Konflikt istället för säkerhetspolitisk analys………..

I dagarna påbörjades en av världens största militära flygövningar betitlad – Challenge exercise, ACE 15.
Arrangörer är – enligt uppgift från vår militärledning – Sverige, Norge och Finland som därutöver inbjudit ytterligare 6 NATO-länder däribland USA för att genomföra en övning som sägs vara på den största yta Sverige kan bidra med.
Sverige har därmed aktivt valt att genomföra detta skådespel på svensk mark.
Det är dock inte – så som det uppgivits i medierna – Nato som är den som leder detta arrangemang utan genomförs – för andra gången – inom ramen för det nordiska samarbetet och det Cross border-avtal som finns mellan de nordiska länderna – vilket dock inte utesluter att delar av arrangemanget kan komma att ledas av NATO.
Så som det alltid uppges är det en internationell fredsfrämjande krishanteringsinsats under FN-mandat.
Det må vara så – men det kan heller inte uteslutas att det är ett sätt att närma oss NATO även om militärledningen envist hävdar motsatsen.
Något som oroar – åtminstone mig – är den efterföljande NATO-ledda marina övningen kallad Baltop där amerikanska bombbärande plan – bland annat skall  fälla ett antal sjöminor inom svenskt territorial vatten.
Det var Alliansregeringen som gav Överbefälhavaren Sverker Göranson i uppdrag att skriva på ett så kallat värdlandsstödavtal med NATO kallad Host Nation Support (HNS) således innebär det bland annat att värdlandet ska planera för och ta emot och på ett säkert sätt hysa ett Natohögkvarter liksom styrkor för övning och skarpa insatser i fred, kris och krig.

Det torde knappast vara okänt att det finns partier som vill ansluta oss till NATO per omgående.
Ett sådant parti är Folkpartiet med Jan Björklund som den som tycks ivra mest för en anslutning till ett NATO-medlemskap.
Helt – och till synes – oberoende av vilka följderna kan bli för stabiliteten i Östersjöområdet.
Kanske någon borde upplysa honom att ”kalla kriget” upphörde för sisådär 25 år sedan – och att denna upplysning torde vara relevant underbyggs av de resultat den före detta skol- och utbildningsministern lyckades prestera i
SVT-programmet ”Smartare än en femteklassare”.
Nu vill jag dock inte dra några paralleller av detta program annat än att vi alla nog skulle torska mot femteklassarna i mer eller mindre omfattning.
Något annat – inte helt oviktigt i sammanhanget – är den politiska förmågan att rasera den svenska skolan och skall den förmågan också rasera vår neutralitet.
Vår neutralitet har varit ett diskussionsämne under många år – inte minst var vi stod under krigsåren.
Eller som Daniel Suhonen beskriver det i en artikel på Expressens kultursida;

Sverige – formellt neutralt och alliansfritt mellan stormakterna, var i praktiken en löshäst på Natoflanken.

I övrigt delar jag inte Suhonens skriverier – förutom det citerade – samt hans sista stycke där Sverige borde minska istället för att öka konfliktytorna mellan stormakterna.

Under kalla kriget befann sig världen i riskzonen för ett nytt tredje världskrig där varje konflikt som uppstod mellan stormakterna kunde leda till oanade följder för hela mänskligheten.
Minns kubakrisen som kanske den allvarligaste av dom alla.
Att det inte fick konsekvenser kan möjligen tydas på att det går inte att förgöra ont med ont – och här handlade det om att bygga upp ont för att förgöra det onda.
En ständig upptrappning av kärnvapen som kunde bidra till att förgöra hela mänskligheten – så länge man inte gjorde allvar – annat än att adressera hot – så fortsatte upptrappningen som en skrämseltaktik.
Det var först vid Sovjetunionens kollaps som också kalla kriget upphörde.
Att trappa upp konfliktytor är således ingen lösning på en konflikt.
USA och NATO har aldrig insett att föra samtal med konfliktskapare borde vara en första åtgärd för att minska sådana konflikter – inte att bygga upp vapenarsenaler som skall visa vem som är störst, bäst och starkast och på kortast tänkbara tid.
Det är istället ”bombasönderallt” för att lösa USA:s egen säkerhet.
Jag inser att det finns makthavare som inte inser allvaret vid en uppstående konflikt och där enda lösningen kan vara en väpnad sådan.
Men det får aldrig vara ett första alternativ.

De som nu ropar för att Sverige skall ansluta sig till NATO är just tecken på en konfliktskapande åtgärd.
Anledningen anges vara Ryssland – dels dess annektering av Krimhalvön dels de upptrappade aggressioner/kränkningar som sker inom eller nära vårt luftrum.
Bägge är åtgärder som skall betraktas som helt förkastliga och därmed också skarpt noteras via de diplomatiska kanaler vi har under förutsättning att kränkningarna kan bevisas.
Men i vilket avseende hotas Sverige av Rysslands annektering av delar av Ukraina?
Och har någon frågat sig varför aggressionerna mot det svenska luftrummet ökat i omfattning?
Suhonen betraktar Ryssland under ledning av Putin som en skurkstat.
Må så vara mot bakgrund av de händelser som skett de senaste åren.
Men i vad bedömer man en skurkstat egentligen?
Ukraina torde väl inte vara en mindre skurkstat bara för att man – i jämförelsen med Ryssland – åtnjuter en avsevärt mindre militär kapacitet!
Dessutom – om vi vidgar begreppet en aning – så har tidigare Ukrainska ledare urholkat landets finanser genom en utbredd korruption som uppenbarligen ansetts vara ok för den ryska statsledningen – så länge man betalar den gas som levereras och i övrigt ställde sig positiv till Putins regim.
Följderna av denna korruption står skrivet i den Ukrainska statsledningen där det nazistiska partiet Svoboda tagit plats.
Det har också rests tvivel – på grund av den sammansättningen – huruvida vi skall understödja en sådan statsledning – en statsledning som dessutom är en övergångsregering intill dess nya val kan hållas.
Här är det viktigt att understödja demokratiska influenser istället för att diplomatiskt ta avstånd.
Det är dock inte vår uppgift att resa kritik mot landets interna angelägenheter  – annat än motvilja mot den utveckling Ukraina valt – när det är det ukrainska folket som väljer en sådan regering – lika lite som Putin skulle motsätta sig vårt val av företrädare.

Nato Response Force  (NRF) har en viktig roll i Natos militära operationer.
En roll som innebär att olika medlemsländer inom NATO ska leda insatserna inom ramen för Nato – även länder som inte är medlemmar kan också ansöka om att leda sådana militära operationer vilket framgår av Alliansregeringen och dess försvarsdepartement i det av försvarsmakten undertecknade värdlandstödavtal.
År 2008 ansökte alliansregeringen om medlemskap i NRF – men Socialdemokraterna sa nej då och det blev inget av den ansökan.
Sveriges EU-medlemskap har dock inneburit att samarbetet med Nato intensifierats på alla plan under Alliansregeringen.
Och trots att man inte då skrev under ett avtal med NRF så har tiden utvecklats mot ett utsuddande av gränserna mellan ett icke medlemskap och medlemskap i NATO idag.
Med det avtal – som den förre ÖB:n skrev under på uppdrag av Alliansen –  har Sverige fått en särskild status inom Nato.
Närmare än så kommer vi inte utan att vara medlem i NATO.

Finns det ett realt hot mot Sverige som nation från Ryssland som motiverar ett medlemskap i NATO?
Ja – om du frågar Jan Björklund!
Nej – om du frågar sansade bedömare.
En viss upphetsning parat med oro har dock märkts i den försvarspolitiska debatten på sistone.
Rysslands agerande i Ukraina har skrämt upp svenska politiker och där de olika partierna tävlar om vem som kan ge mest pengar till försvaret – inte oväntat gick Björklund även här i spetsen.
Journalister, ledarskribenter och politiker ylar åt varandra och risken finns att alla blir rejält uppskrämda utan att någon egentligen vet vad det är vi skall oroa oss för.

Låt oss fundera över den ryska strategin.
Ryssland har fört krig ett antal gånger – skälen har dock varit ungefär desamma.
I korthet har det handlat om två saker – territorier man anser tillhör Ryssland och territorier som man vill dominera av strategiska skäl.
Efter Sovjetunionens fall har det handlat om krig med områden – stater eller territorier som en gång tillhörde just Sovjet – länder som Tjetjenien, Georgien och nu senast Ukraina.
Länder som Finland eller Polen är i dagsläget nästan otänkbart då Ryssland inte har något strategiskt att vinna på att annektera dessa länder snarare tvärtom.
Sverige hör knappast till Rysslands intressesfär i det sammanhanget utan ser snarare med oro på att NATO utvidgar sina gränser mer åt det ryska hållet.
Putin – med den allt mer försämrade ekonomiska utvecklingen och ett fallande stöd för honom – kan förvisso komma att bli till problem på en rad olika sätt. Trycket mot medlemmar i icke-statliga organisationer med utländsk finansiering kan komma att öka.
Yttrande- och mötesfrihet – som en följd kan komma att inskränkas. Affärsintressen kommer att möta ett allt kyligare investeringsklimat – och utrymmet för konstruktiva utrikes relationer kommer att minska.
Det är detta som svensk utrikespolitik – och försvarspolitik – har att dels vara inställd på samt att hantera.
Att agera med en konfliktskapande åtgärd som ett medlemskap i NATO skulle definitivt inte innebära en minskning av de aggressioner och kränkningar vi sett under den senaste tiden.

Sverige har allt att vinna på att bibehålla vår neutralitet även i fortsättningen – men också fördjupa den och inte skapa onödiga konflikter.
Rysslands annektering av Krim och därefter kriget i Ukraina har av naturliga skäl skapat reaktioner i Europa och lett till en allmänt höjd beredskap i NATO och sanktioner från USA och EU gentemot Ryssland.
Sverige ligger mitt emellan två av de säkerhetspolitiska tyngdpunkter som existerar mellan Ryssland och NATO i och med Norges medlemskap.
Östersjön är av mycket stor ekonomisk vikt då denna utgör transportled för en mycket stor del av Rysslands BNP.
Mer bekymrande är att det säkerhetspolitiska läget nu och i framtiden innebär att Östersjöområdet kan komma att utgöra den primära friktionsytan mellan EU/NATO och Ryssland där Sverige står mitt emellan.
Endast i Östersjöområdet kommer – i händelse av ett svenskt medlemskap –  NATO:s direkta landgränser till Ryssland påverka stabiliteten i Östersjön Det senaste åren har förtydligat den utvecklingen med flera otrevliga kraftmätningar i och över Östersjön – sannolikt som ett resultat av det ökande politiska intresset för ett NATO-medlemskap.
Att NATO har ett intresse av Östersjöområdet är inte okänt.
Inte heller Ryssland – i likhet med övriga Östersjöländer – har ett intresse av att hålla Östersjön som ett konfliktområde.
Därför är det ett synnerligen ostrategiskt – för att inte säga säkerhetspolitiskt oskickligt – att nu allt mer alliera oss med NATO.
Håll därför Östersjön fri från konflikter.

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 25 maj, 2015

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2015/05/25/konflikt-istallet-for-sakerhetspolitisk-analys/