Vänsterpartiet blir till ett oskrivet kort i regeringsfrågan.


sjöstedtSocialdemokraterna har inte bara sina motståndare bland borgerligheten utan också från Vänsterpartiet. Orsakerna till det kan härledas till en reaktionär dogmatism inom Vänsterpartiet som en kvarleva från kommunistperioden – denna hållning i olika sakfrågor betraktas som ideologi främst hos Vänsterpartister och dess sympatisörer. Denna dogmatiska och reaktionära hållning gör att Vänsterpartiet alltid varit dåliga förhandlare – och tvingats i riksdagen alltid rösta för de förslag som Socialdemokraterna lagt – som ideologiskt ansetts stå närmare Vänsterpartiet – alternativt lagt ner sina röster så länge detta inte kan komma att skada den parlamentariska ordningen. Socialdemokraterna har en lång erfarenhet av regeringsinnehav. Denna långa period hade varit omöjlig utan att i riksdagsarbetet finna samarbetsformer för att vinna största möjliga stöd för sin politik – Vänstern har naturligtvis en stor del i välfärdsbygget och har i det avseendet all anledning att vara stolta över sin insats. Det är dock en omöjlighet att lova genomföra ett förslag som ligger inom varje partis ideologiska ram utan sedvanliga förhandlingar med ett syfte att få största möjliga styrka bakom förslagen. Endast en gång har Socialdemokraterna haft egen majoritet i riksdagen. I valet 1968 under ledning av Tage Erlander fick Socialdemokraterna egen majoritet med 50.1% av väljarna. Under dessa förutsättningar kunde således Socialdemokraterna regera utan stöd av något annat parti – men trots detta sökte partiet olika samverkansformer för att få största möjliga stöd för sina förslag i riksdagen. Detta gör Socialdemokraterna till ett samarbetsparti –  över blockgränserna om så behövs. När jag nu tar del av den artikel som publicerades i DN skriven av Stefan Löfvén och Carin Jämtin så blir jag på intet sätt förvånad snarare blir jag positivt överraskad – då jag varit rädd för att borgerligheten lyckats cementera blockpolitiken – vilket i allt väsentligt bekräftades av den allians mellan – först Miljöpartiet och Socialdemokraterna för att därefter tvingats ta med även Vänstern. Den koalitionen blev dödsdömd innan den ens blev en realitet och Socialdemokraterna förlorade valet – sannolikt på grund av den koalitionen.

Stefan LöfvenPositivt överraskad av den anledningen att Stefan Löfvén inte vill cementera blockpolitiken utan gå till val på egna frågor och låta väljarna avgöra vem som skall bilda regering och med vilka. Jag har alltid varit emot blockpolitik – däremot är jag positivt inställd till blocköverskridande överenskommelser för att få största möjliga majoritet för ett förslag. Alliansen har en motsatt inställning. Man vill producera gemensamma förslag som presenteras för väljarna innan valet. Det innebär att de förslag som Alliansen framför är det som väljarna får vare sig man vill eller inte vill. Moderaterna i den konstellationen är störst och avgörande för tillsättning av de mest tunga posterna i regeringsbildandet. Att Moderaterna lägger beslag på statsminister- och finansministerposten är mer självskrivet än möjliga ledaregenskaper. Ytterligare tunga poster i regeringsbildandet är socialförsäkringsdepartementet och arbetsmarknadsdepartementet som också de går till moderaterna. Med tre ytterligare partier – betydligt svagare i väljaropinionen – som skall förhandla för största möjliga genomslag för just sin politik blir de helt beroende av hur Moderaterna med framförallt finansministern får genomslag för sin politik. Det blir lite av ”störst är störst och störst skall ha mest”. Tydligast blev detta när Annie Lööf karskt anammade – Socialdemokraternas ursprungliga förslag – att avskaffa den andra sjuklöneveckan. Detta mottogs inte med blida ögon av Moderaterna varför hon fick ge sig på den punkten. Resultatet av den – för Annie Lööf – snöpliga förlusten blev att alla förslag som marginalpartierna kunde tänkas ha måste först godkännas av respektive partiledning – läs Moderaterna – innan de offentliggjordes. Syftet är naturligtvis att visa enighet inom Alliansen mot väljarna. Ett annat mycket tydlig exempel är Kristdemokraternas vurm för pensionärerna. Man hade nog större ambitioner än den – av Alliansen gemensamt tagna beslutet – om en återställning av gapet mellan pension och motsvarande löntagare. KD fick ge sig då utrymmet för jobbskatteavdraget skulle minska vilket inte finansminister Anders Borg var villig att ändra på – resultat minskad förtroende för KD vilket avspeglas i opinionsundersökningarna. Störst går först. KD som i likhet med C lever på just marginalen får ge sig. Den som till äventyrs nu röstar på Centerpartiet med en förhoppning om att Centerns politik skall gynna väljarna kan glömma detta. En röst på Centern är en röst på Moderaterna. En röst på Kristdemokraterna är en röst på Moderaterna. En röst på Folkpartiet är en röst på Moderaterna. Störst går först. Hjälper inte det tar ”störst går först” över marginalpartiernas huvudfrågor som fallet är med Folkpartiet och skolfrågorna.

död åt blockpolitikenMen om nu störst går först vad är det som säger att inte Socialdemokraterna i motsvarande fall vinner mest på sina förslag i en – hypotetisk – rödgrön Allians? Ingenting! Är det rättvist mot väljarna? Nej inte alls! Att döma av en publicerad opinionsmätning i Dagens Nyheter är det allt fler väljare som vill att partierna går till val på egen hand och först efter valet förhandlar om hur en regering ska se ut. Hela 53%  – alltså en majoritet – av väljarna vill ha det på detta sätt. Endast 33% föredrar det sätt på vilket partierna ställde upp i valet 2010 med två färglösa block mot varandra – övriga hade inga synpunkter. Uppfattningen att blockpolitiken är ett elände är tydlig inte minst på politikens vänstra halva. Möjligen är det ett resultat av det rödgröna fiaskot i valet 2010. Men inställningen att partipolitiska alternativ snarare än blockuppdelning är att föredra är stark också på den andra halvan. Hela fyra av tio borgerliga väljare föredrar att partierna går till val på egen hand. Blockpolitiken har inte ens en majoritet bland dagens alliansväljare. För statsminister Fredrik Reinfeldt – som i avsaknad av både idéer, visioner, reformer och resultat – tycks vilja sätta allt på ett kort och göra regeringsfrågan till valets överordnade fråga – är det självfallet ett bakslag. Väljarna ser inte saken på samma sätt som han. De vill ha tydliga politiska alternativ formulerade av partierna – snarare än färdiga regeringsblock redan innan valet. Åter visar det att väljarna oftare är klokare än vissa icke namngivna politiker. Medborgarna är uppenbarligen trötta på teoretiska diskussioner – eller taktiska pajkastningar om vem som ska regera med vem – och vill istället veta vilken politik och vilka idéer som partierna söker mandat för att försöka genomföra. De inser att Sverige måste kunna styras efter ett val och tycker illa om partier som låser sig på förhand.

politikDe som tragglat sig igenom den maktutredning (SOU 1990:44) som kom i början av 90-talet och som på ett tydligt sätt visade att väljarna ansåg att det fanns alldeles för lite valmöjligheter inom bland annat vård och omsorg men också inom andra skattefinansierade verksamheter. Sedan slutet av 1980-talet har emellertid den svenska välfärdspolitiken präglats av förskjutningar av gränserna mellan de offentliga och privata sfärerna i samhället också i den andra riktningen. Det har gällt den offentliga sektorns storlek, privatiseringar och skatter. I Sverige och i de övriga nordiska länderna har regeringar oavsett partifärg genomfört avregleringar och privatiseringar delvis till följd av ökat internationellt beroende men  – politikens inriktning har varierat. Det har sedan länge funnits ett starkt stöd för den svenska välfärdsstaten. Mot den bakgrunden har på den politiska taburetten välfärdsretoriken varit central i debatten. Det svenska friskolesystemet, som infördes under den ekonomiska krisen i Sverige på 1990-talet av den dåvarande borgerliga regeringen – har utvecklats till ett nyliberalt modellprojekt och som sedan införts av konservativa regeringar i andra länder – senast i Storbritannien efter Camerons makttillträde under dagens statsfinansiella kris men – till skillnad mot Sverige – där vinstdrivande företag inte är tillåtna. Även i de övriga nordiska länderna gäller detta förhållande. Sverige och Finland – där man behållit en enhetlig och sammanhållen skola – representerar idag två motpoler i Norden när det gäller skolsystem. Genom OECD:s PISA-undersökningar är det möjligt att följa elevernas prestationer i olika länder och hur de utvecklas över tid. Privatisering har förespråkats som en politisk strategi inom välfärdspolitiken av huvudsakligen två skäl – för att minska kostnaderna och öka effektiviteten samt erbjuda individuell anpassning och större valfrihet. Resultaten ser vi idag – ett fullständigt kaos har utbrutit till stor del beroende på att riskkapitalet fått tillträde till de skattefinansierade verksamheterna där vinstmaximering varit och är det övergripande och – av borgerligheten namngivna ”kundmassan” – kommer i andra hand långt ifrån vad som var tänkt ursprungligen. Det blir därför naturligt att ifrågasätta huruvida skattebetalarna skall finansiera välfärden samtidigt som vi också skall ”göda och föda” riskkapitalet med våra skatter för att få valfrihet i enlighet med vad som framkom av maktutredningen och senare rapporter från SOM-institutet.

JonasJag har stor respekt för många av Vänsterpartiets politiska frågeställningar – däremot inte hur de skall nås. Talar vi Vänsterpolitik dras man med automatik in i en skala där det endast finns svart och vitt – det är vi mot dom. Ingenting däremellan. Historien om vänsterpartiets moderna politik är en lång process från partibrytningen 1917 och ökenvandringen i kommunismens tjänst till försök att förnya sig under 60-talet. C H Hermanssons försök att omskaka partiet till ett modernt parti i eurokommunismen blev bara halvfärdigt. Sedan dess har partiet hela tiden varit ett kommunistiskt parti som i retoriken tagit avstånd från Sovjets stagnerade leninism och planhushållning. Men ändå hade partiet många broderliga kontakter med samma kommunistdiktaturer. Med förändringen efter Sovjets fall och Berlinmurens nedmontering tvingades partiet till ett nytänkande – här förlorade man fotfästet, det fanns inte längre en uttalad ideologisk förankring att stödja sig på längre annat än de värdegrunder som tillskrivs socialismen. Gudrun Schyman var kanske den partiledare som kraftigast tog avstånd från den kommunism som förvanskats från den ursprungliga Marx och Engels filosofiska skrifter allmänt kallad marxism. Det var först 1990 – efter realsocialismens fall – som man ändrade partiets namn från Vänsterpartiet Kommunisterna till endast Vänsterpartiet. Men kommunist blir samtliga Vänsterpartister i retoriken fortfarande – främst vad avser borgerligheten – och som gör sig påmind fortfarande efter mer än 20 år efter realsocialismens  fall. Man har av förståeliga skäl – efter mer än 70 år – svårt att frigöra sig från kommuniststämpeln. Jonas Sjöstedt skriver klokt – men irriterat – på sin blogg avseende detta – som jag citerar;

Kommunismen har varit ett blekt spöke i 2010 års valrörelse. Få seriösa borgerliga politiker har försökt få ihop ekvationen att dagens Vänsterparti är ett kommunistiskt parti av den gamla stammen. Om matematiken blir allt för falsk fungerar den inte längre. När Peter Wolodarski (Ledarskribent DN min egen not) gör ett försök i DN blir det en tunn soppa och Stig Henrikssons svar på Newsmill är både roligt och tänkvärt. Försöken att återuppliva kommunistspöket har mest bestått av några slängar mot Ohly och diverse hojtanden i den slasktratt som är tidningarnas kommentarsfält. 2010 är det borgerliga debattörer som verkar behöva Berlinmuren för att orientera sig politiskt, men även de blir allt färre och tröttare. När det närmaste man kan komma gulag är kvoterad föräldraförsäkring så blir jämförelserna inte riktigt hållbara.

kommunismMen även så har Vänsterpartiet uppenbarligen inte ens närmat sig till att vara ett modernt parti – ett parti som kan lämna sin reaktionära och dogmatiska hållning i sina huvudfrågor. Det är här vi befinner oss 2013. Vänsterns ideologiska utveckling kan liknas vid ett stort träd där det existerar många små grenar och utlöpare. Strukturalismen – eller det sätt ordet används i praktiken – är något av ett samlingsnamn för att förklara makt och maktrelationer i samhället. Och om det är något som förenar alla vänsterpartiets idéer – från de historiematerialistiska till dagens intersektionella analys är att samhället och allt inom det kan förklaras utifrån maktrelationer och analysen av dessa. Själv anser Jonas att partiet är för lite offensiv i frågor som handlar om makt och ägande. Jag håller med om det – vad vill Vänsterpartiet egentligen? Det har inte gått fram hos ens den medvetne och då ligger det närmast till hands att tro på vad Vänsterpartiet ville under sin mest reaktionära period – nämligen förstatliganden och återregleringar utan valfrihet och med en större offentlig sektor – tvärt emot vad den så kallade maktutredningen kom fram till 1990. Vänsterpartiet vill utesluta riskkapitalet i välfärden men – även om man inte förespråkar valfrihet så har man har inget emot den. Man utesluter inte privata intressen som gagnar vårdtagarna. Man är heller inte emot vinstutdelning så länge den går tillbaka till vårdföretagen. Här ser jag i grunden inga egentliga skillnader mellan Vänsterns förslag och Socialdemokraternas – bortsett från Socialdemokraternas förslag om etableringsrätt och hållbara och långsiktiga ambitioner med mera. Bägge vill minimera vinstuttagen och verksamhetens överskott skall tillfalla företaget. Men så helt plötsligt går man emot sig själva när man tydligt säger att vinstintresset försämrar välfärden – vilket jag, till viss del, håller med om – det är därför Vänstern vill ha bort det. Så länge det finns företag i välfärden vars mål är att tjäna pengar –  så kommer de att försöka gå runt de kvalitetskontroller man försöker ställa upp för dem. Jag blir – uppriktigt sagt förvirrad! Först säger man sig inte ha något emot vinstutdelning för att i nästa andetag hävda att vinsten försämrar välfärden – man tror inte på skärpta kvalitetskontroller. Vad återstår då? Vänsterpartiet återgår till ursprunget det vill säga en ökad offentlig sektor med minskad valfrihet. Ofta ser jag Facebookinlägg om att Vänsterpartiet är det enda parti som vill stoppa vinstuttagen i skattefinansierade verksamheter – men är det en sanning egentligen? Man glömmer bort – förmodligen för att man har dålig kunskap – att Socialdemokraterna vill verka för begränsade möjligheter att ta ut vinster i skattefinansierade verksamheter dock utan att förbjuda möjligheten till valfrihet – något som en majoritet av svenska folket vill ha. Att kategoriskt förbjuda vinstuttag i verksamheterna men samtidigt vara för valfriheten blir lite tvetydigt. Jag har talat med flera Vänsterpartister som håller med mig då man så tydligt fokuserar på förbud istället för att visa på alternativ – för det saknas inga sådana hos Vänsterpartiet – men dessa kommer i skymundan av de allena och kategoriska vinstförbudet. Jonas Sjöstedt har ingen lätt uppgift när han försöker ena de olika falanger som finns inom partiet. Jonas Sjöstedt tillhörde den Schymanska falangen i partiet – hon var den som – bland annat – gav Vänsterpartiet en feministisk prägel och jag trodde och hoppades att Sjöstedt skulle följa i hennes spår. Lars Ohly hade svårigheter att skaka av sig den kommunistiska manteln under hans partiledarskap och partiet drogs återigen mot den dogmatiskt revolutionära andan där kompromisserna mellan falangerna inte längre var ständigt närvarande. Lars Ohly menade att det går visst att förena revolutionära krav med ett försvar av parlamentarismen. Jonas Sjöstedt förmår inte heller att kollationera dessa falanger – åtminstone har det inte skett några förnyelser inom partiet där man på ett trovärdigt sätt kan säga att Vänsterpartiet slutligt och för gott lämnat sitt ursprung bakom sig.

vansterpartietVänsterpartiet arbetar bättre på lokal nivå än på riksplanet.  I ett femtiotal kommuner – bland annat i Stockholm och Göteborg – och ett antal landsting sitter vänsterpartiet på ett eller annat sätt i majoritetsförhållande och samregerar med andra partier. På det lokala planet har partiet hunnit vara ”ansvarstagande” en längre tid än på riksplanet. Detta resulterar  ofta och av naturliga skäl i att man hamnar i konflikt med de falanger inom partiet. Fenomenet är inte okänt då även Socialdemokrater utsätt för liknande kritik – höger mot vänster – hur utpräglad den falangstriden är har vid ett flertal tillfällen bubblat upp till ytan – senast vid drevet mot Håkan Juholt. Det mest anmärkningsvärda exemplet är Fagersta i Bergslagen där Vänsterpartiet i valet 2006 fick hela 58% av rösterna. I riksdagsvalet fick Vänstern 9% av rösterna från samma kommun. Att denna skillnad mellan ett riksdagspartis valresultat – lokalt och nationellt – i en kommun beror säkert på att väljarna skiljer mellan kvaliteterna på de olika nivåerna. Antingen värderar man den politik partiet står för olika eller så är det partiets företrädare och dess meriter som politiska ledare som skiljer sig åt mellan stat och kommun eller möjligen en kombination av dessa två företeelser. Överhuvudtaget verkar vänsterpartiet ha utvecklat en positiv syn på den svenska staten – i skarp kontrast till 70-talets fraseologi om att ”krossa den borgerliga staten” eller de bittra erfarenheterna från Ådalen 1931. Detta kan vara förståeligt med tanke på att statens sociala funktioner utvecklats kraftigt under det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet. Det är också förståeligt att många uppfattar ett försvar av staten som någonting radikalt – framförallt mot bakgrund av att högern vill minska statens betydelse till förmån för marknaden. Staten är ändå  betydligt mera ”demokratisk” då dess beslutande organ väljs med allmän och lika rösträtt – medan det på marknaden råder ”pengarnas graderade rösträtt”. De sociala funktionerna är bara en sida av staten – även den har många repressiva och ojämlika drag. Vi ska komma ihåg att högern ju samtidigt vill stärka statens repressiva organ – fler poliser, överföra mer pengar till militären, skärpa straffen och så vidare.

platt skattRegeringsansvar är ofta svårt att växla in till väljarframgångar för småpartier – fråga Centerpartiet och Kristdemokraterna – och kanske ännu mer så för partier vars hela karaktär andas opposition. Det här är inte bara en fråga för Stefan Löfven och den socialdemokratiska partiledningen. Det borde i minst lika stor utsträckning vara en fråga för Vänsterpartiet att diskutera. Vilken roll ska de spela i svensk politik? Hur ska man agera för att stärka partiet och dess inflytande? Vänsterpartiets ”arbetarklasskamp” gör att det har väldigt lätt att lyssna till locktoner från LO-företrädare som hellre ser dem än Miljöpartiet i en regering. Att binda upp sig vid ett regeringsalternativ innan valet gör knappast någon inblandad något gott. Socialdemokraterna vet att de kommer att behöva genomföra en nedskärningspolitik efter borgerlighetens överbudspolitik med skattesänkningar på nära 140 miljarder. Det är därför som Stefan Löfven inte lovar särskilt mycket utan i stället gör allt för att skruva ned förväntningarna. Därav också Socialdemokraternas inviter med Folkpartiet, Centern – som på INTET sätt innebär någon regeringskoalition med dessa partier – som felaktigt tolkats av många. De förbereder sig på att genomföra en Socialdemokratisk politik – med den skillnaden att fördelningspolitiska åtgärder kommer alla till del i motsats mot vad borgerligheten hitintills genomfört. Vänsterpartiet har två alternativ. Det första är att ingå i en regering med Socialdemokraterna och Miljöpartiet – eller ge en sådan sitt passiva stöd utan att delta direkt. För Socialdemokraterna är det oväsentligt vilket då man redan vet att man får Vänsterns passiva stöd i viktiga frågor. Uttalanden som  Jonas Sjöstedt brukar proklamera lite då och då ”Vi kommer inte att medverka till att dagens privatiseringspolitik fortsätter. Vi kommer aldrig att genomföra reformer som riskerar de offentliga finanserna.”. Sådana uttalanden visar mer än något att Vänsterpartiets partistyrelse inte har förstått Socialdemokraternas ambition – det finns inget i Socialdemokraternas politik som motsäger det som Sjöstedt anger och den naturliga frågan blir varför han uttrycker sig på det sättet om det inte handlar om att vinna röster från just Socialdemokraterna – det blir lite vinglig argumentation. Den tid som kommer blir nämligen en tid av – inte bara förbättringar utan framförallt att försvara oss från attacker – dels från borgerligheten dels från det borgerliga media övertaget – men uppenbarligen också från Vänsterpartiet och framförallt de som anser att Socialdemokraterna inte bedriver en Vänsterpartistisk politik. Om man går in med en naiv föreställning att man ska kunna få igenom lite ”snälla” reformer i ett läge som detta är risken stor att man lägger sig platt. Alla exempel på vänsterpartier som har satt sig i en koalitionsregering med ambitionen att få igenom det ”minst onda” inom systemets ramar har visat sig vara katastrofala. Vänsterpartiet måste göra sig redo på att vara ”ansvarsfulla” politiker och delta i en politik som motsvarar den verkliga situationen om man har ambitionen att ingå i ett regeringsunderlag och inte bara för att bedriva dogmatiska revolutionära ideer för att visa på vikten av att inte vika ner sig för trycket från borgarklassen, dess medier eller för den delen Socialdemokraternas ledning. Vänsterpartiet måste utveckla en realistisk politik. Jag tror Vänsterpartiet har allt att vinna på att lämna sin dogmatiska partiideologi och utveckla en mer ansvarsfull samarbetsform i likhet med vad Socialdemokraterna i all tid gjort. Kanske man skulle ta större intryck av Vänsterpartiets framgångar i de lokala valen och dra nytta av de erfarenheterna även på riksplanet – utan att för den skull gå i en påtvingad roll i ”hasorna” på Socialdemokraterna. Det finns all anledning att analysera varför man inte når större andel av väljarkåren än 6 till 8% i riksdagsvalen samtidigt som man kategoriskt försöker popularisera sin politik i överensstämmelse med folkopinionen vad avser inte minst riskkapitalisternas intrång i välfärden. Det logiska skulle vara att Vänstern ökade rejält då ca 80% av svenska folket tycks vara emot dessa vinstuttag i bland annat vård och omsorg men så sker inte – har Vänsterpartiet överhuvudtaget analyserat den verkligheten? Lämna den dogmatiska och revolutionära attityden är ett första steg mot en utveckling till ett modernt parti som tilltalar en större andel av väljarkåren. Vänsterpartiet går i opposition både mot borgerligheten och Socialdemokraterna trots att vi har gemensamma mål i många sakpolitiska frågor med smärre nyansskillnader som väl ligger inom ramen för förhandling för bästa resultat –  det skulle ge Vänsterpartiet ett intryck av samhällsansvar. Sällan – eller aldrig ser jag – Socialdemokraterna kritisera Vänsterpartiets förslag och anledningen är – som jag tidigare antytt – att möjligheterna för ett förhandlingsbart samtycke mellan partierna är större än att man dogmatiskt försöker demonisera dessa förutsättningar. Vänsterpartiet behöver börja med att ta ansvar istället för att verka revolutionärt – för det finns frågor inom partiet som är väl värda att analysera och ta i beaktande – men för det krävs förhandlingsvilja och ansvar. Således ett gott råd till Jonas Sjöstedt – gör Vänsterpartiet till en verklig kraft på den politiska taburetten, lyssna mer på era lokalpolitiker som varit framgångsrika i sin ambition – ta ansvar inför väljarna och lämna dogmatismen bakom er. En nyckel i förändringsarbetet är därför att förändra bilden av partiet. Nu har Vänsterpartiet sagt under 20 års tid att det är dags att bli ett modernt och framtidsinriktat parti – fortfarande väntar många på den förändringen. Gudrun Schyman sa en gång om sitt eget parti följande;

Först ska vi krossa kapitalismen, först ska vi byta regering, först ska vi få upp opinionssiffrorna, först ska vi VAD DÅ?

Annonser
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Jag uppskattar att V går sin egen väg i mångt och mycket. Jag vill inte rösta på ”Socialdemokraterna light”. V må vara ett litet parti men det är i alla fall ett parti med egna åsikter som inte bara efterapar S på samma sätt som Alliansens småpartier efterapar M.

    Gilla

    Svara
    • Hej Angelica!

      Visst är det så som du beskriver det – men jag tror att Vänstern skulle kunna ha potential att växa betydligt mer om man moderniserade partiet. Socialdemokraterna och Vänstern brottas i mångt och mycket med samma problem – olika falanger i partiet som vill styra åt sitt håll. Vänstern är ett litet parti och därför märks problemen inte lika mycket måhända. Partiet har därutöver många bra frågor på sin agenda som är väl värda att samarbeta om och då främst kanske mellan S och V.
      Vänsterpartiet varken behöver eller skall anpassa sig varken till S eller något annat parti – deras frågor kan bli dess styrka men som med så mycket annat inom politiken krävs samarbete över partigränserna och där tror jag det felar hos V. Partiet behövs helt klart och flera av dess företrädare uppskattar jag mycket så som Jonas eller Ulla Andersson som bägge är två mycket kloka företrädare.
      Att jag gärna såg Vänstern ta fler andelar av väljarna skulle rent konkret förbättra S där Vänstern skulle vara de som drog S lite mer vänsterut för du har helt rätt i att Socialdemokraterna vinglar ibland väl långt ut på högerkanten.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara
  2. Hans B

     /  16 november, 2013

    Det är precis som i Pelle svanslös med blockpolitik.Måns styr Bill och Bull (Göran och Jan)jamar med och Pelles(Stefans)omöjliga kärlek till Maja gräddnos (Annie L)blir aldrig besvarad.Ha en trevlig helg! Hans B.

    Gilla

    Svara
    • 😀 😀 😀 Det var en utmärkt liknelse Hans som jag borde vid min mest satiriska och ironiska talang utnyttjat. Jag skrattade gott åt den för den stämmer verkligen med den politiska soppa som består av de 4 allianspartierna.

      Många tack för uppslaget!

      Önskar också dig en trevlig helg

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: