Släpp ett finger åt gulaschbaronerna och de tar hela handen och förtrycker dig med den andra


Palme citat

Kloka ord som dessutom är tidlösa – och som är idag 27 år senare än mer aktuellt än någonsin efter att borgerligheten rivit sönder allt det som vi äldre och våra förfäder fick betala med blod svett och ibland tårar. Ett samhälle grundat på solidaritet och jämlikhet där alla drar åt samma håll blir alltid ett bättre samhälle för alla. Idag  upplever vi ett samhälle som Palme varnade för – släpp ett finger åt gulaschbaronerna och de tar hela handen  och förtrycker dig med den andra handen. Vi ser ett segregerat samhälle idag där den starkes rättigheter tas för given gentemot den svage. Alla människors lika värde är satt på undantag – rasism och fascism får frodas obehindrat – och letar – med sina ludna tentakler – sig in i vårt högsta politiska parlament – andra ännu värre hoppas på sin tur. Det var knappast ett sådant samhälle varken Erlander eller Palme ville ha – ändå fick vi det. Idag är det den ”brända jordens taktik” som gäller – och just på bekostnad av de allra svagaste i samhället. Solidaritet har blivit ett skällsord. Socialism gapar borgerligheten samstämmigt och nedvärderande över ty demokratisk socialism hindrar den starke att roffa åt sig den rätt som han sedan urminnes tider betraktat som sitt. Gulaschbaronerna har idag ånyo fått ett uppsving med hjälp av borgerligheten och den nyliberalism grundad på Ayn Rands objektivism som försvarar individualism, rationell egoism, kapitalism och en objektiv moral – allt för individens frihet och vägen mot en nattväktarstat. 

samhallsansvarMen det började inte 2006. Manegen krattades målmedvetet redan efter Olof Palmes död – ja till och med under hans verksamma period. Socialdemokratin förmådde inte hålla nyliberala strömningar i schack utan förföll till delar av den våg som sköljde över Europa allt sedan 50-talet. Många av dem som åren omkring 1970 demonstrerade, sålde Vietnambulletinen och gjorde uppror mot alla auktoriteter har i dag svårt att förklara den oreserverade hänförelsen för trettio år sedan. Och de är inte överens om vad de ser i backspegeln – intellektuella debatter, poetiskt revolutionsprat eller kanske politisk terror. Många samhällsvetare har försökt blottlägga orsakerna till 68-rörelsen och menar att den var ett uppror mot den borgerliga samhällsutvecklingen. Den var politiskt till vänster men hade större likhet med religiös fanatism än en medveten politisk rörelse. De positiva dragen – som man borde ta vara på – var engagemanget och solidariteten med svaga grupper och förtryckta av olika slag. I den negativa vågskålen tynger knäfallet för totalitära regimer och intoleransen mot oliktänkande – inte alla håller med om den beskrivningen. En viktig skillnad dock var att det 1968 var vänstern som drev på för förändring medan en ängslig borgerlighet slog vakt om den gamla ordningen. Studenterna som intog Stockholms kårhus 1968 kunde nog inte ens i sin vildaste fantasi förväntat sig att 30 år senare skulle nya moderaterna – genom profeten Schlingman – som inte ens sett dagens ljus då – som trianguleringens oöverträffade mästare – hävda att det var nya Moderaterna som bäst förvaltade frihetsarvet från 1968.  Nya Moderaterna – ett allt igenom historierevisionistiskt parti där gamla högerledare måtte vrida sig i sina gravar.

utsugning av utsattaReinfeldt sa sig vilja föra Tage Erlanders arv vidare på ett stämmomöte för Moderaterna redan före maktskiftet 2006. Vackert så. För det var under Erlanders långa statsministerperiod som välfärdsstaten växte fram efter krigsåren. Det var en enorm samhällsomvandling som skedde under hans ledarskap. En samhällsomvandling som präglar vårt land än idag. En prägling så djup att Reinfeldt – som just gemensamt med sina partikamrater nu demonterar stora delar av Erlanders välfärdssamhälle – säger sig vilja gå i Erlanders fotspår. En begreppsförvirring som det finns skäl i att lyfta fram är vad Erlander egentligen menade med välfärdssamhälle. Erlander definierade välfärdssamhället i två beteckningar – det starka samhället och valfrihetens samhälle. Idag när beteckningen ”samhälle” tolkas som myndighet och byråkrati kan det låta som en motsägelse – men inte för Erlander. Ännu under 50-talet – då jag själv växte upp – hade många vuxna i min omgivning inga andra valmöjligheter än det som bestämdes av nödvändigheten. Att få läsa vidare efter folkskolan var en dröm för många av min tidigare generation och lyckan blev fullständig då min generation gavs den möjligheten – föräldrarna såg med stolthet hur deras barn sprang ut från läroverket med sina vita studentmössor – studentmössor som de själva aldrig fick möjlighet att bära. Det var samhället som gav oss då unga den möjligheten. Samhällets satsningar öppnade upp för människor att förverkliga sig själva på ett sätt som inte var möjligt tidigare. Det var det som var innebörden av Tage Erlanders ”det starka samhället” ett samhälle som var tillräckligt starkt för att utveckla människors vilja och ambition oberoende av ekonomisk resurs. Det handlade inte om att samhället skulle bestämma över individen – det handlade om att ge förutsättningar. Det starka samhället behövdes då liksom idag för alla de som inte är ekonomiskt resursstarka för att också de skall kunna förverkliga sina drömmar, för att också de skall kunna få den vård och omsorg eller den utbildning som anses som grundläggande viktig i ett välfärdssamhälle.

Välfärdens-kärnaNär Reinfeldt talar om att skydda ”välfärdens kärna” med vilket han tycks avse skola, vård och omsorg och därför gärna apostroferar Erlander finns det både avgörande och väsentliga skillnader mellan Erlanders välfärdssamhälle och det som tycks vara Reinfeldts.  Det gäller arbetsmarknadspolitiken, socialförsäkringarna, skattepolitiken och utbildningspolitiken samt de samhällsstrukturer som har betydelse för individens frihet. Erlanders välfärdspolitik omfattade både sociala tjänster som skola och vård och sociala försäkringar som skydd vid sjukdom och arbetslöshet av det enkla skälet att när det brister i människors grundläggande försörjning blir alla andra åtgärder meningslösa. I den borgerliga världen ser man med misstänksamhet mot socialförsäkringarna och grundläggande för Moderaterna blir då att tydligt och bitvis genomföra försämringar. Socialförsäkringarna ingår inte i Moderaternas syn på välfärdens kärna. Bakom det ligger både ideologiska och ekonomiska föreställningar – tvärt emot Erlanders syn på välfärdssamhället. Erlanders syn på sjukdom och arbetslöshet var något som drabbade människor oförskyllt – något det inte själva rådde över. Det skulle därför finnas ett skyddsnät som inte ledde till ekonomisk nöd. Arbetslöshet och sjukdom var olycka nog utan att därvid drabbas av fattigdom också. Moderaterna har en helt annorlunda syn. Moderaternas arbetsmarknadspolitik har mycket lite att göra med den som Erlander drev. Skillnaden består i synen på vad som orsakar arbetslöshet och hur man motarbetar den. Moderaternas syn på arbetslöshet grundar sig i 80-talets neoliberala utbudsteorier. Utbudet av jobb blir för lite om lönerna blir för höga och utbudet av arbetskraften blir för liten om de olika socialförsäkringarna är för höga. För Moderaterna är arbetslöshet alltid något som ses som frivilligt och därför måste man ge incitament genom försämrade ersättningar för att därmed piska de arbetslösa att söka jobb – vare sig det finns eller ej. Arbetslöshet har blivit en prisfråga då man anser att bara man går ner i lön finns alltid arbete. Grundtesen är således att göra det attraktivt att ha ett arbete samt bestraffa de som inte har genom riktade skattesänkningar – så kallat ”jobbskatteavdrag” som gemensamt med de differentierade avgifterna till a-kassan skall mynna ut i en försämrad löneutveckling. Idag har man tonat ner den argumentationen men inget tyder på att man övergivit tanken.

Erlander var för mig den ojämförligast största politiker vi någonsin haft och det är inte för intet han har kommit att definieras som en landsfader. Olof Palme får ursäkta men inte ens han klarade av arvet efter sin läromästare. Palme var en fantastisk agitator med en retorik och argumentation man antingen älskade eller hatade – något mitt emellan fanns aldrig. Palmes intellekt var dessutom något utöver det vanliga. Jag beundrade hans engagemang i den under 60-talet uppblossande Vietnamrörelsen – jag beundrade hans ställningstaganden emot diktaturerna – oavsett de var vänster eller högerdiktaturer. Men han hade kolportörer omkring sig dessvärre. Jag vet att han inte var särskilt förtjust i löntagarfonderna men gav upp det motståndet. Han förmådde inte stoppa den kanske viktigaste förändring i vår ekonomiskt politiska historia som benämns ”novemberrevolutionen” – Riksbankens beslut att avreglera kreditmarknaden där bland annat Kjell-Olof Feldt anklagades för att inte tillräckligt ha informerat Palme om Riksbankens förestående beslut. Ett beslut som aldrig fattats i demokratisk ordning ej heller diskuterades i riksdagen därav namnet novemberrevolutionen – en statskupp genomförd av några till synes förvillade nyliberaler. Palme uppgavs vara ointresserad och bad Feldt sköta hanteringen – kanske mest för att han var upptagen med sitt medlingsuppdrag i Palestina/Israel-konflikten. Sverige skulle aldrig mer bli sig likt efter den tiden – och när Reinfeldt nu talar om att föra Erlanders arv vidare gör han sig själv till första rangens hycklare gemensamt med hans partivänner. Men hyckleriet tjänar sitt syfte naturligtvis gemensamt med Moderaternas historieförvanskning. Den yngre generationen går säkert på det – men vi äldre har för mycket historia i bagaget.

SD samhälleDet som gör det ytterligare bekymmersamt är att Sverigedemokraterna gärna förhåller sig och till och med identifierar sig med Per Albin Hansson och folkhemmet. Nostalgi! En del av deras politiska argument är just att hänvisa till det som var och hur det kan bli ånyo. Att man därutöver vill appellera till folkhemsnostalgin blir bara patetisk i synnerhet då vi vet vad deras politiska ideologi grundar sig på. Per Albin stod för allas lika värde i samhället och arbetade utifrån den insikten. Sverigedemokraterna gör precis tvärtom. Här skiljer man sig inte nämnvärt från borgerligheten i övrigt – möjligen med undantag av socialliberala partier. Men jag förstår Åkesson – han tolkar ett tal av Per Albin som väl överensstämmer med hans politiska filosofi;

Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige!

I träskmarkernaMen hans tal inrymde givetvis alla svenskar oavsett det kom från något annat land. Det inrymde alla de valloner som förvandlade vårt jordbrukssamhälle till en betydande industrination – bara som ett exempel av många andra – invandringen av det slag vi ser idag existerade inte under Per Albin Hanssons regeringsperiod – den kom att accelerera under – den lika stora humanisten tillika landsfadern – Tage Erlander – genom en vid tiden omfattande arbetskraftsinvandring. Att Åkesson vurmar för Per Albin Hanssons folkhemsideal är knappast en nyhet – men Åkessons syn på hur folkhemmet ska se ut är så väsensskild från Per Albin Hanssons syn på folkhemmet att man berättigat ställer sig frågan om Åkesson och Sverigedemokraterna verkligen är insatta i innebörden av folkhemsidén. Tanken byggde på en god och attraktiv kombination av solidaritet, detta av högern så missbrukade ord – åt var och en efter behov finansierad genom skatt som betalas av var och en efter förmåga – grundad på den humanistiska värdegrund som präglat Socialdemokraterna allt sedan partiet bildades 1889 – och den humanistiska värdegrunden har aldrig kompromissats med och betyder kort och gott – alla är lika mycket värda – idag inbegripet just alla i vårt land . Så är det inte i Sverigedemokraternas värld. Men folkhemmet var mer än så. Folkhemmet – idag kallar vi det för välfärden – blev vårt stora samhällsprojekt under ett halvt sekel. Vi avskaffade fattigdomen, vi genomförde miljonprogrammet, införde allmän tjänstepension, byggde dagis, utvecklade arbetsrätten och mycket mer som haft betydelse för alla medborgare. Det blev vårt nationella projekt under efterkrigstidens tre första decennier. Frågan är om Sverigedemokraterna ens vet vem Per Albin Hansson var och en ytterligare fråga är om det ens kan stava till folkhem. Lika lite som Reinfeldt någonsin kommer att ens komma i närheten av Tage Erlander lika lite har Per Albin Hansson några likheter med Sverigedemokraterna. Jag mår bara illa!

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Hej oerdoeg!

    Att du – och framförallt Sverigedemokraterna – tolkar Erlanders uttalande då och sätter det i ett sammanhang som är rådande idag följer bara den främlingsfientliga agenda som är drivkraften emot det mångkulturella samhälle som vuxit fram långt efter att både Per Albin Hansson och Tage Erlander var verksamma. Jag gör en helt annorlunda tolkning av hans uttalande.
    Det Erlander gav uttryck för citerat – ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden” – var vid den tiden inget annat än en sanning utan några som helst ambitioner att uttrycket skulle anses vara rasistiskt – den tolkningen görs idag mot bakgrund av den inflammerade debatten om invandring som främst de invandringsfientliga organisationerna lyft fram. Vi skall komma ihåg att det rådde stora skillnader avseende mångkulturellt samhälle mellan USA och Sverige då såväl som idag. Att den svarta befolkningen till stor del var ättlingar till slaveriet – ett importerat slaveri – där den generation som gjorde uppror mot systemet som ansåg sig vara amerikaner men var utsatta och betraktade som något som ”katten släpat in” – det var således bara en tidsfråga innan det uppror som sedan kom till stånd blev en verklighet. Det var således inte ett uppror mot ras utan ett uppror mot den behandling man drev emot den svarta befolkningen – rasupplopp är något som utövarna av förtrycket vill använda sig av inte den svarta befolkningen. Sverige – vilket Erlander gav uttryck för – hade inte detta problem. Landets befolkning var vid den tiden i stort sett homogen och vi hade således inte detta problem som man hade i USA.
    Ingen behöver tilldela varken Per Albin Hansson eller Erlander något postumt erkännande som talesmän för mångkultur av det enkla skälet att den kom med den invandring som skedde – som jag sa – långt senare. Överhuvudtaget definitionen ”mångkulturalism” fanns inte som språkbruk vid den tiden. Både Per Albin Hansson och Tage Erlander var humanister och knappast främlingsfientliga i den mening som inte minst Sverigedemokraterna ger uttryck för. Varken Per Albin eller Erlander kunde sia om framtiden. Och vad avser artikeln som denne Sverigedemokrat hänvisar till – skriven av en Socialdemokrat tillika partikamrat med mig behöver jag konferera med innan jag gör några ytterligare utsvävningar i ämnet. Utöver det skulle jag nog ta artikelförfattarens tolkning som synnerligen partisk och väl passande mot hans egen agenda.

    Det påstående citerat ”Oh Nej Nej, för tusan. Ta för Guds skull inte in något folk därifrån, ty då skulle de ju ta med sig sin islamiska religion hit också, där vi har fri kristen religion. Det skulle ju då bliva rena katastrofen för det svenska folket.” – Sagt av Tage Erlander i en TV-debatt på 60-talet. – kan jag inte kommentera eftersom du inte kan bekräfta påståendet varför jag sonika lämnar det därhän.

    MVH//Björn Alvebrand

    Gilla

    Svara
  2. Jag för min del anser att det är på vänsterhåll som man varit absolut värst med att missbruka ordet solidaritet. Att du beundrar Erlander (och Per Albin) är naturligtvis bra, men det är inte vidare hederligt att postumt göra dem till talesmän för en mångkulturalism de säkert aldrigt drömt om att införa.

    ”Oh Nej Nej, för tusan. Ta för Guds skull inte in något folk därifrån, ty då skulle de ju ta med sig sin islamiska religion hit också, där vi har fri kristen religion. Det skulle ju då bliva rena katastrofen för det svenska folket.” – Sagt av Tage Erlander i en TV-debatt på 60-talet.

    ”Vi svenskar lever ju i en så oändligt mycket lyckligare lottad situation. Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden.” Tage Erlander 1965

    http://na.se/asikt/debatt/1.1887924-i-dag-hade-tage-erlander-stamplats-som-rasist

    Gilla

    Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: