppdrag i kommunstyrelser. Den senaste – i en lång rad – är Erik Langby Sigtuna M – som samtidigt är Rådgivare och styrelseledamot på Hegeli som jobbar med bolag i byggbranschen. Frågan är vilket uppdrag brinner dessa politiska företrädare mest för – är det väljarnas intressen eller företagens intressen?

Att man på detta sätt säljer ut demokratin tycks knappast bekymra dessa politiker som vid förfrågan ofta ger uttryck för att det brinner för sitt samhällsengagemang samt att det var detta engagemang som stakade ut den politiska vägen. Om man betalar bra för det! 2009 genomfördes en utredning kallad ”Lobbyism i den svenska riksdagen” och utredare var Tommy Möller – professor i statsvetenskap vid Stockholms universitet – där frågan var om lobbyism är en fara för demokratin. I undersökningen utmärkte sig Moderater, Kristdemokrater samt Folkpartiet som inte ansåg detta. M – ansåg 94% att det inte var en fara medan endast 6% ansåg att det var en delvis fara, KD – 91%/9% och FP – 87%/13%. Paradoxalt nog ansåg Centerpartister att 7% ansåg att det var en uppenbar fara och övriga partier såg en delvis fara.

arligaaffarerSverige är ett av fåtal demokratier som inte har infört registrering av lobbyverksamheter och dess kopplingar till politiken. Inom EU finns ett sådant register så även i USA. Under förhållandevis enkla åtgärder skulle man kunna ge väljarna en bättre inblick i särintressenas inflytande på politikerna. I  jämförelse med till exempel USA finns det väldigt begränsade möjligheter att få information om lobbyister och deras aktiviteter i Sverige. Dessutom behövs det en karenstid mellan uppdrag för väljare och ett uppdrag för ett lobbyföretag. Vi kan och bör inte förbjuda lobbyverksamhet för det finns i vissa fall ett – och för politiker i synnerhet – möjlighet att skaffa sig viktig samhällsinformation som kan användas som underlag för motioner exempelvis. Men – i likhet med vad som krävs i USA som ett exempel – skall det framgå i motionen var och vilken verksamhet som bildat underlag för motionen. Det skall vara enkelt för väljaren att kunna ta del av all sådan information. Idag är allt sådant höljt i dunkel och det är ytterst mycket svårt att få information om vem eller vilka som gett riksdagsledamoten underlaget för motionen.

reinfeldt hemligstämplarNågot ytterligare som har direkta kopplingar till allt hemligmakeri är att sponsorpengar och företag skall redovisas öppet hos samtliga partier. Idag är det endast Socialdemokrater, Vänsterpartiet och Miljöpartiet som redovisar detta öppet. Kristdemokrater, Folkpartiet och Centerpartiet är principiellt öppna för att redovisa dessa privata partibidrag. Moderater och Sverigedemokrater är hårdnackat emot. Att det skall finnas en öppen transparens mellan politiker, partibidrag och kopplingar till lobbyverksamheter är en demokratifråga – vad än man vill säga om detta.

 

 

 

 

solrosuppropetSist men aldrig minst stödjer jag Solrosuppropets föreslagna åtgärder och skriver självklart på deras namninsamling för förbättrade regelverk vad avser socialförsäkringarna. Skriv på du med om du håller med om att socialförsäkringarna skall vara en försäkring om du drabbas av sjukdom eller arbetslöshet. Länk till Solrosuppropets namninsamling. Din underskrift kan göra skillnad.

 

VälfärdsmanifestationenLika självklart som jag skriver under på ovanstående skriver jag också under på Välfärdsmanifestationens namninsamling som omspänner hela välfärden. Skriv under du också om du delar Välfärdsmanifestationens budskap. Länk till Välfärdsmanifestationens budkavle och namninsamling. Din underskrift kan göra skillnad.

En stundtals hönsgårdsdebatt!

rein2Efter att med en viss förväntan slagit mig ner i soffan för att ta del av partiledardebatten i SVT blev jag stundtals rejält besviken. Första timmen upplevde jag som ett enda kacklande – om detta var den strategi man enades om så måste jag säga att framförallt högern lyckades över förväntan. Reinfeldt och Lööf var kanske de två som minst visade respekt genom sina hånflin när oppositionen kritiserade regeringen i en mängd adekvata frågor. Sådant vill man inte kännas vid. Påfallande rabiat pajkastning förekom i många avseenden. Stefan Löfvén ansåg – med all rätt – att det är fel att sänka skatterna med lånade pengar varvid Reinfeldt kontrade – med en överlägsen min – ”men inte för pensionärerna”! Om Reinfeldt läst på om Socialdemokraternas motionsbudget ordentligt – vilket han anklagade Löfvén för att inte gjort – hade han funnit att sänkningen av pensionärernas skatt inte sker på lånade pengar utan en omfördelning av kostnaderna för RUT- och ROT-avdragen. Flertalet sakfel Annie Lööf hånflinupptäckte jag dessutom utöver Reinfeldts kritiserande över S-budgeten. Det mest allvarliga – och som går igen i all argumentation – är det ständiga tjatet om 200 000 nya jobb – ingenting om att arbetslösheten – de facto – är högre idag än den var då man övertog regeringsmakten. Moderaterna är de enda som räknar arbetslöshet i absoluta tal utan hänsyn tagen till befolkningsökningen och syftet är naturligtvis glasklart. Vad jag ogillade var det ofta förekommande raljerandet och hånflinen som kan liknas vid överklassens syn på arbetarklassen – ”visst jag hör er men vi vet bäst” inte ett snyggt sätt att debattera. Till viss del kan jag förstå att debattläget nu trissas upp då den ena opinionsundersökningen efter den andra visar på rejäla ras för Alliansen. Det blir nerv i debatten – fullt förståeligt – men även detta till trots tycker jag man kan visa saklighet och statsmannaskap – det kan man inte anklaga statsministern för. Att avbryta varandra i debatten är mer av sandlåda än seriös debatt.

sjukvården kaosInsiktslösheten var annars det som lyste igenom som en sol under den mest angenäma sommarmånaden. Hägglund berömde sig själv och ansåg att sjukvården aldrig hade varit så bra som under denna regering. Inte vet jag i vilket rum Hägglund befunnit sig under de 7 år som han varit minister – i verklighetens rum har han dock inte befunnit sig. Men han är dock inte helt obekymrad – och lösningen – som visade sig att Alliansen var rörande överens om att man inte var överens – heter Landstingen. Där tycks Hägglund stå helt ensam med sitt parti om ett förstatligande av Landstingen. För övrigt var det blandad kompott vad avser satsningar – ena stunden var det historiska satsningar, den andra stunden blev det bara storsatsningar, och någon – tror det var Annie Lööf – som drog till med historiska storsatsningar dessutom – också hon med ett överlägset flin på läpparna i genmäle från Jonas Sjöstedt.

Något annat som förvånade mig var Stefan Löfvéns annars så kompakta lugn och med en saklig insiktsfull debattstil. Undrar vad som hänt? Kanske han – som jag själv – blev överraskad av Reinfeldts överlägsna och respektlösa hållning med ett hånflinande understundom för att demonisera Stefan. Det kallas för härskarteknik. Något som Göran Persson var mästerlig i och som han förlorade på. Stefan Löfvén är ju den enkla arbetargrabben som med ett gott ledarskap fört honom till toppen i IF Metall för att därefter bli vald till Socialdemokraternas partiledare efter en synnerligen turbulent tid dessförinnan. Det passar kanske inte Reinfeldt som själv är född och uppvuxen i sitt parti utan att någonsin ha haft ett rejält arbete. Den överlägsna attityden kommer knappast spela honom i händerna. Men Stefan – Stefan kom tillbaka till vad du är egentligen. Att styla om dig för att passa in i den högborgerliga härskarmiljön är inget jag skulle rekommendera. Och det passar inte arbetargrabben som började sin resa hos Hägglund & söner i Örnsköldsvik. Bliv vid din läst det vinner du på.

Smörgåsbord-för-arbetsgivareSammanfattningsvis konstaterar jag att hela alliansdebaklet tycks vara nöjda med sin ”storsatsningar” stundtals historiska därtill att ”insiktsfullt” påstå att det finns mer att göra. Det där sista gör mig rädd. Rädd för att den arbetslöshet vi har kommer att öka, rädd för att långtidsarbetslösheten kommer öka, rädd för att privatiseringarna kommer att fortgå, rädd för att Björklunds ”flumskola” så som Jonas Sjöstedt formulerade sig så bra och tydligt över – kommer att fortgå, rädd för att segregationen i skolan kommer att förstärkas, rädd för att arbetsmarknadspolitiken kommer inriktas på ytterligare pekpinnar mot de arbetslösa, rädd för att de som är sjuka kommer att ytterligare få känna på Moderaternas piska, rädd för att de högavlönade kommer att få njuta av ytterligare skattesänkningar på bekostnad av de som har det – inte sämst utan sämre än sämst med denna högborgerliga systemförskjutning av samhällsfunktionerna. På den ena sidan stod Gulaschbaronernas företrädare flankerad av den kristna högern och den konservativa högern som försöker vara ett arbetarparti och mitt emellan två partier som dansar med i dessa gycklares försök att insiktslöst inbilla väljarna om hur bra det blivit med Alliansen vid makten. På den andra sidan – undantaget Sverigedemokraterna – stod löntagarnas, arbetarnas, arbetslösas, sjukas – kort sagt det vanliga folkets företrädare. Skillnaderna är avgrundsdjupa – ett brett dike fylld av den blåbruna sörjan skiljer kombattanterna åt. Valet borde inte vara så svårt egentligen.

Att vara ung och arbetslös då är man ung och lat.

Ungdomsarbetsloshet-i-9-lander-samt-genomsnittet-i-EU-ar-2011-procentAtt dagens unga idag inte har samma förutsättningar som jag själv hade då jag var ung på 60-talet är en oantastlig sanning. Samhället har förändrats på många olika sätt. Inte alltid till det positiva. I dag brottas man med en hög arbetslöshet för unga människor. Det är inte längre ovanligt att hitta unga människor som vid 30 års ålder fortfarande lever tillsammans med sina föräldrar. Ofta beror det på svårigheter att få egen försörjning och egen bostad. Att det är på detta sätt har flera olika förklaringar. Politikernas oförmåga att sätta fokus på ungdomarnas möjligheter och potential. Negativa attityder hos arbetsgivare som ofta negligerar möjligheterna att tänka långsiktigt. Krav på fullvärdig kompetens och arbetslivs erfarenhet blir till ett hinder för ungdomarna att ta sig in på arbetsmarknaden. Att man därutöver bemöter ungdomarnas vilja och ambition generellt med samhälleliga negativa attityder som till exempel att ungdomar är bortskämda eller tar inte vilka jobb som helst gör det inte lättare. Ungdomar är dessutom lata och förväntar sig att förutsättningarna skall trilla ned framför fötterna på dom en vacker dag. Härom dagen läste jag en artikel publicerad i Svenska Dagbladet som fick mig att gå i taket rejält. Artikelförfattaren beskrev – indirekt – ungdomar som lättjefulla med en taskig attityd till samhällets socialförsäkringar. Beskrivningen att ungdomar hellre nyttjar sjukersättningen istället för att jobba ansågs av artikelförfattaren – forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN) – som en taskig attityd, en osund inställning. Bisarra och obekräftade påståenden av anledningar som knappast kan bli till ett underlag för seriös forskning – utan snarare som ett syfte att bekräfta och spä på redan befintliga negativa attityder.

487981_455127544512104_1618449669_nI augusti var ungdomsarbetslösheten 23,6% säsongsrensad. I absoluta tal 134 500 ungdomar mellan 15-24 år som var arbetslösa. En obeskrivligt hög andel av ungdomar som inte har ett jobb att gå till som inte känner sig behövda av samhället. Enligt SCB är den svenska ungdomsarbetslösheten högre än genomsnittet för Europa. Alliansen valde 2007 att gå över till att redovisa arbetslösheten enligt International Labour Organisation (ILO) samt enligt Eurostats regelverk. Denna harmonisering innebar paradoxalt nog att jämförelsen internationellt ifrågasattes därefter. Men bakom alla statistiska siffror döljer sig fortfarande en ungdomsarbetslöshet som är hög – och svårigheterna att ta sig in på arbetsmarknaden kan förklaras i andra termer än enbart siffror. Inom TCO förbunden har man listat ett antal myter om vad avser ungdomsarbetslösheten och redovisar en sanning istället. Närmast tänker jag på Centerns argumentation att ungdomarnas ingångslöner är för höga och bör sänkas med minst 25%. Den argumentationen anses av facket – som ju har en trovärdig uppfattning i frågan – är byggd på teori och inte visar på någon sanning. Centern vill således förbättra ungdomars möjligheter på arbetsmarknaden baserad på några diffusa teoretiska avhandlingar – sådant är som gjort för att misslyckas. Inte heller högerns ständiga mantra om global finanskris värre än Kreugerkraschen på 30-talet är ett gångbart argument. Avtagande tillväxt i ekonomin är en del av arbetslösheten – det skall man inte förneka. Men det är inte den allena orsaken då ungdomsarbetslösheten ökat i såväl hög- som lågkonjunktur. Därför ställer jag mig positiv till de åtgärder som Socialdemokraterna förmäler i sin budgetmotion – 5 miljarder till ungdomsarbetslösheten är mer än högerns ”storsatsning” på 3.1 miljarder varav drygt 2.7 miljarder går till att återställa – den av Moderaterna differentierade – a-kasseavgiften. I realiteten satsar således Moderaterna endast 360 miljoner kronor – varav 221 miljoner går till yrkesintroduktionsanställningar (YA-jobb) och resten till ytterligare sänkta arbetsgivaravgifter  – jämför detta med 12+3 miljarder på skattesänkningar för löntagarna. Forskningen – främst Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU) sågar regeringens ”storsatsningar”  främst av skälet att återställningen av a-kasseavgiften inte får någon effekt på ungdomsarbetslösheten då det stora flertalet av de arbetslösa ungdomarna inte ens är med i a-kassan.  Minns jag fel då Reinfeldt ställdes till svars för den höga ungdomsarbetslösheten – ”Ungdomsarbetslösheten är en synvilla” – den uppfattningen tycks kvarstå om man ser till regeringens storsatsning på just ungdomsarbetslösheten.

skämtteckning21Men allt detta siffertrixande är knappast något ungdomar bryr sig särskilt mycket om – för dom är det väsentliga att kunna få en varaktig anställning som ger dom ekonomisk trygghet. Slipper belasta sina föräldrar, kan söka bostad på en för ungdomar obefintlig marknad så vitt man inte lyckats spara några hundratusen av studiehjälpen på 1050 kronor i månaden för att därefter sätta sig i miljonskuld det första man gör när vuxenlivet tar vid. Att framtidstron dalar är ingen underdrift under sådana betingelser. I synnerhet när de vuxna allt som oftast uttrycker en sanning – ungdomen är vår framtid – men som uppfattas som floskler. Och visst blir det till en floskel mot bakgrund av ungdomars möjligheter idag. Men icke förty, ungdomarna är vår framtid och därför är det så oerhört viktigt att politikerna verkligen underlättar möjligheterna för inträdet i vuxenlivet. När vuxenvärlden tappar tron på samhällets förmågor vad förväntar ni er då att ungdomarna skall tappa? Tron på sig själv? Förstärkt av borgerliga samhällsdebattörer som ytterligare spär på och sprider fördomar om unga idag. Den ljusnande framtiden är vår  – text Herman Sätherberg och musik av Prins Gustaf – skulle kunna vara en verklighet våra ungdomar möter den dag man stiger ut ur skolsalen – men mötet med verkligheten blir istället ett kompakt mörker utan ljus.

göran-hägglundRegeringens ”storsatsningar” kan därför jämföras med ”Åt dem som har skall varda givet” (Nya Testamentet Matteus 13:12). Detta är kapitalismens mantra, särskilt i dess nyliberala, bisarra tappning som åstadkommer sådan skada i landet. Men Jesus var inte för någon kapitalism, tvärtom. ”Ni kan inte tjäna både Gud och Mammon.” sa han i Bergspredikan, Matteus 5-7. Finns det några invändningar på detta Göran Hägglund? Arbetslösa ungdomar har inget, arbetslösa generellt ännu mindre för att inte tala om de som är sjuka. Men fördelningspolitiken har fått en annorlunda dimension i det borgerliga perspektivet – storsatsningarna går till ungdomsarbetslösheten medan löntagarna får skruttet eller det som blev över.  Det är ungefär så det kan beskrivas i Alliansperspektivet. Vad bryr sig ungdomarna om Anders Borgs mantra när han stolt och med ett lömskt leende talar om för alla som vill lyssna om våra goda ”statsfinanser” när 134 500 ungdomar inget hellre vill än att få kliva in i vuxenlivet.

Ungdomar påstås sjukskriva sig för bland annat bakfylla i en allt högre grad menar forskare på IFN!!!!!

utsugning av utsattaI dagens Svenska Dagbladet under rubriken Opinion/Brännpunkt skriver Martin Ljunge – forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN) – en artikel om att bryta loss sjukförsäkringen samt anpassa densamme under liknande betingelser som den allmänna pensionen. Först en liten resumé vad IFN är för något. Institutet grundades 1939 under namnet Industrins utredningsinstitut (IUI) på Sigfrid Edströms initiativ. Edström tyckte att Industriförbundet och Svenska arbetsgivarföreningen – nuvarande Svenskt Näringsliv (SN) – agerade för försiktigt på den politiska arenan – och att det därför fanns ett behov av ett utrednings- och upplysningsorgan med självständig ställning. IUI hade inledningsvis inte någon inriktning på forskning, men detta ändrades då Ingvar Svennilson 1941 rekryterades som chef. Inriktningen som ett renodlat forskningsinstitut tillkännagavs 1943, i samband med Edströms avgång. Namnbytet från IUI till IFN skedde i april 2006. Ser man till vilka som innehaft styrelseordförandeskapet genom tiderna återfinner man kända näringslivstoppar så som  Marcus Wallenberg,  Curt Nicolin,  Erland Waldenström samt den nuvarande styrelsens ordförande  Michael Treschow. Av dess 12 chefer har 3 arbetat politiskt för högern och Kristdemokraterna – flertalet av de övriga har varit flitiga samhällsdebattörer och lobbyister för borgerligheten. Det finns all anledning således att anta att den utredning som Martin Ljunge nu föreslår kan ge upphov till den debatt som förekom under senare delen av 90-talet och hela 2000-talet fram till regeringsskiftet 2006 som i allt väsentligt gick ut på att skuldbelägga svenska folket för ett omfattande sjukersättningsfusk. Om detta har jag skrivit i tidigare artiklar – bland annat ”Bidragsfusk och skattefusk bedöms olika i högerns Sverige” där jag bland annat beskriver den hetskampanj som fördes mot sjukersättningen av liberala medier, lobbyorganisationer och inte minst Svenskt Näringsliv gemensamt med Moderaterna ofta. Vart den kampanjen ledde till är vi idag pinsamt väl medvetna om och för att repetera eventuell minnesförlust bidrar jag med ”En sjuk sjukförsäkring som gör sjuka sjukare…..” som en bakgrund till den artikel man nu kan läsa i Svenska dagbladet.

Martin Ljunge skriver följande;

Regeringen har genomfört omfattande reformer av sjukförsäkringen och förtidspensionen. Resultatet har varit en minskad nivå på utgifterna under flera år. Nu ökar dock utgifterna igen, en ökning som kan förklaras med trenden att yngre generationer använder transfereringar oftare än äldre generationer.

26_8vilgotAtt alla de omfattande reformerna lett till att många människor tvingas ut i en ekonomiskt osäkerhet där kommunernas enheter för försörjningsstöd blir den sista utposten för att överleva är ett allvarligt bekymmer för kommunledningarna. Men statens utgifter minskar givetvis när det är kommunernas budget som drabbas. Och hur Martin Ljunge kan hänföra förtidspensionen som en del av den minskningen är oförklarligt då Socialdemokraterna avskaffade förtidspension som begrepp och ersatte densamme med sjukersättning som tillfaller personer med en ålder av 30 år – med en nedsatt arbetsförmåga – fram till då allmän pension utgår vid 65 års ålder. För personer från 19 år och fram till man fyller 30 år utgår så kallad aktivitetsersättning som har minst 25% nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Arbetsförmågan provas mot hela arbetsmarknaden inkluderande även arbeten med lönebidrag. Kan vara bra att benämna saker och ting vid dess rätta namn när man stoltserar med en så kallad utredning och presenterar densamme officiellt.

Vidare beskriver Martin Ljunge följande – för mig en mycket anmärkningsvärd analys – som en trend – som känns igen vid tidigare kampanjande då man anklagade hela svenska folket för det så kallade sjukförsäkringsfusket;

Trenden att sjukpenningen ses mer som en självklar rättighet innebär en trendmässig ökning av utgifterna allt eftersom yngre generationer blir yrkesverksamma. Det innebär två hot. För det första så medför ökande utgifter för sjukförsäkringen att en större del av statens utgifter knyts till transfereringar, samtidigt som utrymmet för kärnverksamheterna inom vård, skola och omsorg minskar relativt sett. För det andra leder ökade utgifter för sjukförsäkringen till en högre risk för dramatiska försämringar i sjukförsäkringens generositet. Det är inte osannolikt att sådana förändringar sker då statsbudgeten även i övrigt är i ett utsatt läge, så som skedde i början på 1990-talet.

Jag ifrågasätter sanningshalten i påståendet att sjukersättningen skulle ses som en självklar rättighet – den rättigheten har Alliansregeringen slagit sönder med olika politiska reformer som knappast undkommit ens ungdomar som nu kommer ut i förvärvslivet – om det har tur. Liknande argumentation framhölls redan på 90-talet av borgerliga samhällsdebattörer – fast med skillnaden att nu vänder man argumenten emot ungdomarna istället som en grupp. Det är däremot sant att ungdomar sjukskriver sig oftare än den äldre generationen men detta har – med stor sannolikhet –  andra orsaker än det av artikelförfattaren beskrivna trendmässiga. I en ny rapport från brittiska företaget Friends Life fann forskarna att 7 av 10 anställda i åldrarna 18 till 24 år sjukanmäler sig på grund av stress. De fann också att stressrelaterade sjukanmälningar minskade med åldern. Undrar om artikelförfattaren tagit med detta faktum i sitt forskningsprojekt – eller helt enkelt uteslutit detta. Framgår dock inte av artikeln.

67% av 18-24 åringar
54% av 25-34 åringar
47% av 35-44 åringar
43% av 45-54 åringarna

ungaarbetskador_graf_artikel545x300Sunt Arbetsliv – som också tillsammans med AFA-försäkring forskar om arbetsmiljö och dess konsekvenser för olika yrkesgrupper och åldrar – stämmer in i påståendet att allt fler ungdomar blir sjukskrivna på grund av arbetsrelaterade skador. Tidningen Arbetsliv skriver att yngre anställda löper större risk än andra att skadas allvarligt på jobbet. Det visar en ny rapport om ungas arbetsskador från AFA Försäkring. En stor orsak torde vara bemanningsbranschen – som jag tidigare skrivit en artikel om – dåliga introduktion – eller helt utebliven – på arbetsplatserna för arbetstagare – främst inom byggbranschen – som står för en stor andel av arbetsskadorna. AFA försäkring skriver i en artikel om hur viktigt det är med kunskap för att förhindra arbetsplatsskador. Och det som inte är helt oviktigt i sammanhanget är att ungdomar är mer benägna att vara mer till lags och tar därmed större risker än den erfarne arbetstagaren vilket ofta leder till olyckor med sjukskrivning som följd. Det finns således både forskning och statistiska underlag som bevisar det ökande sambandet mellan arbetsplatsskador och ökade frekvens av sjukersättning vad avser unga idag. Den minskade andelen sjukskrivningar med ökad ålder som råkar ut för arbetsrelaterade skador där sjukskrivning blir en följd kan härledas till en ökad erfarenhet om de olika miljö- och övriga risker på arbetsplatserna. Skall man beskriva de ökande sjukskrivningarna som en trend måste man också – på ett mer seriöst sätt – söka orsakerna till den trenden. Jag vill därmed hävda att trenden med ökande sjukskrivningar är kopplad till den ökning av arbetsrelaterade skador för unga som andra forskningsresultat påvisar och INTE – så som artikelförfattaren vill beskriva det – som en önskan att försörja sig på sjukersättningen hellre än att jobba. Jag efterlyser därmed en mer seriös forskning som visar på sambanden mellan arbetsplatsolyckor och sjukskrivning som en följd.

Sist men inte minst skriver Martin Ljunge att allt handlar om en osund sjukskrivningskultur. Och det är egentligen vad hela artikeln handlar om. Istället beskriver han att ungdomar – i motsats till den äldre generationen – tenderar anamma en osund sjukskrivningskultur. Påståendet känns igen i den tidigare debatten då man – genom allehanda kampanjer – anklagade hela svenska folket som ett fuskande folk samt att denna osunda sjukskrivningskultur höll på att ruinera statsfinanserna. Nu är det ungdomarnas tur att motta samma lögnaktiga och obskyra kritik som man tidigare anklagade folket för. Det hade varit hederligare – och framförallt mer seriöst – om man också angav orsakerna till de allt mer ökade sjukskrivningarna vad avser unga arbetstagare  istället för att tala i termer osund sjukskrivningskultur och därmed finna en anledning att stämpla en grupp som fuskare för att ytterligare deformera sjukersättningen så som skett i anledning av den tidigare debatten. Förslaget – som artikelförfattaren anger – att knyta sjukersättningen till samma idioti som pensionerna där en broms slår till då tillväxten minskar visar i allt väsentligt att man inte förstått vad – eller inte bryr sig – om de mänskliga miljö- och olycksfrekvensen på arbetsplatserna utan helt sonika ser det som ett sätt att rädda de ekonomiska värden som går förlorad. Allt för att spara pengar åt statskassan för behövliga skattesänkningar istället. Hela artikeln andas ren och bisarr fientlighet mot ungdomar som skadas på sina arbetsplatser och beskriver det med att det inte är ok med sjukskrivning för bakfylla, flytt, missnöje med chefen eller som protestaktion. Vilka belägg har Martin Ljunge för sådana slutsatser? Eller är det papegojmaffian som återigen ligger till grund för dessa antaganden? Att Alliansregeringen ansåg att Arbetslivsinstitutet – som hade till uppgift att forska om miljö- och arbetsplatsrelaterade skador – inte längre behövdes utan hela den gedigna kunskap som fanns skulle spridas ut på universiteten utan särskilt förhöjda anslag för att bedriva samma forskning visar sig nu vilka så kallade ”oberoende” forskningsinstitut som skall ligga till grund för förbättringar inom området. Att anslagen därmed också minskades rejält för Arbetsmiljöverket med försämrade möjligheter att göra arbetsplatsinspektioner samt försämrade möjligheter för skyddsombuden att ta del av den fortbildning som forskningen gav vid handen torde ha en bidragande orsak till de allt mer ökande arbetsplatsolyckorna och som en följd ökat antal sjukskrivningar.  Denna högerregering har därmed visat på hur man ser på arbetstagarnas möjligheter att förhindra olyckor på arbetsplatserna. Anslagen – som Alliansen påpassligt kallar ”storsatsningar” – och som i själva verket kan betraktas som fickpengar – kommer allt mer i dagen – det som göms i snö uppdagas vid tö – och det är det vi nu ser. Slutsatsen blir att arbetsmiljöarbetet skall inte bedrivas i arbetsgivarnas regi för då handlar det inte längre om seriöst arbetsmiljöarbete utan snarare om fylleri och efterföljande bakfylla, eller taskiga förhållanden och missnöje med chefen som orsaker – och detta kommer man tillrätta med genom att anklaga ungdomar för att ha en taskig attityd mot sjukförsäkringarna. Kan det bli tydligare än så?

Jobbskatteavdragets effekter på arbetslösheten går inte att bekräfta.

Jag har vid upprepade tillfällen frågat Jan Ericsson – riksdagsledamot för M – att redovisa jobbskatteavdragets effekter på arbetsmarknaden. Han väljer att inte svara mig efter att jag redovisat nedanstående utan hänvisar till sin blogg som jag finner så full av faktafel att det närmast kan betraktas som skrämmande. Gensvaret kan dessvärre uppfattas som mycket teknikaliteter och kan vara svårt att hänga med – men slutsatsen är att det finns inga empiriska eller vetenskapliga undersökningar som skulle bekräfta att jobbskatteavdragen haft den effekt på arbetsmarknaden eller tillväxten i övrigt vilket framgår av nedan angivet genmäle.

Verklighetens politikerOk Jan för att svara på frågan om hur det gått och vilka effekter högerns jobbpolitik har haft tänker jag jämföra med vad som sagts i propositioner och uttalanden från ­moderata företrädare och mot resultaten från flera forskningsstudier och utvärderingar som gjorts utanför regeringskansliet. Ber om ursäkt att inlägget blir väldigt långt men jag vill gärna tydliggöra effekterna av jobbskatteavdragen. Jag har inte angett det femte jobbskatteavdraget då detta ännu ej är genomfört – men konstaterar att kritiken varit hård från flertalet myndigheter och ekonomer mot införandet främst av skälet att det inte går att konstatera effekterna av det – dels för att man genomför det med lånade pengar. Det femte jobbskatteavdraget var heller inget löfte utan skulle genomföras om ekonomin så tillät. Att reformutrymmet är tomt visar ju på att ekonomin knappast tillåter ett femte jobbskatteavdrag.

Om vi börjar med att jämföra siffrorna för januari 2007 – det vill säga första månaden jobbskatteavdraget började tillämpas och innan man alltså kan räkna med att effekterna slagit igenom – med siffrorna fem år ­senare, januari 2012 när effekterna ­borde ha blivit synliga.
Min utgångspunkt tar jag i Moderaternas ekonomiska ­motion från i maj 2006, alltså före ­regeringsskiftet, då de skriver följande:
”Den samlade bedömningen är att utbudet av arbetskraft och sysselsättningen kommer att öka kraftigt till följd av våra föreslagna reformer. På några års sikt bedöms sysselsättningen stiga med 250 000–300 000 personer. Förlängs perspektivet finns det goda skäl att vänta att sysselsättningen ökat med uppemot 550 000–600 000 personer jämfört med dagsläget. Den långsiktiga arbetslöshetsnivån bedöms kunna sjunka med cirka två procentenheter…”

Med våra reformer i det här sammanhanget menades införandet av jobbskatteavdraget, sänkta arbetsgivaravgifter för unga, differentierad a-kassa, kompletterande aktörer inom arbetsförmedlingens verksamhet, privatiseringar och sänkta sociala ersättningar.
När Alliansen vann regeringsmakten var det mitt i en pågående sysselsättningsökning allt sedan sommaren 2005. Denna starka sysselsättningsökning var anledningen till att Göran Persson gjorde felbedömningen – enligt mig – att jobben inte skulle bli en valfråga 2006. Göran Persson hade dock rätt i sak när han 2006 menade att den öppna arbetslösheten – tack vare de goda tiderna – skulle minska till 3,5 procent under den kommande mandatperioden.

I Statistiska central byråns ekonomiska översikt nummer 7–8 från den 31 augusti 2006 kan vi läsa följande: ”Den ljusa ekonomiska bilden rymmer nu förutom en hög och bred ekonomisk tillväxt samt stabila flöden på finansmarknaderna även en lättnad på arbetsmarknaden. Läget där har förbättrats betydligt i år. Sysselsättningen ökar samtidigt som arbetslösheten sjunker.
Sedan förra våren har sysselsättningen – mätt som antalet arbetade timmar – enligt nationalräkenskaperna ökat med 1,8 %.  Arbetslösheten sjönk i juli det året till sex procent av arbetskraften från 6,9 % under motsvarande månad i fjol. Samtidigt fortsatte efterfrågan på arbetskraft att öka kraftigt i juli.”

Väljarna hade dock inte förtroende för Persson och socialdemokratin i arbetsmarknadspolitiken som blev – till trots – den viktigaste frågan i 2006 års val. Fredrik Reinfeldts och den då nybildade högeralliansens retoriska knep om att den socialdemokratiska politiken skapade utanförskap och massarbetslöshet gick hem hos väljarna. Sysselsättningsökningen fortsatte dock precis som Göran Persson förutspått under 2007 och första halvan av 2008, dock i en avtagande takt. Hösten 2008 inträffade dock finanskrisen som ledde till ett fall i sysselsättningen under 2009 och 2010. Utvecklingen vände dock åter uppåt igen 2011 när konjunkturen stabiliserades men har nu åter avtagit under den pågående eurokrisen. Jag kan ändå konstatera att den kraftigaste sysselsättningsökningen kom under den S-ledda regeringen 2006 – och då helt utan jobbskatteavdrag. Ökningen fortsatte under alliansregeringen 2007 trots jobbskatteavdraget men inte lika starkt – det har dock inte hindrat alliansregeringen att räkna med även 2007 och halva 2008. Från och med 2008 slog finanskrisen igenom vilket resulterade i en sjunkande sysselsättning 2009 och 2010.

Jag vill påpeka att självklart påverkar lågkonjunkturer alltid sysselsättningsnivån. Men eftersom idén bakom högerns jobbpolitik är att de olika förändringarna i skatte- och socialförsäkringssystemen ska förskjuta hela kurvan uppåt – sysselsättningen ska i både hög- och lågkonjunkturer ligga på en högre nivå än vad den under samma konjukturella betingelser annars skulle ha gjort.
Trots högkonjunkturen under 2007 och 2008 var sysselsättningsökningen inte i närheten av de 250 000–300 000 nya jobb som Moderaterna i sin motion räknade med skulle bli effekten av deras jobbpolitik redan inom ett par år. Jag konstaterar att det överhuvudtaget är svårt att i statistiken hitta mönster som avviker från vad man skulle förvänta sig som följd av konjunktur- och befolkningsförändringar.

Moderaterna införde jobbskatteavdraget för förvärvsinkomster från årsskiftet 2007 och i propositionen 2007/2008:22 skriver de följande:
”Jobbskatteavdraget, som infördes vid årsskiftet, förstärker drivkrafterna till arbete, särskilt för låg- och medelinkomsttagare. Avdraget gör det mer lönsamt att arbeta för dem som i dag står utanför arbetsmarknaden men det ­bidrar också, genom sänkta marginalskatter, till ett ökat arbetsutbud för många av dem som redan har ett arbete. För äldre personer ges ett förhöjt avdrag. Jobbskatteavdraget gör det också mer attraktivt att starta och bedriva ­aktiv näringsverksamhet.”
Jobbskatteavdraget har av Moderaterna utökats i fyra steg med argument om dess positiva sysselsättningseffekter. Analyser visar dock att sysselsättningsgraden är lägre och andelen arbetslösa högre 2012 än 2007. Moderaternas ambitioner med jobbskatteavdraget för ökad sysselsättning och mindre arbetslöshet stämmer således inte överens med verkligheten.

Det är dock korrekt att antalet sysselsatta var högre i januari 2012 än januari 2007 – 4 614 000 personer mot 4 442 000 enligt SCB:s arbetskraftsundersökning AKU.
Men eftersom också antalet personer i arbetskraften ökat, från 4 766 000 i januari 2007 till 4 993 000 i januari 2012, enligt AKU, så har den andel av arbetskraften som har jobb minskat och arbetslösheten ökat. Ökningen av jobben har således inte hållit jämna steg med befolkningsökningen. Häruti finner jag anledningen till att Moderaterna ogärna talar om arbetslösheten som andel av arbetskraften utan hellre i absoluta tal.
Med anledning av jobbskatteavdragets påstådda positiva effekter menar jag att en befolkningsökning i sig brukar betyda en viss ökning av antalet sysselsatta, eftersom efterfrågan på varor och tjänster ökar och skapar jobb.
Så även om man skulle anta att en del av sysselsättningsökningen kan förklaras av Moderaternas jobbpolitik så bör den vara avsevärt mycket lägre än den siffra som Moderaterna angav i sin ekonomiska motion från 2006.
Antalet sysselsatta i åldersgrupperna 15–74 år i januari 2007 var enligt AKU 4 442 000 personer, mot 4 614 000 i januari 2012 alltså 172 000 fler, men kom då ihåg att det inte betyder att andelen sysselsatta ökat.
Av ökning skulle – enligt Finansdepartementet –  den absoluta merparten – eller 58 procent – förklaras av jobbskatteavdraget. Att antalet personer i arbetsföra åldrar ökat med 370 000, från årsskiftet 2006/2007 till årsskiftet 20011/2012, skulle med andra ord svara för den mindre effekten, likaså den starka konjunkturuppgången under 2007 och delar av 2008.
Trovärdigheten i det kan diskuteras.

Magnus Henrekson, som är chef för Institutet för Näringslivsforskning (IFN) som redan 2010 skrev en kritisk artikel om jobbskatteavdraget i Ekonomisk Debatt nr 2. Han konstaterade att en genomgång av arbetsmarknadens utveckling och antalet arbetade timmar per person inte tydde på något genomslag för jobbskatteavdraget, när man tog hänsyn till befolkningsutvecklingen, han skriver följande:
”Den borgerliga alliansregeringen har även i sin fjärde budget fortsatt på den inslagna vägen att sänka skatten på arbete för att höja sysselsättningen och sänka graden av utanförskap i Sverige. Sysselsättningsökningen var dock förhållandevis blygsam även innan krisen. Mycket tyder dessutom på att det framför allt är studenter och friska äldre som arbetar mer, medan framgångarna med att bryta utanförskapet är begränsade.”
Även de oberoende ekonomerna – Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin – har gjort en utvärdering av jobbskatteavdraget för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. De konstaterar följande att ”det är genuint svårt att utvärdera jobbskatteavdraget”. För i det fall det finns några effekter så samvarierar de uppenbarligen med ett antal andra faktorer som påverkar sysselsättningen, och det går helt enkelt inte att skilja ut just avdragets eventuella effekter. Finanspolitiska rådet, Konjukturinstitutet med flera använder sig av samma beräkningsmodell som finansdepartementet gör – trots vissa differenser som sannolikt härrör sig till egna förklaringsmodeller. Sammantaget hävdar ingen av dem att beräkningsmodellen ger en rättvis bild just på grund av alla osäkerhetsfaktorer. Verkligheten ser dock annorlunda ut efter 7 år.

Därför kan inte betyget på arbetsmarknadspolitiken bli något annat än underkänt.  Kollar vi Eurostats siffror var arbetslösheten i september 2006  6.7%. Under 2013 var den i augusti 8% en ökning med 1.3% för hela perioden säsongsrensat.
Långtidsarbetslösheten har ökat med 73 %. Alliansen har också efter sina år misslyckats med att öka den sysselsatta andelen av befolkningen. Jag konstaterar också att Sverige är ett av fåtal länder där arbetslösheten stiger medan den i andra länder sjunker främst i ekonomiskt stabila länder. Genomsnittet för hela eurozonen tycks dessutom ha stabiliserats.

Det finns alla skäl i dag att varna för det statistiska spin som Moderaterna ägnar sig åt. Jag kan bara konstatera att arbetsmarknadspolitik är inte Moderaternas bästa gren – har aldrig varit och såvitt jag kan bedöma – heller aldrig bli. Jag hade verkligen önskat att jobbskatteavdragen blev den framgång som det gavs uttryck för 2006 – men tyvärr.

%d bloggare gillar detta: