För Moderater börjar empatin vid den statliga brytpunkten.

femte jobbskatteavdragetDen ideologiskt förblindade moderaten tillika ledamot av skatteutskottet i riksdagen Maria Abrahamsson tycker till och visar den mörkblåa strategi som Reinfeldt och hans närmaste krets bestämt för övriga inom partiets blåa lakejer. Ett av hennes mer skrämmande konklusioner är ifrågasättandet om huruvida en inkomst av 36.325 kronor i månaden skulle räknas som höginkomsttagare. Här skall vi ha hennes eget perspektiv i förhållandet till ”höginkomsttagare” med ett – nej inte lön – utan arvode om nästan 60.000 kronor i månaden. Bakgrunden är naturligtvis den fråga som man kan förlora i riksdagen – nämligen brytpunkten för när man skall betala statlig skatt. Det är okay att tidvis höja brytpunkten – något som många Socialdemokratiskt ledda regeringar gjort gång efter annan. Skillnaden nu är att vi lever med en förfärande hög arbetslöshet och en skamlöst hög arbetslöshet vad avser våra ungdomar – då anser naturligtvis Maria Abrahamsson att det är en bra strategi att – tillsammans med det femte jobbskatteavdraget – låna pengar för att höja brytpunkten för statlig skatt. Var finns perspektiven? Hon tappar dessutom bort sina egna perspektiv helt när hon ifrågasätter om ens hennes eget arvode om 60.000 kronor i månaden skall betraktas som en hög inkomst när man bor i Stockholm – och beklagar sig som för att stärka sin tes – att hon bor i en dyr bostad handlar dyrt på Konsum betalar smärtsamt mycket för hunddagis – men beklagar i samma mening att hon själv inte har hund – varför då ens ta upp det? Dyra omkostnader för hårklippning och kollektivresor är ytterligare utgifter som skulle stärka hennes teorier – visst är det dyrt att vara fattig. Men Marie Abrahamsson – kanske oppositionen förlorar fighten om brytpunkten och då får du lite mer pengar så att du kanske kan köpa en liten go vovve att spatsera med runt Stureplan med omnejd – och som av en händelse träffar du Annie Lööf där på Stureplan för att diskutera möjligheterna av det gamla ”hederliga” centerförslaget om att införliva rastning av lille vovven  – som av en händelse är döpt till Rutan – under dagarna då du ”arbetar” i riksdagen via RUT-avdraget.  Då får ju medborgarna betala 50% av kostnaden och du själv resterande så vitt din kreativitet inte finner möjligheter att befria din omkostnader överhuvudtaget – politiken ger oanade möjligheter Marie Abrahamsson – men det har du säkert själv konstaterat.

Sänkta skatter inga jobbSedan har vi det här med den gemensamma strategin – den moderata talar vi om fortfarande. Förutom att slänga skit på allt och alla som inte håller med dig och ditt parti så beskriver Mari Abrahamsson hur duktiga Alliansen varit som sänkt skatterna med 140 miljarder – svindlande summor. Ock för dessa pengar – har vi enligt dig fått – 100 000 fler jobb, 25 000 färre arbetslösa och 120 000 fler arbetade timmar per år – inget om vad vi nu saknar av välfärd. Min undran är  – varför saknas det drygt 100.000 nya jobb mellan dig och dina partikamrater? Eller är det bara så simpelt att du slarvat bort 100.000 jobb? Sen tycker jag det låter lite märkligt när du hävdar att 100.000 fler jobb har tillkommit men bara 25.000 färre arbetslösa! Nåja man ställer uppenbarligen inga större krav på kunskaper i matematiken inte ens när man tillgodogör sig äran av 120.000 fler arbetade timmar som knappast blir något att imponeras över. Om det blivit 100 000 fler jobb och 25 000 färre arbetslösa – jag får väl förmoda att de arbetslösa fått 1/4 av de 100 000 jobben – så innebär det om vi enbart räknar jobben som halvtidsjobb och en heltids årsarbetstid är 1700 timmar: 850 x 100 000 = 85 000 000. Vad är då ”120 000 fler arbetade timmar” att slå sig för bröstet med. Det motsvarar 140 halvtidsjobb på årsbasis. Visst – det är ju bra att 140 fler än tidigare har jobb – halvtidsjobb – men några pukor, trumpeter, fyrverkerier och champagne är det knappast värt – i alla fall inte för de som inte heter Marie Abrahamsson. Men visst – jag kan ha fel också – jag är inte så duktig på siffertrix som en del av dina partikamrater är.

Är det långt till brytpunktenNåja – för att återgå till Mari Abrahamsson och hennes – i eget tycke – dåliga inkomst – så vill hon tydliggöra vilka förfärliga konsekvenser det kan få – dels för henne själv – men också som den ”empatiskt” utrustade person hon är – när hon ömmar för sina 30 000 Södermalmsbor – nu riskerar att gå miste om möjligheten att få behålla mer av sina egna surt förvärvade pengar. Närmare bestämt 3 260 kr varje år. För att förstärka skillnaderna ytterligare uppger hon antalet i olika församlingar – själv tillhör hon Högalids församling – som också går miste om sina surt förvärvade slantar om brytpunkten för statlig skatt inte går igenom. Totalt skrapade hon ihop 57.616 ärevördiga stadsmedborgare – och som för att skrämmas hotar hon med fler då hon har dessa uppgifter lagrade. Inom Stockholms tullar bor för närvarande ca 850.000 människor. Det innebär att Mari Abrahamsson kommer att gråta – tveklöst – om cirka 5.7% av stadens invånare inte får en skattesänkning föranledd av förändrad brytpunkt på skatteskalan på hela 272 kronor i månaden. Tänk vad man kan unna sig för dessa pengar – att slantarna är upplånade och måste betalas tillbaka någon gång bekymrar inte Mari Abrahamsson alls. I Stockholm lever någonstans mellan tre till fem tusen hemlösa människor – beroende på hur man räknar – tre tusen säger socialtjänsten och fem tusen säger frivilligorganisationerna. I den senaste undersökning som Socialstyrelsen gjorde på regeringens uppdrag – Publicerad 2012 – kom man fram till att det finns 34 000 hemlösa människor totalt i Sverige. Tänk den svindlande tanken som dessutom är en skam för vårt land!!!!! Vi utgår från Marie Abrahamssons egna siffror – ej kontrollerade – som visar hur många som går miste om 272 kronor i månaden och sätter det i perspektivet hemlöshet i Stockholm. 57.616 x 3.260 = 187.828.160 kronor.  Att den mest pinsamma situation Stockholm har av hemlöshet skulle sannolikt och med omedelbar verkan utrotas. Nu är ju inte Mari Abrahamsson Stockholmare utan inflyttad och kanske inte hunnit tagit del av – eller ens sett någon – hemlös utslagen i stan som nu oroar sig för vinterns bistra klimat – så jag får väl ursäkta henne för den missen!

Välfärdens-kärnaInte heller skall vi glömma bort alla de som plötsligt och oförutsett tvingats in i en ekonomisk katastrof genom sänkta a-kasseersättningar, försämrade sjukersättningar och ett försörjningsstöd som ingen idag begriper hur man kan klara sin existens på. Att mat och kollektivtrafik kostar lika mycket för den fattige som för den som tjänar 60.000 kronor i månaden – som enligt Mari Abrahamsson knappast räknas som höginkomsttagare – glömmer man effektivt och hemlösheten existerar inte i hennes värld. Empati och medkänsla börjar vid den föreslagna statliga brytpunkten i Mari Abrahamssons och hennes blåa kamraters värld.

It is permissible to make a mistake, but never the same misstakes twice.

ArbetslöshetenEn ny Moderat strategi kan nu avslöjas! Strategin går ut på att INTE tala om arbetslösheten – eller i vart fall tala så lite som möjligt för att inte oroa medborgarna – eller för att invagga väljarna att vår arbetslöshet är för Moderater ingen stor fråga längre. På direkta frågor från frågvisa journalister – samtliga sannolikt definierade som vänstervridna enligt Moderat uppfattning – påpekas att Alliansen de facto skapat 200 000 nya jobb samt att – det för dagen aktuella ”slavprojektet Fas3” ger goda resultat enligt utsaga från självaste arbetsmarknadsminister Elisabeth Svantesson (M) som förövrigt poängterar att hon nu resolut tar AF i örat för det faktum att budgeten för Fas3 är slut – dock skulle inte de arbetslösa komma i kläm – vagt och inte trovärdigt då hon först måste tala med AF:s ledning. I budgeten fattas alltså pengar för ungefär 50 000 arbetslösa under nästa år. Mindre angeläget är det ytterligare faktum att 185 personer avlidit till följd av skada på sitt arbete under 4 år. Här lyser Svantesson – i likhet med Reinfeldt – av en total tystnad. Håller man tyst finns inte problemet förefaller strategin vara. Opinionsverket – ett helt nytt sätt att samarbeta i nätverk för att skapa opinionsbildning som LO står bakom och som gör till exempel research, faktakoll, tar fram underlag för nyheter, och debattartiklar – har nyligen publicerat en granskning som på ett graverande sätt visar Reinfeldts inställning till arbetslöshet och de arbetslösa i synnerhet. Överhuvudtaget är det svårt att tala om arbetslösheten med en Moderat då man genast för in samtalet på absoluta tal och undviker i görligaste mån att kommentera arbetslöshetssiffrorna.

ArbetslöshetenSverige är det EU-land som har den största skillnaden i sysselsättning på arbetsmarknaden mellan egna medborgare och personer som har medborgarskap utanför EU. Om man ser till skillnaden i sysselsättningsgraden – andelen av hela befolkningen i arbete – mellan medborgare och dem som kommer utifrån EU är Sverige sämst i unionen. Enligt Eurostat är arbetslösheten – säsongsrensad – 7,9% i oktober 2013. Långtidsarbetslösheten är förvisso låg med EU mått mätt och det framhåller man gladeligen – att långtidsarbetslösheten skenar under Alliansregimen säger man givetvis inget om. Enligt SCB har från hösten 2008 de som stått utan jobb i två år eller mer ökat från knappt 25 000 till 70 000 personer. För ungdomar har siffran sjufaldigats under samma tidsperiod. Detta talar man ogärna om och tvingas man så dyker den globala finanskrisen genast upp som ”guben ur låddan” som en given förklaring. Finanskrisen – som varade mellan senare delen av 2008 och stabiliserades under 2010 har självklart haft en betydelse – men det är därför vi har politiker som har förmåga att parera upp och nedgångar i konjunkturen. Men Alliansen vill bara regera när det är solsken och glada dagar. Allt fler börjar inse att den moderata arbetsmarknadspolitiken är ett – inte bara kolossalt – utan ett fruktansvärt misslyckande. Vilka nivåer skall vi uppnå innan man reagerar hos arbetsmarknadsdepartementet?

arbetslösheten LORätt och plikt hör ihop. Det skall ställas tydliga krav på att ta lediga jobb och att rusta sig för arbetsmarknaden men den som är arbetslös skall också ha rätt till utbildning och relevanta insatser från Arbetsförmedlingen. Det saknas i allt väsentligt och i synnerhet som AF:s ledning inte ens kan budgetera för arbetslösheten. Jag vet inte om Socialdemokraterna kan komma att verka positivt på arbetslösheten heller. Men flertalet aviserade åtgärder tyder dock på att förslagen borde kunna reducera arbetslöshetssiffrorna. Den första åtgärden borde vara att säkerställa ekonomin för de arbetslösa och här är förslaget att höja taket i a-kasseförsäkringen från dagens 18700 kr till 25000 kr så att fler får ut 80% av sin tidigare lön. Att satsa på bristyrkesutbildningar är nödvändigt för att kunna tillsätta de lediga jobben och arbetsmarknaden kräver idag gymnasiekompetens av de allra flesta – trots Björklunds (FP) skriker sig hes över att alla inte vill bli ingenjörer. Det är inte det de handlar om utan att ge våra ungdomar bättre förutsättningar och på deras villkor under ansvar. Både vuxenutbildning, yrkesvux, arbetsmarknadsutbildning, yrkeshögskola och universitet/högskolor måste få bättre resurser och fler platser för att möta kraven. För arbetslösa unga med utbildning måste man satsa på yrkesintroduktionsanställningar i näringslivet och inom kommuner/landsting – något jag efterlyst nu i decennier. Det är oerhört viktigt att ungdomar knyts hårdare till arbetsmarknaden redan i ett tidigt skede – därför tror jag på dessa YA- anställningar – här är det viktigt att alla aktörer samverkar för att nå goda resultat. Ungdomar utan gymnasiekompetens föreslår Socialdemokraterna ett utbildningskontrakt där man kombinerar halvtidsjobb med studier för att nå sin gymnasieexamen – detta borde bättre motivera skoltrötta ungdomar vars andel på inte sätt är särskilt hög.  Fler jobb med särskilt anställningsstöd om 85 procent i privata företag istället för de gratisjobb som erbjuds de arbetslösa eller rättare sagt tvingas till där arbetsgivarna tjänar storkovan. Socialdemokraterna vill även införa föreningsjobb i den ideella sektorn och nya anställningar inom kommuner och landsting med 100 procent anställningsstöd. Allt detta låter bra – om resultaten blir positiva återstår att se men det viktiga är att vrida den nu negativa trenden åt ett annat håll än det håll som nu endast bär raka vägen ner i ett träskhål utan möjligheter att ta sig upp och därifrån. Det duger inte att hålla tyst om problemen i tron att problemen inte finns. Jag har väntat i minst 5 av de gångna 7 åren på att denna regering skulle ha insett den felaktiga vägen och erkänna att åtgärderna var fel så låt oss då omvärdera vår politik. Detta hade varit hedrande – men icke sa nicke. Här är det den ideologiska värdemätaren som betyder mest och inte samverkan över partigränser för att lösa en svår fråga

En devis jag levt med under hela min yrkeskarriär – åtminstone under den tid då jag haft något att säga till om – är följande;

It is permissible to make a mistake, but never the same misstakes twice.

Så tog vi kål på Apoteken.

politikVi hade ett Apoteksmonopol – ett monopol som var väl fungerande – ett monopol som försörjde behovet såväl i storstäderna som i glesbygd. Ett monopol som var effektivt och tillhandahöll receptbelagda mediciner för de som behövde detta omedelbart – ett monopol som medborgarna hade stort förtroende för. Men det räckte inte för Alliansen. Allt som stavas monopol för borgerligheten blir till ett rött skynke och skall privatiseras – om inte allt så åtminstone delar av det. Men Apoteken har inte varit i statlig ägo särskilt länge. Apoteksverksamhet i Sverige har funnits i form av offentliga apotek sedan andra halvan av 1500-talet och befann sig länge i en period av förändring efter att det statliga apoteksmonopol som infördes 1970 avskaffades 1 juli 2009. Fram till 1970 drevs de svenska apoteken av enskilda apotekare, som hade särskilda privilegiebrev från staten. Privilegiebreven kunde också ärvas – och i enstaka tidigare fall kunde apotekaränkor bli ägare – och fortsätta driften på detta sätt. Apoteksnäringen förstatligades 1970 genom ett blocköverskridande beslut – trots att Socialdemokraterna hade egen majoritet sökte man en samförståndslösning där samtliga riksdagspartier – även den borgerliga oppositionen – röstade för förstatligandet. Genom Alliansens försorg är det numer mer eller mindre, fritt fram för privata bolag att bedriva apoteksverksamhet i Sverige. 2009 fanns cirka 920 apotek i Sverige. Omsättningen i dessa apotek – som säljer direkt till privatpersoner – uppgick 2009 till 31,6 miljarder kronor, varav 22,4 miljarder utgjordes av receptbelagda läkemedel, 3,7 miljarder av receptfria läkemedel och 5,5 miljarder av andra produkter som inte var klassade som läkemedel. Därutöver fanns läkemedelsförsäljning direkt till sjukhus och andra vårdföretag.

göran-hägglundAlliansens motivering att avreglera – eller omreglera som de hellre ville kalla det – synes vara en näst intill meningslös reform. Receptfria mediciner skulle nu kunna erhållas i vilken sjabbig kvartersbutik som helst och inte oväntat sökte lokala kiosker, bensinstationer och matvarubutiker tillstånd att sälja receptfria mediciner som det fick på löpande band. Öppettiderna för dessa butiker var ett ytterligare argument – nu behövde man således inte stå utanför ett stängt Apotek klockan 19 en kväll det var bara att bege sig till en närbutik i området så kunde du få ditt Alvedon eller vad det nu var man behövde. Man behövde inte ens finna ett – sedan tidigare – nattöppet Apotek för att finna sin medicin. Det var väl bra! Visst! Saken är bara den att det statliga Apoteksmonopolet – genom en relativt obetydlig lagändring skulle kunna tillåta att – genom ombud – kunna tillhandahålla receptfria läkemedel hos privata näringsidkare. Därmed hade man kunnat tillfredsställa den motiveringen man anförde som skäl för privatiseringen – att utöka tillgängligheten. Det andra skälet till denna avreglering var att nu skulle antalet Apotek öka i landet. Konkurrensen skulle också bli avgörande på priset på läkemedel  – ett inte helt oväntat argument vad avser marknadsfundamentalistiska nyliberaler. Hur blev det då – nu 4 år efter reformen? Ta en tratt häll en stor andel av Apoteket AB:s apotek i tratten och ut kommer en samlad andel på ett enda ställe – nu i privat ägo. Göran Hägglund (KD) kallar det för en succé då det nu finns fler apotek i Sverige – alla på samma platser. Majoriteten av svenskarna bor i städerna och Göran Hägglund ser bara landsbygdens folk som i vägen för vargarna. Vi omfamnar vår älskade nyliberalism och gör stående ovationer för att våra apotek läggs ner på landsbygden – i enlighet med den fria marknaden olönsamma delar av vårt land – att det bor människor där är ovidkommande! Äntligen! Marknaden har alltid rätt och skulle det varit samhällsekonomiskt lönsamt att inte behöva köra rörelsehindrade döende gamla med färdtjänst till apoteket varje vecka så hade inte apoteken lagts ner –  utan marknaden hade löst allt!

images (70)Marknaden såg till att öka tillgängligheten i storstäderna och minska den på landsbygden av lönsamhetsskäl – är någon egentligen förvånad? Bara i landets huvudstad kan man idag besöka 18 apotek på mindre tid än en timme med hjälp av enbart apostlahästarna. Allt sedan 1 juli 2009 och fram till dagens datum har 356 nya apotek etablerats – samtliga i tätorter och i huvudsak storstäderna. Ett ytterligare problem är att marknaden ogillar lagerhållning vilket innebär konkret att mediciner ofta inte finns tillgängliga då kunderna behöver det. Återigen – i storstäderna kanske detta inte är något större problem då det bara är att promenera till nästa Apotek några hundra meter bort och hoppas de har den efterfrågade medicinen – problemet uppstår på landsbygden där det bara finns ett enda Apotek inom en radie på några hundratusen kvadratkilometer. Det här har ju till och med Göran Hägglund uppmärksammat varför man ålagt Apoteken genom lagstiftning att tillhandahålla efterfrågad medicin inom 24 timmar. Inga problem säger Apoteksföreningen – stora problem säger kunderna – även i storstäderna. Innan avregleringen fans aldrig detta problem är den samlade erfarenheten.

600002_10151899997720647_479897032_nPriserna då? Jodå visst har det skett förändringar även där. För den prismedvetne gäller det att ligga i ordentligt. Köper du en ask Alvedon på ett Apotek i stan för 45 Kronor kan du hitta samma ask för 39 kronor på Rusta eller i den närbelägna kvartersbutiken för hela 60 kronor för samma ask. Det skall härvid sägas att prissättningen för icke receptbelagda läkemedel – enligt läkemedelsverket ca 200 sorter – är fria och har genomsnittligt ökat med 17 procent medan priserna på receptbelagda läkemedlen ökat med cirka 1% över Konsumentprisindex (KPI). En annan följd av avregleringen är att 90% av kommunerna – som har skyldighet men inte fått direktiv hur denna kontroll skall bedrivas – inte kontrollerar butiker som säljer receptfria läkemedel vilket får till följd att flertalet läkemedel som används kan ge livsfarliga konsekvenser om de används på ett felaktigt sätt eller om butikerna följer de anvisningar utfärdade av Läkemedelsverket. Att läkemedel som säljs på Statoil – som exempel – också skulle innebära att dessa är ofarliga avfärdas av Läkemedelsverket. Antalet farmaceuter har heller inte följt utvecklingen med antalet nyetablerade Apotek vilket inneburit att service och kunskap gått förlorad och kunderna får inte den kunskap om enskilda läkemedel och dess eventuella biverkningar tillgodosedda.

hemlig1Riksrevisionen har utfärdat omfattande kritik mot regeringens omreglering av Apoteksmarknaden. Man har granskat om regeringen utformat och genomfört försäljningarna av apoteken i enlighet med riksdagens intentioner och om de redovisats på ett transparent och ändamålsenligt sätt. Motivet för granskningen är att försäljningen av apoteken är en central del av omregleringen av apoteksmarknaden. Försäljningen är komplex och innefattar en hantering av betydande tillgångar och en omfattande omstrukturering. Och Göran Hägglunds svar på den kritiken avfärdas helt sonika samt använder han den hemligstämpel – som snart sagt börjar bli tämligen sliten genom Alliansens flitiga användning – för att inte medborgarna skall få veta hur affärerna gått till. Så gick det med den transparensen. Det är ju bara skattebetalarnas pengar man bedriver hasard och mygel med. Med lite poetisk rättvisa så åker Kristdemokraterna och landsbygdsfientliga Göran Hägglund ut ur riksdagen i nästa val. Denne fege usling till inkompetent minister avböjde via sin pressekreterare att kommentera nedläggningarna när SvD ställde frågor av intresse för allmänheten. Vilka slutsatser kan vi nu dra av denna ”omreglering” så här 4 år efter? Tillgängligheten har förvisso ökat men bara i storstäderna där de privata Apoteken nästan står staplade på varandra medan Apoteken i glesbygden försvinner på grund av vikande lönsamhet. Konkurrensen har inte inneburit några reala prissänkningar tvärtom har priserna differentierats och man tvingas  vara oerhört prismedveten för att hitta bästa pris på sina läkemedel. ”Just in time” som begrepp innebär att receptbelagda läkemedel som regel inte finns tillgänglig i den omfattning som var rådande innan omregleringen.  Kunskapsnivån har försämrats i samma omfattning som antalet Apotek har etablerats – kunderna får helt enkelt inga svar eller oprofessionella sådana av lekmän i branschen. Kontrollen av de privata Apoteken är obefintlig.  Det statliga Apoteket AB:s uppdrag att upplysa medborgarna, hjälpa till med egenvård och driva hälsobefrämjande arbete som syftar till att göra människor allt mindre beroende av läkemedel har ersatts av marknadsanpassade aktörer vars avsikt är att dränka medborgarna med piller av alla de slag för att öka sin egen profit. Förtroendet för Apoteksverksamheterna sviktar. Vad finns kvar av argumenten för privatiseringen? Ingenting! Återstår endast ideologiska skäl.

Några bibelcitat som väl borde vara väl kända för Hägglund – möjligen – kanske skulle kunna vara tillämpbara

”Därför finns det inget försvar för dig som dömer, vem du än är. Ty med din dom över andra dömer du dig själv, eftersom du handlar likadant som den du dömer” (Rom 2:1-3)

”Med den dom som ni dömer med skall ni dömas… Varför ser du flisan i din broders öga, när du inte märker bjälken i ditt eget?… Hycklare!” (Matt 7:1-5)

Rasbiologins historia.

ballongNär Sverigedemokratiska och Moderata sympatisörer inte har något annat att angripa Socialdemokraterna för så drar man mer än gärna upp historien om rasbiologiska institutet. Särskilt anmärkningsvärt blir påståendet när moderata sympatisörer angriper Socialdemokrater för något de – ur det historiska perspektivet – själva medverkat till.                                                              Vad avser Sverigedemokraterna finns det en tydlig anledning mot bakgrund av deras egen historia som dessutom ligger väldigt nära i tid – och anledningen är naturligtvis att med andra partiers historia dölja sin egen.
Ofta okunnigt och historielöst.

Men innan jag går loss på de historiska händelser som åsyftas vill jag tydliggöra skillnader i uppfattningar som var avgörande för de politiska beslut som då fattades – att dessa uppfattningar ägde legitimitet då behöver inte innebära att man legitimerar den uppfattningen idag.
Flertalet av dessa politiska beslut som fattades då tar man självklart avstånd från idag.
Dock inte dessa ”virrhjärnor” som med allt sitt uppbådade hat mot demokratisk socialism som exempelvis Fredrik Segerfeldt, svensk författare och liberal debattör som gjort sig allmänt känd som högerextrem pöbelfascistisk debattör – besatt av arbetarrörelsen främst men också allt som står till vänster om honom.
Det finns en mängd av sådana inom det moderata partiet – en del av dessa har dessutom lämnat Moderaterna för det ännu mer högerextrema Sverigedemokraterna då man hävdar – mot allt vetande – att Reinfeldt lett Moderaterna in på en socialistiskt bana.

Det är därvid inte särskilt märkligt att man då angriper Socialdemokraternas historia för att dölja sin egen mörkblå vedervärdiga historia – eller Sverigedemokraterna för att dölja hur deras parti trampades upp av forna nazistlakejer i närtid dessutom.
Ett ofta felaktigt påstående är att Socialdemokraterna var de som införde det rasbiologiska instituten.
En liten återblick erfordras för att förstå den tidens uppfattning – som självklart inte stämmer överens med dagens.
Under artonhundratalet händer mycket med Europas befolkning.
Barnadödligheten sjunker, livslängden ökar, befolkningen blir större.
Industrialiseringen skjuter fart och förändrar livsmönstren.
För en del forskare ser detta ut som ”förfall”.
När Darwins ”Om arternas uppkomst” ges ut börjar en väldig debatt om utveckling och arvsanlag – en debatt som förstärks av den tysk-tjeckiske munken Mendels upptäckt av just arvsanlagen.
Men hur detta skulle tillämpas på människan var det vid tillfället ingen som visste.

Några viktiga namn i sammanhanget är Charles Darwin, Gregor Mendel, Thomas Malthus och inte minst rasbiologins skapare – engelsmannen Francis Galton.
Det var således i det – vid tiden konservativa England – som det hela började och knappast en händelse som skapades och genomfördes i Sverige av Socialdemokrater – detta är viktigt att både tydliggöra och understryka.
Det tidiga artonhundratalets idéer om raser – och om ”folksjälen” – får under 1800-talets senare del mer och mer av vad som ser ut som ett vetenskapligt stöd.
Och detta ”folk” behövde tydligen trimmas en aning för att motsvara den idealbild som vetenskapen då skapade.
En med tiden inflytelserik ekonom som engelsmannen Thomas Malthus (1766-1834) kunde i sin An Essay on the Principle of Population (1798) beskriva hur ett samhälle präglat av ändliga resurser alltid lider av överbefolkning.
Detta i sin tur leder till att de fattigare klassernas villkor egentligen inte går att förbättra – då högre löner för de sämst betalda bara leder till att de skaffar fler barn – kanske den dåtida uppfattningen ligger till grund idag för vissa partiers åsikt att lönenivåerna bör sänkas?
Det enda svaret är en statlig befolkningskontroll.
Nödhjälp motverkar sitt syfte ansågs det.
Det europeiska artonhundratalet präglas av fallande spädbarnsdödlighet – som tidigare nämnts – och vad som ser ut som ett farligt befolkningsöverskott –  något som tycks besannas av den stora hungersnöden på Irland under åren 1846-1849, vilken i sin tur startar den stora utvandringsvågen till USA.
Man måste påminna sig att dessa idéer tar form i ett samhälle präglat av en utbredd nyliberal omfattning där klasser bestod av rika och de som led av fattigdom.

Det svenska tankespåret löper samman med den internationella vetenskapen och med den tidigt framgångsrika svenska botaniken – med Linné som klarast lysande stjärna.
I spåren av Linnés försök att klassificera människan – eller Homo sapiens som han döpte oss till –  i olika ”varieteter” – utarbetade Anders Retzius under första hälften av 1800-talet ett ”skallindex” som utgick från formen hos det mänskliga kraniet.
Retzius var professor i anatomi och tidigt knuten till Karolinska Institutet.
Han ville dela in mänskligheten – och inte minst den svenska befolkningen i två huvudtyper – de kortskalliga och de långskalliga.
Han försökte se sådana skillnader i huvudform som förklaring till en sorts underliggande konflikt mellan två olika ”människoraser” i Sverige – långskallarna – som var nordeuropéer är ”företagsamma och krigiska” – mot slaver och människor med östeuropeiskt ursprung – kortskallarna –  som passiva och konservativa.
Anders Retzius arbeten är talande för hur en exakt vetenskap utan problem infogas i vad som måste beskrivas som samtidens myter om sig själv.
I ett sådant sammanhang − där man delar upp de människor som bor på samma plats i två olika grupper med olika egenskaper – varav den ena gruppens egenskaper ses som önskvärda och den andras som negativa − blir ”vetenskapen” ett instrument för att rätta till saker och ting.
Sådana idéer sprider sig nu i rask takt inom folkbildning och populärvetenskap och inte minst hos våra politiker.

Läkaren och folkbildaren Anton Nyström beskrev i sin bok ”Allmän kulturhistoria” att de fattiga på landsbygden står närmare ”negrer och barbarer”.
Med far och son Retzius är grunden så lagd för rasbiologin som ”vetenskap” också i Sverige.

Ordet eugenik – som delvis betyder samma sak – myntades av Francis Galton 1883.
Det sattes ihop av de grekiska orden för ”väl” och ”född” och betyder alltså samma sak som det gamla svenska ordet ”välboren” – alltså ”med rätt bakgrund”.
De stora samhällsförändringarna under 1800-talet utlöser oro i alla samhällsgrupper.
Hos många konservativa makthavare stiger oron för ”massan” – det okontrollerbara människohavet.
Är de nya idéerna om demokrati verkligen möjliga i vårt land styrt av de konservativa när det är så stora skillnader mellan människor?
Rasbiologin verkar erbjuda vetenskapliga belägg för att samhället faktiskt måste ordnas i ”bättre” och ”sämre” människor för att inte gå under.
I Tyskland och England tar de nya idéerna form om hur man ska skilja agnarna från vetet och ”förädla” människan.
I centrum står personer som Alfred Ploetz och Francis Galton.
Under tidigt nittonhundratal får rasbiologin också ett starkt genomslag i USA.
Som tidigare nämnts var England det land där de rasbiologiska idéerna växte fram.
Övriga Europa följde efter och i Sverige långt senare.
En anledning var att de rasbiologiska idéerna fick en tydligare politisk laddning här, dock redan från början kritiserades rasbiologin – ironiskt nog för belackarna, främst av det socialdemokratiska arbetarpartiet – för att vara ett ”krig mot de svaga”.

1909 bildas Svenska sällskapet för rashygien, som bedrev ett starkt lobbyarbete för ett rashygieniskt perspektiv på samhällsutvecklingen.
Bakom opinionsbildningen står ett tvärpolitiskt nätverk av forskare och politiker som vill åstadkomma främst två saker – grunda ett rasbiologiskt vetenskapligt institut åt landets ledande rasbiolog Herman Lundborg och införa steriliseringslagar i Sverige.
Det lyckas man också göra – rasbiologiska institutet 1922 och den första steriliseringslagen 1934 – bägge beslut var tvärpolitiska det vill säga att samtliga dåvarande verksamma politiska partier var inblandade.
Efter några inledande energiska år går dock luften ur Statens institut för rasbiologi.
Och i takt med nazismens genomslag i Tyskland förlorar också rasbiologin i anseende som vetenskap i Sverige.
Steriliseringslagarna fortsätter dock att gälla.
Två av de viktigaste namnen bakom denna utveckling var riksdagsmannen och läkaren Alfred Petrén (S), som lade de viktigaste motionerna i riksdagen – och Nils von Hofsten (H) dv. högerpartiet numer Moderaterna – biolog och länge Socialstyrelsens expert i steriliseringsfrågor.
Politiskt var nätverket sammansatt av människor med högst olika politisk tillhörighet.
Där Nilsson-Ehle var högerextrem var Nils von Hofsten högerkonservativ – medan exempelvis Alfred Petrén var socialist.
Som första namn på motionerna stod Alfred Petrén och Wilhelm Björck. I Andra kammaren var motionen förutom av Björck underskriven av både socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman samt framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg.
Alla politiska riktningar i riksdagen var alltså representerade bland motionärerna.
Herman Lundborg – det rasbiologiska institutets första chef och högerextrem – gav ut en egen skrift betitlad Degenerationsfaran som gavs ut 1922, samma år som institutet bildas.
Lundborg framstår utifrån sin avhandling som Sveriges ledande expert just på hotet om ”degenerering”.
År 1922 uppnår nätverket bakom Svenska sällskapet för rashygien ett av sina stora mål – man har fått riksdagens godkännande att öppna Statens institut för rasbiologi i Uppsala – ett institut skräddarsytt för Herman Lundborg.
Det fanns således en majoritet över partigränserna för ett rasbiologiskt institut – och inte som felaktigt anges av Socialdemokratins belackare – ett av Socialdemokraterna upprättat rasbiologiskt institut.

Alfred Petrén Socialdemokrat och Nils Wolin Bondeförbundet – från 1922 riksdagsledamot för Högern i båda kamrarna – lägger fram motionen om en lag om sterilisering.
Lagen antogs av riksdagen 1929. Herman Lundborg är utan tvekan den person som står i centrum för svensk rasbiologi.
Helt humorlös, med ”ariskt utseende” och svåra samarbetssvårigheter med nästan allt och alla blir han närmast inkarnationen av det missförstådda geniet, i ständig kamp mot dumhet och oförstånd – det är i alla fall så han tonar fram i sin egen korrespondens.
När Sverige 1927 ska anta en ny flyktinglag märks även där de rasbiologiska argumentens tolkningsföreträde.
Så resoneras det redan i lagens förarbeten om hur man ska undvika invandrare som ”inte tillhör de bästa folkkategorierna”.
Och i debatten är det just nu högkonjunktur för rasbiologiska argument.
Så pläderar högermannen Otto Järte i andra kammaren den 12 maj 1927 för att den nya lagen ska antas på just ”rasbiologiska” grunder.
År 1933 inför Bondeförbundet – nuvarande Centerpartiet – en formulering i sitt partiprogram som också den känns mycket tidstypisk – om att man ser ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar”  som ett politiskt mål.
Den formuleringen kom att stå kvar i programmet fram till 1946.
Rasbiologin är helt enkelt ett vetenskapligt ”paradigm” som man måste förhålla sig till.
Eller som någon uttryckte det;

Vad vänstern bland annat delade med högern var det tidiga 1900-talets hotbilder – det moderna samhällets kris och föreställningen om degeneration. De politiska inslagen i rashygienen kan tyckas stora om vi fokuserar rashygienikernas egna texter och programförklaringar, men rashygienen blir trots allt en relativt liten fråga om vi vänder på perspektivet och istället utgår från de partipolitiska texterna. Detta gäller även Sverige. Nazityskland är ett undantag. Endast i Tredje riket gjordes rastänkandet och rashygienen till en överordnad princip efter vilken all annan politik fick anpassa sig. Endast Nazityskland var – som historikerna formulerat det – en rasistisk stat.

När konservativa och högerextrema sympatisörer – via sin knapphändiga historiekunskap försöker degenerera Socialdemokratin slår man knut på sig själva.
Den mörka historia man vill att Socialdemokratin skall botgöra – utesluter knappast Moderater, Centerpartister eller Folkpartister – det enda man gjort är att byta partinamn – möjligen för att slippa bli sammankopplad med de beslut som fattades över partigränserna då.
För övrigt var det ingen mörk historia utifrån den tidens uppfattning som främst salufördes av vetenskapen som också lobbade starkt för ett rasbiologiskt institut hos samtliga politiker i bägge kamrar oavsett partitillhörighet.
Mörk historia blev det genom dagens uppfattning.

Idag tar vi kraftigt och självklart avstånd från dessa ”vetenskapliga” alster som förespråkade rasbiologi – möjligen med ett undantaget parti i riksdagen.
Och att dagens politiska företrädare skulle be om ursäkt för sina företrädares dåtida uppfattning förändrar ju inte det som skett.
Vill man använda historiska politiska beslut för sina idag politiska argument i avsikt att detronisera motståndarna – särskilt vad avser de sympatisörer som står högerextremismen nära och därför vill finna argument för att dels dölja sin i närtid erbarmliga ursprung – bör man ha rejält på fötterna.

Hotet kommer från höger.

A-kassanNär jag idag läser i Aftonbladet om Justitieombudsmannens kritik mot Arbetsförmedlingens sätt att sköta sitt uppdrag är det knappast förvånande. Arbetsförmedlingen har blivit mer av ett kontrollorgan snarare än vad namnet ger vid handen. Hur effektiv myndigheten skall vara avgörs av regeringen genom dess årligen utfärdade regleringsbrev som innehåller de övergripande målen och prioriteringarna för AF:s verksamhet under det kommande året. Med utgångspunkt från regleringsbrevet är det AF:s styrelse som utfärdar interna riktlinjer för verksamheten. Att AF därutöver styrs genom allehanda lagar och förordningar förändras inte av innehållet i regleringsbreven. Många frågar sig – berättigat – för vem är AF till för? JO:s och andras granskningar visar att de förvaltningsrättsliga regler och principer – liksom Arbetsförmedlingens egna rutiner för dokumentation – många gånger inte följs. Ytterst handlar det om ett bristande ledarskap – otydligheter i kommunikationen. Antingen är det en medveten strategi eller bara oförmågan att fullfölja sitt uppdrag. Medveten strategi för att få bäring för privata intressen snarare än en reformering av AF. Att AF och dess uppdrag havererat totalt visar inte minst dess märkliga upphandlingar som främst genomförts allt sedan Alliansen 2010 beslöt att förmedlingen skulle omfattas av lagen om valfrihet. Upphandlingar som varit av synnerligen tveksam karaktär där regeringen låter AF låter utföraren att välja sina konkurrenter och sätta upp krav som de själva inte är i närheten av att uppfylla. Frågan är om AF har intresse av att de privata aktörerna ska lyckas och minska sin egen roll – med tanke på att i framtiden bädda för privata arbetsförmedlingar. Tanken är knappast långsökt. Redan nu börjar högertrojkan och dess sympatisörer hojta i – för nyliberalernas riktning – privata alternativ. Konkurrensutsättning borgar inte alltid för det mest effektiva utan föder och göder de som investerar utan tanke på dess egentliga uppdrag. Här kan paralleller dras med alla de privatiseringar som redan genomförts av skattefinansierade verksamheter. En modell där AF väljer sina egna konkurrenter och de arbetslösa får buga och ta emot slarvigt hopsnickrade upphandlingar och om man missar eller rent av inte kan då går signalerna direkt till arbetslöshetskassorna och riskerna för indragen a-kassa blir till en verklighet.

arbetslösheten LOFör att ytterligare försämra kvaliteten tillämpar AF bonusar. Det mesta av ersättningen betalas om deltagaren lyckas utifrån AF:s kriterier.  Frågan infinner sig genast – varför tillämpar man inte det inom andra samhällstjänster. Varför inte ta bort skolans ersättning för elever som får låga betyg och ger bonus för de som får höga? Varför inte ge läkare bonus efter lyckade operationer eller löneavdrag vid misslyckade? Det enkla svaret torde vara att få tror att lärare och kirurger inte skulle göra sitt bästa utan bonus. Men det kanske är den vägen högern vill vandra med sina – i många stycken – bisarra metoder som ofta sägs skall öka kvalitet och effektivitet. Att man skulle upphöra med dessa fattigauktioner om förvaring av arbetslösa i Fas3 – bland annat – är uppenbart lite för mycket begärt. Regeringens arbetsmarknadspolitik bygger uteslutande på skattesänkningar i alla dess former. Nu har vi sett hur skattesänkningarna verkat för de arbetslösa i drygt 7 år – det är väl bara Moderater som klappar sig för bröstet och argumenterar för de facto 200 000 nya i arbete – att befolkningsmängden ökat med de dubbla och att arbetslösheten därigenom ökat i omfattning sedan 2006 talar man inte alls om.

BemanningsföretagenTimbromegafonerna gemensamt med Svenskt Näringsliv har – inte förvånande – lösningarna. Mer jobbskatteavdrag, mer konkurrens och mer privata arbetsförmedlingar som inte helt oväntade åtgärder. Deras problem är att det inte går fort nog då – som man uttrycker det – arbetslöshet är ett trauma för den arbetslöse. Man uppger dessutom att uppgivenheten bland de  arbetslösa är ett problem för arbetsgivarna!!!! Att det är ett ännu större problem för den som blir arbetslös tycks vara ett mindre problem. Gallimatiasen blir dessutom lite förvillande när man därutöver säger att  en av de få åtgärder som statistiskt har positiva effekter – särskilt för grupper som har svårt att komma in på arbetsmarknaden – är ett väl fungerande företagsklimat. Det kanske är där man skall börja ur Svenskt Näringslivs perspektiv. Istället motiverar man sina förslag genom att låta AF kontrollera hur mycket tid den arbetslöse ägnar sig åt jobbsökeri som var 1 timme och 15 minuter per dag och jämförde det med ett ytterligare uppdrag åt United Mind som intervjuat 1080 av de arbetslösa och fann att man ägnade 4,5 timmar per dag åt jobbsökeri. Nu har jag tveksamt förtroende både vad avser AF och dess undersökning – i synnerhet som man inte redovisar hur deras undersökning tillgått – och lika litet förtroende vad avser United Minds undersökning. Den senare visar sannolikt ett för lågt resultat. Mycket lite tyder på att jobbskatteavdraget – garantierna eller en framtida konkurrensutsättningen av Arbetsförmedlingen – skulle eller har medfört någon positivt effekt på arbetslösheten. Den är nu över 8 procent. Ska arbetslösheten ner måste regeringen omgående revidera hela sin fiaskobetonade arbetsmarknadspolitik samt måste AF återgå till det den ursprungligen var tänkt för – en länk för de arbetslösa och företagen. Att detta skulle ske med en arbetarfientlig regering finns inte ens i tanken hos Moderaterna eller för den delen hela Alliansen gemensamt med Sverigedemokraterna.

femte jobbskatteavdragetMen när Fredrik Reinfeldt solar sig i glansen av den svenska modellen så har han förstört vårt lands unika omställningsförmåga. Alliansen har skurit ned på utbildning och kompetensutveckling – låst in människor i ineffektiva massåtgärder och misskött dialogen med näringslivet. Istället för att förnya Arbetsförmedlingen har Reinfeldt bakbundit arbetsförmedlarna med ett byråkratiskt regelverk och centralstyrning. Många arbetssökande berättar om meningslösa insatser och stelbenta regler som hindrar dem från att gå utbildningar som skulle leda till jobb. AF:s egen personal beskriver själva om en tystad myndighet och frustration över att de verktyg de har är för få och ineffektiva. Utöver det har Alliansen satt i system att människor måste vara arbetslösa ett visst antal dagar innan de kan få stöd – i stället för att redan från början fokusera på att hitta vägar framåt. Arbetsförmedlingens verksamhet har allt mer riktats mot att disciplinera och kontrollera istället för att förmedla. Trots att över 400 000 människor letar efter arbete har många arbetsgivare svårt att hitta personal. KonjukturInstitutet konstaterar att matchningen på arbetsmarknaden rejält har försämrats de senaste åren. I arbetslöshetens Sverige råder det brist på snart sagt alla förekommande yrkeskategorier. Men Alliansen är nöjda och hävdar att man ”lyckats” trots en global finanskris värre än Kreugerkraschen på 30-talet. Hur länge till skall denna destruktiva arbetsmarknadspolitik få fortsätta? I sämsta fall ytterligare 9 månader.

 

 

Desperation föder ogenomtänkta politiska förslag.

Välfärdens-kärnaBo Lundgren föreslår en Socialdemokratisk allians med Moderaterna!!!!! Det bakomliggande syftet är naturligtvis att utestänga Sverigedemokraterna i händelse av att de ånyo kan komma att bli vågmästare under en mandatperiod. Om ett sådant scenario skulle bli verklighet kan vi förvänta oss helt andra parlamentariska situationer då Sverigedemokraterna är helt frustrerade över att inte få gehör för sin invandringskritiska politik. Inte minst har detta kommit i ljuset de senaste dagarna där Åkesson ville göra avkall på sin huvudfråga med syfte att komma överens i andra frågor med någon av partierna. Huvudlöst och osannolikt, vilket det allmänna omdömet givit vid handen. Någon sådan överenskommelse med Sverigedemokraterna är – och blir – inte aktuell överhuvudtaget – har samtliga partiföreträdare deklarerat. Vi kan därför förvänta os en ökad konflikt i riksdagen där Sverigedemokraterna med en större sannolikhet skulle kunna fälla en sittande regering i sin vågmästarroll. Samtidigt har vi ett Vänsterparti som klart deklarerat att de inte sätter sig i en regering med någon av de borgerliga företrädarna – det är att inte ta ansvar för Sverige. Socialdemokraterna har öppet sagt att de vill se samarbete över partigränserna i frågor som behöver långsiktiga beslut. Sådana är energipolitiken, skolan, näringslivsfrågorna och även invandringspolitiken behöver ingå i en sådan långsiktig uppgörelse.

Marknadsideologisk-nekrosSverige hade en sådan koalition som Bo Lundgren svamlar om under krigsåren – fast då kallades den en samlingsregering och föranleddes av en omgivning  i krig. Samtliga dåvarande politiska partier utom Vänsterpartiet Kommunisterna ingick i denna samlingsregering. Vi har inget världskrig idag Bo Lundgren!  Vi kan komma att få en besvärlig parlamentarisk situation efter valet 2014 som det finns två olika lösningar på – Bo Lundgrens förslag är det tredje. Jag föredrar den Socialdemokratiska lösningen – samarbete i viktiga frågor över partigränserna. Folkpartiet har i många frågor närmat sig Socialdemokraterna i flera för medborgarna viktiga frågor – även om belackarna vill tro det motsatta. Även Moderaterna har antagit flertalet av de Socialdemokratiska förslagen samt gjort dessa till sina egna. Här tror belackarna att Socialdemokrater och moderater närmat sig ideologiskt och ser Socialdemokrater som ett parti som väl skulle kunna vara Moderater. Man har föga politisk kunskap när man inte ser de ideologiska skillnaderna mellan Moderater och Socialdemokrater. En allians mellan dessa två partier är av det skälet omöjlig om man inte – var och en på sin kant – lägger flera av de ideologiska frågorna åt sidan – och vad är anledningen att vidta sådana åtgärder idag eller överhuvudtaget ens efter valet?

politikJag har inte för avsikt att måla upp några parlamentariska scenarion som kan bli följden av valet 2014. Vart och ett av dom skulle bara bli en hypotes idag. Men en sak är fullständigt klar redan idag och har stått klar allt sedan 2006. Sverige behöver en stark regering som kan ta ansvar. Den alliansregering vi dragits med under drygt 7 år har tagit ansvar för en del av befolkningen och lämnat resten på undantag. Fler av marginalpartierna i den ansvarslösa koalitionen kommer till insikt – inte minst på grund av de fallande opinionssiffrorna där två av partierna lever på marginalen med stor risk att falla ur riksdagen – man upplever en närmast desperation där framförallt KD och C . En följd av Moderaternas iver att implementera blockpolitiken. Vänsterpartiet måste börja ta ansvar som politisk parti. Man måste lämna sin revolutionära och i många fall dogmatiska inställning och istället inrikta sig på att förhandla om de viktiga frågorna. Det duger inte att dogmatiskt motsätta sig allt samarbete om det finns politiska lösningar över blockgränserna som gagnar väljarna. Ansvarslöst!

ballongBo Lundgrens förslag andas bara desperation över sitt eget parti och dess existens. Utgår man från hans egen tid som partiledare kan jag förstå honom. Han var ett sänke för Moderaterna under de 4 år han lyckades klamra sig fast och inte oväntat fick han därefter en reträttpost som bara anstår misslyckade politiker. Bo Lundgrens allians eller koalition med Socialdemokrater ser jag som uteslutet – inte minst av ideologiska skäl – men också av 7 års demolering av den välfärd svenska folket gav Socialdemokrater i samarbete med Vänsterpartiet att bygga under en mycket lång period. Man bjuder knappast in vargen till familjemiddagen. Åkesson och hans utspel är ett ytterligare misslyckande där bara den rasistpöbel som följer i hans och hans partis spår beklagar sig på Avpixlats kommentarsträsk med en vokabulär som skulle kunna få den mest renrasiga Nazist att rodna. Att Jimmie Åkesson och hans ”nolltoleransgäng” inte tar avstånd från en av deras omhuldade I träskmarkernamegafoner på nätet säger en hel del om Sverigedemokraterna. Vad man skall ha i åtanke är att SD har idag en väljarandel som består av cirka 340000 väljare motsvarande 5,7% eller 20 mandat i riksdagen. Många av dess väljare kommer från arbetarklassen och många har tagit klivet från moderaterna och intagit en ledande ställning i partiet. Det är således ingen större skillnad vad avser Moderaterna och dess ambition att styra arbetarklassen även inom Sverigedemokraterna. Att många LO medlemmar valt att lägga sin röst på Sverigedemokraterna är en direkt följd av det missnöje som Alliansregeringen utvecklat genom sina politiska åtgärder – knappast missnöje med invandringen. Och den rasistpöbel som följer i spåren av detta parti är med stor sannolikhet en minoritet men som via diverse hatsajter och kommentarsfält i medierna framstår som en majoritet. Med en förändrad välfärdspolitik och en arbetsmarknadspolitik värd namnet har Sverigedemokraternas livslängd reducerats för att så småningom inte ha något av substantiellt värde kvar.

Alla dessa bemanningsföretag………..

reingifHäromdagen fick jag ett mail från en för mig okänd ung kvinna – vi kan kalla henne Kristina – som studerar men samtidigt vill arbeta för att – dels få in en fot på arbetsmarknaden dels för att förstärka sin ekonomi. Med iver och stor lust parat med ambition sökte hon anställning hos ett relativt nystartat bemanningsföretag som främst opererar i Västsverige – ännu så länge. På lokalkontoret i sin hemstad togs hon emot och anställningsavtalet skrevs under av bägge parter. Glad och förväntansfull återvände Kristina hem drömde om en förbättrad ekonomi – så som unga människor brukar känna för det mesta då inträdet på arbetsmarknaden skulle gå av stapeln – äntligen skulle det bli en realitet. Hon till och med kvitterade ut  utrustning för att kunna genomföra de arbetsuppgifter som var tänkta för henne. Veckorna gick och ingen hörde av sig trots att Kristina ett flertal gånger både SMS:ade, ringde och mailade till sin kontaktperson – det var tyst som i graven. Men så plötsligt fick hon ett besked som löd att hon först av allt måste genomgå en utbildning innan hon kunde börja arbeta. Ok – tänkte Kristina – det är ju rimligt, och ett hopp tändes ånyo. Hon avvaktade ännu en tid samtidigt som ambitionen och lusten började avta. Varför hörde dom inte av sig och berättade när, var och hur denna utbildning skulle gå av stapeln? Det var här som Kristina hörde av sig till mig – ledsen, besviken – och närmast förtvivlad – med en lust att bara avbryta det hela. Hon sökte råd – då hon läst en artikel jag skrev för en tid sedan avseende oseriösa bemanningsföretag – om hur hon skulle gå vidare för trots allt närde hon fortfarande ett hopp om att få arbeta lite då och då allt efter hur det passade hennes studier – som naturligtvis är det viktigaste för henne.

Två-arbetare-för-priset-av-enJag vill inte här avslöja bemanningsföretagets namn då det råder en förhandlingssituation i skrivande stund mellan bolaget och berörd fackförening efter en konflikt som berör ett antal anställda som ansåg att bemanningsföretaget frångick det avtal inom branschen som Bemanningsbranschens arbetsgivarorganisation och berörd fackförening slutit. Bolaget kunde inte erbjuda 100% sysselsättning för de anställda men skulle kompenseras med lön för den tid som arbete inte kunde erbjudas – så kallad garantilön som består i att bemanningsföretaget betalar 90% av den lön man hade på det företag som bemanningsföretaget hade kontrakt med. Utöver det skulle bemanningsföretaget betala semesterersättning under den tid kontrakterat bolag stängde för semester. Intet av detta uppfylldes av bemanningsföretaget och det är detta konflikten handlar om. Utöver detta ville man tvinga de anställda som arbetade på det för bemanningsföretaget kontrakterade företaget att ta ut tjänstledighet utan lön för semesterperioden – också det i strid mot de avtal som gäller för bemanningsbranschen. När jag närmare synade bemanningsföretaget visade det sig att man systematisk försökt att undandra sig sitt ansvar i tidigare konflikter – som enligt facket nu skulle vara åtgärdade. Det här förfarandet är ingen ovanlighet inom branschen tyvärr – och skadar de bemanningsföretag som arbetar seriöst och i enlighet med gällande kollektivavtal.

personalnedskärningarDe som drabbas mest är ungdomarna. Alla som har handlat på postorder någon gång vet hur bekvämt det är – lättbläddrat, överskådligt, oftast billigt med snabb leverans nära dig. Ungefär lika lätt som att beställa ett par skor eller ny vårblus – har det blivit att klicka hem en arbetstagare via nätet. Det är förstås bra att efterfrågan kan möta utbudet på ett smidigt sätt. Men av både moraliska och – faktiskt, långsiktiga ekonomiska skäl – måste vi göra stor skillnad på handel med varor och handel med arbetskraft. Sverige börjar bli en frizon för oseriösa bemanningsföretag och det gäller såväl bärplockning såväl som byggarbetskraft. Samtidigt som regeringen framhöll att det är arbetsmarknadens parters roll att se till att kollektivavtalen upprätthålls så drog man undan mattan för parterna att göra just det. Bara inom skogsbruket finns enligt GS-facket fler än tusen entreprenörer på en yta av cirka 23 miljoner hektar – en yta motsvarande 45 miljoner fotbollsplaner. Det är lätt att inse att det är ett enormt arbete att hålla koll på svenska arbetsplatser. Ungdomar är de som ökar olycksstatistiken och de flesta olyckor sker inom just bemanningsbranschen. Otydliga och undermåliga utbildningar – i den mån det överhuvudtaget förekommer – bäddar för arbetsplatsolyckor. Ock det är oftast ungdomar som råkar illa ut i sin iver att vara till lags som tar riskerna. Att Alliansregeringen skurit ner anslagen för Arbetsmiljöverket minskar möjligheterna för att utföra kontroller på arbetsplatserna. I Sverige har vi inte ens hälften av arbetsmiljöinspektörer i jämförelse med våra grannländer. Regeringens motivering har varit att effektivisera AMV:s kostnader som fått till följd att arbetsplatsolyckorna nu ökar markant – en del med tragiska följder. Varje år skadas över 3 500 unga på sina arbeten. I synnerhet unga män mellan 16 och 24 år är överrepresenterade jämfört med resten av befolkningen när det gäller olycksfall med sjukfrånvaro. De råkar ut för flest olyckor inom bygg, medan unga kvinnor skadas oftast inom omsorg och sociala tjänster. Så här får det inte vara det är orimligt. Arbetsgivarna – i många fall – tar inte sitt arbetsgivaransvar fullt ut och i synnerhet gäller det – av alliansregeringens så omhuldade bemanningsbranschen. Arbetslinjen i all sin prakt – synergieffekterna slår rakt ned och drabbar de som är mest utsatta.

ge mig arbeteTempot ökar mycket i arbetslivet – mer ska göras på kortare tid. Många anställs via bemanningsföretag vilket innebär att pressen på dem ökar – det är lättare att sparka ut personer som inte möter kraven – och arbetsgivarna överlåter till bemanningsföretagen att sovra bort de som inte håller måttet. Då är det lätt att hoppa över ett moment i en arbetsbeskrivning – ett moment som är där för att göra arbetet säkert men som samtidigt gör att det går lite långsammare. Ungdomarna får arbeta som timanställd och vikarie om vartannat – här har ungdomarna bara skyldigheter och arbetsgivaren bara rättigheter. Ungdomar med dålig eller ingen som helst erfarenhet om sina rättigheter råkar illa ut. Otrygga anställningar och deltidsjobb ger inte bara sämre ekonomi än fasta jobb. De orsakar också stress och ohälsa. Ungas dåliga arbetssituation är en tickande ohälsobomb. För inte så länge sedan kunde det avslöjas att moderaternas älskade  hamburgerkedja McDonalds hamnade i hetluften, då det avslöjades att de systematiskt manipulerade med de anställdas tidrapporter och raster och lurade dem på lön. Också här var det unga människor som drabbades. Den borgerliga regeringen och arbetsgivarna hävdar ofta att visstidsanställningar är bra – då det betraktas som en språngbräda in i arbetslivet. För några är det säkert så. Men för alldeles för många handlar det om ett mångårigt tillstånd av stress, otrygghet och dålig ekonomi. Unga mellan 20 och 30 är den grupp i samhället som halkat efter mest ekonomiskt de senaste åren – och andelen med låg ekonomisk standard i den åldersgruppen är betydligt högre än i alla andra grupper. Och det är också i just de åren de flesta flyttar hemifrån och skaffar familj och barn. Hittills har den borgerliga regeringen visat sig kallsinnig inför ungas alltmer utsatta situation i arbetslivet och konsekvenserna för både ekonomi och hälsa. Istället har regeringen valt att ensidigt lyssna på arbetsgivarnas rop på ökad flexibilitet och tomma löften om att försämrad anställningstrygghet – sänkta ingångslöner, sänkta arbetsgivaravgifter, sänkt restaurangmoms och 140 miljarder i skattelättnader för de redan anställda motiveras med att det  leder till fler jobb – arbetslösheten ökar och ungdomsarbetslösheten stagnerat på en orimligt hög nivå. Kan någon förklara korrelationen – och jag behöver ingen förklaring från någon Moderat? Jag har debatterat detta så många gånger med moderater som har miljoner förklaringar som alla har det gemensamma – förklaringarna är irrelevanta.

lata ungdomarÅter till Kristina. Att hennes berättelse gjorde mig både förbannad och bestört är ingen överdrift – snarare en underdrift. Kristina har – för att ändå hävda något positivt – under tid då hennes arbetsgivare totalt ignorerat henne efter det att anställningsavtalet undertecknades – att hon ännu inte behövt utsättas för eventuella risker. Men å andra sidan har hennes – inledningsvis höga ambition och förväntan – tro på arbetsmarknadens möjligheter rejält naggats i kanten. Här har vi vuxna, arbetsgivare, fackföreningar och politiker ett ansvar att motivera hopp och framtid för ungdomarna. Men Alliansen siffertrixar – och hävdar lathet – hellre än att se den verklighet som råder – om man gjorde lika mycket för att förbättra möjligheterna för ungdomar på alla plan som man tar sig tid att hitta positiv statistik för att visa hur duktiga man är på att genomföra förbättrande åtgärder för ungdomarna att ta steget från skolan ut i arbetslivet  då tror jag vi – kanske – sett ett bättre resultat än det verkligheten visar oss idag.

Sist önskar jag givetvis Kristina all lycka till och har gett henne några goda råd på vägen som jag hoppas innerligt hon tar till vara – trots hennes försämrade tro på sina möjligheter som på intet sätt skall belastas henne. Det är tyvärr resultatet av ignoranta arbetsgivare som tror de kan behandla våra unga människor som de vill.

Vänsterpartiet blir till ett oskrivet kort i regeringsfrågan.

sjöstedtSocialdemokraterna har inte bara sina motståndare bland borgerligheten utan också från Vänsterpartiet. Orsakerna till det kan härledas till en reaktionär dogmatism inom Vänsterpartiet som en kvarleva från kommunistperioden – denna hållning i olika sakfrågor betraktas som ideologi främst hos Vänsterpartister och dess sympatisörer. Denna dogmatiska och reaktionära hållning gör att Vänsterpartiet alltid varit dåliga förhandlare – och tvingats i riksdagen alltid rösta för de förslag som Socialdemokraterna lagt – som ideologiskt ansetts stå närmare Vänsterpartiet – alternativt lagt ner sina röster så länge detta inte kan komma att skada den parlamentariska ordningen. Socialdemokraterna har en lång erfarenhet av regeringsinnehav. Denna långa period hade varit omöjlig utan att i riksdagsarbetet finna samarbetsformer för att vinna största möjliga stöd för sin politik – Vänstern har naturligtvis en stor del i välfärdsbygget och har i det avseendet all anledning att vara stolta över sin insats. Det är dock en omöjlighet att lova genomföra ett förslag som ligger inom varje partis ideologiska ram utan sedvanliga förhandlingar med ett syfte att få största möjliga styrka bakom förslagen. Endast en gång har Socialdemokraterna haft egen majoritet i riksdagen. I valet 1968 under ledning av Tage Erlander fick Socialdemokraterna egen majoritet med 50.1% av väljarna. Under dessa förutsättningar kunde således Socialdemokraterna regera utan stöd av något annat parti – men trots detta sökte partiet olika samverkansformer för att få största möjliga stöd för sina förslag i riksdagen. Detta gör Socialdemokraterna till ett samarbetsparti –  över blockgränserna om så behövs. När jag nu tar del av den artikel som publicerades i DN skriven av Stefan Löfvén och Carin Jämtin så blir jag på intet sätt förvånad snarare blir jag positivt överraskad – då jag varit rädd för att borgerligheten lyckats cementera blockpolitiken – vilket i allt väsentligt bekräftades av den allians mellan – först Miljöpartiet och Socialdemokraterna för att därefter tvingats ta med även Vänstern. Den koalitionen blev dödsdömd innan den ens blev en realitet och Socialdemokraterna förlorade valet – sannolikt på grund av den koalitionen.

Stefan LöfvenPositivt överraskad av den anledningen att Stefan Löfvén inte vill cementera blockpolitiken utan gå till val på egna frågor och låta väljarna avgöra vem som skall bilda regering och med vilka. Jag har alltid varit emot blockpolitik – däremot är jag positivt inställd till blocköverskridande överenskommelser för att få största möjliga majoritet för ett förslag. Alliansen har en motsatt inställning. Man vill producera gemensamma förslag som presenteras för väljarna innan valet. Det innebär att de förslag som Alliansen framför är det som väljarna får vare sig man vill eller inte vill. Moderaterna i den konstellationen är störst och avgörande för tillsättning av de mest tunga posterna i regeringsbildandet. Att Moderaterna lägger beslag på statsminister- och finansministerposten är mer självskrivet än möjliga ledaregenskaper. Ytterligare tunga poster i regeringsbildandet är socialförsäkringsdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet som också de går till moderaterna. Med tre ytterligare partier – betydligt svagare i väljaropinionen – som skall förhandla för största möjliga genomslag för just sin politik blir de helt beroende av hur Moderaterna med framförallt finansministern får genomslag för sin politik. Det blir lite av ”störst är störst och störst skall ha mest”. Tydligast blev detta när Annie Lööf karskt anammade – Socialdemokraternas ursprungliga förslag – att avskaffa den andra sjuklöneveckan. Detta mottogs inte med blida ögon av Moderaterna varför hon fick ge sig på den punkten. Resultatet av den – för Annie Lööf – snöpliga förlusten blev att alla förslag som marginalpartierna kunde tänkas ha måste först godkännas av respektive partiledning – läs Moderaterna – innan de offentliggjordes. Syftet är naturligtvis att visa enighet inom Alliansen mot väljarna. Ett annat mycket tydlig exempel är Kristdemokraternas vurm för pensionärerna. Man hade nog större ambitioner än den – av Alliansen gemensamt tagna beslutet – om en återställning av gapet mellan pension och motsvarande löntagare. KD fick ge sig då utrymmet för jobbskatteavdraget skulle minska vilket inte finansminister Anders Borg var villig att ändra på – resultat minskad förtroende för KD vilket avspeglas i opinionsundersökningarna. Störst går först. KD som i likhet med C lever på just marginalen får ge sig. Den som till äventyrs nu röstar på Centerpartiet med en förhoppning om att Centerns politik skall gynna väljarna kan glömma detta. En röst på Centern är en röst på Moderaterna. En röst på Kristdemokraterna är en röst på Moderaterna. En röst på Folkpartiet är en röst på Moderaterna. Störst går först. Hjälper inte det tar ”störst går först” över marginalpartiernas huvudfrågor som fallet är med Folkpartiet och skolfrågorna.

död åt blockpolitikenMen om nu störst går först vad är det som säger att inte Socialdemokraterna i motsvarande fall vinner mest på sina förslag i en – hypotetisk – rödgrön Allians? Ingenting! Är det rättvist mot väljarna? Nej inte alls! Att döma av en publicerad opinionsmätning i Dagens Nyheter är det allt fler väljare som vill att partierna går till val på egen hand och först efter valet förhandlar om hur en regering ska se ut. Hela 53%  – alltså en majoritet – av väljarna vill ha det på detta sätt. Endast 33% föredrar det sätt på vilket partierna ställde upp i valet 2010 med två färglösa block mot varandra – övriga hade inga synpunkter. Uppfattningen att blockpolitiken är ett elände är tydlig inte minst på politikens vänstra halva. Möjligen är det ett resultat av det rödgröna fiaskot i valet 2010. Men inställningen att partipolitiska alternativ snarare än blockuppdelning är att föredra är stark också på den andra halvan. Hela fyra av tio borgerliga väljare föredrar att partierna går till val på egen hand. Blockpolitiken har inte ens en majoritet bland dagens alliansväljare. För statsminister Fredrik Reinfeldt – som i avsaknad av både idéer, visioner, reformer och resultat – tycks vilja sätta allt på ett kort och göra regeringsfrågan till valets överordnade fråga – är det självfallet ett bakslag. Väljarna ser inte saken på samma sätt som han. De vill ha tydliga politiska alternativ formulerade av partierna – snarare än färdiga regeringsblock redan innan valet. Åter visar det att väljarna oftare är klokare än vissa icke namngivna politiker. Medborgarna är uppenbarligen trötta på teoretiska diskussioner – eller taktiska pajkastningar om vem som ska regera med vem – och vill istället veta vilken politik och vilka idéer som partierna söker mandat för att försöka genomföra. De inser att Sverige måste kunna styras efter ett val och tycker illa om partier som låser sig på förhand.

politikDe som tragglat sig igenom den maktutredning (SOU 1990:44) som kom i början av 90-talet och som på ett tydligt sätt visade att väljarna ansåg att det fanns alldeles för lite valmöjligheter inom bland annat vård och omsorg men också inom andra skattefinansierade verksamheter. Sedan slutet av 1980-talet har emellertid den svenska välfärdspolitiken präglats av förskjutningar av gränserna mellan de offentliga och privata sfärerna i samhället också i den andra riktningen. Det har gällt den offentliga sektorns storlek, privatiseringar och skatter. I Sverige och i de övriga nordiska länderna har regeringar oavsett partifärg genomfört avregleringar och privatiseringar delvis till följd av ökat internationellt beroende men  – politikens inriktning har varierat. Det har sedan länge funnits ett starkt stöd för den svenska välfärdsstaten. Mot den bakgrunden har på den politiska taburetten välfärdsretoriken varit central i debatten. Det svenska friskolesystemet, som infördes under den ekonomiska krisen i Sverige på 1990-talet av den dåvarande borgerliga regeringen – har utvecklats till ett nyliberalt modellprojekt och som sedan införts av konservativa regeringar i andra länder – senast i Storbritannien efter Camerons makttillträde under dagens statsfinansiella kris men – till skillnad mot Sverige – där vinstdrivande företag inte är tillåtna. Även i de övriga nordiska länderna gäller detta förhållande. Sverige och Finland – där man behållit en enhetlig och sammanhållen skola – representerar idag två motpoler i Norden när det gäller skolsystem. Genom OECD:s PISA-undersökningar är det möjligt att följa elevernas prestationer i olika länder och hur de utvecklas över tid. Privatisering har förespråkats som en politisk strategi inom välfärdspolitiken av huvudsakligen två skäl – för att minska kostnaderna och öka effektiviteten samt erbjuda individuell anpassning och större valfrihet. Resultaten ser vi idag – ett fullständigt kaos har utbrutit till stor del beroende på att riskkapitalet fått tillträde till de skattefinansierade verksamheterna där vinstmaximering varit och är det övergripande och – av borgerligheten namngivna ”kundmassan” – kommer i andra hand långt ifrån vad som var tänkt ursprungligen. Det blir därför naturligt att ifrågasätta huruvida skattebetalarna skall finansiera välfärden samtidigt som vi också skall ”göda och föda” riskkapitalet med våra skatter för att få valfrihet i enlighet med vad som framkom av maktutredningen och senare rapporter från SOM-institutet.

JonasJag har stor respekt för många av Vänsterpartiets politiska frågeställningar – däremot inte hur de skall nås. Talar vi Vänsterpolitik dras man med automatik in i en skala där det endast finns svart och vitt – det är vi mot dom. Ingenting däremellan. Historien om vänsterpartiets moderna politik är en lång process från partibrytningen 1917 och ökenvandringen i kommunismens tjänst till försök att förnya sig under 60-talet. C H Hermanssons försök att omskaka partiet till ett modernt parti i eurokommunismen blev bara halvfärdigt. Sedan dess har partiet hela tiden varit ett kommunistiskt parti som i retoriken tagit avstånd från Sovjets stagnerade leninism och planhushållning. Men ändå hade partiet många broderliga kontakter med samma kommunistdiktaturer. Med förändringen efter Sovjets fall och Berlinmurens nedmontering tvingades partiet till ett nytänkande – här förlorade man fotfästet, det fanns inte längre en uttalad ideologisk förankring att stödja sig på längre annat än de värdegrunder som tillskrivs socialismen. Gudrun Schyman var kanske den partiledare som kraftigast tog avstånd från den kommunism som förvanskats från den ursprungliga Marx och Engels filosofiska skrifter allmänt kallad marxism. Det var först 1990 – efter realsocialismens fall – som man ändrade partiets namn från Vänsterpartiet Kommunisterna till endast Vänsterpartiet. Men kommunist blir samtliga Vänsterpartister i retoriken fortfarande – främst vad avser borgerligheten – och som gör sig påmind fortfarande efter mer än 20 år efter realsocialismens  fall. Man har av förståeliga skäl – efter mer än 70 år – svårt att frigöra sig från kommuniststämpeln. Jonas Sjöstedt skriver klokt – men irriterat – på sin blogg avseende detta – som jag citerar;

Kommunismen har varit ett blekt spöke i 2010 års valrörelse. Få seriösa borgerliga politiker har försökt få ihop ekvationen att dagens Vänsterparti är ett kommunistiskt parti av den gamla stammen. Om matematiken blir allt för falsk fungerar den inte längre. När Peter Wolodarski (Ledarskribent DN min egen not) gör ett försök i DN blir det en tunn soppa och Stig Henrikssons svar på Newsmill är både roligt och tänkvärt. Försöken att återuppliva kommunistspöket har mest bestått av några slängar mot Ohly och diverse hojtanden i den slasktratt som är tidningarnas kommentarsfält. 2010 är det borgerliga debattörer som verkar behöva Berlinmuren för att orientera sig politiskt, men även de blir allt färre och tröttare. När det närmaste man kan komma gulag är kvoterad föräldraförsäkring så blir jämförelserna inte riktigt hållbara.

kommunismMen även så har Vänsterpartiet uppenbarligen inte ens närmat sig till att vara ett modernt parti – ett parti som kan lämna sin reaktionära och dogmatiska hållning i sina huvudfrågor. Det är här vi befinner oss 2013. Vänsterns ideologiska utveckling kan liknas vid ett stort träd där det existerar många små grenar och utlöpare. Strukturalismen – eller det sätt ordet används i praktiken – är något av ett samlingsnamn för att förklara makt och maktrelationer i samhället. Och om det är något som förenar alla vänsterpartiets idéer – från de historiematerialistiska till dagens intersektionella analys är att samhället och allt inom det kan förklaras utifrån maktrelationer och analysen av dessa. Själv anser Jonas att partiet är för lite offensiv i frågor som handlar om makt och ägande. Jag håller med om det – vad vill Vänsterpartiet egentligen? Det har inte gått fram hos ens den medvetne och då ligger det närmast till hands att tro på vad Vänsterpartiet ville under sin mest reaktionära period – nämligen förstatliganden och återregleringar utan valfrihet och med en större offentlig sektor – tvärt emot vad den så kallade maktutredningen kom fram till 1990. Vänsterpartiet vill utesluta riskkapitalet i välfärden men – även om man inte förespråkar valfrihet så har man har inget emot den. Man utesluter inte privata intressen som gagnar vårdtagarna. Man är heller inte emot vinstutdelning så länge den går tillbaka till vårdföretagen. Här ser jag i grunden inga egentliga skillnader mellan Vänsterns förslag och Socialdemokraternas – bortsett från Socialdemokraternas förslag om etableringsrätt och hållbara och långsiktiga ambitioner med mera. Bägge vill minimera vinstuttagen och verksamhetens överskott skall tillfalla företaget. Men så helt plötsligt går man emot sig själva när man tydligt säger att vinstintresset försämrar välfärden – vilket jag, till viss del, håller med om – det är därför Vänstern vill ha bort det. Så länge det finns företag i välfärden vars mål är att tjäna pengar –  så kommer de att försöka gå runt de kvalitetskontroller man försöker ställa upp för dem. Jag blir – uppriktigt sagt förvirrad! Först säger man sig inte ha något emot vinstutdelning för att i nästa andetag hävda att vinsten försämrar välfärden – man tror inte på skärpta kvalitetskontroller. Vad återstår då? Vänsterpartiet återgår till ursprunget det vill säga en ökad offentlig sektor med minskad valfrihet. Ofta ser jag Facebookinlägg om att Vänsterpartiet är det enda parti som vill stoppa vinstuttagen i skattefinansierade verksamheter – men är det en sanning egentligen? Man glömmer bort – förmodligen för att man har dålig kunskap – att Socialdemokraterna vill verka för begränsade möjligheter att ta ut vinster i skattefinansierade verksamheter dock utan att förbjuda möjligheten till valfrihet – något som en majoritet av svenska folket vill ha. Att kategoriskt förbjuda vinstuttag i verksamheterna men samtidigt vara för valfriheten blir lite tvetydigt. Jag har talat med flera Vänsterpartister som håller med mig då man så tydligt fokuserar på förbud istället för att visa på alternativ – för det saknas inga sådana hos Vänsterpartiet – men dessa kommer i skymundan av de allena och kategoriska vinstförbudet. Jonas Sjöstedt har ingen lätt uppgift när han försöker ena de olika falanger som finns inom partiet. Jonas Sjöstedt tillhörde den Schymanska falangen i partiet – hon var den som – bland annat – gav Vänsterpartiet en feministisk prägel och jag trodde och hoppades att Sjöstedt skulle följa i hennes spår. Lars Ohly hade svårigheter att skaka av sig den kommunistiska manteln under hans partiledarskap och partiet drogs återigen mot den dogmatiskt revolutionära andan där kompromisserna mellan falangerna inte längre var ständigt närvarande. Lars Ohly menade att det går visst att förena revolutionära krav med ett försvar av parlamentarismen. Jonas Sjöstedt förmår inte heller att kollationera dessa falanger – åtminstone har det inte skett några förnyelser inom partiet där man på ett trovärdigt sätt kan säga att Vänsterpartiet slutligt och för gott lämnat sitt ursprung bakom sig.

vansterpartietVänsterpartiet arbetar bättre på lokal nivå än på riksplanet.  I ett femtiotal kommuner – bland annat i Stockholm och Göteborg – och ett antal landsting sitter vänsterpartiet på ett eller annat sätt i majoritetsförhållande och samregerar med andra partier. På det lokala planet har partiet hunnit vara ”ansvarstagande” en längre tid än på riksplanet. Detta resulterar  ofta och av naturliga skäl i att man hamnar i konflikt med de falanger inom partiet. Fenomenet är inte okänt då även Socialdemokrater utsätt för liknande kritik – höger mot vänster – hur utpräglad den falangstriden är har vid ett flertal tillfällen bubblat upp till ytan – senast vid drevet mot Håkan Juholt. Det mest anmärkningsvärda exemplet är Fagersta i Bergslagen där Vänsterpartiet i valet 2006 fick hela 58% av rösterna. I riksdagsvalet fick Vänstern 9% av rösterna från samma kommun. Att denna skillnad mellan ett riksdagspartis valresultat – lokalt och nationellt – i en kommun beror säkert på att väljarna skiljer mellan kvaliteterna på de olika nivåerna. Antingen värderar man den politik partiet står för olika eller så är det partiets företrädare och dess meriter som politiska ledare som skiljer sig åt mellan stat och kommun eller möjligen en kombination av dessa två företeelser. Överhuvudtaget verkar vänsterpartiet ha utvecklat en positiv syn på den svenska staten – i skarp kontrast till 70-talets fraseologi om att ”krossa den borgerliga staten” eller de bittra erfarenheterna från Ådalen 1931. Detta kan vara förståeligt med tanke på att statens sociala funktioner utvecklats kraftigt under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. Det är också förståeligt att många uppfattar ett försvar av staten som någonting radikalt – framförallt mot bakgrund av att högern vill minska statens betydelse till förmån för marknaden. Staten är ändå  betydligt mera ”demokratisk” då dess beslutande organ väljs med allmän och lika rösträtt – medan det på marknaden råder ”pengarnas graderade rösträtt”. De sociala funktionerna är bara en sida av staten – även den har många repressiva och ojämlika drag. Vi ska komma ihåg att högern ju samtidigt vill stärka statens repressiva organ – fler poliser, överföra mer pengar till militären, skärpa straffen och så vidare.

platt skattRegeringsansvar är ofta svårt att växla in till väljarframgångar för småpartier – fråga Centerpartiet och Kristdemokraterna – och kanske ännu mer så för partier vars hela karaktär andas opposition. Det här är inte bara en fråga för Stefan Löfven och den socialdemokratiska partiledningen. Det borde i minst lika stor utsträckning vara en fråga för Vänsterpartiet att diskutera. Vilken roll ska de spela i svensk politik? Hur ska man agera för att stärka partiet och dess inflytande? Vänsterpartiets ”arbetarklasskamp” gör att det har väldigt lätt att lyssna till locktoner från LO-företrädare som hellre ser dem än Miljöpartiet i en regering. Att binda upp sig vid ett regeringsalternativ innan valet gör knappast någon inblandad något gott. Socialdemokraterna vet att de kommer att behöva genomföra en nedskärningspolitik efter borgerlighetens överbudspolitik med skattesänkningar på nära 140 miljarder. Det är därför som Stefan Löfven inte lovar särskilt mycket utan i stället gör allt för att skruva ned förväntningarna. Därav också Socialdemokraternas inviter med Folkpartiet, Centern – som på INTET sätt innebär någon regeringskoalition med dessa partier – som felaktigt tolkats av många. De förbereder sig på att genomföra en Socialdemokratisk politik – med den skillnaden att fördelningspolitiska åtgärder kommer alla till del i motsats mot vad borgerligheten hitintills genomfört. Vänsterpartiet har två alternativ. Det första är att ingå i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet – eller ge en sådan sitt passiva stöd utan att delta direkt. För Socialdemokraterna är det oväsentligt vilket då man redan vet att man får Vänsterns passiva stöd i viktiga frågor. Uttalanden som  Jonas Sjöstedt brukar proklamera lite då och då ”Vi kommer inte att medverka till att dagens privatiseringspolitik fortsätter. Vi kommer aldrig att genomföra reformer som riskerar de offentliga finanserna.”. Sådana uttalanden visar mer än något att Vänsterpartiets partistyrelse inte har förstått Socialdemokraternas ambition – det finns inget i Socialdemokraternas politik som motsäger det som Sjöstedt anger och den naturliga frågan blir varför han uttrycker sig på det sättet om det inte handlar om att vinna röster från just Socialdemokraterna – det blir lite vinglig argumentation. Den tid som kommer blir nämligen en tid av – inte bara förbättringar utan framförallt att försvara oss från attacker – dels från borgerligheten dels från det borgerliga media övertaget – men uppenbarligen också från Vänsterpartiet och framförallt de som anser att Socialdemokraterna inte bedriver en Vänsterpartistisk politik. Om man går in med en naiv föreställning att man ska kunna få igenom lite ”snälla” reformer i ett läge som detta är risken stor att man lägger sig platt. Alla exempel på vänsterpartier som har satt sig i en koalitionsregering med ambitionen att få igenom det ”minst onda” inom systemets ramar har visat sig vara katastrofala. Vänsterpartiet måste göra sig redo på att vara ”ansvarsfulla” politiker och delta i en politik som motsvarar den verkliga situationen om man har ambitionen att ingå i ett regeringsunderlag och inte bara för att bedriva dogmatiska revolutionära ideer för att visa på vikten av att inte vika ner sig för trycket från borgarklassen, dess medier eller för den delen Socialdemokraternas ledning. Vänsterpartiet måste utveckla en realistisk politik. Jag tror Vänsterpartiet har allt att vinna på att lämna sin dogmatiska partiideologi och utveckla en mer ansvarsfull samarbetsform i likhet med vad Socialdemokraterna i all tid gjort. Kanske man skulle ta större intryck av Vänsterpartiets framgångar i de lokala valen och dra nytta av de erfarenheterna även på riksplanet – utan att för den skull gå i en påtvingad roll i ”hasorna” på Socialdemokraterna. Det finns all anledning att analysera varför man inte når större andel av väljarkåren än 6 till 8% i riksdagsvalen samtidigt som man kategoriskt försöker popularisera sin politik i överensstämmelse med folkopinionen vad avser inte minst riskkapitalisternas intrång i välfärden. Det logiska skulle vara att Vänstern ökade rejält då ca 80% av svenska folket tycks vara emot dessa vinstuttag i bland annat vård och omsorg men så sker inte – har Vänsterpartiet överhuvudtaget analyserat den verkligheten? Lämna den dogmatiska och revolutionära attityden är ett första steg mot en utveckling till ett modernt parti som tilltalar en större andel av väljarkåren. Vänsterpartiet går i opposition både mot borgerligheten och Socialdemokraterna trots att vi har gemensamma mål i många sakpolitiska frågor med smärre nyansskillnader som väl ligger inom ramen för förhandling för bästa resultat –  det skulle ge Vänsterpartiet ett intryck av samhällsansvar. Sällan – eller aldrig ser jag – Socialdemokraterna kritisera Vänsterpartiets förslag och anledningen är – som jag tidigare antytt – att möjligheterna för ett förhandlingsbart samtycke mellan partierna är större än att man dogmatiskt försöker demonisera dessa förutsättningar. Vänsterpartiet behöver börja med att ta ansvar istället för att verka revolutionärt – för det finns frågor inom partiet som är väl värda att analysera och ta i beaktande – men för det krävs förhandlingsvilja och ansvar. Således ett gott råd till Jonas Sjöstedt – gör Vänsterpartiet till en verklig kraft på den politiska taburetten, lyssna mer på era lokalpolitiker som varit framgångsrika i sin ambition – ta ansvar inför väljarna och lämna dogmatismen bakom er. En nyckel i förändringsarbetet är därför att förändra bilden av partiet. Nu har Vänsterpartiet sagt under 20 års tid att det är dags att bli ett modernt och framtidsinriktat parti – fortfarande väntar många på den förändringen. Gudrun Schyman sa en gång om sitt eget parti följande;

Först ska vi krossa kapitalismen, först ska vi byta regering, först ska vi få upp opinionssiffrorna, först ska vi VAD DÅ?

Sluta flörta med högern Stefan!

SkolmajorSocialdemokraterna har ett starkt program att gå till val på själva och bör också vara den väg man tillämpar utan något sneglande varken till höger eller vänster – i synnerhet inte till höger. Folkpartiet genomför i skrivande stund sina landsdagar i – och möjligen som av en slump – den gamla militärstaden Västerås som varit skådeplatsen för många politiska beslut främst under Vasa-eran. Men just nu har folkpartister intagit staden där liberalerna skall spika sitt program. Det har skrivits spaltmeter om Stefan Löfvéns flirtande med Folkpartiet och lika många gånger har Folkpartiledaren viftat bort flirten som näst intill kränkande och därefter – på typiskt Björklunds maner – raljerat över Socialdemokraterna. Det är ungefär så här det ser ut idag på den politiska taburetten. Folkpartiet har låst fast sig i en alltmer tynande Allians där Moderaterna dominerar och Folkpartiet minskar – om än i en takt jämfört med allianssystrarna – mer modest. Folkpartiets – sedan decennier – käraste fråga har alltid varit skolan. Den har alliansbrodern Moderaterna tagit ifrån Folkpartiet – kanske för att man inser att Björklund inte är den rätta att handha skolan och där Socialdemokraterna har i väljaropinionen störst förtroende. Socialdemokraternas skola – av Björklund benämnd ”flumskola” börjar nu slå tillbaka på Björklund själv då allt fler inser att det var hans eget parti som genomförde friskolereformen samt införde skolpengen och förändrade läroplanerna under Bildtregeringens tid under 90-talet. Allt sedan dess har kunskapsnivån dalat och dalar ännu mer allt sedan de omfattande reformer Björklund genomfört sedan man – i allianssamverkan med övriga borgerliga partier – vann valet 2006.  Nu finns det skäl att kalla det Björklunds ”flumskola”. Vad har Björklund gjort med skolan? Tja – kortfattat kan man säga att han backat skolan tillbaka 50 år i tiden – före grundskolereformen 1962 – då eleverna skulle stå – välfriserade i givakt andäktigt hälsande den allsmäktige magisterns inträde i skolsalen för att efter uppmaning sitta ner och hålla käften. Nåja – riktigt så illa är det inte men nära nog. Reformerna har dock skapat en större arbetsbelastning – trots att motsatsen skulle bli verkligheten av reformerna. Kritiken lyssnar han dock på men i Björklunds anda avfärdas dessa med att reformer tar tid – kanske till år 2025 ser vi resultatet av reformerna: säger Björklund i ett försök att låta trovärdig. Stackars de ungdomskullar som skall behöva vänta så länge – om det överhuvudtaget kommer att synas några andra resultat än fallande sådana.

images (1)Vad vill Folkpartiet egentligen? Ja – dom vill mycket faktiskt. Man vill att sjukvården ska samordnas nationellt – tangerar KD men inte M så där sprack det. Man vill också via förändringar i skattesystemet  öka sparandet något de kallar ”sparandelinjen”. Arbetsgivarna skall få ytterligare skattelättnader  så att arbetsgivarna kan satsa på kompetensutveckling av sin personal – ungefär som en liten bonus för företagen i avsikt att aldrig kompetenshöja eller som när man frikostigt sänkte restaurangmomsen så att Mc Donalds fick lite mer klirr i kassan. Man vill ha fler privata arbetsförmedlingar – gillande från Centern. Betyg från årskurs 4 – oops – skolfrågan lever vidare – då får väl Moderaterna som knyckt frågan införa betyg från födseln. Man vill att yrkesutbildning ska flytta från skolorna till branscherna – vi vet ju hur näringslivet tycker om ökade kostnader som man anser samhället skall ansvara för. Man har – sensationellt – upptäckt att riskkapitalet inte är så bra som man trodde – fast ännu är det bara Björklund som upptäckt detta – hans partikamrater protesterar. Man har också upptäckt att det finns kvinnor i Sverige. Så Bengt Westerbergs lyckosamma jämställdhetspolitik under hans partiledarskap ska nu dammas av och tydliggöras som en profilfråga för Folkpartiet igen – efter det att Nyamko Sabuni effektivt begravde den frågan. Det mest anmärkningsvärda ändock är att Folkpartiet tycks ha fått en viss insikt vad avser socialförsäkringarna – eller måhända är det den korta tid som återstår till valet som i allt större utsträckning gör sig påmind. Folkpartiet har en lång tradition av ett försvar av vår välfärd. Alliansens politik för jämställdhet är ett skämt. För att sitta i regeringen tvingades Folkpartiet kompromissa inte minst ifråga om jämställdheten. Man sålde ut sin tidigare i borgerliga mått mätt progressiva politik för jämställdhet mot en plats i regeringen och ingick ett förbund där Kristdemokraterna bland annat fick igenom sitt krav på vårdnadsbidrag. Folkpartiet svek jämställdheten. Folkpartiet svek de kvinnliga väljare som varje dag så hårt kämpar för sin rätt att vara människor – istället för andra klassens medborgare – socialt och ekonomiskt underordnade män. Det var den kampen Folkpartiet svek. Ett pris Folkpartiet uppenbarligen ansåg vara rimlig för att få sleva i sig av maktens soppa gemensamt med Moderater och övriga marginalpartier. Då folkpartiledaren redovisar sin syn på jämställdhet anlägger han ett perspektiv väl i samklang med partiet i övrigt. Graden av jämställdhet är här i sin folkpartistiska definition helt avhängigt av graden av välfärdsstatens utbredning. Den offentliga sektorn erbjuder kvinnor en alternativ försörjning i stället för att vara beroende av sina män. Westerberg framför redan på sin tid som ett argument mot Bo Södersten – som sagt sig vilja se en krympt offentlig sektor. De båda heliga korna jämställdhet och välfärdsstat driver alltså både fram och legitimerar varandra i sina respektive konstruktioner. Hur Folkpartiet skall kollationera sin jämställdhetspolitiska ambition med exempelvis Moderaterna inom Alliansen – där störst går först – och som anser att kvinnor skall vara dömda till en tillvaro i hemmet när Moderaternas ambition att banta bort den offentliga sektorn i allt högre grad – lär bli en knepig fråga att lösa.

110303_skolpengVad förenar Folkpartiet och Socialdemokraterna? Hade man ställt den frågan till mig under den tid då Bengt Westerberg var partiledare så skulle jag kunna räkna upp många sakpolitiska frågor där partierna med stor sannolikhet kunde enas. Westerberg hade förvisso en marknadsekonomisk framtoning – men kom under sin tid att försvara välfärdsstaten – detta var det grundläggande. Folkpartiet enades också med den socialdemokratiska regeringen om ett nytt skattesystem 1990–91. Skattetrycket behölls men marginalskatterna sänktes och mer skatt togs ut av boendet. Men efter Westerberg försvann allt mer av de frågor som förenade och skillnaderna vidtog i allt högre grad. Idag finns inget som förenar Socialdemokrater och Folkpartiet – inte så länge den demagogiska folkpartiledaren Björklund sitter vid rodret. Att marginalpartierna gör diverse utspel på sina landsmöten och stämmor blir till en liknelse av en bläckfisk med armarna spretande åt olika håll i ett försök att gripa tag i något hållbart. Men tyvärr finns det en Allianspartner som ensam är större än samtliga marginalpartier tillsammans och därmed är det störst som går först som gäller.

384401_325271854164341_1621730411_nModeraterna i den konstellationen är störst och avgörande för tillsättning av de mest tunga posterna i regeringsbildandet. Att Moderaterna lägger beslag på statsminister- och finansministerposten är mer självskrivet än möjliga ledaregenskaper. Ytterligare en tunga poster i regeringsbildandet är socialförsäkringsdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet som också de går till moderaterna. Med tre ytterligare partier – betydligt svagare i väljaropinionen – som skall förhandla för största möjliga genomslag för just sin politik blir de helt beroende av hur Moderaterna med framförallt finansministern får genomslag för sin politik. Det blir lite av ”störst är störst och störst skall ha mest”. Tydligast blev detta när Annie Lööf karskt anammade – Socialdemokraternas ursprungliga förslag – att avskaffa den andra sjuklöneveckan. Detta mottogs inte med blida ögon av Moderaterna varför hon fick ge sig på den punkten. Resultatet av den – för Annie Lööf – snöpliga förlusten blev att alla förslag som marginalpartierna kunde tänkas ha måste först godkännas av respektive partiledning – läs Moderaterna – innan de offentliggjordes. Syftet är naturligtvis att visa enighet inom Alliansen mot väljarna. Ett annat mycket tydlig exempel är Kristdemokraternas vurm för pensionärerna. Man hade nog större ambitioner än den – av Alliansen gemensamt tagna beslutet – om en återställning av gapet mellan pension och motsvarande löntagare. KD fick ge sig då utrymmet för jobbskatteavdraget skulle minska vilket inte finansminister Anders Borg var villig att ändra på – resultat minskad förtroende för KD vilket avspeglas i opinionsundersökningarna. Störst går först. KD som i likhet med C lever på just marginalen får ge sig. Den som till äventyrs nu röstar på Centerpartiet med en förhoppning om att Centerns politik skall gynna väljarna kan glömma detta. En röst på Centern är en röst på Moderaterna. En röst på Kristdemokraterna är en röst på Moderaterna. En röst på Folkpartiet är en röst på Moderaterna. Störst går först. Hjälper inte det tar ”störst går först” över marginalpartiernas huvudfrågor som fallet är med Folkpartiet och skolfrågorna. Folkpartiet, Centern och Kristdemokraterna får glädjas åt sina ministerposter med de fördelar det innebär – inte minst den dag då man skall pensionera sig. Så sluta med flörtandet Stefan vänd dig till de partier som det går lättare att samverka med i framtiden men håll gärna dörren öppen för vi vet inte hur länge Allianssamverkan består efter valet. Lokalt ute i kommunerna knakar det rejält i fogarna och det är en tidsfråga när krackeleringarna på riksplanet börja visa sig också.

Om man kunde sätta en prislapp på olika politiker och den skada det har orsakat på det Svenska samhället – i likhet med då man satte  en prislapp på de skador som Stig Wennerström orsakade genom att arbeta åt KGB. Vad skulle prislappen bli på de skador Björklund har orsakat skolan tro? För att inte nämna alla de skador Alliansen förorsakat landet!

Attacker mot åsiktsfriheten efter kritisk faktagranskning.

Inte Rasist Men…..IRM och Aftonbladets Politism har utsatts för DDOS-attacker – så kallade överbelastningsattacker – allt sedan fredagen den 8 november. Syftet är att den faktagranskning som främst IRM redovisade efter Björn Söders (SD) uttalande i SVT Debatt samma datum skulle göras otillgänglig för allmänheten. Nu har även Expressen publicerat denna faktagranskning med anledning av nätattackerna. Jag uppmanar fler nyhetsmedia samt alla de politiska bloggar att republicera IRM:s faktagranskning då jag anser att åsiktsfriheten begränsas av dessa medvetna attacker. Även Sverigedemokraterna pöbelsvans – vilka det nu kan vara – skall inte lyckas med denna åsiktsbegränsning.

Här kan du ta del av granskningen samt också ta del av SVT Debatt.

”Avslag till varje pris” visar ett samhälle i sönderfall.

fredrik-reinfeldt-svenskarna-c3a4r-mentalt-handikappadeKalla Fakta söndagen den 10 november visade TV4 den nakna sanningen ”Avslag till varje pris” . Se den, skäms, upprörs. Vi är tillbaka till den tid då det var vanligt att kalla dessa för  ”halta och lytta” eller ”sådana där idioter” en belastning på samhället. Människan skall värderas i hur produktiv du är. Du skall producera inte ligga samhället till last. Föds du med ett handikapp skall du hållas undan – det är en skam att visa upp ”sådana där” bland oss alla andra produktiva och ”normala” människor. Föds du med ett handikapp har du också reducerat din rätt att leva ett normalt liv – ett liv som vi normala får leva. Det blir ett straff – ett straff för att du hade osmakligheten att inte födas med en fullt utvecklad lekamen eller hjärna. Blir du äldre och är i behov av vård på en allmän inrättning – då har du i samma stund blivit ett gods – en improduktiv ”sate” som ligger samhället till last. Du vet inte till vem du överlämnas. Plötsligt kan du inte sköta din egen hygien – du tvingas överlämna den saken till andra – en del har hjärtat på rätt ställe många andra har det inte. Det Anonym anmälareempatiska och solidariska samhället försvann fortare än det gick att bygga det. Fortfarande finns det en stor andel av oss svenskar som ringer anonymt till Försäkringskassan och ”anmäler” sin granne för fusk med sjukersättningen. Oftast utan direkta orsaker och lika ofta utan att veta – enligt uppgift. Det föds en angiverikultur i vårt land som uppmuntras av myndigheterna. Man tycker ”synd” om alla dessa handikappade men bara så länge de hålls långt från vårt fina villasamhälle – börjar de närma sig uppstår oro och förvirring – man vet ju inte hur de kan påverka våra friska barn. Återigen – Reinfeldts illustra verk ”Det sovande folket” där statsministern förklarat oss alla mentalt handikappade – vet vad vi har att vänta oss.

förintelsenDet var inte bara judar som dog i förintelsens Tyskland under 30-talet. Karl Grunewald född 1921, barnpsykiater, professor, verksam vid Socialstyrelsen 1961–86 som överinspektör, medicinalråd och chef för byrån för handikappfrågor skriver följande om förintelselägrens uppkomst för HandikappHistoriska Föreningen citerat;

I augusti 1939 – alltså samtidigt som kriget började – utfärdade regeringen en strängt förtrolig förordning att alla barn under tre års ålder, som hade missbildningar av olika slag, skulle registreras. Senare ändrades åldern till 16 år. Förteckningen skulle skickas till den statlige distriktsläkaren i den region där föräldrarna bodde. Denne skulle meddela föräldrarna att staten har inrättat särskilda avdelningar vid vissa anstalter, där man utvecklat behandlingsmetoder, som ledde till att deras barn kunde förbättras. Det rörde sig om 30 sådana anstalter. – De flesta föräldrarna gjorde så frivilligt, men senare infördes ett tvång. De barn som efter undersökning ansågs kunna utvecklas, fick föräldrarna hämta hem igen, men de andra gav man sömnmedel (luminal) och för lite mat, så att de tynade bort – det skulle ge sken av ett naturligt sjukdomsförlopp. – Denna barnaktion pågick i ett par år och man beräknar att man tog livet av fem tusen handikappade barn på detta vis. (Hela artikeln kan du läsa här)

handikappade javulLagen om stöd och service till vissa funktionshindrade – LSS, ersatte 1994 omsorgslagen – och innebar en utvidgning av denna. LSS kompletterar socialtjänstlagen samt hälso- och sjukvårdslagen och skall försäkra att särskilt behövande får det stöd i det dagliga livet som krävs – för att kunna uppleva samma människovärde som andra – trots handikapp. Lagen var unik i sitt slag och var en del i det välfärdsbygge som ständigt behöver pågå. Nu systematiskt förändras synen och den hjälp som handikappade enligt lagen skall ha räknas som en belastning – bidrag – är ett samlingsnamn som införts av den moderatledda regeringen – och syftar på en sedan lång tid vanföreställning accentuerad av vokabulären ”bidrag”. Ett stigmatiserat uttryck som skall ge skamkänslor och skuld. Till LSS fanns tidigare lagen om assistansersättning (LASS) knuten. Kommunerna är huvudmän för insatsen personlig assistans enligt LSS. Genom LASS avlastade staten kommunernas kostnader för mer omfattande insatser i form av personlig assistans. Kommunerna svarar för kostnaderna till och med 20 timmar i genomsnitt per vecka. Därefter träder försäkringskassan in och svarar för kostnaderna. LASS upphörde 2011 och socialförsäkringsministern skrev in de nya reglerna i den nya socialförsäkringsbalken. Detta innebär att Assistansersättningen administreras och betalas ut av Försäkringskassan. Men om personen behöver mindre än 20 timmar as­sistens per vecka så är det kommunerna som administrerar och betalar ut ersättning. Var och en kunnig kan själva räkna ut vad som kommer att inträffa om Moderaterna får som de vill vad avser den så kallade Robin Hood-skatten. Moderater brukar skryta om hur bra det går i de moderatledda kommunerna. Tittar man raskt på individuell befolkningsmängd där skatteunderlaget är synnerligen lågt och den kommunala skatten i anledning därav är hög så finns det föga intresse för borgerligheten att leda dessa kommuner. Man är nöjd med en oppositionell plats i dessa kommuner och överlåter mer än gärna kommunledningen till Socialdemokraterna – ibland gemensamt med Vänstern och eller Miljöpartiet – mer sällan en koalition mellan vänster och höger.

handikappadKalla Fakta visar nu – på ett ohyggligt brutalt sätt – hur det solidariska samhället håller på att brytas sönder. Sönderfallet märks mest inom de grupper som har det sämst ställt och de grupper som har begränsade livsmöjligheter. Den nyliberala uppfattningen ”störst går först” i allt högre utsträckning får genomslag i samhället. Handikappade, sjuka, arbetslösa skall ges en produktivitetsstämpel. Ju mindre produktiv du är desto mer belastar du samhället – och på bekostnad av de som är produktiva. Detta faktum anses vara förödande för de besuttna som har sitt på det torra men ändå vill ha mer av kakan. Mot den bakgrunden är det fullt förståeligt att sådana företag som KommunLex – som förekom i programmet – ser en potentiell möjlighet att utveckla metoder för kommunerna att avslå nödvändiga kostnader som anses som en belastning – handikappade är således en ekonomisk belastning som måste reduceras – vad detta innebär för den handikappades livsglädje och möjligheten att få leva ett något så när normalt liv är sekunda och har inget berättigande – förslagen hälsas med råa gapflabb istället. Solidaritet har blivit ett skällsord som främst borgerligheten tar till då deras ekonomiska intressen är i farozonen. Jag skäms! Skäms du? Jag upprörs! Blir du upprörd?

Demokratins dödgrävare

reinfeldt-hemligstc3a4mplarRätten till insyn i den svenska förvaltningen har en historia som går tillbaka nästan 250 år. I dag utgör offentlighetsprincipen ett effektivt verktyg för att skapa förtroende och förhindra korruption. Det finns många hot mot öppenheten. Att riksdag och regering hela tiden med små steg begränsar vad myndigheterna får och behöver lämna ut är ett sådant. Att dokumentation och diarieföring inte alltid sköts ordentligt, så att handlingar inte ens går att hitta, är ett annat. Nåväl – vad avser Sveriges utrikesminister Carl Bildt så är det bara att öppna ett Twitterkonto så vet de flesta vad han gör och inte gör. Skandalen med amerikanska NSA och brittiska GCHQ:s avlyssning av sina egna vänner för att hålla kontroll på dessa och vinna fördelar i förhandlingar – en skandal som enligt Carl Bildt och Fredrik Reinfeldt inte ens är någon skandal – verkar nu få till resultat att USA och Tyskland ska teckna ett icke-spionavtal. Ett avtal som ju inte skulle behövas enligt Bildt och Reinfeldt. Enligt dessa båda diplomatiska genier så är ju det som skett helt normalt umgänge mellan vänner. Frågan är om inte NSA vet mer om svensk utrikespolitik än vad Carl Bildt själv gör. Vari Carl Bildts ”excellens” befinner sig förutom att han är bra på att förleda journalister är det få som vet. Utrikespolitiken har blivit Carl Bildts egen privata sandlåda. Den finns i huvudet på Carl Bildt. Från Utrikesdepartementet läcker det då och då ut lite försiktig kritik om att utrikesministern kör sitt eget race och inte använder sig av den mångåriga och gedigna erfarenhet och sakkunskap som finns på departementet. Måhända därför man är så tyst i kritiken mot USA och dess avlyssning av ett flertal ledare i Europa – samarbetet mellan Sverige, England och USA förbjuder kritiska omdömen vilket leder oss tro att Sverige är i USA:s händer helt och hållet i den härvan. Men för att återgå till tystnaden och oviljan att lämna ut handlingar – offentliga handlingar som raskt blir hemligstämplade för att inte förorsaka men och lidanden för den som berörs. I den svenska riksdagen dras de demokratiska verktygen åt. I Riksdagen får man inte ha allt för avvikande uppfattning från sitt partis linje. En så kallad vanlig riksdagsledamot måste få sina motioner godkända i partiets riksdagsgrupp. Passar inte motionen blir det avslag innan den ens hinner lämna skrivbordet – en förklaring på varför den ökände riksdagsledamoten Hanif Bali inte nedlåter sig till att skriva en endaste motion då det – enligt honom själv – är meningslöst. Under våren strax innan sommaruppehållet ströks också möjligheten att skriva interpellationer för riksdagsledamöterna. Frågor rörande Sveriges samröre med USA och dess underrättelsetjänst måste först godkännas av riksdagsgruppen.

korruptionBillström köpte 30.000 aktier i Northland Resources den 13:e februari i år. Fem dagar innan hade regeringskansliet meddelats att statliga LKAB funderade på att delta i en aktion som skulle rädda det krisdrabbade gruvbolaget. Här väcktes en fråga om huruvida Billström hade den informationen som kunde ha förmedlats av finansmarknadsministern Peter Norman (M) som har sagt att endast sex personer hade informationen om LKAB och Northland Resources vid tidpunkten för Billströms aktieköp – Billström skulle inte ha varit en av dessa 6.  En förundersökning inleddes som därefter lades ner i brist på adekvata bevis. TV4 Nyheterna har försökt få ut information om Billströms ytterligare aktieaffärer i Lappland Goldminers, men regeringen har fattat beslut om att hemligstämpla uppgifterna. Beslutet är undertecknat av statsminister Fredrik Reinfeldt. I motiveringen står att det ”inte står klart att uppgiften kan röjas utan att Billström lider skada eller men” Enligt Reinfeldt räcker det med att Billströms säger att han inte haft tillgång till insiderinformation.

Jag måste utgå från att det han har angivit stämmer, nämligen att han vid tillfället inte hade tillgång till sådan här information. Jag har också noterat att han har uttryckt att han förstår om det väcker frågor och att han har valt att lägga sitt aktieinnehav hos en extern förvaltare, det tycker jag är bra – säger Fredrik Reinfeldt.

Man undrar vad som är så speciellt med denne Tobias Billström – förutom att han är partikamrat – som i alla lägen kan räkna med skyddad välsignelse av Reinfeldt? Om nu Billström inte – enligt honom själv – gjort något fel varför då dölja det – och till och med hemligstämpla? Att det osar riktig katt om den händelsen står ju helt klart. Det är upprörande att man beter sig på detta sätt och åsidosätter demokratin för att skydda någon som själv säger sig inte ha gjort något fel. Moderata riksdagsmän/kvinnor skall således undantas granskning om eventuella oegentligheter genom att Reinfeldt helt sonika använder sig av möjligheten att hemligstämpla. Vem minns inte Moderaternas etiska policy som antogs så sent som för bara några veckor sedan på ”hurra vad vi är bra stämman” i Norrköping!

För att förtjäna väljarnas förtroende krävs och förväntas öppenhet och transparens.

Den öppenheten var bara ett spel för gallerierna uppenbarligen – så nu kan Billström och alla andra moderata statsråd ägna sig helhjärtat åt aktieköp oavsett insiderinformation eller ej – Reinfeldt fixar hemligstämpeln. Tänk om Reinfeldt hade tänkt på denna möjlighet redan 2006 då han tvingades avpollettera ett antal ministrar för oegentligheter med både TV-licenser, svartbyggen och svartbetalda pigor – fram med hemligstämpeln bara så media inte kan avslöja oegentligheter som försiggår och de moderata riksdagsledamöterna inte behöver lida men. Bara sånt som gagnar Alliansen får avslöjas. Inte undra på att förtroendet rasar för den självutnämnde ”landsfadern”. Men ingen skall vara orolig – man har ju Kent Persson – mannen som tar alla tillfällen i akt att trumpeta ut Moderaternas fabricerade statistik och andra inom den så kallade ”arbetslinjen” ingående floskler. Logik alá Kent Persson;

”Skriver vi att vi är Sveriges arbetarparti i vår logo betyder det per definition att vi är bäst på att skapa jobb”

Oberörd av alla affärer som sker runt omkring honom. Oberörd av all statistik som förkunnar en arbetslöshet som bara stiger och stiger. Oberörd av verkligheten förkunnar han sitt mantra ”vi är bäst på att skapa jobb” Ett Sverige under Alliansstyre är ett Sverige på fallrepet – Ett Sverige under moderatstyrd Allians är en demokrati på fallrepet.

%d bloggare gillar detta: