Jobbskatteavdragets effekter på arbetslösheten går inte att bekräfta.


Jag har vid upprepade tillfällen frågat Jan Ericsson – riksdagsledamot för M – att redovisa jobbskatteavdragets effekter på arbetsmarknaden. Han väljer att inte svara mig efter att jag redovisat nedanstående utan hänvisar till sin blogg som jag finner så full av faktafel att det närmast kan betraktas som skrämmande. Gensvaret kan dessvärre uppfattas som mycket teknikaliteter och kan vara svårt att hänga med – men slutsatsen är att det finns inga empiriska eller vetenskapliga undersökningar som skulle bekräfta att jobbskatteavdragen haft den effekt på arbetsmarknaden eller tillväxten i övrigt vilket framgår av nedan angivet genmäle.

Verklighetens politikerOk Jan för att svara på frågan om hur det gått och vilka effekter högerns jobbpolitik har haft tänker jag jämföra med vad som sagts i propositioner och uttalanden från ­moderata företrädare och mot resultaten från flera forskningsstudier och utvärderingar som gjorts utanför regeringskansliet. Ber om ursäkt att inlägget blir väldigt långt men jag vill gärna tydliggöra effekterna av jobbskatteavdragen. Jag har inte angett det femte jobbskatteavdraget då detta ännu ej är genomfört – men konstaterar att kritiken varit hård från flertalet myndigheter och ekonomer mot införandet främst av skälet att det inte går att konstatera effekterna av det – dels för att man genomför det med lånade pengar. Det femte jobbskatteavdraget var heller inget löfte utan skulle genomföras om ekonomin så tillät. Att reformutrymmet är tomt visar ju på att ekonomin knappast tillåter ett femte jobbskatteavdrag.

Om vi börjar med att jämföra siffrorna för januari 2007 – det vill säga första månaden jobbskatteavdraget började tillämpas och innan man alltså kan räkna med att effekterna slagit igenom – med siffrorna fem år ­senare, januari 2012 när effekterna ­borde ha blivit synliga.
Min utgångspunkt tar jag i Moderaternas ekonomiska ­motion från i maj 2006, alltså före ­regeringsskiftet, då de skriver följande:
”Den samlade bedömningen är att utbudet av arbetskraft och sysselsättningen kommer att öka kraftigt till följd av våra föreslagna reformer. På några års sikt bedöms sysselsättningen stiga med 250 000–300 000 personer. Förlängs perspektivet finns det goda skäl att vänta att sysselsättningen ökat med uppemot 550 000–600 000 personer jämfört med dagsläget. Den långsiktiga arbetslöshetsnivån bedöms kunna sjunka med cirka två procentenheter…”

Med våra reformer i det här sammanhanget menades införandet av jobbskatteavdraget, sänkta arbetsgivaravgifter för unga, differentierad a-kassa, kompletterande aktörer inom arbetsförmedlingens verksamhet, privatiseringar och sänkta sociala ersättningar.
När Alliansen vann regeringsmakten var det mitt i en pågående sysselsättningsökning allt sedan sommaren 2005. Denna starka sysselsättningsökning var anledningen till att Göran Persson gjorde felbedömningen – enligt mig – att jobben inte skulle bli en valfråga 2006. Göran Persson hade dock rätt i sak när han 2006 menade att den öppna arbetslösheten – tack vare de goda tiderna – skulle minska till 3,5 procent under den kommande mandatperioden.

I Statistiska central byråns ekonomiska översikt nummer 7–8 från den 31 augusti 2006 kan vi läsa följande: ”Den ljusa ekonomiska bilden rymmer nu förutom en hög och bred ekonomisk tillväxt samt stabila flöden på finansmarknaderna även en lättnad på arbetsmarknaden. Läget där har förbättrats betydligt i år. Sysselsättningen ökar samtidigt som arbetslösheten sjunker.
Sedan förra våren har sysselsättningen – mätt som antalet arbetade timmar – enligt nationalräkenskaperna ökat med 1,8 %.  Arbetslösheten sjönk i juli det året till sex procent av arbetskraften från 6,9 % under motsvarande månad i fjol. Samtidigt fortsatte efterfrågan på arbetskraft att öka kraftigt i juli.”

Väljarna hade dock inte förtroende för Persson och socialdemokratin i arbetsmarknadspolitiken som blev – till trots – den viktigaste frågan i 2006 års val. Fredrik Reinfeldts och den då nybildade högeralliansens retoriska knep om att den socialdemokratiska politiken skapade utanförskap och massarbetslöshet gick hem hos väljarna. Sysselsättningsökningen fortsatte dock precis som Göran Persson förutspått under 2007 och första halvan av 2008, dock i en avtagande takt. Hösten 2008 inträffade dock finanskrisen som ledde till ett fall i sysselsättningen under 2009 och 2010. Utvecklingen vände dock åter uppåt igen 2011 när konjunkturen stabiliserades men har nu åter avtagit under den pågående eurokrisen. Jag kan ändå konstatera att den kraftigaste sysselsättningsökningen kom under den S-ledda regeringen 2006 – och då helt utan jobbskatteavdrag. Ökningen fortsatte under alliansregeringen 2007 trots jobbskatteavdraget men inte lika starkt – det har dock inte hindrat alliansregeringen att räkna med även 2007 och halva 2008. Från och med 2008 slog finanskrisen igenom vilket resulterade i en sjunkande sysselsättning 2009 och 2010.

Jag vill påpeka att självklart påverkar lågkonjunkturer alltid sysselsättningsnivån. Men eftersom idén bakom högerns jobbpolitik är att de olika förändringarna i skatte- och socialförsäkringssystemen ska förskjuta hela kurvan uppåt – sysselsättningen ska i både hög- och lågkonjunkturer ligga på en högre nivå än vad den under samma konjukturella betingelser annars skulle ha gjort.
Trots högkonjunkturen under 2007 och 2008 var sysselsättningsökningen inte i närheten av de 250 000–300 000 nya jobb som Moderaterna i sin motion räknade med skulle bli effekten av deras jobbpolitik redan inom ett par år. Jag konstaterar att det överhuvudtaget är svårt att i statistiken hitta mönster som avviker från vad man skulle förvänta sig som följd av konjunktur- och befolkningsförändringar.

Moderaterna införde jobbskatteavdraget för förvärvsinkomster från årsskiftet 2007 och i propositionen 2007/2008:22 skriver de följande:
”Jobbskatteavdraget, som infördes vid årsskiftet, förstärker drivkrafterna till arbete, särskilt för låg- och medelinkomsttagare. Avdraget gör det mer lönsamt att arbeta för dem som i dag står utanför arbetsmarknaden men det ­bidrar också, genom sänkta marginalskatter, till ett ökat arbetsutbud för många av dem som redan har ett arbete. För äldre personer ges ett förhöjt avdrag. Jobbskatteavdraget gör det också mer attraktivt att starta och bedriva ­aktiv näringsverksamhet.”
Jobbskatteavdraget har av Moderaterna utökats i fyra steg med argument om dess positiva sysselsättningseffekter. Analyser visar dock att sysselsättningsgraden är lägre och andelen arbetslösa högre 2012 än 2007. Moderaternas ambitioner med jobbskatteavdraget för ökad sysselsättning och mindre arbetslöshet stämmer således inte överens med verkligheten.

Det är dock korrekt att antalet sysselsatta var högre i januari 2012 än januari 2007 – 4 614 000 personer mot 4 442 000 enligt SCB:s arbetskraftsundersökning AKU.
Men eftersom också antalet personer i arbetskraften ökat, från 4 766 000 i januari 2007 till 4 993 000 i januari 2012, enligt AKU, så har den andel av arbetskraften som har jobb minskat och arbetslösheten ökat. Ökningen av jobben har således inte hållit jämna steg med befolkningsökningen. Häruti finner jag anledningen till att Moderaterna ogärna talar om arbetslösheten som andel av arbetskraften utan hellre i absoluta tal.
Med anledning av jobbskatteavdragets påstådda positiva effekter menar jag att en befolkningsökning i sig brukar betyda en viss ökning av antalet sysselsatta, eftersom efterfrågan på varor och tjänster ökar och skapar jobb.
Så även om man skulle anta att en del av sysselsättningsökningen kan förklaras av Moderaternas jobbpolitik så bör den vara avsevärt mycket lägre än den siffra som Moderaterna angav i sin ekonomiska motion från 2006.
Antalet sysselsatta i åldersgrupperna 15–74 år i januari 2007 var enligt AKU 4 442 000 personer, mot 4 614 000 i januari 2012 alltså 172 000 fler, men kom då ihåg att det inte betyder att andelen sysselsatta ökat.
Av ökning skulle – enligt Finansdepartementet –  den absoluta merparten – eller 58 procent – förklaras av jobbskatteavdraget. Att antalet personer i arbetsföra åldrar ökat med 370 000, från årsskiftet 2006/2007 till årsskiftet 20011/2012, skulle med andra ord svara för den mindre effekten, likaså den starka konjunkturuppgången under 2007 och delar av 2008.
Trovärdigheten i det kan diskuteras.

Magnus Henrekson, som är chef för Institutet för Näringslivsforskning (IFN) som redan 2010 skrev en kritisk artikel om jobbskatteavdraget i Ekonomisk Debatt nr 2. Han konstaterade att en genomgång av arbetsmarknadens utveckling och antalet arbetade timmar per person inte tydde på något genomslag för jobbskatteavdraget, när man tog hänsyn till befolkningsutvecklingen, han skriver följande:
”Den borgerliga alliansregeringen har även i sin fjärde budget fortsatt på den inslagna vägen att sänka skatten på arbete för att höja sysselsättningen och sänka graden av utanförskap i Sverige. Sysselsättningsökningen var dock förhållandevis blygsam även innan krisen. Mycket tyder dessutom på att det framför allt är studenter och friska äldre som arbetar mer, medan framgångarna med att bryta utanförskapet är begränsade.”
Även de oberoende ekonomerna – Karin Edmark, Che-Yuan Liang, Eva Mörk och Håkan Selin – har gjort en utvärdering av jobbskatteavdraget för Institutet för arbetsmarknadspolitisk utvärdering. De konstaterar följande att ”det är genuint svårt att utvärdera jobbskatteavdraget”. För i det fall det finns några effekter så samvarierar de uppenbarligen med ett antal andra faktorer som påverkar sysselsättningen, och det går helt enkelt inte att skilja ut just avdragets eventuella effekter. Finanspolitiska rådet, Konjukturinstitutet med flera använder sig av samma beräkningsmodell som finansdepartementet gör – trots vissa differenser som sannolikt härrör sig till egna förklaringsmodeller. Sammantaget hävdar ingen av dem att beräkningsmodellen ger en rättvis bild just på grund av alla osäkerhetsfaktorer. Verkligheten ser dock annorlunda ut efter 7 år.

Därför kan inte betyget på arbetsmarknadspolitiken bli något annat än underkänt.  Kollar vi Eurostats siffror var arbetslösheten i september 2006  6.7%. Under 2013 var den i augusti 8% en ökning med 1.3% för hela perioden säsongsrensat.
Långtidsarbetslösheten har ökat med 73 %. Alliansen har också efter sina år misslyckats med att öka den sysselsatta andelen av befolkningen. Jag konstaterar också att Sverige är ett av fåtal länder där arbetslösheten stiger medan den i andra länder sjunker främst i ekonomiskt stabila länder. Genomsnittet för hela eurozonen tycks dessutom ha stabiliserats.

Det finns alla skäl i dag att varna för det statistiska spin som Moderaterna ägnar sig åt. Jag kan bara konstatera att arbetsmarknadspolitik är inte Moderaternas bästa gren – har aldrig varit och såvitt jag kan bedöma – heller aldrig bli. Jag hade verkligen önskat att jobbskatteavdragen blev den framgång som det gavs uttryck för 2006 – men tyvärr.

Annonser
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Hej Jutta von Schweden!

    Först vill jag tacka för din kloka kommentar – det som håller liv i denna blogg är just alla kommentarer och jag har som ambition att svara alla som skriver på bloggen.

    Ja medieklimatet är naturligtvis en parameter som gör att S är försiktiga naturligtvis men jag vill trots det ändå tro att försiktigheten är baserad på de budgetutrymme som Anders Borg felaktigt kallar reformutrymme – vilket förvillar väljarna.

    Att söka stöd hos SD vad avser det femte jobbskatteavdraget kanske är en möjlighet dock en orealistisk tanke då SD skulle förbruka sitt förtroende i frågan. Man var tidigare emot denna skattesänkning men har under senare tid ställt sig för densamme. Och om man söker regelrätta förhandlingar med SD vad skulle då SD ställa för krav på eftergift för att lyckas. SD gör naturligtvis allt för att deras riksdagsplatser skall ”legaliseras” genom att få till stånd förhandlingar och därmed samarbete med något av partierna. Högern skulle gå till samlad attack mot S om ett sådant samarbete skulle bli aktuellt. Nu hör jag kanske till de fåtal som inser att SD:s inträde i riksdagen skall respekteras som en folkvilja oavsett deras politiska agenda. Det finns naturligtvis inget som hindrar ett upprättat samarbete med SD likaväl som det inte finns några hinder att samarbeta med något av partierna i riksdagen. Men – och det är viktigt att poängtera och som du själv gör – råder det en så kallad beröringsskräck av alla partier vad avser SD istället för att bemöta och de facto visa på hur felaktigt deras politik slår mot landet. Att många socialdemokrater flödar över mot SD är snarare ett missnöje med Socialdemokratin än att de skulle vara rasister.

    Därför tror jag inte att S kommer att söka aktivt stöd för att förhindra det femte jobbskatteavdraget hos SD – dels för att de uttryckt ett stöd för det och dels för att de själva skulle tappa mycket på att ånyo svänga i frågan – många skulle undra hur stabila är SD och vad kan ersätta det som uppenbarligen blivit en principfråga för SD.

    MVH//Björn

    Gilla

    Svara
  2. Jutta von Schweden

     /  3 oktober, 2013

    (Nedanstående är egentligen en kommentar till något jag såg via en FB-vän. Du skrev så positivt om Magdalena Anderssons utspel i går. Kunde inte låta bli att reagera. Tror att min synpunkt är viktig men kanske inte alltid helt bekväm.)

    Visst kan man förstå försiktigheten hos S just nu. De är ju gisslan i ett medieklimat och vill inte förlora stödet som förefaller finnas just nu hos de liberala mediedrakarna. Men beträffande femte skatteavdraget borde oppositionen i riksdagen bita i de sura äpplet och arbeta för att med SD:s stöd stoppa det! Snacka om idioti att sänka sin egen politik till förmån för parlamentarisk beröringsskräck med SD! Det är förstås tragiskt med rasister i riksdagen men dessvärre en realitet. Det verkar som alltför många glömmer bort att SD dragit till sig en hel del gamla trogna S-väljare och man motarbetar inte rasismen genom att frysa ut eller låssas som den inte finns. Att S nu hoppas på tillräckligt stöd från mittenväljare är ett farligt vågspel. I värsta fall gynnar det SD och gör att hela vänsterflanken återigen sänker sin egen politik till förmån för en skrupellös och taktiskt skicklig borgerlighet. Vågar man hoppas att oppositionen i tysthet prasslar med SD i riksdagens korridorer? Det vore ju helt i enlighet med regelverket och värt mödan om det sätter stopp för både ett femte och fler skatteavdrag. (Man blir ju inte rasist för att man sitter på samma buss som en rasist!) Mest av allt vore det en rättvis spegling av den faktiska folkviljan. Den som aldrig riktigt får komma till tals.
    Tänk om man kunde ha en folkomröstning om fler skattesänkningar. Jag vågar slå vad om vad som helst att det bara är högljudda och korrupta politiska kommentatorer som tror att en majoritet verkligen vill ha ett femte avdrag på sin skatt!

    Gilla

    Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: