Ser fram med viss tillförsikt att vi återigen får en handelsflotta i Sverige………….


svensson_smith_hjalmered_DSC5430_web-1220x915Torsdagen den 28:onde augusti släppte Infrastrukturministern – Anna Johansson – regeringens strategi och avsikt att främja de maritima näringarna ”En svensk strategi – för människor, jobb och miljö”
När regeringen nu offentliggör den maritima strategin så ligger självklart sjöfartsfrågorna – som bland annat tonnagebeskattningen och det öppna fartygsregistret – närmast till hands att diskutera.
Sjöfarten är en helt central del av de maritima näringarna som omfattar fiskerinäringen, den marin besöksnäringen, hamnverksamheter , marin teknik och utveckling och inte minst skärgårds- och innanhavs-utveckling.
Utan sjöfarten står dock alla övriga maritima näringar bokstavligt stilla då sjöfarten är den avgjort största näringen inom det maritima klustret.
Sjöfartsnäringen står inför påtagliga behov av politiska beslut för att utjämna konkurrensvillkoren på den globala marknaden.

sjunkande fartygSedan den moderatledda regeringen tillträdde för snart 9 år sedan har vi sett hur den svenska handelsflottan halverats.
Mycket beroende på ojämna konkurrensvillkor för den svenska sjöfarten.
Detta har resulterat i att mer än 5 000 jobb har gått förlorade samt att över 100 fartyg har flaggats ut till andra länder.
Sverige befinner sig på en föga imponerande 21:a plats bland världens sjöfartsnationer – långt efter Danmark och Norge – detta trots att vi har både längre kust och en betydligt större export än våra nordiska grannländer.
När Catharina Elmsäter-Svärd (M) presenterade Alliansens strategiplan för den svenska sjöfartsnäringen så var det snarare fem över tolv än i eftersom det inte fanns några besked när riksdagen sedan fattade beslut om infrastrukturen för perioden 2014–2025.
Den kanske allra viktigaste frågan om tonnageskatten fanns inte ens med – själv dömde jag – i likhet med flertalet sjöfartsorganisationer – ut strategiplanen som fullständigt värdelös och intetsägande.
Att presentera strategiplaner utan att vidta konkreta åtgärder med uppföljningar som leder fram till förbättringar – är vi som är och har varit verksamma inom sjöfartsnäringen varit pinsamt medvetna om allt sedan 70-talet.
I grunden har det berott på en politisk passivitet – eller oförmåga – utan motstycke som lett till en kraftigt reducerad sjöfartsnäring.

Arbete på Esso StockholmAtt det behövs en långsiktig svensk sjöfartspolitik är oomtvistligt – en sådan hade jag mer än gärna sett för länge sedan – varför jag såg fram med viss spänd förväntan på regeringens strategiplan.
Strategin är i huvudsak bra och välgjord där fokus ligger på miljö över hela den maritima näringen.
Regeringen har i många avseenden närmat sig en nationell strategi där bland annat utvecklingsfrågor och åtgärder kring sjöfarten presenterats explicit utöver alla övriga  näringar som totalt ingår i det maritima klustret.
Hur man än vrider och vänder på visionerna så tror jag man kan komma ganska långt.
Se bara till att det finns budgeterade belopp som uppfyller visionerna.
Men som Anna sa – är det viktigt att hålla ihop delarna och ta ett samlat grepp.
Sedan får vi prioritera bland åtgärder och välja de mest angelägna för att nå resultat.
Detta skall självklart göras gemensamt med nationella såväl som internationella sjöfartsorganisationer.
Hon betonade dessutom att visionen och de ”åtgärdsområden” inom den maritima sektorn hon berättade om inte var en färdig strategi.
Hon vill att strategin ska få igång ett ”utvecklingshjul” där insatser ständigt utvärderas och förnyas.
Den måste också vara brett politiskt förankrad – lagar och regler måste vara förutsägbara och ge en långsiktig stabilitet åt hela sjöfartsklustret.
Såsom svensk sjöfart utvecklats de senaste åren handlar det idag om huruvida Sverige ska ha någon sjöfartsnäring överhuvudtaget i framtiden.
Och här spelar tonnagebeskattningen en grundläggande roll – vilket jag inte såg ett skymt av.
Att man ändå betraktar sjöfarten som ett led i hela transportsektorn skall ses som en positiv förändring och i det ligger en hel del av förändringar om godstransporter på ett rationellt och miljövänligt sätt genom att nyttja våra inre vattenvägar.

Esso StockholmMan konstaterar dessutom att globaliseringen är sjöfartens bästa bundsförvant som har en betydande framtid – förvånad över att man slutligen förstått värdet av det.
Tyvärr har sjöfarten inte fått mycket del av detta.
Tvärtom – rederier säljs till andra länder med flytt av huvudkontor som följd och av de svenska rederier som finns kvar väljer redarna att flagga ut sina fartyg för att kunna operera på något sånär konkurrenskraftiga villkor.
På senare tid har även några färjerederier valt att byta till annan nordisk flagga med förlorade arbetstillfällen i Sverige som följd.
Sverige har tappat så mycket sjöfart att den sedan länge har passerat en minsta acceptabel gräns och det behövs inte mycket till för att sista spiken är islagen och vår forna stolthet går i graven som ett minne av passiva politiker.
Jag ser därför fram – med luttrad tillförsikt – en förändring som gör oss åter till den stora sjöfartsnation vi en gång var.

Annonser
Lämna en kommentar

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: