Adjö kära pappa – en dag ses vi igen!


Pappa lumpen054Idag lördagen den 30 augusti 2014 lämnade vår far jordelivet efter flera svåra sjukdomar.
Han blev 89 år snart inne på sitt nittionde år. Bondesonen som blev löjtnant under krigsåren – gifte sig och fick 4 barn – senare också ytterligare tre bonusbarn – allas våra syskon.
Jag var hans äldste son född strax efter krigsåren.
Pappas första äktenskap blev olyckligt och skilsmässan blev snart ett faktum då min biologiska mor lämnade oss till pappa under senare delen av 50-talet.
Det blev en svår tid för pappa.  Han närde en dröm att få studera till kamrer – men drömmen slogs i spillror då han i första rummet hade att ta ansvar för oss barn.
50-talet var på många sätt en annorlunda tid. Kvinnor skulle stå vid spisen och ta hand om barnen. Papporna skulle arbeta och försörja familjen – det var normen.
Pappa gjorde detta alldeles ensam under flera år.
Helt i enlighet med tidens anda såg man pappas ansvar med stor skepticism – det var onaturligt – pappor kunde inte göra sådant. Grannar anmälde honom därför till den tidens barnavårdsnämnd – idag socialnämnden – varpå det besökte oss för att kontrollera att vi barn hade allt det nödvändiga – mat och kläder.
Lika många gånger som de besökte oss konstaterades att vi saknade inget av livets nödtorft.
Vi var fattiga men hade allt det vi kunde önska oss.
Pappa slet ont – ibland på två arbeten – bara för att vi skulle få allt det som vi behövde. Det blev sällan något över för honom själv.
Vi barn förstod inte alltid hur slitsamt det var för vår pappa – det är något jag långt senare i livet förstod. Pappa var vår trygghet – han fanns för oss som den naturligaste sak i världen. Men – till slut orkade han inte.

Vi barn blev utplacerade. Två av mina syskon till släkten och en till en fosterfamilj.
Vi barn splittrades under en följd av år som påverkade våra relationer med varandra – vi blev främlingar men ändå syskon – till trots.
Men pappa fanns där ändå ständigt närvarande – som en fast punkt.
Jag själv hamnade på en bondgård och fick tidigt lära mig vad arbete betydde.
Inte bara med djuren utan också med gården och skogen i övrigt.
Därutöver hade jag skolarbetet att sköta. Mina sysslor bestod av att tidigt under morgontimmarna mjölka de sju kor vi hade samt mocka skit och lägga nytt strö. Att konka dessa 50-liters mjölkkrukorna till kärran – som med gården enda häst – skulle ta mig den kilometer av väg intill dess jag ånyo hade att konka upp dessa mjölkrukor på mjölkpallen för avhämtning senare av mjölkbilen.
Det var ett tungt jobb för en 10-åring – men att klaga fanns inte i min sinnevärld och det var dessutom inte tillåtet.
Hästen tog sig hem själv bara jag ledde honom åter på vägen mot gården och gav honom en dask i rumpan och själv väntade jag på skoldroskan.
Sommar som vinter samma sysslor.
Sommaren ägnades åt slåttern och hässja hö som efter torkning skulle transporteras till höskullen som vinterfoder till djuren.
Under vintern var det skogsarbete som gällde.
Mina ljuspunkter var alltid när pappa hälsade på oss.
Jag lämnade inte hans sida under den tid han fanns hos mig.
Med pappa kunde jag klaga, med honom kunde jag berätta hur det var för mig varje dag och alltid sa han att det kommer en dag då jag tar hem er igen.
Idag vet jag att pappa skämdes över att tvingas lämna oss – men han hade inget val.
Åren gick – och  jag beslöt mig som 14-åring rymma från allt – lämna det bakom mig – det var ett spännande och aningen av ett pirrigt beslut som förvisso länge gnagt i mig innan jag gjorde allvar av mina planer.
Naturligtvis var det ingen som visste om mina planer – det var min egen hemlighet.
Jag tog mig till Stockholm utan pengar och knappt någon packning och så småningom hem.
Nu var vi ånyo samlade – jag och mina syskon – bara en saknades – och pappa. Glädjen var överväldigande – men för pappa blev det ännu en att försörja på den redan knapra lön han hade.
Som 15-åring fick jag mitt första jobb och kunde betala för mig hemma. Tiden hemma blev dock inte långvarig. Redan som 16-åring valde både jag och min bror – som tyvärr gick bort alldeles för ung – att gå till sjöss.
För mig tog det många år innan jag ånyo kom hem.

pappa o barbro 1984_1Under den tiden träffade pappa hans livs stora kärlek.
Hon med tre barn i bagaget – slog sina påsar ihop med pappa och hennes barn blev också pappas barn och mina syskon.
Jag var glad och lycklig för pappas skull.
Hans kärlek – som han gifte sig med – blev också min bästa vän.
Jag har så många fina minnen av henne och hennes humor – två själar som möttes i en – som inte var av denna värld.
Vi hade roligt tillsammans när jag besökte hemmet.
Pappa lyste och han glömde – vid dessa tillfällen – bort alla de sorgligheter han hade tvingats till när vi var barn.
Pappa var verkligen och äntligen hemma.
Han visade sidor jag aldrig tidigare sett – pappa hade stor humor och kunde skoja friskt.
Ända fram till dess pappas hustru gick bort för nära 3 år sedan lyste det av kärlek dem emellan.
Ibland kunde de bara hålla varandra i handen som två nyförälskade tonåringar – det var en sådan glädje att se dom och jag unnade pappa denna glädje över allt annat.
Han – om någon – förtjänade den glädjen tillsammans med sin hustru.

Efter hans hustrus bortgång blev livet annorlunda för pappa. Saknaden efter sin hustru blev allt mer påfallande.
Min yngsta syster – som han fick tillsammans med sin hustru – och jag ville gärna att han flyttade hem till min systers stora villa. Det skulle vara lättare för oss att ta hand om honom – men han vägrade. Det var hos hans hustru han hörde hemma.
Ibland blev han arg på vårt tjat och vår stora respekt för honom gjorde att vi allvarsamt lyssnade på honom.
Han hade stor pondus – en pondus som fanns ända in i livets slutskede.
Pappa drabbades av flera olika typer av cancer, han blev nästan blind och hörde dåligt de sista åren. Saknaden efter hans hustru var också påfallande och han tappade till slut livslusten – han ville till sin älskade hustru.
Hans olika sjukdomar plågade honom – men sällan att han klagade.
Till sist orkade han inte längre utan fick äntligen somna in lugnt och fridfullt.
Vår sorg är splittrad.
Glädje över att hans plågor nu var över – glädje över att han nu äntligen fick vara – återigen – med sin hustru. Sorg och saknad över att han inte längre finns bland oss.

Det pappa gav mig var ansvar och rättvisa. Han visade mig vad ansvar innebar – inte genom att tala om det – utan att visa det genom handling.  Att i alla beslut också ta ansvar för mina egna beslut.
Han lärde mig också att livet ger dig aldrig något gratis. Att aldrig förvänta mig att någon skall ge mig något i livet.
Mina mål fick jag kämpa för själv – men han uppmuntrade mig alltid.
Jag vet att jag gjorde honom stolt – stolt genom att studera och bli något i livet – det blev för honom en länk till de han själv aldrig lyckades uppnå.
Men pappa var en duktig yrkesman och han klättrade på befordringstegen själv.
Han var omtyckt av sina arbetsgivare och gavs ansvar långt över vad han någonsin förväntade sig – han sökte inte karriär – karriären sökte honom.
Han var också en omtyckt medarbetare och var mycket uppskattad av sina arbetskamrater.
Allt detta utan någon annan formell utbildning än erfarenhet blandat med vanligt sunt förnuft och förmågan att se och utnyttja olika möjliga händelseutvecklingar. Pappa var en synnerligen mycket klok man – någon man lyssnade på – någon man lärde sig av.

Pappa du vet att det var du som lade grunden till min egen framgång.
Det var ju du som lärde mig.
Det var du som lärde mig att aldrig ge upp – hur svårt det än var.
Tänk vad många gånger du förbluffades över mina rättviseperspektiv – alla de gånger vi pratade politik och hur rättvisa och solidaritet var det som engagerade mig – lika ofta undrade du var jag fått det från – bara för en knapp vecka sedan förvånades du över detta och fortfarande undrade du var jag fått det från.
Men det var ju du pappa!
Det var du som lärde mig!
Det var ju du som visade vägen!
Ibland – inte ofta – talade jag om hur stor betydelse du haft i mitt liv.
Nu skulle jag vilja säga det igen – bara en enda gång till.
Men det blev inte så – jag hann inte.
Därför skriver jag det – och kanske – kanske – du läser det jag skriver där du nu är tillsammans med din kära hustru.
Du var och är en stor förebild för mig.
Bara genom ditt agerande – ditt sätt att leva – ditt sätt att alltid ta ansvar – lärde mig att försöka bli densamme.
Dina alltid så kloka råd, dina erfarenheter som jag kunde lära av.

Jag är så oändligt tacksam för att just du blev min pappa.
Och så oändligt stolt att få vara din son.
Adjö kära pappa – en dag ses vi igen! En dag……………..

Annonser
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Angelica

     /  2 september, 2014

    Vilken fin och kärleksfull sista hälsning. Din pappa låter som em fin man. Jag beklagar sorgen.

    Gilla

    Svara
    • Tack snälla Angelica!

      Ja han var en ovanlig man mot bakgrund av dåtidens manschauvinistiska syn. Mycket av hans syn på våra medmänniskor har jag fått av honom. Ansvar och ärlighet främst mot sig själv men också mot andra kan man definiera honom med. Jag vet att jag kommer att sakna honom resten av mitt liv.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara
  2. Hans B

     /  31 augusti, 2014

    Hej!Jag beklagar din sorg och min erfarehet är att det det en av dom tyngsta dagarna i sitt liv när ens föräldrar går bort.Det här är en väldigt fin berättelse om ditt liv och din far.
    Mvh.Hans B.

    Gilla

    Svara
    • Hej och tack för dina kondoleanser Hans!

      Ja det är en tung tid just nu – men när jag tänker på honom fylls jag av en energi som just han hade i sitt liv. Men det är ändå en tung tid och mitt politiska engagemang får vila en stund. Men självklart kommer jag igen och jag har talat med min AK som visar stor förståelse. Det är nog kanske en av mina tyngsta perioder – jämförbar med då min bror gick bort för många år sedan – i livet.
      Men jag kommer igen allt annat är uteslutet då vi befinner oss så nära ett maktskifte – mycket av mitt politiska engagemang rör också min far – så jag kan inte bara ge upp.

      Tack återigen Hans!

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: