Det finns betydande risker med ett extraval.


Reinfeldt-Lofven-992Jag har läst ledarsidor, studerat kommentarer på olika medier och finner övervägande en kritiskt ton gentemot Stefan Löfvén över hans påstådda högervridning. En del kommentarer kan liknas vid de jag sett under en följd av år fullt jämförbara med den kritik som Sverigedemokraterna får. Den övervägande kritiken kommer från Vänsterpartiet och dess sympatisörer. Vi är ofta ödmjuka inför de valresultat som förändrar mandatfördelningen i riksdagen – men denna gång – av förklarliga skäl – satte vi vårt hopp till arbetarrörelsen. Åtta år av destruktiva politiska åtgärder har fått följder för många i samhället som dessutom försvarades av Moderaterna genom en av de smutsigaste valrörelser jag sett sedan Olof Palme. Om högerns klassförakt hållits tämligen dold tidigare så sken den igenom när debatterna skruvades upp i valrörelsens slutskede. Under den borgerliga resans gång har ett ambivalent och främlingsfientligt missnöjesparti trängt sig in i parlamentet och erövrade en vågmästarställning – en vågmästarposition som hållit Regeringen Reinfeldt under armarna. Svenska folket har dock gjort sitt val och utifrån valresultatet har vi att förhålla oss vare sig vi vill eller inte. Vänsterpartiet har – med du är inte värdigen enda fråga – i valrörelsens inledning gjort klart att vinsterna i välfärden är dess absoluta krav på hur ett samarbete kan komma att se ut för en framtida Socialdemokratisk ledd regering. Den frågan har man drivit hårt och i medierna skoningslöst. Det respekterar jag av två anledningar. En anledning är att den dåvarande oppositionen valt att individuellt – oberoende av varandra – driva valrörelsen i egen regi. Den andra anledningen är – som jag ser det – en möjlighet att bryta den blockpolitik som under två mandatperioder utgjorts av Alliansen. Under den senaste valrörelsen har vi sett att Alliansens småpartier haft egna förslag – förslag som inte finns med i deras gemensamma valmanifest. Det finns således individuella hjärtefrågor som kommer till korta i det samarbetet. Flertalet av dessa sakpolitiska frågor ligger nära de förslag som Socialdemokraterna har och därmed borde det finnas en viss förhandlingsvilja mellan blocken men som kommer till korta och förhindras av Alliansens gemensamma valmanifest. Att borgerligheten envist hänger kvar i Allianssamarbetet har en anledning. Bara så kan man möta Socialdemokraternas och Vänsterpartiets – till viss del också Miljöpartiet – genom denna blockbildning. Det har också tydliggjorts under valrörelsen. Alliansen har ett färdigt koncept som de erbjuder väljarna medan oppositionen måste förhandla om  vilka sakpolitiska frågor man vill få genomslag för i en efter valet kommande regering. Det har varit Reinfeldts mål att förvandla det politiska landskapet genom blockbildning där endast två block ställs mot varandra.

jonas (1)Vänsterpartiet har – som nämnts – drivit frågan om vinster i välfärden som ett absolut krav för att överhuvudtaget samregera med Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Man har dessutom ställt kravet på Socialdemokraterna att om Vänsterpartiet skall sitta i en regering med Socialdemokraterna får det inte finnas något samarbete med några av de borgerliga partierna. Här skall tydliggöras att när Sjöstedt talar om att regera talar Stefan Löfvén om att samarbeta. Under valrörelsen har Vänsterpartiet luckrat upp sina krav och medger att privata intressen får finnas i välfärden men att vinsterna skall återgå i de verksamheterna. Jag upplever det som att man närmat sig Socialdemokraternas förslag att genom lagstiftning förhindra att vinsterna slussas ut ur landet genom olika riskkapitalbolag genom att ställa krav på långsiktighet, kvalitet och bemanning. Under hela valrörelsen har frågan ägts av Vänsterpartiet och bygger på att en majoritet av svenska folket inte vill se hur kapital slussas ut ur landet genom och via riskkapitalbolagen. Men – och det är viktigt att nämna – Vänsterpartiet har inte – varken i oppinionsundersökningarna eller det slutliga valresultatet – fått väljarna med sig. Både Moderater och framförallt Centerpartiet har varit ovilliga att införa en sådan stopplag som skulle förhindra riskkapitalbolagens dränering av statsfinanserna. Folkpartiet och Kristdemokraterna har däremot inte varit främmande för en sådan begränsning men har i sitt samarbete inom Alliansen inte lagt något större krut på frågan eller fått genomslag för det i sitt gemensamma valmanifest.  Det ytterligare krav Vänsterpartiet sent omsider i valrörelsen svängde i var att man ändrade sitt krav på att inte sitta i en regering om samarbete sker med något av de borgerliga partierna. Man var nu villig att samarbeta även med Folkpartiet och Centerpartiet. Stefan Löfvén har dessutom varit tydlig med att det handlar om samarbete över blockgränserna inte att Folkpartiet eller Centern skulle ingå i en Socialdemokratiskt ledd regering.

val 14Valresultatet blev en förlust för samtliga demokratiska partier och en vinst för Sverigedemokraterna. Ett parti som varken Alliansen eller oppositionen vill samarbeta med. Vi kan här diskutera vem som förlorat mest eller minst – det förändrar inte det parlamentariska läge som uppstått av valresultatet. Det lustiga är att Stefan Löfvén gjorde klart i regeringsfrågan i ett tidigt skede om och i det fall ingen av blocken fick majoritet så var det samarbete över blockgränserna som gällde för att inte låta Sverigedemokraterna utnyttja sin vågmästarställning. Det höjdes aldrig några kritiska röster varken från Alliansen eller för den delen Vänsterpartiet och Miljöpartiet då. Valresultatet blev också sådant att Socialdemokraterna tvingas att samarbeta över blockgränsen för att få majoritet inom vissa sakpolitiska frågor – främst för att få sin egen budget godkänd av riksdagen. Inom borgerligheten har och är man skeptisk till Vänsterpartiet varför Stefan valde att inte låta Vänsterpartiet ingå i en S-ledd regering. Detta för att underlätta samarbetet med – främst Folkpartiet och Centern. Också för att skapa en regering med så bred majoritet som det bara är möjligt dels för att minska påverkan av Sverigedemokraternas vågmästarställning dels för att få så stor möjlighet att få genomslag för våra egna frågor. Stefan bedömde sannolikt att förhandlingarna mellan Miljöpartiet och Vänsterpartiet skulle vara lättare att genomföra. Det svåra blir att slå hål på Alliansen och därmed bryta den blockpolitik som varit allenarådande under 8 år som i huvudsak varit moderat politik. Stefan har dessutom varit tydlig på den punkten att målsättningen varit just detta att upplösa blockpolitiken.

imagesVänsterpartiet blev – av förklarliga skäl – besvikna över att de inte kommer att ingå i en eventuell S-ledd regering. Man kan därvid fråga sig om det varit mer fördelaktigt att befinna sig inom regeringsgemenskapen eller stå utanför. Jämför man hur det gått för vänsterpartier på den yttersta kanten internationellt som ingått i en regering har detta slutat med katastrof för dessa partier. Men det avgörande skälet tros ändå vara att Vänsterpartiet varit svajiga under valrörelsen. Å ena sidan skulle partiet inte samarbeta med eller ingå i en S-ledd regering om samarbete – eller om några eller något parti från den borgerliga sidan ingick i en regeringsbildning. Å andra sidan ändrade sig Jonas Sjöstedt och var under valrörelsens slutskede villig att samarbeta. Vad skulle till sist gälla? Med Vänsterpartiet och Miljöpartiet samlar vi totalt 158 mandat. Det är långt från en majoritet i riksdagen. Alliansen samlar 142 mandat – det är ännu längre från en majoritet. Men med Sverigedemokraternas 49 mandat blir den samlade mandatfördelningen 191 mot en rödgrön regerings 158 mandat. Var och en måste inse att möjligheterna för en rödgrön regering att få gehör för sin egen politik är små – mycket små. Redan under det viktiga datum då budgetarna skall baxas igenom riksdagen riskerar Stefan Löfvéns budget att falla pladask om Sverigedemokraterna bifaller Alliansens budget. Och då har vi en regeringskris i antågande. Alliansen har två möjligheter. Att rösta bifall eller lägga ner sina röster för att släppa fram en S-ledd regering. Vänsterpartiet har hotat med att göra likaledes om man i förhandlingarna inte får gehör för sin fråga avseende vinster i välfärden i de kommande förhandlingarna. Sverigedemokraterna röstar naturligtvis bifall för sin egen budget men har i det fallet ingen chans att få igenom densamme om Alliansen och Vänsterpartiet lägger ned sina röster. Nu har ju Alliansen sagt att de kommer att presentera en egen budget och därmed utgår jag från att de också röstar bifall för den. Allt hänger således på Sverigedemokraterna.

Ramaskri och tandagnisslan från Vänsterpartiet som i likhet med sina vänstersympatisörer ropar på – i dagligt tal nyval – extraval i enlighet med grundlagen. Man ondgör sig över Socialdemokratins ”högersväng” och man till och med anklagar partiet för att vara nyliberala och bara ett nytt borgerligt parti som kommer att driva samma politiska agenda som Alliansen. De som uttrycker sig så har inte varken studerat Socialdemokraternas valmanifest eller förstått densamme. Socialdemokraterna går till val på vad som sägs i manifestet och var hittar man en nyliberal agenda där? Att allt sedan inte får gehör i riksdagen är inget konstigt. Så är vårt parlamentariska system uppbyggt och som vilar på en demokratisk grund. Vad det handlar om är förhandlingar inom enstaka sakpolitiska områden där man får ge och ta – och så har det fungerat i alla tider. Det kan varken Vänsterpartiet eller för den delen något annat parti ändra på så länge det individuella partiet inte har egen majoritet i riksdagen.

Alliansen och SDVad skulle ett extraval innebära? Det vet vi naturligtvis inget om – men med utgångspunkt från det valresultat som presenterats där Sverigedemokraterna är de största vinnarna är det inte otänkbart att deras ställning skulle stärkas avsevärt. De som i huvudsak lagt sin röst på Sverigedemokraterna är missnöje med den etablerade politiken och ser man hur Sverigedemokraterna rumsterat om i den ordningen är det inte alls otänkbart att fler som är missnöjda lägger sin röst på dom – just av det skälet. Vi har dessutom ett moderatparti som i praktiken står utan ledning. Sannolikt kommer väljarna att lämna moderaterna i än större omfattning än vad som skedde under valet. Man kan spekulera i vart de kan komma att gå – sannolikt till Sverigedemokraterna eftersom deras politik står nära moderaternas. Folkpartiet backade rejält i valet främst på grund av skolfrågan. Kristdemokraterna hänger på gärdsgården och Centerpartiet som det enda borgerliga partiet som gick fram en aning kan möjligen växa ytterligare. Socialdemokraterna har tappat många väljare till Sverigedemokraterna och i bästa fall kan det behålla ett resultat av extravalet intakt – sannolikheten är dock att man riskerar tappa ytterligare väljare. Vänsterpartiet floppar rejält i valet och inget tyder på att de skulle växa ytterligare vid ett extraval. Detsamma vad avser Miljöpartiet. Ett extraval skulle gynna Sverigedemokraterna med stor sannolikhet således. Och det är ju inte så att man är helt omedveten om detta. Det finns därför inget intresse hos något av partierna – med undantag av Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna. Vänsterpartiet säger sig förbereda sig för ett extraval vilket inte skall tydas som att det är detta man vill. Reinfeldt gjorde helt klart att något samarbete med Sverigedemokraterna är uteslutet – men vad anser den nya moderatledaren som sannolikt kommer att väljas på en extrastämma under våren? Anser han/hon sig vara bunden av Reinfeldts utspel? Kunde man i Norge så kan man i Sverige.

KammarenDet finns en tradition inom svensk politik att samarbeta i sakpolitiska frågor. Av den anledningen tror jag minst på ett extraval. Såvitt mig bekant har detta bara skett en enda gång tidigare. Ett extra val ska enligt grundlagen hållas om riksdagen förkastar talmannens förslag till statsminister fyra gånger och nästa ordinarie val inte ska hållas inom tre månader. Statsministerfrågan lär inte leda fram till extra val eftersom Alliansen sagt sig lägga ner sina röster. Vilket kommer att innebära att Stefan Löfvén får talmannens uppdrag att bilda regering. Budgetfrågan blir således den centrala frågan för avgörandet om och huruvida Stefan Löfvén meddelar sin regerings avgång och extraval därmed kommer att utlysas.  Ett extraval skall hållas inom tre månader efter regeringsbeslutet. Det är således den sittande regeringen som beslutar att extraval skall ske – skälet kan bli att man förlorar i budgetfrågan. Skulle Stefan Löfvén utlysa ett extraval sitter han kvar som statsminister och leder en expeditionsministär intill dess valet är genomfört och ny regering kan bildas. Extra val får inte utlysas förrän tre månader har gått efter ett ordinarie val. Ett specialfall för extra val inträffar om talmannen misslyckas fyra gånger i rad med att få sina förslag till ny statsminister godkända – sannolikheten för det är dock minimal eftersom Alliansen sagt sig lägga ner sina röster. Eftersom vi inte har någon erfarenhet av vad extraval kan komma att innebära för den parlamentariska ordningen är det svårt att sia om ett utfall. Vi har haft ett extraval en enda gång och som rörde ATP-reformen i slutet av 50-talet. Regeringskriser har vi dock haft ett antal gånger men som oftast fått sin lösning just genom samarbete.

sd-i-riksdagenAtt man från vänsterhåll anklagar Socialdemokraterna för den nu parlamentariska oordning som uppstått som en följd av valresultatet är ju rent av bisarrt. Samtliga partier får analysera sina egna valresultat inklusive Vänsterpartiet som ju – i likhet med Socialdemokraterna – inte gick fram i valrörelsen. Att samtliga partier inte lyckats analysera missnöjesrösterna som gått till Sverigedemokraterna kan man bara hoppas att efervalsanalyserna kommer fram till och att framtida politiska åtgärder plockar hem dessa väljare igen om vi nu inte vill att valet 2018 kommer att bli en chock för svenska folket.  Att Stefan Löfvén nu inriktar sig på att bilda en handlingskraftig regering genom att söka stöd hos – antingen Folkpartiet eller Centern betyder knappast att Socialdemokraterna har blivit ett högerparti. Orimligt antagande där man bör besinna sig en aning. Det är bara att välja. En S-ledd regering där Vänsterpartiet ingår gemensamt med Miljöpartiet och försöka få gehör för en vänsterorienterad politik utan annat samarbete än med de rödgröna – sen kan man tala om svekdebatter – eller en S-ledd regering som lyckas förhandla med något av de borgerliga partierna för genomslag av en vänsterorienterad politik. Eller låta det gå till extraval där risken för att Sverigedemokraterna får ytterligare mandat i riksdagen. Anser man inte att de rumsterat om i den parlamentariska ordningen tillräckligt? Det är min förhoppning att Stefan Löfvén reder ut situationen på bästa sätt.

 

 

Annonser
Följande inlägg
Lämna en kommentar

2 kommentarer

  1. Hans B

     /  27 september, 2014

    Vi har 3 farsoter och hot i världen idag och det är Ebola,Isis och nasister! Jag tror att många av dom ca.800000 som röstat på SD skulle tänka om ifall det skulle bli nyval! Hälsn Hans B

    Gilla

    Svara
    • Hej Hans!

      Instämmer med dig – fast är inte helt säker på att ett extraval inte skulle gynna Sverigedemokraterna. Risken är för stor att det lyckas öka sina mandat i riksdagen. En annan oro jag har är att Moderaterna utan partiledare idag – senare får en ny partiledare som inte nödvändigtvis behöver vara bunden av Reinfeldts tydliga avståndstagande från SD. Jag befarar att det kan komma att bli ett visst samarbete mellan Moderaterna och SD – hur de övriga partierna ser på ett sådant samarbete vet jag inte men kan förvänta mig vad som helst vad avser Björklund och Annie Lööf.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: