Jobbskatteavdragets effekter på arbetslösheten går inte att bekräfta.

Jag har vid upprepade tillfällen frågat Jan Ericsson – riksdagsledamot för M – att redovisa jobbskatteavdragets effekter på arbetsmarknaden. Han väljer att inte svara mig efter att jag redovisat nedanstående utan hänvisar till sin blogg som jag finner så full av faktafel att det närmast kan betraktas som skrämmande. Gensvaret kan dessvärre uppfattas som mycket teknikaliteter och kan vara svårt att hänga med – men slutsatsen är att det finns inga empiriska eller vetenskapliga undersökningar som skulle bekräfta att jobbskatteavdragen haft den effekt på arbetsmarknaden eller tillväxten i övrigt vilket framgår av nedan angivet genmäle.

Verklighetens politikerOk Jan för att svara på frågan om hur det gått och vilka effekter högerns jobbpolitik har haft tänker jag jämföra med vad som sagts i propositioner och uttalanden från ­moderata företrädare och mot resultaten från flera forskningsstudier och utvärderingar som gjorts utanför regeringskansliet. Ber om ursäkt att inlägget blir väldigt långt men jag vill gärna tydliggöra effekterna av jobbskatteavdragen. Jag har inte angett det femte jobbskatteavdraget då detta ännu ej är genomfört – men konstaterar att kritiken varit hård från flertalet myndigheter och ekonomer mot införandet främst av skälet att det inte går att konstatera effekterna av det – dels för att man genomför det med lånade pengar. Det femte jobbskatteavdraget var heller inget löfte utan skulle genomföras om ekonomin så tillät. Att reformutrymmet är tomt visar ju på att ekonomin knappast tillåter ett femte jobbskatteavdrag.

Om vi börjar med att jämföra siffrorna för januari 2007 – det vill säga första månaden jobbskatteavdraget började tillämpas och innan man alltså kan räkna med att effekterna slagit igenom – med siffrorna fem år ­senare, januari 2012 när effekterna ­borde ha blivit synliga.
Min utgångspunkt tar jag i Moderaternas ekonomiska ­motion från i maj 2006, alltså före ­regeringsskiftet, då de skriver följande:
”Den samlade bedömningen är att utbudet av arbetskraft och sysselsättningen kommer att öka kraftigt till följd av våra föreslagna reformer. På några års sikt bedöms sysselsättningen stiga med 250 000–300 000 personer. Förlängs perspektivet finns det goda skäl att vänta att sysselsättningen ökat med uppemot 550 000–600 000 personer jämfört med dagsläget. Den långsiktiga arbetslöshetsnivån bedöms kunna sjunka med cirka två procentenheter…”

Med våra reformer i det här sammanhanget menades införandet av jobbskatteavdraget, sänkta arbetsgivaravgifter för unga, differentierad a-kassa, kompletterande aktörer inom arbetsförmedlingens verksamhet, privatiseringar och sänkta sociala ersättningar.
När Alliansen vann regeringsmakten var det mitt i en pågående sysselsättningsökning allt sedan sommaren 2005. Denna starka sysselsättningsökning var anledningen till att Göran Persson gjorde felbedömningen – enligt mig – att jobben inte skulle bli en valfråga 2006. Göran Persson hade dock rätt i sak när han 2006 menade att den öppna arbetslösheten – tack vare de goda tiderna – skulle minska till 3,5 procent under den kommande mandatperioden.

I Statistiska central byråns ekonomiska översikt nummer 7–8 från den 31 augusti 2006 kan vi läsa följande: ”Den ljusa ekonomiska bilden rymmer nu förutom en hög och bred ekonomisk tillväxt samt stabila flöden på finansmarknaderna även en lättnad på arbetsmarknaden. Läget där har förbättrats betydligt i år. Sysselsättningen ökar samtidigt som arbetslösheten sjunker.
Sedan förra våren har sysselsättningen – mätt som antalet arbetade timmar – enligt nationalräkenskaperna ökat med 1,8 %.  Arbetslösheten sjönk i juli det året till sex procent av arbetskraften från 6,9 % under motsvarande månad i fjol. Samtidigt fortsatte efterfrågan på arbetskraft att öka kraftigt i juli.”

Väljarna hade dock inte förtroende för Persson och socialdemokratin i arbetsmarknadspolitiken som blev – till trots – den viktigaste frågan i 2006 års val. Fredrik Reinfeldts och den då nybildade högeralliansens retoriska knep om att den socialdemokratiska politiken skapade utanförskap och massarbetslöshet gick hem hos väljarna. Sysselsättningsökningen fortsatte dock precis som Göran Persson förutspått under 2007 och första halvan av 2008, dock i en avtagande takt. Hösten 2008 inträffade dock finanskrisen som ledde till ett fall i sysselsättningen under 2009 och 2010. Utvecklingen vände dock åter uppåt igen 2011 när konjunkturen stabiliserades men har nu åter avtagit under den pågående eurokrisen. Jag kan ändå konstatera att den kraftigaste sysselsättningsökningen kom under den S-ledda regeringen 2006 – och då helt utan jobbskatteavdrag. Ökningen fortsatte under alliansregeringen 2007 trots jobbskatteavdraget men inte lika starkt – det har dock inte hindrat alliansregeringen att räkna med även 2007 och halva 2008. Från och med 2008 slog finanskrisen igenom vilket resulterade i en sjunkande sysselsättning 2009 och 2010.

Jag vill påpeka att självklart påverkar lågkonjunkturer alltid sysselsättningsnivån. Men eftersom idén bakom högerns jobbpolitik är att de olika förändringarna i skatte- och socialförsäkringssystemen ska förskjuta hela kurvan uppåt – sysselsättningen ska i både hög- och lågkonjunkturer ligga på en högre nivå än vad den under samma konjukturella betingelser annars skulle ha gjort.
Trots högkonjunkturen under 2007 och 2008 var sysselsättningsökningen inte i närheten av de 250 000–300 000 nya jobb som Moderaterna i sin motion räknade med skulle bli effekten av deras jobbpolitik redan inom ett par år. Jag konstaterar att det överhuvudtaget är svårt att i statistiken hitta mönster som avviker från vad man skulle förvänta sig som följd av konjunktur- och befolkningsförändringar.

Moderaterna införde jobbskatteavdraget för förvärvsinkomster från årsskiftet 2007 och i propositionen 2007/2008:22 skriver de följande:
”Jobbskatteavdraget, som infördes vid årsskiftet, förstärker drivkrafterna till arbete, särskilt för låg- och medelinkomsttagare. Avdraget gör det mer lönsamt att arbeta för dem som i dag står utanför arbetsmarknaden men det ­bidrar också, genom sänkta marginalskatter, till ett ökat arbetsutbud för många av dem som redan har ett arbete. För äldre personer ges ett förhöjt avdrag. Jobbskatteavdraget gör det också mer attraktivt att starta och bedriva ­aktiv näringsverksamhet.”
Jobbskatteavdraget har av Moderaterna utökats i fyra steg med argument om dess positiva sysselsättningseffekter. Analyser visar dock att sysselsättningsgraden är lägre och andelen arbetslösa högre 2012 än 2007. Moderaternas ambitioner med jobbskatteavdraget för ökad sysselsättning och mindre arbetslöshet stämmer således inte överens med verkligheten.

Det är dock korrekt att antalet sysselsatta var högre i januari 2012 än januari 2007 – 4 614 000 personer mot 4 442 000 enligt SCB:s arbetskraftsundersökning AKU.
Men eftersom också antalet personer i arbetskraften ökat, från 4 766 000 i januari 2007 till 4 993 000 i januari 2012, enligt AKU, så har den andel av arbetskraften som har jobb minskat och arbetslösheten ökat. Ökningen av jobben har således inte hållit jämna steg med befolkningsökningen. Häruti finner jag anledningen till att Moderaterna ogärna talar om arbetslösheten som andel av arbetskraften utan hellre i absoluta tal.
Med anledning av jobbskatteavdragets påstådda positiva effekter menar jag att en befolkningsökning i sig brukar betyda en viss ökning av antalet sysselsatta, eftersom efterfrågan på varor och tjänster ökar och skapar jobb.
Så även om man skulle anta att en del av sysselsättningsökningen kan förklaras av Moderaternas jobbpolitik så bör den vara avsevärt mycket lägre än den siffra som Moderaterna angav i sin ekonomiska motion från 2006.
Antalet sysselsatta i åldersgrupperna 15–74 år i januari 2007 var enligt AKU 4 442 000 personer, mot 4 614 000 i januari 2012 alltså 172 000 fler, men kom då ihåg att det inte betyder att andelen sysselsatta ökat.
Av ökning skulle – enligt Finansdepartementet –  den absoluta merparten – eller 58 procent – förklaras av jobbskatteavdraget. Att antalet personer i arbetsföra åldrar ökat med 370 000, från årsskiftet 2006/2007 till årsskiftet 20011/2012, skulle med andra ord svara för den mindre effekten, likaså den starka konjunkturuppgången under 2007 och delar av 2008.
Trovärdigheten i det kan diskuteras.

Magnus Henrekson, som är chef för Institutet för Näringslivsforskning (IFN) som redan 2010 skrev en kritisk artikel om jobbskatteavdraget i Ekonomisk Debatt nr 2. Han konstaterade att en genomgång av arbetsmarknadens utveckling och antalet arbetade timmar per person inte tydde på något genomslag för jobbskatteavdraget, när man tog hänsyn till befolkningsutvecklingen, han skriver följande:
”Den borgerliga alliansregeringen har även i sin fjärde budget fortsatt på den inslagna vägen att sänka skatten på arbete för att höja sysselsättningen och sänka graden av utanförskap i Sverige. Sysselsättningsökningen var dock förhållandevis blygsam även innan krisen. Mycket tyder dessutom på att det framför allt är studenter och friska äldre som arbetar mer, medan framgångarna med att bryta utanförskapet är begränsade.”
Även de oberoende ekonomerna – Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin – har gjort en utvärdering av jobbskatteavdraget för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. De konstaterar följande att ”det är genuint svårt att utvärdera jobbskatteavdraget”. För i det fall det finns några effekter så samvarierar de uppenbarligen med ett antal andra faktorer som påverkar sysselsättningen, och det går helt enkelt inte att skilja ut just avdragets eventuella effekter. Finanspolitiska rådet, Konjukturinstitutet med flera använder sig av samma beräkningsmodell som finansdepartementet gör – trots vissa differenser som sannolikt härrör sig till egna förklaringsmodeller. Sammantaget hävdar ingen av dem att beräkningsmodellen ger en rättvis bild just på grund av alla osäkerhetsfaktorer. Verkligheten ser dock annorlunda ut efter 7 år.

Därför kan inte betyget på arbetsmarknadspolitiken bli något annat än underkänt.  Kollar vi Eurostats siffror var arbetslösheten i september 2006  6.7%. Under 2013 var den i augusti 8% en ökning med 1.3% för hela perioden säsongsrensat.
Långtidsarbetslösheten har ökat med 73 %. Alliansen har också efter sina år misslyckats med att öka den sysselsatta andelen av befolkningen. Jag konstaterar också att Sverige är ett av fåtal länder där arbetslösheten stiger medan den i andra länder sjunker främst i ekonomiskt stabila länder. Genomsnittet för hela eurozonen tycks dessutom ha stabiliserats.

Det finns alla skäl i dag att varna för det statistiska spin som Moderaterna ägnar sig åt. Jag kan bara konstatera att arbetsmarknadspolitik är inte Moderaternas bästa gren – har aldrig varit och såvitt jag kan bedöma – heller aldrig bli. Jag hade verkligen önskat att jobbskatteavdragen blev den framgång som det gavs uttryck för 2006 – men tyvärr.

%d bloggare gillar detta: