Privat vård eller Carema och Attendovård?


Swedish-health-carePrivata alternativ inom vård- omsorg och skola har varit ett hett debatterat ämne allt sedan skandalerna uppdagades hos främst Carema och i vissa fall Attendo vårdföretag samt andra mindre kända vårdföretag. Största anledningarna till den högljudda debatten har och är vinstuttagen och chefernas höga bonusar på bekostnad av vårdtagarna och elever i den privata skolvärlden. Ett annat debattämne är att vinstuttagen nästan oavkortat går till Riskkapitalet med placeringar i länder med obefintlig eller ingen skatt alls – så kallade skatteparadis. Tillsammans är detta upprörande hos oss medborgare då vård- och omsorg samt skolan är en av hörnstenarna i vårt välfärdsbygge. Under den ekonomiska krisen på 1990-talet fattade regeringen Bildt beslut som kom att innebära djupgående förändringar av den svenska välfärdsstaten med öppnandet för privata aktörer inom vård, skola och omsorg. Tidigare hade produktionen av den offentligt finansierade verksamheten nästan uteslutande bedrivits av stat, landsting och kommuner eller affärsdrivande verk och offentligt ägda företag. Utmärkande för den nya politiken var marknadsinriktningen med vinstdrivande företag. Privata företag skulle öka mångfalden och effektivisera välfärdssektorn. De viktigaste argumenten emot var att privatisering riskerar att leda till minskad likvärdighet och segregation samt att den demokratiska kontrollen försvagas – detta är de erfarenheter vi nu – bland annat – ser – motargumenten då hade således relevans.

Lite kort historik;

sjukvård förrFrån det sena 1800-talet – då sjukvården i stort var privat och mest för de välbeställda i samhället och fram till åren kring 1970 då ägandet och driften av vård och omsorg revolutionerades och överfördes i samhällets regi. Med förstatligandet av landets 350 självständiga apotek och skapandet av statliga Apoteksbolaget 1970 – sjukronorsreformen samma år och avvecklingen av provinsialläkarna två år senare lade grunden för en modern sjukvård där det centrala var folkhälsotanken. Socialstyrelsens ”Principprogram för den öppna vården” 1968 tog fram riktlinjer för en kraftig satsning på den öppna vården utanför sjukhusen och begreppet vårdcentral och distriktsläkare såg dagens ljus. Sjukronorsreformen gjorde sjukvården tillgänglig för alla oavsett inkomst men innehöll också en för framtidens primärvård avgörande strukturell förändring. Under denna tid var marknadsfundamentalisterna och högern också skäligen ointresserade av att driva vården eller politisera frågan. De hade fullt upp med att kapa hem vinsterna i industrin och i de avseendet också profiterna på byggandet av vårdcentraler och sjukhus. När apoteken förstatligades reste inte ens Svenska arbetsgivarföreningen – nuvarande Svenskt Näringsliv – något motstånd – utan accepterade i tysthet reformerna. Men under 80-talet drev den ”blåkalla” förändringsvinden in över det svenska samhället. En milstolpe var Hälso- och sjukvårdslagen (HSL) från 1982 som stadgade att plånbokens tjocklek inte fick avgöra vårdens kvalitet. ”Målet för hälso- och sjukvården är en god hälsa och en vård på lika villkor för hela befolkningen.” I samma lagstiftning slog också statsmakten fast att det i första hand var primärvården som skulle ta ansvar för befolkningens hälsa. Men det skulle inte dröja länge förrän det började tummas på den principen – en princip som bröts med de nyliberala idéer som Socialdemokraterna – till viss del – började anamma under Kjell-Olof Feldts fögderi som finansminister i det sena 80-talet. Nya styrmedel introducerades i den offentliga vården – marknadsprinciper med budgetstyrning – så kallad köp och sälj – vars uttalade avsikt var att införa någon form av konkurrens i den offentliga sektorn. Men ännu var inte hela makteliten med på den nyliberala skutan som med stark hand navigerades efter anvisningar av Svenskt näringsliv med nestorn Marcus Wallenberg i spetsen. Nästa steg mot marknadsanpassning var ”Ädelreformen 1992” – under Bildt-regeringens första år – som innebar att kommunerna fick ansvar för all medicinsk vård och omsorg på ålderdomshem och lokala sjukhem. Samma borgerliga regering införde också husläkarlagen som under en täckmantel av ökad tillgänglighet och kontinuitet – vem minns inte Bengt Westerbergs (FP) löften om egna rum inom sjukvården som ett för väljarna tilltalande argument –  i primärvården syftade att återinföra privata läkarmottagningar. Här fanns också en stark betoning av den – generellt sett konservativa – läkarkåren som förändrade samverkan med distriktssköterskorna. Husläkarlagen avskaffades dock av Socialdemokraterna sedan de återtagit regeringsmakten 1994 – men blev ändå en murbräcka för den EU-anpassade förändring som nu sköt fart inom snart sagt allt vad vård- och omsorg heter. Nu vidtog det paradigmskifte – den bakåtrevolution som är så signifikativ för högern – som lett till dagens alltmer privatiserade vård och omsorg. Pengapåsen med skattekronor som utdelades till varje vårdinstitution i syfte att fördela resurserna efter patienternas behov ersattes med ett köp-säljförhållande. Så blev patienten – inte patient – utan kund på en vårdmarknad som dock ännu till övervägande del drevs i offentlig regi. Här avlivades försöken att praktisera folkhälsotanken inom svensk sjukvård och 1990-talet blev till en lång process med ökad privatisering av svensk vård- och omsorg samt skolan.

Under den ekonomiska krisen under 1990-talets första år bytte högern ut osthyveln mot slaktkniven. Stora stycken välfärd skars bort ur samhällskroppen. Högerregeringen under ledning av Carl Bildt – åren 1991-94 – gav fem avgörande förändringar som blommade ut när EU-medlemskapet var ett faktum 1995 – enligt följande;

Lagen skrevs om så att dörrarna öppnades för offentlig finansiering av så kallade privata välfärdstjänster. Lag om offentlig upphandling – LOU – skrevs om som också förenklade privatisering. Införandet av skolpeng och offentlig finansiering av friskolor. Bolagisering och utförsäljning av statliga företag och liknade förändringar av landstings- och kommunägd verksamhet. Utförsäljning av allmännyttans hyresrätter påbörjas.

RiskkapitalisterSjukvården – offentlig som privat – drivs enligt marknadsmässiga metoder för styrning av produktionen. Numera är honnörsord som folkhälsa och patienternas välbefinnande strukna begrepp i högerns argumentation – om det någonsin funnits – och ersatts av resultat och balansräkning samt fördelarna med konkurrens och valfrihet. Under Alliansregeringens mandatperioder vaknade dessutom stordriftskoncernerna upp och insåg vinstpotentialen inom välfärdssektorn och Alliansen har därefter aktivt underlättat möjligheterna att aktivt och under förespegling av konkurrens och valfrihet skapat en nära på oligarki som ersätter monopolet. Sedan 2010 finns en lag som påtvingar regioner och landsting att formulera villkor för hur vården ska bedrivas. Samtliga aktörer – offentliga eller privata – som ansöker och uppfyller ställda villkor ges rätten att driva vårdcentraler – var de vill. Medborgarna får sedan lista sig till den vårdcentral de själva önskar. Men till skillnad från inom äldrevården så är ”Vårdvalet” i primärvården tvingande. Här har Alliansen beslutat att LOV – lagen om valfrihetssystem – måste tillämpas. Och i sin nyliberala och marknadsfundamentalistiska nåd överlåter dock regeringen åt respektive huvudman att själv formulera villkoren för hur vårdcentralerna ska skötas i respektive landsting/region. Det som har hänt i Sverige – under Reinfeldts Allians-regering – är att det handlar inte om någon ”konkurrensutsättning” – det handlar om att ett litet fåtal privata aktörer som har tagit över allt mer av den offentliga sektorn. Stordriftskoncerner – Attendo ock Carema som tillsammans har drygt 50% av hela marknaden – som med lockande anbud köpte upp dessa småkooperativ eller helt enkelt konkurrerade ut dem just med hjälp av riskkapitalisternas pengar. Riskkapitalbolagen bygger ofta upp lånestrukturer med mycket höga skulder vilket leder till att skattemässiga vinster raderas ut. Det handlar om skatteplanering där ägarlån lämnas – inte sällan från ägarbolag placerade på Guernsey, Jersey eller i Luxemburg. Staten förlorar miljarder i förlorade skatteintäkter varje år på den här formen av skatteplanering, miljarder som bättre kunde användas till nationell infrastruktur istället för att ”göda och föda redan bukstinna” direktörer i riskkapitalbolagen. Redan 2007 när man argumenterade för att släppa in stordriftsformen inom skattefinansierade verksamheter fanns det opposition mot detta. Anders Borg sa då att om detta visade sig bli ett faktum så får vi se över regelverket. En av de första Skämtteckning73åtgärder Bildtregeringen samt Reinfeldtregeringen var att avskaffa de två stopplagar som Socialdemokraterna införde – den första lagen som skulle göra det omöjligt för privata förskolor att få statsbidrag avskaffades av Bildt-regeringen. Stopplagen nummer två – dröjde fram till 2006 – innan den dåvarande Socialdemokratiska regeringen försökte hindra utvecklingen med en ny lag – som förbjöd alternativa driftsformer inom sjukvården och förbjöd landstingen att överlåta sjukhus till privata ägare med vinstintresse – avskaffade Alliansen 2007.  Här ”krattade” man manegen för riskkapitalet obehindrat. Ock motiveringen har vi hört otaliga gånger. Stopplagen innebar en skyldighet att söka tillstånd hos länsstyrelsen vid försäljningar av hyresfastigheter i kommunala allmännyttiga bostadsföretag. Valfrihet-vinstuttag-ekonomiskt gynnsamt för staten. När kritiken ökade i styrka sa Anders Borg att det kan bli aktuellt att återigen införa en stopplag som i princip skall minimera eller helt ta bort riskerna med skatteplanering. Efter nära 6 år har Borg presenterat det ena efter det andra förslaget som alla fått massiv kritik och det senaste utspelet är att ”vi måste vänta” intill Alliansens höstbudget – under tiden rinner våra skattepengar obehindrat ut ur landet.

Sälj rullstolenReinfeldt ock Borgs attacker på våra hörnstenar i välfärden blir lite mer förståeligt när man granskar kopplingarna bakom ”skynket”en aning. Då framträder följande; Reinfeldts före detta hustru Filippa Reinfeldt har invigt flera Carema-boenden, förre vice partiordföranden Kristina Axén Ollin (M) var etisk rådgivare åt Carema och Stockholmsdistriktets ordförande Henry Sténson (M) uppges ha skött krishanteringen åt Carema. Och även om den kortvariga handelsministern Maria Borelius (M) lämnat politiken ser det inte snyggt ut att hon sitter i styrelsen för bolaget Attendo som brodern HenrikBorelius formellt äger andelar i. Skandalomsusade vårdkoncernen Attendo ägdes tidigare av miljardären och greven Gustaf Douglas – ledamot av Moderaternas partistyrelse. Inför valet 2006 drev Gustaf Douglas den så kallade Rosenbadsfonden som samlade in privata donationer till Moderaterna. Uppdraget i partistyrelsen fick han som tack för hjälpen. Rosenbadsfonden och andra insamlingar var en av förutsättningarna för att ge Moderaterna resurser att vinna valet. I Stockholm har Birgitta Holm (M) gått direkt från kommunstyrelsen – som beställer vård – till en chefsbefattning på Carema.  Ytterligare kopplingarna kan studeras i den rapport som Tiden utgett – välfärdens oligarker – och förståelsen varför och hur högern – tillika några av – så kallade – Socialdemokratiska före detta politiker – driver sina nyliberala ideer när de samtidigt håller bägge nävarna i syltburkarna. Man kan konstatera att Socialdemokraternas två tidigare försök att reglera välfärdsområdet inte har lyckats – så fort vi får ett ideologiskt maktskifte rivs dessa regleringar och lagstiftningar upp till förmån för marknadsfundamentalisterna. Detta om något visar hur svårt det är – och kommer att bli – att försöka stoppa eller begränsa vinsterna inom välfärdssektorn. De nyliberala marknadsfundamentalistiska krafterna i samhället får inte underskattas när man formar en lagstiftning som begränsar eller helt avvisar vinster i välfärden – risken att dessa begränsningar avpolletteras vid ett ideologiskt maktskifte är stor – alldeles oavsett vad väljarna tycker.

Annonser
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Tack för en matnyttig artikel, Björn! Den kommer jag att ta med mig i min egen politiska argumentation kring vinster i välfärden.
    Jag har dessutom länkat till artikeln på min nya sajt, gemensam.se, där jag försöker samla ihop allt bra som vänstersidan av politiken har att komma med.
    http://www.gemensam.se/vansterportal/

    Gilla

    Svara
    • Hej Christian! Och tack för att du gillade artikeln.

      Självklart får du använda den i din argumentation och gärna dela den så mycket du vill – bara du namnger källan.

      Tack återigen!

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara
  1. Borgerlig demokrati………………….. | Björn Alvebrand

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: