Vilka motståndare har Socialdemokratin?


vansterpartietVänsterpartiet kontra Socialdemokraterna tycks vara ett angeläget forum att diskutera på Facebook. Det tycks finnas en kader av Vänsterpartistiska sympatisörer som finner anledning att sabla ner Socialdemokrater med alla till buds stående medel. När kritiken är saklig har jag inget att invända – då finns anledning att tänka till och fundera över kritiken det är så det fungerar i en demokrati. Men när man lyfter fram lokalt beteendemönster som inte stämmer med vad Socialdemokrati är hugger man mer än gärna på hela partiet. Det är historiskt – det har utvecklats till en kultur inom – låt mig beskriva det som vänsterrörelsen där definitionen stavas endast Vänsterpartiet trots att Socialdemokratin är en del av vänsterrörelsen. Men Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är två olika partier med – i botten – samma värdegrund. Som den hobby historiker jag är vad avser bland annat politik ser jag ett mönster allt sedan dåvarande Socialdemokratiska Vänsterpartiet – en falang inom det Socialdemokratiska partiet – bildas 1917 av bland annat Zeth Höglund, Carl Winberg och Karl Kilbom. Året därefter kan sägas vara det år då man bröt sig loss från Socialdemokratin som parti och anslöt sig till Komintern, den kommunistiska internationalen. Därefter hade partiet ett antal år av interna stridigheter där vissa högt uppsatta ledamöter återgick till Socialdemokraterna och andra anslöt sig Nazismen men fortfarande under partibeteckningen Sveriges Kommunistiska Parti. Det var först 1967 som Sveriges kommunistiska Parti bytte partibeteckning under C-H Hermansson ledning till Vänsterpartiet Kommunisterna. Sovjetunionen upplöses 1991 och Vänsterpartiet Kommunisterna byter namn till det nuvarande Vänsterpartiet.

rödgrön orkesterNu var det dock inte historia jag skulle skriva om utan snarare för att påvisa två diametralt utvecklade partier som en gång föddes i en arbetarklass och med vilja att avskaffa Gulaschbaronernas privilegier och göra samhället mer jämlikt utan klassbeteckningar. När Vänsterpartiet 1991 frigjorde sig från den stalinistiska ide doktrinen av den kommunistiska ideologin – trodde jag i enfald måhända – att Vänsterpartiets existens skulle bli en parentes i den politiska historien och upphöra som parti. Vi vet att så inte blev fallet. Alla partier utvecklas över tid – en anpassning till nutid – folkhemmet hade sin tid och ersattes av den Svenska modellen som innefattar betydligt mer än bara folkhemmet. Välfärd grundad på solidaritet, starka fackföreningar i samarbete med näringslivet är två av flera grenar av den svenska modellen som Socialdemokratin byggde och fick i de flesta fall stöd från dv. VPK. De som var emot både folkhemsbygget och senare den svenska modellen har alltid varit högerpartierna ända fram till 2006 då plötsligt – och chockartat – det genom tiderna mest konservativa partiet vi har på den politiska taburetten – anslöt sig till den Svenska modellen – till och med hyllade den. Men bryter vi ner grunderna för den Svenska modellen till sakpolitiska frågor finner vi genast stora skillnader mellan partierna. Välfärden är bra men den skall utvecklas olika beroende på vilket parti det handlar om. Så är det också mellan Socialdemokratin och Vänsterpartiet.

sjöstedtEn sådan tydlig skillnad berör vinsterna i välfärdssektorn – men bara i argumentationen. För – och nu kommer vi till något som Vänsterpartister totalt missförstått vad avser vinster i välfärden. Argumenten stämmer nämligen inte överens med ambitionen. De undersökningar som genomförts vad avser just vinster i välfärden är entydiga. Svenska folket har ingenting emot privat valfrihet inom vård och omsorg. Skolan är en helt annan dimension som diskuteras vilt och kommer bli en stor valfråga där främst segregering och även vinster kommer att bli de frågor som kommer låta höras i valrörelsen – jag exkluderar därför skolan i denna artikel utan att dess betydelse skall ses som förminskad utan snarare för att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna har en nära nog 100% samsyn i frågan. Svenska folket anser att vinstbegränsning skall innebära att vinsterna skall återinvesteras i verksamheter inom vård och omsorgen. I Vänsterpartiets argumentation skall vinster inte tillåtas alls inom nämnda verksamheter – men man har ingenting emot privata arrangörer inom vård och omsorg. Man har heller inte – när man konfronterar Vänsterpartiet – något emot vinster i verksamheterna förutsatt att dessa återinvesteras. Politiskt lurendrejeri vill jag kalla det. Och det finns naturligtvis ett syfte – att få ett ökat stöd i väljaropinionen. Och man har lyckats. När Vänsterpartiet angriper Socialdemokraterna för att triangulera sig mot mitten så gör Vänsterpartiet exakt samma sak – man lutar sig – felaktigt – på väljarnas önskan om – rubricerat – stopp på rikskapitalisternas förtjänster på våra skattemedel. Så vad är då skillnaden mellan Vänsterpartiet och Socialdemokraternas ambition avseende vinster i välfärdssektorn? Egentligen inga alls! Socialdemokraterna vill inte förbjuda valfriheten, man förstår att privata arrangörer måste få en vinst för att utveckla verksamheten. Man vill begränsa vinsterna så till vida att dessa skall återinvesteras och detta vill man göra gemensamt med kvalitets- och miljökrav, trygghet i anställningarna med fortbildning av personal med mera. Man vill ha en öppen bokföring där kommunerna eller tillsynsmyndigheten kan avgöra om man uppfyller de fastställda kriterierna för just kvalitet i vård och omsorgen. Man vill införa meddelarfrihet för de anställda i likhet med vad som idag råder inom den offentliga vården. Har Vänsterpartiet något emot detta? Nej – som princip inte alls. Men i argumenten låter det annorlunda. Och missförstånden ger upphov till att beteckna Socialdemokrater som ”blåsossar” – inte särskilt snyggt! Men förståeligt då det ytterst handlar om röstfiske.

Under många år såg socialdemokraterna som sin uppgift att ”hålla rent på vänsterflygeln” – det vill säga att hålla kommunisterna på mattan. Den tidigare statsministern Ingvar Carlsson (S) ansåg att den svenska kommunismen var ett hot mot demokratin. I sina memoarer – som utkom 2003 – skriver han;

Den – kommunismen – hade till sitt förfogande både en enorm militärmakt och enskilda kommunister som var beredda att förråda sitt land, sina politiska motståndare, ja, till och med sina partikamrater, om den kommunistiska överheten krävde det.

kommunisterDet var den dåtida Sovjetunionen Ingvar Carlsson syftar på när han talar om ”militärmakt” och ”kommunistisk överhet”. Visserligen har Vänsterpartiet senare – mycket senare – under svåra konvulsioner gjort avbön från den politiska tro som bygger på kommunisternas självpåtagna rätt att införa proletariatets diktatur – det vill säga att med våld störta en demokratiskt vald regering. Men det framgår ganska tydligt att Ingvar Carlsson inte gav ett vitten för denna omvändelse under galgen. Det kan ju också påpekas att den liberala falang som kallade sig förnyare – och som under åren 2003-2006 försökte att i grunden reformera Vänsterpartiet till ett verkligt demokratiskt parti – förlorade sammandrabbningen med de traditionella kommunisterna. Reformförsöket krossades slutligen då Lars Ohly på partistämman 2006 fördömde förnyarna, och uppmanade dem att lämna partiet. Det finns en hård kärna av gamla Sovjetkommunister fortfarande i Vänsterpartiet – även om de varken syns eller hörs i någon större utsträckning idag – annat än då man kritiserar ledningen för Vänsterpartiet att gå för långt åt höger. Socialdemokratin har länge varit kluven i sitt förhållande till det svenska Kommunistpartiet. De flesta Socialdemokratiska regeringar har saknat egen majoritet i riksdagen, och riskerat att fällas av en mer eller mindre enig borgerlig opposition. Många av dessa socialdemokratiska minoritetsregeringar lät sig därför stödjas av riksdagens kommunister, som alltid röstade med Socialdemokraterna med motiveringen att man inte ville ”fälla en arbetarregering”. Det finns dock inga belägg för att Socialdemokratiska regeringar skulle ha gjort några politiska eftergifter till Kommunisterna. Det är alltså – med ett nödrop, men dock – korrekt att säga att alla socialdemokratiska regeringar hittills har uppfyllt sitt löfte att hålla rent åt vänster. Det är dock ett annat läge idag. För första gången någonsin kan en – kanske fler beroende på mandatfördelning – Vänsterpartist ingå i en Socialdemokratiskt ledd regering. Det skulle för första gången någonsin i Vänsterpartiets brokiga historia innebära andra möjligheter utanför den oppositionella. Det är nämligen stor skillnad på att befinna sig i opposition och att ta ansvar för genomförda politiska åtgärder. En misslyckad politisk åtgärd kan avfärdas med ett par få ord – ”vad var det vi sa”. Men ansvar kräver helt andra förklaringar än att avfärda dom med några få ord – även om nuvarande regering gjort det till ett signum så kommer väljarna att visa sitt missnöje genom minskat väljarstöd. Det vi också ser idag.

död åt blockpolitikenVänsterpartiet, Socialdemokraterna och Miljöpartiet har ett gemensamt mål. Att i val avskeda den sittande regeringen. Det duger således inte att visa på oenighet genom osaklig kritik – ofta grundad på missförstånd och i förekommande fall till och med riskera en regeringsbildning med att vara dogmatiskt inställd i frågor som anses vara en huvudfråga för partiet.  Vi har sett hur dogmatismen fällt andra regeringar – även om det har varit en ovanlig företeelse på den svenska politiska arenan så är inte risken obetydlig. Progressivitet har varit ett signum för Socialdemokratin – ett av skälen till att Socialdemokratin haft förmånen att inneha regeringsställning under så många år. Vänsterpartiet saknar den förmågan och visar på det när man som Sjöstedt säger ”vi sätter oss inte i en regering om vi inte får fullt gehör för vår hjärtefråga” med tydlig adress till Socialdemokraterna. Resultatet blir att man tvingar Socialdemokraterna att finna samarbetspartners någon annan stans på den politiska taburetten och i den förlängningen har Vänsterpartiet inte uppnått någonting. Själv undviker jag att kritisera till förmån för en utveckling av samarbetsformer då Vänsterpartiet i många avgörande frågor står närmare Socialdemokraterna än något annat parti. Och det är inte för att det inte finns något att kritisera – men istället för kan man enas i frågor där det råder samsyn i botten utan att hänge sig  till verbala nedsättande attityder som oftast grundar sig på missförstånd – och därutöver inse att Vänsterpartiet och Socialdemokraterna är två olika partier. Jag respekterar Vänsterpartiets ståndpunkter även om jag inte alltid delar ståndpunkten försöker jag sätta mig in i tankegången bakom densamma. Kritik är – som jag sagt så många gånger förr – bra om den grundar sig på ett sakligt argument – då kan den diskuteras. Men att på dessa forum bara ta del av kritiska omdömen med efterföljande attityder som att Socialdemokraterna sitter i Alliansens knä,  blåsossar som springer kapitalets ärenden, sossar är mycket mer höger än Moderaterna bara för att nämna några sanslösa verbala uttryck, eller ta fram en gammal artikel om Stefan Löfvéns inbjudan till den mytomspunna Bilderberggruppen som ett bevis på att Stefan nu är blåare än blå – i det avseendet och i enlighet med den logiken skulle således Tage Erlander, Olof Palme, Ingvar Carlsson och Mona Sahlin också vara blåare än blå – det finns säkert Vänsterpartister som anser det men har bara hört att Stefan Löfvén är det – å andra sidan hör jag ju inte allt. Det finns däremot all anledning att nyansera sina kritiska omdömen ibland. I synnerhet som nämnda Socialdemokrater bevistat denna organisation en enda gång till skillnad mot borgerliga politiker som är där fler gånger varav några ständigt deltar. Skälet kan ju faktiskt vara att man vill få en bild av vad som diskuteras på dessa möten. Fick jag en inbjudan skulle jag av samma skäl tacka ja. Nu är den risken inte särskilt stor – om ens möjlig.

SAP-Ros_RGBJag anslöt mig en gång för över 40 år sedan till Socialdemokraterna. Ett av de bärande skälen var den demokratiska processen som innebar att vi som medlemmar kunde tillställa kongressen motioner – antingen via våra ombud eller enskilt som medlemmar som sedan – antingen godkändes eller avslogs – men alltid genom demokratiskt antagna beslut. Inte alltid som kongressbesluten gick ombudets eller den enskilda motionärens väg – då fick man börja om från början och hoppas på nästa tillfälle med ännu bättre argument. Så när vi Socialdemokrater kritiseras – då kritiserar man kongressbesluten och ytterst hela Socialdemokratin eftersom även partiledningen har att följa antagna beslut på kongresserna. Och självklart får man göra det – men med sakliga argument. Min målsättning nu och i den kommande valrörelsen gemensamt med mitt parti är att vinna valet. Jag vet inte vilken målsättning du som läser detta har.

Annonser
Lämna en kommentar

7 kommentarer

  1. Jutta von Schweden

     /  27 februari, 2014

    Hej, jag skrev en lång kommentar till det här inlägget. Men jag antar att du inte ser det eftersom vi inte är vänner på FB. Därför postar jag det här också. Frågorna är så pass viktiga tycker jag. Du efterlyser konstruktiv kritik och kommentarer:

    Det är en intressant historisk fråga; den mellan de reformistiska socialdemokraterna och de mer revolutionära gamla kommunisterna. Den förtjänar verkligen att diskuteras. Men inför höstens val handlar det om att rösta bort Alliansen, innan man diskuterar fördelningen av ministerposter bland de rödgröna.
    Finns rentav risken att man ropar hej och schabblar bort den förutspådda valsegern genom att helt glömma bort hur parlamentarismen och demokratin fungerar?! Än hinner de borgerliga medierna och Alliansen mobilisera och skandalisera, undanhålla de viktiga skiljelinjerna och blåsa upp skitsaker i den offentliga debatten.
    Det har blivit uppenbart – även för borgerligheten – att det inte är hållbart att låta riskkapitalister profitera på välfärden, helt enkelt roffa åt sig folkets surt förvärvade skattemedel. Att vänsterpartiet vill gå längre än socialdemokraterna i förbud mot vinster i offentlig sektor är förhoppningsvis en gradskillnad och inte en artskillnad mellan s och v. En taktisk manöver från s att inte framstå som alltför hårdnackat dogmatiska. Huvudsaken är att stoppa storskalig spekulation. Påminner ens frågan om den gamla motsättningen mellan sossar och kommunister? Att lilla vänsterpartiet idag skulle bli revolutionärt odemokratiska utbrytare, Jonas Sjöstedt som en anarkistisk Hinke Berggren eller diktatorisk Moskvakommunist, det tror nog ingen idag. Stefan Löfvens sossar behöver inte ”hålla rent vänsterut”. Det scenariot är historiskt överspelat. Nu behöver s både v och mp. Man kan förstås hota att flirta med mitten, liberalerna och centern. De är dock redan upptagna av höger-moderat-alliansen. De hinner knappast byta kappa för att samarbeta med s till hösten.
    Socialdemokratin har onekligen hamnat i ett svårt dilemma. Man har förlorat huvudrollen som statsbärande parti och även förtroende i de egna leden. Sverigedemokraterna började locka LO-medlemmar. Det såg ut som om socialdemokratin förlorat sin själ också, inte bara makten och tolkningsföreträdet.
    Hur tänker då de s-märkta valstrategerna? Är det bara strategi när Magdalena Andersson imiterar Anders Borg som i sin tur lånat maktspråket från gamla s-politruker men blandat det med moderat egoism. För visst är det en fråga om språk, om att hålla tungan rätt i mun inför den mediala inkvisitionen. Politiska reportrar som märker ord och sällan intresserar sig för något djupsinnigare ideologiskt innehåll i politiken. Slaget om språket förlorade sossarna till Alliansen och journalisterna. Men när konsekvenserna av Allianspolitiken uppenbarat sig i skolan, vården och på alla de marknader som enbart skapat skillnader och klyftor mellan människor började opinionsvindarna att vända. Innehållet i politiken blev omöjligt att mörka.
    Kan folk lita på att s kommer att återställa ett drägligt liv och ett minimum av trygghet för alla, inte bara de rika och framgångsrika? Upplever många vänsterväljare att vänsterpartiet är pålitligare i synen på jämlik och rättvis fördelningspolitik?
    I så fall ett misstag, enligt min mening. Politiskt aktiva vänsterpartister i kommuner, landsting och riksdag kan vara precis lika rigida och maktfullkomliga som den typiske sossepampen. Någon diskussion om alternativa synsätt, basinkomst eller flexiblare regelverk och gränsdragningar vill inte vänsterpartiet heller befatta sig med. Inte mer än sossarna.
    Den marknadsliberala högerpolitiken har visat sitt rätta ansikte. Ingenting blev bättre. Varken för enskilda individer eller samhället i sin helhet.Att föra ideologiska interna debatter på Facebook om historien och nyansskillnader mellan s, v och mp är förstås inte fel. Förhoppningsvis blir det offentliga samtalet lite intelligentare. Inte helt i händerna på folk som använder ord som utanförskap, bidragsberoende och andra exkluderande idiotbegrepp. Dessvärre har även ”vänsterdebattörer” tillägnat sig det språkbruket. (Annars fick de väl inte utrymme i ”nyhetsflödet”)
    Socialdemokratin har också en historisk belastning. Som kompromissernas ekvilibrister måste man vara beredd på rättmätig kritik från både höger och vänster. ”Renhållningen” åt vänster innebar att sossar i fackföreningar och partiorganisationer systematiskt spionerade på kompisar som öppet valt vpk eller bara kunde misstänkas göra det. En mc´carthy-mentalitet frodades under sossarnas rekordår. På senare år när angreppen från högern slutligen underminerade hela arbetarrörelsen och folkhemsbygget kontrade socialdemokratin med att förvandla offentlig sektor till ett privat företag! Man skulle konkurrera med riktiga kapitalister när dessa ville införa profitmaximering i tjänstesektorn. Politikerpampar började betrakta sig som företagsledare – vänsterpartiets protester var väldigt lama, de spelade med i praktiken – och utsåg tjänstemän i kommunala verksamheter till enväldiga ”ledare”. Det var ett gigantiskt systemskifte.Vänstern stal de sämsta inslagen från näringslivet men helt riskfritt. Med skattepengar utövade man makt över personal och livsviktiga funktioner för medborgarna. Dömt att misslyckas. Vägen blev öppen för privatiseringar och avknoppningar. Det politiska systemet med byråkratiska regler går inte att kombinera med flexibla och ”kreativa” lösningar hos privata företagare som väntar sig vinster och makt. Samma socialdemokrater som en gång banat väg för offentliga skyddsnät och fackliga rättigheter införde en helt igenom omöjlig kompromiss. New Public Management. Det gick inte och det går inte. Moderaterna vädrade morgonluft. Med en retorik om frihet och företagsamhet, individualism och politisk styrning stal man den politiska makten.
    Hur blir det fortsättningsvis? Kan sossarna retirera från New Public Management, hitta sin själ och försona sig med vänsterpartiet? Miljöpartiet och SD är besvärande inslag i kampen om väljarnas förtroende. Även om Alliansen förbrukat sitt intellektuella kapital så kan man aldrig vara säker på hur medierna kan förvränga verkligheten till borgarnas fördel. Det blir i alla fall ett spännande val till hösten.

    Gilla

    Svara
    • Hej Jutta von Schweden!

      Jag får tacka för en väldigt bra och nyanserad reflektion i förhållandet mellan Socialdemokrater och Vänsterpartiet under de förhållanden som är rådande idag.

      De historiska skillnaderna är viktiga att diskutera – sant så – men i det rådande nuläget är det viktigare att överbrygga bägge partiers sakpolitiska skillnader och mötas i en progressiv och konstruktiv anda. Tanken bakom min redovisning historiskt var att väcka ursprunget bakom den utveckling våra bägge partier valde att gå och därigenom påvisa den egentliga naturliga kritiken mellan våra partier. Att dv. VPK bröt sig loss från Socialdemokraterna var ju för att de kommunisttrogna var Socialdemokraterna inte tillräckligt revolutionära. Men idag är ju Vänsterpartiet ett annat parti än det var då. Man har ju – genom sin vitbok – tagit avstånd från den stalinistiska kommunismen som då var partiets värdegrund. Redan C H Hermansson ville ju föra VPK närmare Eurokommunismen men lyckades svårligen under sin tid. Men jag vill nog hävda – liksom Jonas Sjöstedt gör – att Vänstern är inte längre ett kommunistiskt parti även om de finns en hel del av Sovjetrogna kommunister fortfarande kvar i partiet – i vilken utsträckning de påverkar den politiska agendan vet jag inte. Men i huvudsak håller jag med dig – vi behöver inte längre hålla rent på vänsterkanten i den utsträckning som var rådande före Sovjetunionens fall. Dryga 20 år är både en kort och lång tid i en utvecklingsfas från att ha varit revolutionärt dogmatiskt till idag en total acceptans av den parlamentariska demokratin. Jag upplever inte heller Jonas Sjöstedt som något annat än en tillskyndare av den för partiet så viktiga avståndstagandet av dogmatismen. Även om han i förekommande fall trillar bak i tiden ibland.
      Självklart har Socialdemokratin som ett kompromissernas parti att ta kritik från andra partier – såväl från höger som vänster. Det viktiga i det sammanhanget är ödmjukhet och den kan kanske inte i alla sammanhang tillskrivas partiet som upplevdes mer av ett pampvälde och nästan hegemoniskt under sin långa tid som ett statsbärande parti.

      Vänsterns idag största problem är egentligen knutet till dom själva delvis. Man har i alla tider varit ett oppositionellt parti – och förutsatts vara det även i fortsättningen. Men – riktigt som du säger – Socialdemokratin har under decennier nu förlorat många av sina tidigare trogna väljare – till stor del beroende av partiets mer socialliberala inriktning. Det här är egentligen inte ett enskilt problem för Sverige utan Socialdemokratin har tappat mark även ute i Europa. Förklaringen kan nog tillskrivas till stor del av en ny marknadsliberal ekonomisk politik företrädd av Milton Friedmans ekonomiska teorier – man lämnade redan under både 50 och 60-tal i Europa den Keyneanska ekonomiska teorin som var framgångsrik både för Europa och inte minst för Sverige – som ju lämnade den i princip i mitten av 80-talet då i samband med den så kallade Riksbankskuppen. Sedan följdes den av en bankkris och avreglering av banksektorn som blev en katastrof för vår ekonomi under flera år och som vi i egentlig mening fortfarande lever med sviterna av.

      Vänsterns problem är valstrategi. En valstrategi skild från ett ständigt oppositionsläge till möjligt regeringsansvar. Frågan är om Vänstern kan ställa om sig från att vara dogmatiska i sakpolitiska frågor och bli mer av en progressiv kraft i politiken? Valfrihetsutredningen som presenterades under början av 90-talet hade Socialdemokraterna svårt att acceptera Vänsterpartiet ännu mindre. Utredningen blev en chockartad upplevelse där det visade sig att svenska folket föredrog valfrihet i både vård och omsorgen och även skolan. Hur förena den valfriheten med likvärdighet? Ett svårt dilemma för partiet. Att släppa marknadskrafterna in på offentlig skattefinansierade verksamheter låg knappast i linje med varken S eller V bedömningar. Kommunaliseringen av skolan är ett typiskt exempel. De regleringar som följde med kommunaliseringen som skulle garantera skolans likvärdighetsprincip togs bort av den borgerliga regeringen som ansåg att den hindrade marknaden att fullfölja möjligheten att genom och för marknadens normala vinstbegrepp kunna utveckla skolan.

      Du frågar om S kan lämna New Public Management – ja jag tror att vi måste göra det – om den vägen skulle sammanföra V och S är en intressant fråga – det finns alltid en opposition mellan V och S som har historiska rötter. För att nå samförstånd i sakpolitiska frågor är jag övertygad om – men om det skulle leda till försoning mellan partierna vet jag inte – för att en försoning skall komma till stånd måste konfliktytorna minska och i det politiska arv som skiljer oss åt kan det bli en lång process och jag är inte helt säker på att det finns ett sådant intresse varken hos V eller S.

      Jag tycker mycket om din text och diskussionen via bloggen i all ära – men dina reflektioner kräver så mycket mer. Det var och är sådana konstruktiva diskussioner jag efterlyste men inte fick särskilt stort gehör för – istället fick jag kritik – främst från Vänstersympatisörer och det var ju inte meningen att trampa på tårna. Många tog det på fel sätt dessutom.

      Tack för din kommentar – den vill bara ge mer och utvecklas i ett konstruktivt samtal vilket jag tycker mycket om.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara
  2. Hej Björn. Den tendensen är riktig. Höger och vänster försvinner gradvist. Vad betyder det? Det betyder att värdgrunder och främst då människan urvattnas. Mål och medel är omkastade. Marknaden och kapitalet är målet och ”guldkalven!.

    Människor blir objekt i ett system. Vi ser en växande ”robotisering” i jobblivet.

    Allt detta innehåller rationalism och vi tappar värdet. Hur ska då demokrati bestå? Varför inser inte dagens politiker var det barkar.

    Vem skapade EU? Hur många vet? Var det ett önskemål från Europas folk? Är det ett fredsprojekt för utveckling?

    Hur ser Grekland ut idag. OECD varnade redan på 80-talet det ohållbara. EU fortsatte att låna ut. Goldman Sachs friserade siffrorna så kunde skuldkarusellen fortsätta.

    Visionen Europas Förenta Stater kom till samtidigt med Amerikas Förenta Stater 1776. Visionen om framtidens herraväldet finns baksidan USA-statsvapen för en strävan i de kommande generationerna.

    EU är ett samarbetsprojekt för att bygga en Union, en Marknad med akka nationerna. Nationerna går mot sin upplösning. Politiker målar historien i liberala schabloner.

    S tappar sorgligt profil. En Mittvänster för Sverige är ingen önskedröm.

    Gilla

    Svara
  3. Hans B

     /  26 februari, 2014

    Hej igen! Det är en hel del att tycka bra om i vänsterpartiets politik och kommuniststämpeln försöker dom också bli av med och det är bra.Jag tror att när dom väl sitter med i regeringen efter valet så blir det lite lungare tongångar,Stefan är en van förhandlare så han kommer att lösa det här och sen måste det även förhandlas med ”skolpojken” Hälsn.H

    Gilla

    Svara
    • Hej Hans!

      Visst är det så och jag gläds verkligen över att det går framåt i opinionen för Vänsterpartiet. Men vad de måste lära sig är politisk strategi – det går inte att dogmatisk vidhålla något som man i efterhand tror sig få förhandla om. Just nu viftar man både mot höger och Socialdemokratin.

      Jo Stefan är van förhandlare så i slutänden tror jag nog det löser sig men tid fram till dess bör man nog vara lite mer strategisk.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara
  4. Den Socialdemokrati som jag växte upp med och den som gäller efter Sträng och Palme 1985 är inte samma parti. Den ekonomiska grundvalen läggs om för marknadsekonomiska perspektiv. Marknadsreformer bryter fram igenom på en rad områden. Man släpper taget om Riksbanken. Vägen leder till EU. De varningar Tage och Olof hade om detta sopas bort.

    Läser man S partiprogram skönmålas bl.a EU. Uppgifterna stämmer inte. Stefan vill inte tala om höger eller vänster. men de är i grunden två olika utgångspunkter. En liberalism har trängt både om ekonomi och mänsklig värdegrund, Göran O talar om Vänstermitten.

    Gilla

    Svara
    • Hej Christer!

      Visst Socialdemokraterna – likhet med alla politiska partier förändras. Nu var avsikten inte att tala om förändringar på gott och ont utan mer av att vara strategisk öppen i ett framtida eventuellt samarbete eller regeringsbildning. Det du beskriver skedde ju långt innan ute i Europa och blev en realitet 1985. Du känner säkert till det liberala tryck ute i Europa redan på 50 och 60-talet som senare komma att påverka även oss fast betydligt mycket senare. Ja S var och är positiva till EU samarbetet men även där är det en liberal majoritet i EUP som vi kanske kan lyckas bryta denna gång. Tyvärr är det nog så att det ideologiska samtalet tenderar minska och att benämna partierna vänster eller höger tycks ju även de vi betraktar som högerpartier frångå. Inte minst Moderaterna som i retorik och argument växlar från rent socialistiska värderingar och ibland högkonservativa dito.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: