Myter som till sist blev en sanning.

skolmodellernyJag såg med bedrövat intresse uppdrag gransknings reportage om det fria skolvalets alla avarter. Vad jag tyckte om Greger von Sivers nedvärderande uttalanden om elever som – enligt honom – inte passar in platsar inte i tryck. Men om jag säger att ingen normalbegåvad människa med sund inställning aldrig skulle uttrycka sig som han gjorde så har jag placerat honom där han hör hemma. Förövrigt anser jag det oviktigt att fördjupa mig ytterligare i denna persons uppfattningar – han är bara ett resultat av hela friskolesystemets alla avarter. Just nu är det lätt att säga ”vad var det jag sa”. Redan då Carl Bildt genomförde denna för omvärlden mest radikala förändring av den svenska skolan var jag negativ och insåg raskt det som nu uppdagats genom Uppdrag gransknings reportage. Statens skolverk – det formella namnet på den förvaltningsmyndighet för det offentliga skolväsendet som efterträdde den tidigare Skolöverstyrelsen 1991 hade att övervaka en skolreform som det inte fanns någon like till. Efter valet 2006 signalerade den nya Allians regeringen tidigt att man ville satsa på en förstärkt skolinspektion i en ny – oberoende myndighet. Skälen till de annonserade förändringarna var flera. Dels uttrycktes en oro över de svenska elevernas sjunkande resultat i internationella kunskapsmätningar – dels en oro över ökade variationer i kvalitet och resultat såväl inom som mellan kommuner och skolor. Det ansågs vara viktigt att ytterligare förstärka och skärpa den statliga kontrollen och separera den från Skolverket. 2008 startade den nya inspektionsmyndigheten Statens skolinspektion 16 år efter det man genomförde det fria skolvalet. Nu kan man tycka att varför upprättade man inte denna myndighet före det man genomförde den mest unika radikalisering av den svenska skolan som har få motsvarigheter världen över. Inte ens Margaret Thatcher – med sin vurm för avregleringar – kom på tanken att radikalisera skolan på det sätt man gjorde under Bildt-regeringen.

Stödet för den offentliga sektorns dominans började tidigt sjunka hos svenskarna. Missnöjet med en ineffektiv offentlig sektor tog sina första uttryck vid den borgerliga valsegern 1976, men det var först under det nästkommande decenniet som utvecklingen tog fart med stor hjälp av nyliberala organisationer där dåvarande Svenska Arbetsgivarföreningen (SAF) tillsammans med moderata samlingspartiet var tongivande. Frågan väcktes om det är rimligt att staten ska styra så mycket i våra liv. Valfrihet blev ett politiskt slagord som gick hem hos befolkningen. Maktutredningen 1990 noterade att många som kom i kontakt med den offentliga sektorn kände ”tyst vanmakt” och att ”områden som skola och sjukvård kännetecknas av brist på valalternativ”. Under såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar genomfördes de följande åren en rad valfrihets reformer som en följd av maktutredningen – kommunallagen ändrades så att privata företag kunde utföra äldreomsorg, företag tilläts att driva dagis med vinstsyfte, friskolereformen öppnade för konkurrens inom skolan och husläkarreformen innebar att invånarna kunde välja läkare. Regeringen Reinfeldt har under de senaste åren överfört ”skolpengsmodellen” i barnomsorg och hemtjänst, och vill införa Lagen om valfrihet (LOV) i alla Sveriges kommuner. Samtliga dessa reformer har genomförts utan några egentliga konsekvensanalyser eller baserade på vetenskapliga studier. Reformerna har inte blivit den mirakelmedicin som främst högerdebattörer förespråkat.

Vinster inom vårdsektorn är ett laddat ämne. Vinster i skolorna är om möjligt ännu mer laddat. Ingen idag har kunnat ge ett trovärdigt svar på varför våra barn skall hanteras som en vara för att öka vinsterna för riskkapitalägare. All vård och omsorg samt skolan borde stå utanför en sådan debatt. Det fria skolvalet har fått allvarliga konsekvenser – priset har blivit för högt. Och det är våra barn som kommer att få betala priset.

Sossarnas felNär Björklund som ytterst ansvarig för skol- och utbildning säger att han är – på ren svenska – förbannad och besviken vad menar han då? Är han förbannad för att friskolorna inte följer lagen? Den är ju kristallklar! Ändå detta till trots ökar segregering i de svenska skolorna. På ett olagligt sätt uppenbarligen. Han har ju dessutom krattat manegen för dessa olagligheter. Ett av högerns påståenden är att förekomsten av de fristående skolorna och möjligheten att välja skola skulle ha gjort att segregeringen minskar. Det stämmer inte alls. Den svenska skolan har blivit mer segregerad – både etniskt och socialt – mer uppdelad än tidigare. Det hävdas också att den ökade konkurrensen på skolmarknaden skulle leda till en högre kvalitet i hela skolväsendet och därmed ge alla elever bättre kunskaper. Flera undersökningar av elevernas kunskaper visar tvärtom att de har försämrats och att den ökade segregeringen och utsorteringen är en orsak till det. Vissa av de mer desperata friskolefundamentalisterna påstår då att om inte de fristående skolorna hade funnits skulle resultaten ha blivit ännu sämre och hänvisar till att eleverna i fristående skolor har jättebra betyg. Höga betyg är bra för att marknadsföra skolan – en björntjänst som drabbar våra barn men förbättrar det ekonomiska resultatet.

Nu står riskkapitalfundamentalisterna, Alliansen, Friskoleförbundet – som ständigt avfärdat all kritik som myter, med byxorna nerdragna till hälarna när Greger Von Sivers får utgöra sinnebilden på en misslyckad skolreform. Han är inte den enda som skall skämmas. Ett gott råd till en ny regering avskaffa riskkapitalisternas samröre med den svenska skolan helt. De har inget där att göra. Därefter ta lärdom av de länder som har höga resultat i skolorna – åren från friskolereformens genomförande till dagens datum är förlorade år för våra barn. Se till att framtidens barn inte råkar lika illa ut i en borgerlig experimentverkstad.

%d bloggare gillar detta: