Ungdomar påstås sjukskriva sig för bland annat bakfylla i en allt högre grad menar forskare på IFN!!!!!

I dagens Svenska Dagbladet under rubriken Opinion/Brännpunkt skriver Martin Ljunge – forskare vid Institutet för Näringslivsforskning (IFN) – en artikel om att bryta loss sjukförsäkringen samt anpassa densamme under liknande betingelser som den allmänna pensionen. Först en liten resumé vad IFN är för något. Institutet grundades 1939 under namnet Industrins utredningsinstitut (IUI) på Sigfrid Edströms initiativ. Edström tyckte att Industriförbundet och Svenska arbetsgivarföreningen – nuvarande Svenskt Näringsliv (SN) – agerade för försiktigt på den politiska arenan – och att det därför fanns ett behov av ett utrednings- och upplysningsorgan med självständig ställning. IUI hade inledningsvis inte någon inriktning på forskning, men detta ändrades då Ingvar Svennilson 1941 rekryterades som chef. Inriktningen som ett renodlat forskningsinstitut tillkännagavs 1943, i samband med Edströms avgång. Namnbytet från IUI till IFN skedde i april 2006. Ser man till vilka som innehaft styrelseordförandeskapet genom tiderna återfinner man kända näringslivstoppar så som Marcus Wallenberg, Curt Nicolin, Erland Waldenström samt den nuvarande styrelsens ordförande Michael Treschow. Av dess 12 chefer har 3 arbetat politiskt för högern och Kristdemokraterna – flertalet av de övriga har varit flitiga samhällsdebattörer och lobbyister för borgerligheten. Det finns all anledning således att anta att den utredning som Martin Ljunge nu föreslår kan ge upphov till den debatt som förekom under senare delen av 90-talet och hela 2000-talet fram till regeringsskiftet 2006 som i allt väsentligt gick ut på att skuldbelägga svenska folket för ett omfattande sjukersättningsfusk. Om detta har jag skrivit i tidigare artiklar – bland annat ”Bidragsfusk och skattefusk bedöms olika i högerns Sverige” där jag bland annat beskriver den hetskampanj som fördes mot sjukersättningen av liberala medier, lobbyorganisationer och inte minst Svenskt Näringsliv gemensamt med Moderaterna ofta. Vart den kampanjen ledde till är vi idag pinsamt väl medvetna om och för att repetera eventuell minnesförlust bidrar jag med ”En sjuk sjukförsäkring som gör sjuka sjukare…..” som en bakgrund till den artikel man nu kan läsa i Svenska dagbladet.

Martin Ljunge skriver följande;

Regeringen har genomfört omfattande reformer av sjukförsäkringen och förtidspensionen. Resultatet har varit en minskad nivå på utgifterna under flera år. Nu ökar dock utgifterna igen, en ökning som kan förklaras med trenden att yngre generationer använder transfereringar oftare än äldre generationer.

Att alla de omfattande reformerna lett till att många människor tvingas ut i en ekonomiskt osäkerhet där kommunernas enheter för försörjningsstöd blir den sista utposten för att överleva är ett allvarligt bekymmer för kommunledningarna. Men statens utgifter minskar givetvis när det är kommunernas budget som drabbas. Och hur Martin Ljunge kan hänföra förtidspensionen som en del av den minskningen är oförklarligt då Socialdemokraterna avskaffade förtidspension som begrepp och ersatte densamme med sjukersättning som tillfaller personer med en ålder av 30 år – med en nedsatt arbetsförmåga – fram till då allmän pension utgår vid 65 års ålder. För personer från 19 år och fram till man fyller 30 år utgår så kallad aktivitetsersättning som har minst 25% nedsatt arbetsförmåga på grund av sjukdom, skada eller funktionsnedsättning. Arbetsförmågan provas mot hela arbetsmarknaden inkluderande även arbeten med lönebidrag. Kan vara bra att benämna saker och ting vid dess rätta namn när man stoltserar med en så kallad utredning och presenterar densamme officiellt.

Vidare beskriver Martin Ljunge följande – för mig en mycket anmärkningsvärd analys – som en trend – som känns igen vid tidigare kampanjande då man anklagade hela svenska folket för det så kallade sjukförsäkringsfusket;

Trenden att sjukpenningen ses mer som en självklar rättighet innebär en trendmässig ökning av utgifterna allt eftersom yngre generationer blir yrkesverksamma. Det innebär två hot. För det första så medför ökande utgifter för sjukförsäkringen att en större del av statens utgifter knyts till transfereringar, samtidigt som utrymmet för kärnverksamheterna inom vård, skola och omsorg minskar relativt sett. För det andra leder ökade utgifter för sjukförsäkringen till en högre risk för dramatiska försämringar i sjukförsäkringens generositet. Det är inte osannolikt att sådana förändringar sker då statsbudgeten även i övrigt är i ett utsatt läge, så som skedde i början på 1990-talet.

Jag ifrågasätter sanningshalten i påståendet att sjukersättningen skulle ses som en självklar rättighet – den rättigheten har Alliansregeringen slagit sönder med olika politiska reformer som knappast undkommit ens ungdomar som nu kommer ut i förvärvslivet – om det har tur. Liknande argumentation framhölls redan på 90-talet av borgerliga samhällsdebattörer – fast med skillnaden att nu vänder man argumenten emot ungdomarna istället som en grupp. Det är däremot sant att ungdomar sjukskriver sig oftare än den äldre generationen men detta har – med stor sannolikhet – andra orsaker än det av artikelförfattaren beskrivna trendmässiga. I en ny rapport från brittiska företaget Friends Life fann forskarna att 7 av 10 anställda i åldrarna 18 till 24 år sjukanmäler sig på grund av stress. De fann också att stressrelaterade sjukanmälningar minskade med åldern. Undrar om artikelförfattaren tagit med detta faktum i sitt forskningsprojekt – eller helt enkelt uteslutit detta. Framgår dock inte av artikeln.

67% av 18-24 åringar
54% av 25-34 åringar
47% av 35-44 åringar
43% av 45-54 åringarna

Sunt Arbetsliv – som också tillsammans med AFA-försäkring forskar om arbetsmiljö och dess konsekvenser för olika yrkesgrupper och åldrar – stämmer in i påståendet att allt fler ungdomar blir sjukskrivna på grund av arbetsrelaterade skador. Tidningen Arbetsliv skriver att yngre anställda löper större risk än andra att skadas allvarligt på jobbet. Det visar en ny rapport om ungas arbetsskador från AFA Försäkring. En stor orsak torde vara bemanningsbranschen – som jag tidigare skrivit en artikel om – dåliga introduktion – eller helt utebliven – på arbetsplatserna för arbetstagare – främst inom byggbranschen – som står för en stor andel av arbetsskadorna. AFA försäkring skriver i en artikel om hur viktigt det är med kunskap för att förhindra arbetsplatsskador. Och det som inte är helt oviktigt i sammanhanget är att ungdomar är mer benägna att vara mer till lags och tar därmed större risker än den erfarne arbetstagaren vilket ofta leder till olyckor med sjukskrivning som följd. Det finns således både forskning och statistiska underlag som bevisar det ökande sambandet mellan arbetsplatsskador och ökade frekvens av sjukersättning vad avser unga idag. Den minskade andelen sjukskrivningar med ökad ålder som råkar ut för arbetsrelaterade skador där sjukskrivning blir en följd kan härledas till en ökad erfarenhet om de olika miljö- och övriga risker på arbetsplatserna. Skall man beskriva de ökande sjukskrivningarna som en trend måste man också – på ett mer seriöst sätt – söka orsakerna till den trenden. Jag vill därmed hävda att trenden med ökande sjukskrivningar är kopplad till den ökning av arbetsrelaterade skador för unga som andra forskningsresultat påvisar och INTE – så som artikelförfattaren vill beskriva det – som en önskan att försörja sig på sjukersättningen hellre än att jobba. Jag efterlyser därmed en mer seriös forskning som visar på sambanden mellan arbetsplatsolyckor och sjukskrivning som en följd.

Sist men inte minst skriver Martin Ljunge att allt handlar om en osund sjukskrivningskultur. Och det är egentligen vad hela artikeln handlar om. Istället beskriver han att ungdomar – i motsats till den äldre generationen – tenderar anamma en osund sjukskrivningskultur. Påståendet känns igen i den tidigare debatten då man – genom allehanda kampanjer – anklagade hela svenska folket som ett fuskande folk samt att denna osunda sjukskrivningskultur höll på att ruinera statsfinanserna. Nu är det ungdomarnas tur att motta samma lögnaktiga och obskyra kritik som man tidigare anklagade folket för. Det hade varit hederligare – och framförallt mer seriöst – om man också angav orsakerna till de allt mer ökade sjukskrivningarna vad avser unga arbetstagare istället för att tala i termer osund sjukskrivningskultur och därmed finna en anledning att stämpla en grupp som fuskare för att ytterligare deformera sjukersättningen så som skett i anledning av den tidigare debatten. Förslaget – som artikelförfattaren anger – att knyta sjukersättningen till samma idioti som pensionerna där en broms slår till då tillväxten minskar visar i allt väsentligt att man inte förstått vad – eller inte bryr sig – om de mänskliga miljö- och olycksfrekvensen på arbetsplatserna utan helt sonika ser det som ett sätt att rädda de ekonomiska värden som går förlorad. Allt för att spara pengar åt statskassan för behövliga skattesänkningar istället. Hela artikeln andas ren och bisarr fientlighet mot ungdomar som skadas på sina arbetsplatser och beskriver det med att det inte är ok med sjukskrivning för bakfylla, flytt, missnöje med chefen eller som protestaktion. Vilka belägg har Martin Ljunge för sådana slutsatser? Eller är det papegojmaffian som återigen ligger till grund för dessa antaganden? Att Alliansregeringen ansåg att Arbetslivsinstitutet – som hade till uppgift att forska om miljö- och arbetsplatsrelaterade skador – inte längre behövdes utan hela den gedigna kunskap som fanns skulle spridas ut på universiteten utan särskilt förhöjda anslag för att bedriva samma forskning visar sig nu vilka så kallade ”oberoende” forskningsinstitut som skall ligga till grund för förbättringar inom området. Att anslagen därmed också minskades rejält för Arbetsmiljöverket med försämrade möjligheter att göra arbetsplatsinspektioner samt försämrade möjligheter för skyddsombuden att ta del av den fortbildning som forskningen gav vid handen torde ha en bidragande orsak till de allt mer ökande arbetsplatsolyckorna och som en följd ökat antal sjukskrivningar. Denna högerregering har därmed visat på hur man ser på arbetstagarnas möjligheter att förhindra olyckor på arbetsplatserna. Anslagen – som Alliansen påpassligt kallar ”storsatsningar” – och som i själva verket kan betraktas som fickpengar – kommer allt mer i dagen – det som göms i snö uppdagas vid tö – och det är det vi nu ser. Slutsatsen blir att arbetsmiljöarbetet skall inte bedrivas i arbetsgivarnas regi för då handlar det inte längre om seriöst arbetsmiljöarbete utan snarare om fylleri och efterföljande bakfylla, eller taskiga förhållanden och missnöje med chefen som orsaker – och detta kommer man tillrätta med genom att anklaga ungdomar för att ha en taskig attityd mot sjukförsäkringarna. Kan det bli tydligare än så?