Rasbiologins historia.

När Sverigedemokratiska och Moderata sympatisörer inte har något annat att angripa Socialdemokraterna för så drar man mer än gärna upp historien om rasbiologiska institutet. Särskilt anmärkningsvärt blir påståendet när moderata sympatisörer angriper Socialdemokrater för något de – ur det historiska perspektivet – själva medverkat till.                                                              Vad avser Sverigedemokraterna finns det en tydlig anledning mot bakgrund av deras egen historia som dessutom ligger väldigt nära i tid – och anledningen är naturligtvis att med andra partiers historia dölja sin egen.
Ofta okunnigt och historielöst.

Men innan jag går loss på de historiska händelser som åsyftas vill jag tydliggöra skillnader i uppfattningar som var avgörande för de politiska beslut som då fattades – att dessa uppfattningar ägde legitimitet då behöver inte innebära att man legitimerar den uppfattningen idag.
Flertalet av dessa politiska beslut som fattades då tar man självklart avstånd från idag.
Dock inte dessa ”virrhjärnor” som med allt sitt uppbådade hat mot demokratisk socialism som exempelvis Fredrik Segerfeldt, svensk författare och liberal debattör som gjort sig allmänt känd som högerextrem pöbelfascistisk debattör – besatt av arbetarrörelsen främst men också allt som står till vänster om honom.
Det finns en mängd av sådana inom det moderata partiet – en del av dessa har dessutom lämnat Moderaterna för det ännu mer högerextrema Sverigedemokraterna då man hävdar – mot allt vetande – att Reinfeldt lett Moderaterna in på en socialistiskt bana.

Det är därvid inte särskilt märkligt att man då angriper Socialdemokraternas historia för att dölja sin egen mörkblå vedervärdiga historia – eller Sverigedemokraterna för att dölja hur deras parti trampades upp av forna nazistlakejer i närtid dessutom.
Ett ofta felaktigt påstående är att Socialdemokraterna var de som införde det rasbiologiska instituten.
En liten återblick erfordras för att förstå den tidens uppfattning – som självklart inte stämmer överens med dagens.
Under artonhundratalet händer mycket med Europas befolkning.
Barnadödligheten sjunker, livslängden ökar, befolkningen blir större.
Industrialiseringen skjuter fart och förändrar livsmönstren.
För en del forskare ser detta ut som ”förfall”.
När Darwins ”Om arternas uppkomst” ges ut börjar en väldig debatt om utveckling och arvsanlag – en debatt som förstärks av den tysk-tjeckiske munken Mendels upptäckt av just arvsanlagen.
Men hur detta skulle tillämpas på människan var det vid tillfället ingen som visste.

Några viktiga namn i sammanhanget är Charles Darwin, Gregor Mendel, Thomas Malthus och inte minst rasbiologins skapare – engelsmannen Francis Galton.
Det var således i det – vid tiden konservativa England – som det hela började och knappast en händelse som skapades och genomfördes i Sverige av Socialdemokrater – detta är viktigt att både tydliggöra och understryka.
Det tidiga artonhundratalets idéer om raser – och om ”folksjälen” – får under 1800-talets senare del mer och mer av vad som ser ut som ett vetenskapligt stöd.
Och detta ”folk” behövde tydligen trimmas en aning för att motsvara den idealbild som vetenskapen då skapade.
En med tiden inflytelserik ekonom som engelsmannen Thomas Malthus (1766-1834) kunde i sin An Essay on the Principle of Population (1798) beskriva hur ett samhälle präglat av ändliga resurser alltid lider av överbefolkning.
Detta i sin tur leder till att de fattigare klassernas villkor egentligen inte går att förbättra – då högre löner för de sämst betalda bara leder till att de skaffar fler barn – kanske den dåtida uppfattningen ligger till grund idag för vissa partiers åsikt att lönenivåerna bör sänkas?
Det enda svaret är en statlig befolkningskontroll.
Nödhjälp motverkar sitt syfte ansågs det.
Det europeiska artonhundratalet präglas av fallande spädbarnsdödlighet – som tidigare nämnts – och vad som ser ut som ett farligt befolkningsöverskott –  något som tycks besannas av den stora hungersnöden på Irland under åren 1846-1849, vilken i sin tur startar den stora utvandringsvågen till USA.
Man måste påminna sig att dessa idéer tar form i ett samhälle präglat av en utbredd nyliberal omfattning där klasser bestod av rika och de som led av fattigdom.

Det svenska tankespåret löper samman med den internationella vetenskapen och med den tidigt framgångsrika svenska botaniken – med Linné som klarast lysande stjärna.
I spåren av Linnés försök att klassificera människan – eller Homo sapiens som han döpte oss till –  i olika ”varieteter” – utarbetade Anders Retzius under första hälften av 1800-talet ett ”skallindex” som utgick från formen hos det mänskliga kraniet.
Retzius var professor i anatomi och tidigt knuten till Karolinska Institutet.
Han ville dela in mänskligheten – och inte minst den svenska befolkningen i två huvudtyper – de kortskalliga och de långskalliga.
Han försökte se sådana skillnader i huvudform som förklaring till en sorts underliggande konflikt mellan två olika ”människoraser” i Sverige – långskallarna – som var nordeuropéer är ”företagsamma och krigiska” – mot slaver och människor med östeuropeiskt ursprung – kortskallarna –  som passiva och konservativa.
Anders Retzius arbeten är talande för hur en exakt vetenskap utan problem infogas i vad som måste beskrivas som samtidens myter om sig själv.
I ett sådant sammanhang − där man delar upp de människor som bor på samma plats i två olika grupper med olika egenskaper – varav den ena gruppens egenskaper ses som önskvärda och den andras som negativa − blir ”vetenskapen” ett instrument för att rätta till saker och ting.
Sådana idéer sprider sig nu i rask takt inom folkbildning och populärvetenskap och inte minst hos våra politiker.

Läkaren och folkbildaren Anton Nyström beskrev i sin bok ”Allmän kulturhistoria” att de fattiga på landsbygden står närmare ”negrer och barbarer”.
Med far och son Retzius är grunden så lagd för rasbiologin som ”vetenskap” också i Sverige.

Ordet eugenik – som delvis betyder samma sak – myntades av Francis Galton 1883.
Det sattes ihop av de grekiska orden för ”väl” och ”född” och betyder alltså samma sak som det gamla svenska ordet ”välboren” – alltså ”med rätt bakgrund”.
De stora samhällsförändringarna under 1800-talet utlöser oro i alla samhällsgrupper.
Hos många konservativa makthavare stiger oron för ”massan” – det okontrollerbara människohavet.
Är de nya idéerna om demokrati verkligen möjliga i vårt land styrt av de konservativa när det är så stora skillnader mellan människor?
Rasbiologin verkar erbjuda vetenskapliga belägg för att samhället faktiskt måste ordnas i ”bättre” och ”sämre” människor för att inte gå under.
I Tyskland och England tar de nya idéerna form om hur man ska skilja agnarna från vetet och ”förädla” människan.
I centrum står personer som Alfred Ploetz och Francis Galton.
Under tidigt nittonhundratal får rasbiologin också ett starkt genomslag i USA.
Som tidigare nämnts var England det land där de rasbiologiska idéerna växte fram.
Övriga Europa följde efter och i Sverige långt senare.
En anledning var att de rasbiologiska idéerna fick en tydligare politisk laddning här, dock redan från början kritiserades rasbiologin – ironiskt nog för belackarna, främst av det socialdemokratiska arbetarpartiet – för att vara ett ”krig mot de svaga”.

1909 bildas Svenska sällskapet för rashygien, som bedrev ett starkt lobbyarbete för ett rashygieniskt perspektiv på samhällsutvecklingen.
Bakom opinionsbildningen står ett tvärpolitiskt nätverk av forskare och politiker som vill åstadkomma främst två saker – grunda ett rasbiologiskt vetenskapligt institut åt landets ledande rasbiolog Herman Lundborg och införa steriliseringslagar i Sverige.
Det lyckas man också göra – rasbiologiska institutet 1922 och den första steriliseringslagen 1934 – bägge beslut var tvärpolitiska det vill säga att samtliga dåvarande verksamma politiska partier var inblandade.
Efter några inledande energiska år går dock luften ur Statens institut för rasbiologi.
Och i takt med nazismens genomslag i Tyskland förlorar också rasbiologin i anseende som vetenskap i Sverige.
Steriliseringslagarna fortsätter dock att gälla.
Två av de viktigaste namnen bakom denna utveckling var riksdagsmannen och läkaren Alfred Petrén (S), som lade de viktigaste motionerna i riksdagen – och Nils von Hofsten (H) dv. högerpartiet numer Moderaterna – biolog och länge Socialstyrelsens expert i steriliseringsfrågor.
Politiskt var nätverket sammansatt av människor med högst olika politisk tillhörighet.
Där Nilsson-Ehle var högerextrem var Nils von Hofsten högerkonservativ – medan exempelvis Alfred Petrén var socialist.
Som första namn på motionerna stod Alfred Petrén och Wilhelm Björck. I Andra kammaren var motionen förutom av Björck underskriven av både socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman samt framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg.
Alla politiska riktningar i riksdagen var alltså representerade bland motionärerna.
Herman Lundborg – det rasbiologiska institutets första chef och högerextrem – gav ut en egen skrift betitlad ”Degenerationsfaran” som gavs ut 1922, samma år som institutet bildas.
Lundborg framstår utifrån sin avhandling som Sveriges ledande expert just på hotet om ”degenerering”.
År 1922 uppnår nätverket bakom Svenska sällskapet för rashygien ett av sina stora mål – man har fått riksdagens godkännande att öppna Statens institut för rasbiologi i Uppsala – ett institut skräddarsytt för Herman Lundborg.
Det fanns således en majoritet över partigränserna för ett rasbiologiskt institut – och inte som felaktigt anges av Socialdemokratins belackare – ett av Socialdemokraterna upprättat rasbiologiskt institut.

Alfred Petrén Socialdemokrat och Nils Wolin Bondeförbundet – från 1922 riksdagsledamot för Högern i båda kamrarna – lägger fram motionen om en lag om sterilisering.
Lagen antogs av riksdagen 1929. Herman Lundborg är utan tvekan den person som står i centrum för svensk rasbiologi.
Helt humorlös, med ”ariskt utseende” och svåra samarbetssvårigheter med nästan allt och alla blir han närmast inkarnationen av det missförstådda geniet, i ständig kamp mot dumhet och oförstånd – det är i alla fall så han tonar fram i sin egen korrespondens.
När Sverige 1927 ska anta en ny flyktinglag märks även där de rasbiologiska argumentens tolkningsföreträde.
Så resoneras det redan i lagens förarbeten om hur man ska undvika invandrare som ”inte tillhör de bästa folkkategorierna”.
Och i debatten är det just nu högkonjunktur för rasbiologiska argument.
Så pläderar högermannen Otto Järte i andra kammaren den 12 maj 1927 för att den nya lagen ska antas på just ”rasbiologiska” grunder.
År 1933 inför Bondeförbundet – nuvarande Centerpartiet – en formulering i sitt partiprogram som också den känns mycket tidstypisk – om att man ser ”den svenska folkstammens bevarande mot inblandning av mindervärdiga utländska raselement samt motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar”  som ett politiskt mål.
Den formuleringen kom att stå kvar i programmet fram till 1946.
Rasbiologin är helt enkelt ett vetenskapligt ”paradigm” som man måste förhålla sig till.
Eller som någon uttryckte det;

Vad vänstern bland annat delade med högern var det tidiga 1900-talets hotbilder – det moderna samhällets kris och föreställningen om degeneration. De politiska inslagen i rashygienen kan tyckas stora om vi fokuserar rashygienikernas egna texter och programförklaringar, men rashygienen blir trots allt en relativt liten fråga om vi vänder på perspektivet och istället utgår från de partipolitiska texterna. Detta gäller även Sverige. Nazityskland är ett undantag. Endast i Tredje riket gjordes rastänkandet och rashygienen till en överordnad princip efter vilken all annan politik fick anpassa sig. Endast Nazityskland var – som historikerna formulerat det – en rasistisk stat.

När konservativa och högerextrema sympatisörer – via sin knapphändiga historiekunskap försöker degenerera Socialdemokratin slår man knut på sig själva.
Den mörka historia man vill att Socialdemokratin skall botgöra – utesluter knappast Moderater, Centerpartister eller Folkpartister – det enda man gjort är att byta partinamn – möjligen för att slippa bli sammankopplad med de beslut som fattades över partigränserna då.
För övrigt var det ingen mörk historia utifrån den tidens uppfattning som främst salufördes av vetenskapen som också lobbade starkt för ett rasbiologiskt institut hos samtliga politiker i bägge kamrar oavsett partitillhörighet.
Mörk historia blev det genom dagens uppfattning.

Idag tar vi kraftigt och självklart avstånd från dessa ”vetenskapliga” alster som förespråkade rasbiologi – möjligen med ett undantaget parti i riksdagen.
Och att dagens politiska företrädare skulle be om ursäkt för sina företrädares dåtida uppfattning förändrar ju inte det som skett.
Vill man använda historiska politiska beslut för sina idag politiska argument i avsikt att detronisera motståndarna – särskilt vad avser de sympatisörer som står högerextremismen nära och därför vill finna argument för att dels dölja sin i närtid erbarmliga ursprung – bör man ha rejält på fötterna.

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 23 november, 2013

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2013/11/23/nar-hogern-anvander-rasbiologiska-institutet-som-argument-for-socialdemokraternas-morka-historia-har-man-som-vanligt-slagit-knut-pa-sig-sjalva/