Ett nej är alltid ett nej och kan aldrig bli ett ja!


Annie Lööfs provokationDen stora snackisen på sociala medier är Stefans påstådda attack på Alliansens stora och enda primadonna. Konstaterar att de kritiska omdömena på Twitter delas tämligen jämt mellan Annie Lööf och Stefan Löfvén. Jag såg debatten så som många andra gjorde. Jag läste senare diverse artiklar där både Stefan och Annie Lööf fick möjlighet att uttala sig. Att Stefan blev minst sagt irriterad över det samlade käbbel – som han uttryckte det – är försvarbart i allra högsta grad. Väljarna förväntar sig att respektive part försvarar sin egen ståndpunkt på ett hövligt sätt och därutöver ställer frågor där man antagit tveksamheter vad avser motståndarens förslag. Det är så en debatt borde vara med respekt för varandra. Stefan är normalt lugn och trygg i sin uppfattning vilket jag kunnat konstatera under många av hans tal och debatter. Detta inger både förtroende och trygghet och skapar trovärdighet hos lyssnaren. Men icke så! Samtliga alliansföreträdare har antagit den fula ovanan att avbryta replikskiften på ett ohövligt sätt. Sådant beteende föranleder en omedelbar reprimand från talmannen i riksdagen. Men inte då debatterna sker på bästa sändningstid i TV. Då släpper man alla hämningar och beter sig som om man befann sig i en sandlåda där parterna sitter och kastar sand på varandra. Man talar om politikerförakt – kanske dags att politikerna själva inser vad det är som skapar detta politikerförakt. Väljarna är inga dumma åskådare utan förväntar sig en debattstil värdig vuxna människor.

partiledardebattMen åter till primadonnan. Hon är strax över 30 år och borde därmed skaffat sig en vuxen kvinnas integritet. Särskilt gäller det när hon – som hon själv uppger – kämpar för kvinnors lika rätt i samhället. Hon ville till och med lyfta – självaste hatobjektet nummer ett – Gudrun Schyman för hennes kamp för kvinnors självklara rätt till lika lön och möjligheter på alla poster i samhället. Många män – inklusive mig själv – fastän jag på senare år kommit till insikt genom att bearbeta mina gamla fördomar mot kvinnors möjligheter – ett arv jag förmodligen delar med många i min ålder – använder en härskarteknik för att reducera kvinnors talan. I det politiska rummet anklagades Göran Persson för just detta – och blev ofta kallad ”buffel” av ett flertal kvinnor för sitt sätt att minimera betydelsen av kvinnor just för att de var just kvinna. Härskartekniken är således inget alternativ att använda sig av – vare sig det är en man eller kvinna – vare sig det är hemma eller i offentliga sammanhang. Och – det är just det kvinnor ofta relaterar till när männen försöker reducera och minimera kvinnors självklara rätt att ha en egen åsikt och bli respekterad för det i samma grad som mellan män och män. Därför förvånar det mig när en kvinnornas förkämpe – Annie Lööf – använder sig av samma teknik. För det är precis det hon gjorde när hon blev motsagd i debatten om kärnkraften av Stefan Löfvén. Hon har visat på sådana tendenser långt tidigare i debatter och tal. Hon pekar uppfordrande finger åt sina motdebattörer, avbryter i tid och otid i avsikt att rätta motståndarens – enligt henne – felaktiga åsikter. Hennes minspel när något inte faller henne i smaken är obetalbara. Men vänta nu – det räcker inte med detta. Hon ville fortsätta rida på händelsen – och ingen med sunda vätskor i kroppen – kan annat förstå att här hade hon ett ypperligt tillfälle att vända på hela händelsen till hennes egen fördel genom att påstå att Stefan Löfvén knuffade henne. Hon använde således sitt eget kön för att bevisa en mans härskarteknik genom att påstå att hon blev knuffad – bara för att hon ville upplysa Stefan Löfvén genom att räcka över en bunt papper som hon inför debatten gjort sig besvär med att kopiera upp och tagit med sig. Det hela var således planerat. Hennes tillfälle dök upp i replikväxling med Stefan Löfvén då hon plötsligt utan förvarning rusade mot Stefan med bunten papper viftandes i sin hand. Att Stefan Löfvén upprepade gånger sa nej han ville inte ha bunten respekterades inte alls av Annie Lööf. Hon insisterade trots att Stefan upprepade gånger sa nej. Allt hade varit frid och fröjd om Annie Lööf respekterat att ett nej är ett nej – återvänt till sin plats och låtit debatten ha sin gång. Till och med Lööf borde förstå att Stefan Löfvén läser sådana rapporter för att skapa argument för eller emot sin egen ståndpunkt på det samma sätt som jag förmodar att även Annie Lööf gör.

Reinfeldt psykfallettAttacken var med all säkerhet planerad av hela alliansgänget då man sedan tidigare inte lyckats rubba Stefan Löfvéns orubbliga lugn. Reinfeldt har försökt ett flertal gånger och med en ohövlig – också härskarteknik – rubba Stefan genom att påstå att han inte är värdig att leda landet. Ett i allra högsta grad ovärdigt sätt att minimera en motståndares betydelse i debatten. Denna gång var det Centerledarens tur – och medialt lyckades hon under ivrigt påhejande och försvar av de övriga alliansledarna. Om man vill att kvinnor och män ska bedömas lika så är det ingen tvekan om att i det här fallet var det Annie Lööf som ägnade sig åt härskarteknik ivrigt påhejad av en statsminister som tycker att hans politiske motståndare inte är värdig att leda landet. Vilket djävla trams! Två politiska broilers – Reinfeldt är den ena Annie Lööf den andra – och det märks alltför väl. De ägnar sig mer åt utanpåverk och politiskt spel än åt innehållet i sakfrågorna. Jag skulle vilja gå steget längre och hävda att de ägnar sig åt regelrätt mobbing. Att Stefan fått nog av alla ohövligheter som alliansföreträdarna spyr ur sig och kände sig både kränkt och förolämpad – till slut – är en högst normal reaktion. En lika normal reaktion är att till slut sätta en gräns för vad man ska tåla. Annie Lööf tillsammans med Fredrik Reinfeldt är de som borde skämmas – och borde skämmas rejält för sina vidrigheter och övergrepp – detta var inget annat än en ren provokation och för det får Annie Lööf ta ansvar. Senare medger hon att det kan ha varit en provokation från sin sida – men menar att andra får bedöma det. Stefan har fått tåla rätt mycket under denna valperiod och någon gång måste man säga ifrån. Det torde inte vara helt obekant att man i medierna försökt att minimera Stefans kompetens som utmanare av statsministerposten genom att jämföra en svetsare och civilekonom. Överklasssyndromet visade återigen sitt fula tryne. Jag hoppas att dessa bägge förövare besinnar sig i nästa avslutande debatt och istället visar på respekt för varandra. Men det är nog en förhoppning jag knappast tror på själv.

 

 

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Viveka

     /  12 september, 2014

    Gör min del anser att det var ett fult tilltag av Centerns partiledare att försöka förlöjliga Löfvén. Värsta härskarfasonerna i dimension och kaliber över Folkparitet…Till något annat politisk viktig, det att jag tycker att ”arbetsgivaravgiften”-egenavgiftern”, ska betalas av enskilda, typ Danmarks.
    Det skulle effektiv slå hål i desarmera Alliansen fula bidragspolitik och få slut på åldersmyglet inom ROT och RUT.

    Gilla

    Svara
    • Hej Viveka!

      Tack för din kommentar.

      Ja jag håller med dig – det var ett mycket fult tilltag av Annie Lööf att bete sig som hon gjorde. Mycket opassande och som kvinna och förkämpe för just kvinnors lika rätt och möjligheter – är det synnerligen förvånande att hon använder sig av samma härskartekniker som män gjort i årtusenden. Man kunde ha förväntat sig något bättre.

      Nu är jag aningen osäker på hur arbetsgivaravgiften ser ut i Danmark. Undrar om man inte kopierat stora delar av den svenska modellen. Arbetsgivaravgiften är egentligen en väldigt smart försäkring som konstruerades med utgångspunkt att inte belasta statskassan. Den är således uppbyggd genom att löntagarna avstår ett löneutrymme som avsätts för de olika socialförsäkringar som skall trygga oss i händelse av arbetslöshet och eller sjukdom. Jag har i alla tider hävdat att arbetsgivaravgift är en – mot bakgrund av löntagarnas avstådda löneutrymme – en felaktig definition som antyder att det är arbetsgivarna som står för fiolerna. Så är det inte och borde därför benämnas löntagaravgift. Egenavgift är kanske det närmaste vi kommer definitionsmässigt.
      Det fula i Alliansens skattesänkningar är att man tagit de uppstådda nettovinsterna för a-kassan och sjukersättningen – genom att sänka dessa samt en del andra avgifter ingående i egenavgiften – för att bekosta skattesänkningarna. Krasst kan man säga att löntagarna har själva betalat sina skattesänkningar. Tyvärr är det ett fåtal som påpekat det orimliga i detta förfarande och jag har skrivit om detta tidigare. IF Metall har tittat på detta – under senare tid – och kommit fram till samma resultat som jag själv. De kallar det stöld av löntagarnas avsatta pengar till skattesänkningar – vilket jag naturligtvis ansluter mig till.

      RUT och ROT – varav ROT-avdraget infördes av den tidigare Socialdemokratiska regeringen som en temporär stimulans av byggsektorn under en lågkonjunktur. Den var aldrig tänkt att vara permanent. Det blev den under alliansregeringen. RUT-avdraget – i likhet med ROT är ett avdrag som mest gynnar höginkomsttagare då skattebasen – grunden för hur stora avdrag du kan göra – är så mycket högre. Detta har påvisats där kommuner med rika medborgare såsom Täby, Lidingö och Vellinge kommuner – tre av många fler – är de som nyttjar avdraget mest medan de fattiga kommunerna som exempelvis Södertälje, Huddinge och flertalet Norrlands kommuner har en väldigt låg nyttjande frekvens. Både RUT och ROT har blivit tämligen populära avdrag för de som kan nyttja dom och har dessutom säkert bidragit till att många kunnat få anställning i de företag som sysslar med dessa tjänster. Som princip är jag dock emot dessa avdrag då jag anser att man kan ta sig den tid som behövs för att städa upp sin skit själva. Nu lär väl bägge dessa avdrag finnas kvar även under en Socialdemokratiskt ledd regering men jag har föreslagit att skatteavdraget skall omformuleras så att även fattiga pensionärer och låginkomsttagare kan nyttja dessa avdrag. Läxhjälp ingående i RUT-avdraget skall dock bort anser jag – det är ett synnerligen orättvist avdrag som bara gynnar barn till rika föräldrar och lämnar barn till låginkomsttagare – ensamstående föräldrar exempelvis som verkligen behöver avlastning i sin tillvaro – utan hjälp. Läxhjälp skall alla barn som behöver få tillgång till inom skolans verksamhetsområde.

      Återigen stort tack för din kommentar Viveka.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: