Den sist lidna moderatstämman i Norrköping tycks ha varit en enda lång orgasm för deltagarna. Visst är det positivt med engagerade supportrar men när engagemanget övergår i ett rent rosenrött skimmer där kärleken till sin ledare övergår allt normalt förstånd – ja – då blir uppvaktningen något av ett sekteristiskt beteende där ledaren står närmare gud i himlen än talarstolen på scenen där han hetsar sina supportrar till stordåd och i samma veva öser – i hätska ordalag – en svärm av kritiska omdömen om sina motståndare. Alla himlar med ögonen och sväljer allt vad ledaren säger och hyllningarna på sociala medier tar sig närmast groteska uttryck. ”Gud va bra han är” Nattväktarstatens riddare. Visst går det att leva även om man avskaffar pensioner, a-kassa, socialbidrag, sjukersättning med mera. Folk kommer då bli tillräckligt desperata så att de arbetar för praktiskt taget ingenting – överlevnadsinstinkten – den mänskliga drivkraften tar vid. Vad fan – i Thailand har du ingen pension – såvitt du inte ingår i statens sold, eller Filippinerna – ännu värre, där får barnen lära sig i tidig ålder vad ansvar, tiggeri och arbete innebär.  Det är ”arbetslinjen” det, man sänker förutsättningarna eller tar bort dom helt för som Reinfeldt  sa ”Man får stöd och hjälp av sina föräldrar, sin partner eller på annat sätt. Sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor”. Vi i Sverige skall inte klaga – man kan köpa nudlar för 2,50 paketet – äter man fem paket om dagen kostar det 12,50 – totalt borde det kosta ca 375 kronor i månaden. De lägsta hyrorna – i de fåtal hyresrätter som finns kvar – ligger på kanske 2000 kronor i månaden för något litet garderobsliknade krypin. Folk skulle kunna leva på en månadslön på 2400 kronor och därmed få 25 kronor extra att spara för framtiden – ekonomisk buffert. I nattväktarstaten kommer det givetvis erbjudas enklare och betydligt mindre bostäder utan el och rinnande vatten – så skulle man kunna sänka lönerna med ytterligare en tusenlapp. Då kommer alla kunna arbeta inom RUT-avdragets sold som piga, betjänt, skoputsare eller dryckjomsblandare åt Gulaschbaronerna. Överdriver jag nu? Visst gör jag det – men inte mindre eller lika mycket som alla de som – i ett hängivet beteende som närmast kan liknas vid en total affektion eller befinner sig i trans nästa tungomålstalande – som ser sin ledare som en gud. Ve den som kritiserar eller vanvördigt ohelgar den borne ledaren – hans/hennes möjligheter till karriär inom partiet blir synnerligen begränsad. Att man fuskar med TV-licenser eller begår andra etiskt eller moraliskt tveksamma handlingar spelar ingen roll så länge lojaliteten emot ledaren är fortsatt stark. 

Men jag antar att Reinfeldt gillar dessa hängivna supportrar som i egentlig mening är de som aldrig skulle kritisera eller överhuvudtaget anamma en avvikande åsikt. Någon som beskriver detta på ett utmärkt sätt är den förre riksdagsledamoten Anne-Marie Pålsson i hennes bok ”Knapptryckarkompaniet” den nakna sanningen om den svenska demokratin. Huvudbudskapet är ”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat”. Det är ledarens och hans närmaste – de som kallas partieliten – som bestämmer – alla andra har att följa direktiven utlysta av partieliten. Har man då en uppfattning som lyder i enlighet med följande ”Ynkliga människor som faller offer för sjukdomsliknande tillstånd som arbetslöshet cancer eller helt enkelt otur borde ta sig i kragen och använda lite sund vilja.” En uppfattning som Reinfeldt delar när man tar del av hans illustra författarskap i boken ”det sovande folket” där han kränker en hel nation med sina kvasivetenskapliga åsikter.  Men visst finns det kritiker! Kritikerna utom partiet finns det gott om – men de finns även inom partiet. Många moderater börjar undra vart partiet är på väg – en undran som jag delar. 

Det Holländska undret som får borgerligheten att himla med ögonen och skina ikapp med solen – hur bra är det egentligen? När socialförsäkringsutredningen i Sverige har att ta ställning till om arbetsmarknadens parter kan ta över sjuk- och arbetsskadeförsäkringen har arbetsgivarna i Nederländerna tagit över ansvaret vid sjukdom i två ibland upp till tre år. Ingenting är sig längre riktigt likt i samförståndslösningarnas Holland. Den gamla samordningen mellan fack, arbetsgivare och regering må finnas kvar som en tynande del i den holländska folksjälen. Men som praktisk politik är den eran över. 2002 kastades de sociala parterna – fack och arbetsgivare – ut ur styrelser och andra politiska samarbetsorgan på arbetsmarknaden. Två år senare förlängdes sjuklöneperioden till 104 veckor med möjlighet till ytterligare ett år om inte arbetsgivarna  ”gjort allt som står i deras makt för att göra återgång i arbete möjlig”. Den nya modellen innebar en privatisering av den Nederländska sjukförsäkringen för anställda genom att arbetsgivarna återförsäkrat sig hos privata försäkringsbolag. Det är den modellen Moderaterna går igång på.

Hur ser det ut rent praktiskt för Holländska medborgare? Du väljer själv ett försäkringsbolag för din sjukförsäkring – försäkringsgivarna får inte neka dig teckna en försäkring oberoende av din sjukbild, ålder eller etniskt ursprung. Försäkringsbolaget träffar i sin tur avtal med privata vårdproducenter, enskilda läkare och vårdinrättningar men du har också rätt att välja vårdgivare vid sidan av dessa. Alla medborgare måste teckna en grundförsäkring men du kan därutöver välja bland olika tilläggsförsäkringar. Alla medborgare är tvingade teckna en så kallad grundförsäkring vari ingår ett så kallat basutbud. Basutbudet fastställs av staten och i den ingår primärvård, specialiserad vård, psykiatri, akutvård, medicinska hjälpmedel, mödravård, tandvård (upp till 22 år). Även viss paramedicinsk vård ingår i basförsäkringen.  Utöver det kan man teckna tillägg till sin grundförsäkring såsom sjukgymnastik, logopedi och dietistråd.  Utöver val av försäkrare kan medborgare i Nederländerna välja nivån på premien, vilken typ av försäkringsbrev de önskar (vård eller ersättning för utgifter), vårdgivare och självrisknivå, från € 150 (1.312 SEK)  (€ 103 för kroniskt sjuka) upp till € 500 (4.360 SEK). De kan även välja att teckna tilläggsförsäkringar för vård som inte inkluderas i baspaketet, vilket under 2008 hela 92 procent av befolkningen gjort. De vanligaste tilläggen är ofta sjukgymnastik, tandvård, glasögon/linser och alternativmedicin.

Holland och deras modell med privata sjukförsäkringar som omfattar alla – förvaltas av privata bolag – men bekostas via offentliga – medel lyfts ofta fram av främst Moderater som ett intressant exempel för Sverige att titta på. Ulf Kristersson – moderat socialförsäkringsminister – gemensamt med Gunnar Axen (M) lyfter ofta fram den holländska modellen med en stor valfrihet enligt följande argument;

Att du får kvalitetskonkurrens där patienten eller försäkringstagaren väljer var man vill ha sin sjukförsäkring samtidigt som det i grunden är en fortsatt solidarisk finansiering av sjukförsäkringen.

Det solidariska är att alla får basvården – här görs ingen skillnad mellan människor – men därefter slutar det. Kritiska röster menar att valfriheten med det här systemet inte stämmer. Det är svårt att välja mellan olika försäkringsbolag eftersom det är omöjligt att jämföra villkor och priser då de inte presenteras på ett jämförbart sätt. I Sverige kan vi jämföra valfriheten med att teckna telefoni abonnemang – var och en som försökt inser snart det omöjliga i att hitta rätt i den djungeln.  Till de negativa effekterna hör risken för medicinska kontroller vid nyanställningar – även om de är förbjudna i lag. Tillfälliga anställningar och inhyrning av personal från bemanningsföretag har därvid ökat – i synnerhet bland små och medelstora företag. Premierna – som kan bestå av som lägst cirka 1200 kronor var månad och som dras på lönen – växer med de tillägg du väljer utöver basutbudet. Den som är sjuk får ofta betala en högre premie och med ett minskat vårdbehov kan man således välja ett mindre försäkringspaket och få lägre kostnader.

När moderata debattörer i Sverige pekar mot Holland verkar det främst vara blandningen av privat och offentligt som lockar. Systemet medger också en successiv avveckling av statens inblandning i sjukförsäkringen.  Idag skulle det vara politiskt självmord att överföra sjukförsäkringen på arbetsgivare och de fackliga organisationerna. Sverige är inte Holland i det avseendet. Det var just mixen av privat och offentlig som gjorde det möjligt att genomföra detta i Holland. I Sverige har vi en annan tradition. Ett annat uppmärksammat problem – som kan liknas vid ”vårdval Stockholm” där det sker mer av överbehandling, att läkarna skriver ut extra antibiotika eller kallar patienterna till ytterligare besök. Tidigare fick de en fast summa per patient oavsett hur ofta patienten kom, nu får de pengar när de vårdar ”mer”. Det har i Holland skett ett skifte i vårdens prioriteringar. Mycket ägnas åt småsaker som att åtgärda åderbråck till exempel. Sjukhusen vill ha de här enklare ingreppen eftersom de tjänar mer pengar på dem. Resultatet kommer bli att vi ser större skillnader i vård mellan olika patienter och patientgrupper. Utöver det kan man tänka sig att det som ingår i en grundförsäkring enkelt kan flyttas över till en tilläggsförsäkring för att stabilisera statens finanser. Johnny Munkhammar, (M) pläderar varmt för den Holländska modellen genom följande uttalande;

Det smarta i Holland är att man kombinerat marknadens drivkrafter, som valfrihet och konkurrens, med rättvisa, som att den täcker hela befolkningen och att avgifterna utjämnas för dem som inte kan betala. Idag har de en centralisering av prissättningen, men för att få en bättre prispress och effektivitet skulle det krävas en fri prissättning. Modellen är mycket intressant för Sverige.

Enligt Moderaterna skall de sjuka prissättas, inkomst skall vara avgörande för huruvida du har möjligheter att teckna tilläggsförsäkringar med därvid ökad premiebetalning. Jag uppmanar – främst Tomas Eneroth (S) som själv sitter i socialförsäkringsutskottet – att lägga ner tramset med privata sjukförsäkringar. Det mest basala i vår välfärd skall inte styras av privata försäkringsbolag med därtill ytterligare klassförändringar i samhället. Vård, skola och omsorg skall handhas av staten inte försäkringsbolag eller riskkapitalbolag. Den holländska modellen är för extrem för svenska förhållanden.