Det borgerliga skådespelet………..


jobbskatteavdragenDet är i det närmaste ett makabert skådespel vi åser hos politikerna idag. Att allianspartierna har tappat fotfästet totalt framgår med all önskvärd sanning och den framgång man hade i valen 2006 och 2010 håller inte längre då de politiska åtgärder man genomfört låter visa sig i en negativ verklighet. Nu snart bara ett halvår kvar till valet rinner det politiska floskler och förslag som ett rinnande vatten ner i kloakerna för att bli till just ingenting. Moderaterna försöker profilera sig på skolfrågan genom att anklaga föräldrarna att inte vara tillräckligt ansvarsfulla föräldrar som kan ta sina barn i örat och leda dom ifrån sina datorer. Björklund vill locka studenter med tiotusentals kronor för vart och ett ämne som faller inom ramen för de ämnen där svenska elever inte når upp till förväntade resultat – ett besynnerligt förslag. Centerns ”oldtimer” Eskil Erlandsson – kanske en av få bönder kvar inom Centerrörelsen – vill öppna upp för gårdsförsäljning av alkohol – något som sannolikt gillas av Anders Borg som ju vill att alkoholkonsumtionen skall bekosta den nu utarmade och underfinansierade skolan. En legaliserad hembränning i likhet med ROT och RUT som legaliserade svartarbeten till gagn för de besuttna i samhället som därmed inte längre behöver känna skammens rodnad över att vara olaglig. Moderaterna kör i ämnet ekonomi där man tror sig ha ett fortsatt stort förtroende med en för moderater radikal omsvängning från att – genom tiderna – varit ett genuint skattesänkarparti till ett försök att bli ett skattehöjardito vilket gett Centern rasetskrämselhicka som ju vill sänka skatterna snabbare än Centerns fall i opinionen. Kristdemokraterna vill bota bostadsbristen genom att utöka den idag största möjliga ytan om 15 kvadratmeter på Friggeboden till 25 kvadratmeter samt tillåta boende däri – på så sätt skall man lösa bostadskrisen för ungdomarna. De politiska lösningarna är många men långt ifrån särskilt innovativa. Man märker att desperationen når nya höjder för var dag som går och det ena förslaget efter det andra blir allt märkligare och märkligare. Inte ens i utrikespolitiken är man samspelta – något som trots allt varit ett signum i svensk utrikespolitik för att vi inte skall tappa förtroendet i vår omvärld. En statsminister som gör ”plumpa” uttalanden angående Ukrainakrisen och som ser sig tvingad att förklara sina ståndpunkter då kritiken blev honom övermäktig. Plumpa uttalanden från statsministern är dock mer vanligt än ovanligt.

Ytterst är miss­för­hål­lan­dena Fredrik Reinfeldts ansvar. Han har länge seglat på en räkmacka med arbetslinjen som segel och berömt sig för att han och sundlaglonekonkurrensfinansminister Anders Borg har lett Sverige genom finanskrisen genom att allt från 100 000 till 270 000 fått arbete vilket i det siffertrixande moderata bunkergänget inte berör arbetslösheten – den är av någon outgrundlig anledning högre idag än den var 2006. Men därunder finns vida större strukturella problem att ta itu med – problem som är i full färd med att radera ut Sverige som väl­färds­na­tion. Det stora – aldrig erkända läckaget eller oviljan att tala om det i svensk ekonomi är kostnaderna för skattesänkningarna – skattesänkningar som drabbat arbetslösa, sjuka och pensionärerna framförallt. Problemformuleringsprivilegiet – vem har det i svensk inrikespolitik idag? Den rödgröna oppositionen har definitivt slagläge och därmed privilegiet att sätta dagordningen. Efter snart åtta år vid regeringsmakten blåser det motvind för ministären Reinfeldt. Inte så konstigt egentligen. Ambitionen att radera ut den av Göran Persson efterlämnade höga arbetslösheten – sviterna efter vår nationella bostads- och finanskris under 90-talets första hälft – har kommit på skam. Arbetslösheten är högre idag än den var 2006. Hur lät det då före 2006?

Vi kommer att erbjuda väljarna en rege­ringsplattform för tillväxt, ökade kunskaper i skolan och fungerande insatser för att bekämpa brottsligheten. Det finns en längtan efter ett nytt politiskt ledarskap – fast i en syn på grundläggande värden men lyhört inför sättet att uppfylla dem. Många vill känna att man kan tro på någon och något. Kan jag växa fram som svaret på denna längtan så bidrar det till att vi vinner valet 2006.

alliansen-1”Skådespelarens roll och politikerns roll ligger inte så långt ifrån varandra” lär han ha sagt en gång i tiden. Som skådespelare hoppas man på applåder från publiken som en bekräftelse på att artisteriet varit succefullt – som politiker får man bara applåder av sina närmaste bröder och systrar. Bekymmersamt för Reinfeldt då han haft ambitioner att bli en ny landsfader som ville axla Erlanders roll och bygga vidare på den välfärd som Erlander värnade. Det brast! Istället är han på väg att förlora sitt anseende som nationens ledargestalt men kan kan ändå dra sig tillbaka som en ”lucky loser” efter valet i september. Det till skillnad från många andra som jobbat ett längre och betydligt tyngre yrkesliv – så behöver han inte suga på ramarna och fundera på hur räkningarna skall kunna betalas – ja det vill säga om det inte handlar om TV-licenser förstås – det blir mer av ideologiskt ställningstagande än samvete. Samhället av idag är utsatt för starka kommersiella och marknadsliberala Den-stora-kappvändningenkrafter som tillåtits suga ut välfärden och lämnar ett tomrum efter sig. Tomrummet måste fyllas med pengar från nya skattehöjningar och avgifter. Det vore säkert lättare för medborgarna att acceptera ett ökat skattetryck om det fanns en påvisad utveckling av samhällets nödvändiga funktioner, såsom skola och äldreomsorg och övrig viktig infrastruktur. Men när skattehöjningar istället måste sättas in som en nödvändig ”hjärt-lungräddning” för livsuppehållande åtgärder på grund av misslyckade politiska åtgärder blir läget ett helt annat. Det är detta vi ser idag med ett ”kappvändande” moderat parti som dessutom tvingar sina allianskompisar att vara Moderaternas nertrampade dörrmattor.

moderat politikIbland – rätt ofta faktiskt – hör jag från främst Moderaterna men också från Vänsterpartiet – att vi Socialdemokrater accepterat samtliga jobbskatteavdrag – det har kommit att bli ett slagträ i debatten. För tydlighetens skull har Socialdemokrater – gemensamt med Vänsterpartiet och Miljöpartiet – konsekvent röstat emot varje jobbskatteavdrag då vi anser att dessa skattesänkningar påverkar vår välfärd i en negativ riktning – något som vi inte bara anser utan är en real verklighet idag. Men vi har också sagt att jobbskatteavdragen – som ju är skattesänkningar och inget annat –  skall vara kvar – och det är detta som anses vara den stora skiljelinjen mellan Vänsterpartiet och Socialdemokratin – förutom vinsterna i välfärden som egentligen inte är en så stor åsiktsskillnad mellan partierna. En stor andel av svenska folket har vant sig vid en annan ekonomisk verklighet i och med skattesänkningarna. Att skattesänkningar i miljardklassen gröpt ur vår välfärd är riktigt och syftet med alla dessa skattesänkningar har inte fått något annat utslag för tillväxten än att klasskillnaderna ökat markant – där är vi eniga med både Vänsterpartiet och Miljöpartiet. Det blir nya utmaningar som en eventuell Socialdemokratisk ledd regering har att arbeta med. Men det är inget ovanligt i politiken att genomförda förändringar får stå kvar och det får bli den nya framtida utmaningen att utgå från. Ser vi till hur Moderaterna röstat nej till alla välfärdssatsningar som Socialdemokraterna genomfört – barnbidraget, a-kassan, sjukförsäkringen, pensioner, bostadsbidraget, lagstadgad semester, 8 timmars arbetsdag med flera välfärdssatsningar – så har dessa numer accepterats av samtliga borgerliga partier om än med några förändringar som i praktiken försämrat samtliga dessa välfärdsfrågor. Men de finns inget parti – inklusive Moderaterna – som tidigare alltid röstat emot dessa förslag – som nu är beredda att helt ta bort dom. Så vari består skillnaden? Moderaterna gör självklart – som en del av det politiska spelet i sandlådan – ett nummer av detta som – dessvärre – även Vänsterpartiet hakar på. Man frågar sig varför man inte använder detta faktum i argumenten som moderaterna försöker sänka trovärdigheten med hos Socialdemokraterna. Skatter är och förblir en känslig fråga för väljarna särskilt då det gäller löneskatter. Det finns inget parti som skulle gå till val på att höja löneskatter. Det parti som skulle välja en sådan valstrategi  skulle förpassas långt ner i väljaropinionen med ett sådant utspel. Att höja vissa punktskatter blir tämligen oskyldigt i jämförelsen men dock farligt nära gränsen för vad som kan vara valtaktiskt möjligt.

ta från de fattiga och ge till rikaVänder vi på ”kuttingen” och blickar bakåt i tiden där Sverige styrts av en borgerlig majoritet alla de år som Socialdemokraterna gjort. Vilken välfärd tror man sig ha fått för medborgarna? Vi som är äldre vet. Tanken blir svindlande i jämförelsen med vad vi lyckats få och vad vi skulle fått. Om vi har klasskillnader idag så är det inget mot vad vi skulle haft med en borgerlig majoritet som fått format Sverige. Moderaternas kamp mot välfärdssamhället och den svenska modellen har därför alltid varit intimt förknippad med deras kamp mot fackföreningsrörelsen. Reinfeldt har – gemensamt med de övriga borgerliga partierna – nu lanserat och genomfört det det mest aggressiva angreppet mot facket och a-kassesystemet i modern tid. Moderaternas angrepp är direkt riktat mot att sänka den fackliga organisationsgraden och nivåerna på lägstalönerna. Men det hör vi aldrig – tvärtom man hyllar den svenska modellen – ibland så mycket att man tror sig ha uppfunnit den själva genom vissa ekvilibristiska historierevisioner. Och för att bibehålla denna synliga uppfattning har Moderaterna tagit kampen mot sitt eget ”högerspöke”. I moderaternas Sverige är det plånboken som bestämmer om du har råd att bli sjuk. För att kunna finansiera skattesänkningar för de rika tänker moderaterna se till att det blir dyrare för vanliga löntagare att träffa en läkare och hämta ut medicin. De som har råd med privata sjukförsäkringar ska också kunna gå före i gräddfiler även inom den vård som vi alla betalar för gemensamt.

0-kr-kvar-i-plånbokenLO:s valfilm ”Reinfeldts Sverige – siffror och berättelser från ett förändrat land” gav upphov till mycket kritik från det borgerliga leden och då främst Moderaterna. Faktamässigt var den oantastlig och ingen Moderat har lyckats med att förklara vad i filmen som är fel. Kritik för kritikens skull således. Och visst filmen stämmer inte överens med vad Moderaterna försökt trumma i medborgarna. Den slår hål på hela deras argumentation så ur det perspektivet kan jag förstå den samlade blåbruna kritiken. Men studerar vi källförteckningen grundligt på LO:s kampanjsida lär det bli svårt för den mest inbitne moderat att argumentera emot annat än i termer av påstådd ”svartmålning” en mörk bild som Alliansen själva – genom sina politiska åtgärder skapat. Låt oss vända den trenden och ta tillbaka det Sverige vi förlorade genom att ge mörkrets furste som representerar ett kappvändarparti med välvilliga dörrmattor i sina försök att ånyo lura medborgarna till ännu en mörk mandatperiod.

Annonser
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Hans B

     /  6 mars, 2014

    Hej! Jag sitter just nu och kollar statistik på ekonomifakta och konstaterar att arbetslösheten har ökat till 8,6 % nu i Jan.2014 och i Jan.2013 var den 8,4 %.Vi ligger på 14:e plats i världen trots att vi har sån ordnad ekonomi som Borg alltid vill påpeka och var finns alla dessa ”jobbskattavdragsjobben” som han alltid talar om! Det är bara att konstatera att det bara funnits en agenda i borgarnas politik och det är ge tillbaka till sina sponsorer(som vi aldrig får veta vilka dom är) genom sänkning av skatter och gratis arbetskraft .Fas 3 och 4 ! Många kommuner och landsting går på knäna idag p.g.a.ökade kostnader och minskade bidrag från regeringen! Det blir jättetufft efter valet att städa upp efter denna ”Brända jordens politik” Med vänlig hälsning.Hans B

    Gilla

    Svara
    • Hej Hans!

      Ja vi ligger signifikativt på en arbetslöshet över 8% och den stiger. Dina siffror stämmer väl med vad Eurostat brukar presentera varje månad. Nu brukar ju inte Moderaterna tala så mycket om procenten utan snarare arbetslöshet i absoluta tal – men även då fallerar siffrorna för Moderaterna. Nu senast hörde jag Annie Lööf uttala sig om ungdomsrabatten. Den skulle kosta oss 19 miljarder årligen och tiotusentals skulle mista jobben om man tog bort den rabatten – journalisten undrade om det inte var en överdrift och svaret blev – nej snarare en underdrift. Vad hon glömmer i sitt resonemang är att man återställde rabatten för alla mellan mellan 25 och 26 år och gav ingen som helst effekt annat än att kostnaderna sjönk. Annie Lööf känns som ett skräck­exempel på en politisk framtid då yta betyder mer än innehåll, men där allting har gått snett. Annie Lööf är en postpolitisk hubot av en modell som snarast bör återkallas och bytas ut.

      Ja det kommer att bli tufft att reparera de kraftiga underskotten i våra offentliga finanser. Om man jämför sig med Carl Bildt-regeringen på 90-talet då underskottet i de offentliga finanserna blev 172 miljarder på 3 år så kan man nog säga att man lyckats lite bättre denna gång när man presterat ett minus på 87 miljarder på 8 år. Kanske det är den jämförelsen man gör när man hävdar ordning och reda i det offentliga finanserna. ”Brända jordens politik” tycker jag låter som en mycket bra sammanfattning Hans.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara
  2. Conny

     /  4 mars, 2014

    Bra skrivet som vanligt Björn. Vill också påpeka att jag, trots att jag aldrig jobbat som lokalvårdare desperat skickade en ansökan, och fick svaret att det redan var 400 stycken som sökt samma jobb. Må vara i Sthlm, men ändå? Säger lite om hur tufft det är på arbetsmaknaden och när då Borg sänker studiebidraget med 300 kr/mån, och Reinfeldt säger att det visst finns jobb bara man vill blir man både arg och uppgiven. Den nonchalans dagens allians visar svenska folket har jag aldrig skådat hos någon förutvarande regering, Gunnar Hökmark till trots.

    Gilla

    Svara
    • Hej Conny och tack för fin support – det glädjer mig att man gillar det jag skriver.

      Ja den erfarenheten är du inte ensam om. Hörde just en diskussion om just det faktum att företagen får alldeles för många ansökningar som inte ens har någon koppling till den utannonserade tjänsten – företagen kritiserar AF och administrationen blir ohållbar för företagen. Arbetsförmedlingen slår ifrån sig naturligtvis – men det är ju de fakto arbetsförmedlarna som kräver att de arbetssökande ska skicka iväg så mycket som möjligt. 400 ansökningar ja det låter som något desperat och man förstår företagens frustration naturligtvis. Men det visar samtidigt – så som du anger – att det är oerhört tufft på arbetsmarknaden idag. Lider verkligen med alla arbetslösa som gör vad de kan men aldrig lyckas – att få ett jobb idag är närmast en högvinst på lotteriet – fan vet om det inte är lättare att vinna på lotteriet ändå.
      Att sänka studiebidraget är bortom all sans och balans – men ungefär vad man kan förvänta sig av en regering som gett upp om arbetslösheten.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: