Samarbete? Ja men bara på våra villkor!


141228_ta1689e2-jpgDet var som jag anade. Ett obstruerande från allianspartierna som inte riktigt framkom i medierna. Alliansen såg de facto en möjlighet att återta makten redan efter den andra december tvärt emot väljarnas vilja. Indirekt betydde detta att man var beredd att regera med stöd av Sverigedemokraterna. Det kan knappast ha undgått något parti i Riksdagen var Sverigedemokraternas sympatier befann sig. Riksdagens utredningstjänst har på ett väl dokumenterat sätt bevisat att Sverigedemokraterna höll borgerligheten under armarna under hela mandatperioden trots att både allianspartierna tillika Sverigedemokraterna ville förneka detta. En öppenhjärtlig intervju med Stefan Löfvén i dagens DN beskriver ett i det närmaste oanständigt maktspel som tvingade Stefan Löfvén att slutligen välja det alternativ som ingen egentligen var intresserad av – ja bortsett från Sverigedemokraterna då som hade allt att vinna och lite att förlora.

REGERINGEN_2013 LOWSverige har regerats med få undantag och uteslutande av minoritetsregeringar under drygt 32 av de snart 40 åren sedan införandet av 1974 års regeringsform och även innan grundlagsreformen var minoritetsregeringar vanliga. En viktig konstitutionell förklaring till detta stabila minoritetsregerande är sannolikt att Sverige tillämpar vad som brukar kallas negativ parlamentarism – vilket innebär att det räcker med att en regering tolereras av riksdagen för att kunna bildas eller sitta kvar. I bestämmelserna om regeringsbildning i 6 kap. 3 och 4 §§ regeringsformen (RF) och om misstroendeförklaring i 13 kap. 4 § RF konstateras att mer än hälften av riksdagens ledamöter – dvs. av samtliga ledamöter – inte bara de som är närvarande eller de som röstar – måste rösta mot en statsminister eller ett statsråd för att de inte ska bli valda eller tvingas avgå. Matematiskt räknas alltså såväl ja-röster och nedlagda röster som frånvarande ledamöter som stöd för det statsråd omröstningen gäller. Enligt väl etablerad riksdagspraxis deltar partierna i stället endast i de voteringar som gäller deras egna förslag. Det partis ledamöter vars förslag tidigt har fallit sitter sedan vackert på händerna i de senare omröstningsrundorna. Om något av oppositionspartierna haft ett eget förslag som förlorat i de förberedande voteringarna har allianspartierna därför under den gångna mandatperioden normalt sett kunnat räkna med att detta partis företrädare lagt ned sina röster i huvudvoteringen mellan alliansregeringens förslag och ett gemensamt-förslag från övriga tre partier. Detta trots att det teoretiskt kunnat samlas en majoritet emot regeringen. Denna lätt paradoxala praxis att– i sanningens minut, där frågan slutligt ska avgöras– inte rösta för sitt minst dåliga alternativ, utan ståndaktigt stå fast vid sina principer och avstå från att rösta sedan det egna förslaget fallit, har underlättat för svenska minoritetsregeringar att få sina förslag antagna av Anie theapartydrottningriksdagen. Att riksdagen också stundtals väljer att omtolka sin egen praxis med dramatiska effekter visades inte minst i höstens budgetstrid, där konstitutionsutskottet – 2013/14:KU32 – kom till slutsatsen att den samlade oppositionsmajoriteten inte hade brutit mot riksdagsordningen – snarare mot praxis – när den genom en ändring i skattelagstiftningen rev upp delar av den alliansbudget som riksdagen tidigare sagt ja till. Mot bakgrund av Sveriges politiska historia är Stefan Löfvens situation inte alls lika unik som massmedia vill hävda. Det kaos som uppstod när Löfven bildade sin regering är inget annat än en återspegling av ovilja till samarbete och ta ansvar för landet snarare än själva minoritetsställningen för de rödgröna. Värst  var Annie Lööf som – förefaller det – blivit hundbiten i barndomen av en Socialdemokrat och nu lever med traumatiska minnen som ges uttryck i ett genuint hat mot allt vad socialdemokrati är och var.

AllianstrojkanI massmedia skildras de rödgrönas minoritetsställning i riksdagen som ”Stefan Löfvens mardröm”. Detta bidrar till att i onödan skapa en känsla av oro och panik i landet och borgerligheten spär på duktigt för att förgöra, decimera och förminska Löfvén på ett sätt som för tankarna på hink och spade i sandlådan. Det läge som uppstått efter valet är knappast unik inom svensk politik. Sverigedemokraternas vågmästarställning behöver heller inte det vara något problem. Ytterlighetspartier brukar få inflytande i riksdagen endast när de stora partierna ger dem denna möjlighet – Alliansen har under den senaste mandatperioden regerat i minoritet men vägrat att lägga andra förslag i Riksdagen som inte skulle få erforderligt stöd av Sverigedemokraterna. Med sina egna mandat kom de inte långt i de frågor där de har extrema politiska ståndpunkter. Ny Demokrati var representerat i Sveriges riksdag 1991–1994, då det fick ställning som vågmästare för den borgerliga regeringen. Ny Demokrati var ett högerpopulistiskt politiskt parti vars huvudsakliga profilfrågor var kraftigt bantad offentlig sektor samt en mer restriktiv flyktingpolitik. Partiet krävde kraftigt minskad invandring och med tiden övergick retoriken i främlingsfientliga övertoner och välfärdsnationalism som påminner om SD:s ideologi. Trots Ny Demokratis vågmästarroll kunde blocköverskridande reformer åstadkommas. Efter förhandlingar mellan Bildts regering och socialdemokraterna genomfördes reformer angående flytande kronkurs, ränteavdrag, skatt på kapitalinkomster, AP-fonderna, sjuk- och arbetsskadeförsäkring, privatiseringar, förslag om vårdnadsbidrag, karensdag vid sjukdom, höjd pensionsålder, minskade bostadssubventioner och höjda skatter på bensin och tobak mm. Tack vare samarbete över blockgränserna med samma avsikt att förhindra Ny Demokrati i dess vågmästarställning att få ett allt för stort inflytande. Dessa samarbetsformer som tidigare varit rådande är nu övergivna.

”Vi har öppnat för samtal med de rödgröna partierna för att hitta en långsiktig väg framåt. Vi hoppas och tror att tiden nu är mogen för de rödgröna partierna att ta detta ansvar och möta allianspartierna i samtal. Vi vill se ett gemensamt ansvarstagande som lägger grunden för att den stabilitet som historiskt varit utmärkande för den svenska demokratin kan värnas.”

Så skrev företrädarna för allianspartierna i DN 2014-12-09. Varför tog man inte det initiativet långt innan valet slutligen visade det svåra parlamentariska läge som en rad av opinionsundersökningar gav vid handen? Varför viftade man bort Stefan Löfvéns utsträckta hand till blocköverskridande samarbete i avsikt att förhindra Sverigedemokraternas – vid tiden förväntade – ökad vågmästarroll i Riksdagen?

Man skrev vidare följande i samma artikel;

”Vår inställning har hela tiden varit att den konstellation som i valet får störst stöd ska bära regeringsansvaret. Det innebär att vi avser följa samma princip som vi gjort tidigare: om Alliansen inte kan bilda regering så lägger vi ned våra röster om talmannens förslag till statsminister är en naturlig följd av det parlamentariska läget och det kan göras troligt att regeringen i huvudsak kan vinna stöd för sin politik. Det är att visa respekt för väljarna.”

SD och MDen respekten för väljarna tog slut i samma sekund som man släppte igenom en Socialdemokratiskt ledd regering för att den 2:a december frångå den praxis som möjliggjort tidigare minoritetsregeringar att regera landet genom att rösta ja till sin egen budget gemensamt med Sverigedemokraterna. Nu – efter att Sverigedemokraterna agerat svekfullt gentemot sina egna väljare – röstat för Alliansbudgeten av rena prestigeskäl inser man plötsligt att – ojsan landet måste ju kunna regeras – och kommer därvid överens om en praxis som möjliggjort tidigare minoritetsregeringar att få igenom sin budgetproposition i Riksdagen att också gälla nu och fram till 2022 – varför detta spektakel? Men det fanns en masterplan – en plan som dessbättre inte lyckades på grund av det aviserade extravalet som först den 29 december kunde utlysas – man skall härvid ha i åtanke att extraval aldrig utlysts – endast aviserats som en möjlighet – så besvikelsen över att detta nu aldrig genomförs är märklig men förståeligt ur ett borgerligt perspektiv då det ena inte lyckades så kanske det andra lyckas bättre. Alliansen var redo att ta över regeringsmakten med hjälp av Sverigedemokraterna samt att regera med passivt stöd av SD. Det föranleder mig tro att det funnits underhandskontakter med Sverigedemokraterna redan innan budgetomröstningen – något som naturligtvis dementeras å det ivrigaste.

alliansensds-664x346Sverigedemokraterna tog det slutgiltiga steget in i det borgerliga blocket när de sida vid sida med allianspartierna fällde Stefan Löfvens budgetproposition. Alliansens partiledare har förtvivlat värjt sig mot alla påståenden om att SD är ett renodlat borgerligt parti. Vad man måste göra är att döma dem efter deras gärningar och inte deras etikett. Gör man det då hamnar de i samma fålla som allianspartierna. Det gick bra att lura pensionärer, sjuka och arbetslösa att rösta på dem genom att lova liknande förbättringar som de rödgröna men lika lätt att lura dem på konfekten genom att rösta på alliansens orättvisa och egoistiska budgetmotion. Stefan Löfvén och Magdalena Andersson framställde – med all rätt – Sverigedemokraterna som ett fascistiskt parti och kritiken mot detta lät inte vänta på sig. Att SD själva – naturligt nog – reagerade starkt och protesterade vilt så gick Jan Björklund FP ut med förmaningen att vara försiktiga med orden. Att borgerligheten uttryckte denna oro kan jag förstå – det vore förödande för de borgerliga alliansledarna om SD stämplas som ett nyfascistiskt parti av allmänheten nu när de – plötsligt – förstår att de kan få stöd av partiet i en rad frågor för Alliansen. Annie Lööf är kanske den värsta konfrontationspolitiker vi någonsin sett tidigare. Man ser inte ett uns av ödmjukhet i ”sakfrågor”. Studerar man hennes retoriska argument så har hon ett avsevärt högre tonläge mot Socialdemokraterna än vad hon har emot SD. Med Annie Lööf har vi fått en ny oförsonlig ton i svensk politik – konfrontation istället för samarbete. Detta visar på ett tydligt sätt att hennes politiska mognad har mycket i övrigt att önska. Och jag är inte helt säker på att den uppgörelse – kallad decemberuppgörelsen – är något som tagits emot med några översvallande känslor hos henne men att hon fått stå tillbaka för att visa hur intakt Alliansen är.

images (8)Decemberuppgörelsen ställer dock en hel del krav på samtliga partier med en varierande humanistisk inställning. Humanism är något jag inte kan koppla samman med Sverigedemokraterna – snarare motsatsen. Skall man leva upp till uppgörelsen krävs det att man i det första nyanserar debatten avseende migrations- och integrationsfrågorna – gärna i en blocköverskridande samtalston där inriktningen är att dels stärka en humanistisk flyktingpolitik och med en rad förändringar inom ramen för det humanistiska. Det är dessutom viktigt att samtalen sker blocköverskridande för att fortsatt verka för att utelämna – samt ta udden av –  Sverigedemokraternas inhumana och onyanserade flyktingpolitik. Men för att nå framgångar i sådana samtal krävs allt annat än konfrontationspolitiker eller för den delen en Folkpartiledare som på ett påfallande sätt visat att blygsamhet inte brukar vara hans paradgren. Anna Kinberg Batra och hennes inställning är jag osäker på annat än att banden med de övriga allianspartierna är fortsatt starka vilket kan hämma en politisk uppgörelse över blocken. Mycket av de politiska åtgärder som Alliansen genomfört är och har varit direkt förödande för också invandrarna. Tänk om och framförallt rätt – i annat fall lär vi få ännu större problem 2018.

 

 

 

Annonser
Tidigare inlägg
Lämna en kommentar

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: