KU är ett forum för partipolitiskt tramsande…………….


GPAntal anmälningar till Konstitutionsutskottet visar på flera brister i dels i avsaknad av ansvar dels brister i förmågan att bedriva opinion – eller kanske snarare att underminera regeringens arbete med antal anmälningar.
Jag har granskat samtliga KU anmälningar allt sedan valet 2014 och fram till dagens datum och finner totalt 72 stycken sammanlagt avgivna av samtliga riksdagspartier.
Det parti som sticker ut är Moderaterna med hela 49 anmälningar därefter följd av Kristdemokraterna med 6 anmälningar – resterande partier ligger därunder.
I sammanhanget kan nämnas att Vänsterpartiet svarar för två anmälningar – en riktad mot Carl Bildt dåvarande Utrikesminister samt dåvarande Försvarsminister Karin Enström.
En KU anmälan riktades mot Statsminister Stefan Löfvén i samband med EU nämndens agerande i april 2015.
Socialdemokraterna anmälde – som en motanmälan av Jessica Polfjärd (M) anmälan till KU angående granskning av regeringens hantering av flyktingsituationen – en granskning av den förra regeringens hantering i samma ärende.

reinfeldt_peter_eriksson_kuNär det kommer till Moderaternas avgivna anmälningar till KU kan jag med visst fog säga att man upprätthåller den så kallade ”arbetslinjen” både vad avser de ledamöter som författar dessa anmälningar men också – i huvudsak – för de tjänstemän i utskottet som juridiskt skall hantera det flöde av anmälningar som inkommer.
Det finns nog fog för att påstå att de stackars tjänstemännen i utskottet bli lika utbrända som Migrationsverkets personal.
Nu är det inte min sak att granska behovet av alla dessa anmälningar – flertalet av dem har säkert fog för en granskning och jag överlämnar till var och en att göra sina egna bedömningar.
Men ur mitt perspektiv finner jag många av dem som varande rena tramset. Trams där man också riskerar skjuta sig själva i foten.
Exempel på det är de nu senast avgivna anmälningarna angående granskning av regeringens hantering av flyktingsituationen där regeringen inlämnat samma granskning av den dåvarande Moderatledda regeringens hantering av flyktingsituationen.
Det enda Riksdagsparti som anmält både den nuvarande och dåvarande regeringen är Sverigedemokraterna i samma ärende.

När jag granskar samtliga anmälningar till KU under Alliansens sista mandatperiod 2010/2014 finner jag 71 anmälningar.
Socialdemokraterna stod för 33 stycken av dessa anmälningar.
Miljöpartiet och Vänsterpartiet har också varit flitiga anmälare.
Dock inte tillnärmelsevis lika flitiga som Moderaterna har varit sedan 2014 som lyckats med hela 49 anmälningar under en period av 14 månader.
Socialdemokraterna anmälde genomsnitt per år cirka 8 gånger.
Om Moderaterna fortsätter i samma takt kommer de kunna slå ännu ett nytt rekord med hela 168 anmälningar totalt fram till valet 2018 – notera nu att detta är bara en hypotetisk siffra – kanske det blir fler kanske det blir färre beroende på hur man fortsätter att se sin roll som oppositionsparti.
Man kan dock konstatera att Moderaterna använder Konstitutionsutskottet som sitt eget forum för partiets oppositionspolitik.

912@70Konstitutionsutskottets roll är att se till så att regeringen följer reglerna för just regeringsarbetet som regleras i regeringsformen.
Alla riksdagens ledamöter kan lämna in anmälningar till utskottet.
I en väldigt pedagogisk anda räknar man på riksdagens hemsida upp olika situationer där det är aktuellt med KU-anmälningar.
Man nämner ministerstyre, statsministrars eventuella förhållanden till journalister, resor som skattebetalarna tvingas betala för eller utnämningar av höga chefsposter inom den statliga sektorn som inte har gått rätt till som exempel – eller misstänkta avsteg från regeringsformen.
Sammanfattningsvis är det misstänkt allvarliga övertramp av regeringen som KU skall granska och det är av självklara skäl viktigt att man i konstitutionsutskottet har en enad linje för att poängtera vikten av allvar i KU-anmälningarna.
Dessvärre tycks nu dessa KU anmälningar totalt tappat sitt huvudsakliga syfte och fokus efter att regeringen Löfvén tillträdde efter valet 2014 och har i stället börjat fungera som en möjlighet för oppositionspartierna att kritisera regeringen på ett sätt som medierna tvingas uppmärksamma.
Därmed fungerar KU som främst Moderaternas eget forum för deras opposition som länkas till medierna i större utsträckning än vad som tidigare varit fallet.
Man kan fundera på om de inte intagit en form av trotsålder istället för att på allvar rannsaka sig själva och försöka utveckla den egna politiken.

3438595_1200_675Andra tydliga exempel är också alla de tillkännagivanden som riksdagens utskott med jämna mellanrum gör.
De svenska moderata samlingspartiet – namnet Nya Moderaterna är en paradox i sammanhanget – borde vara väl medveten om att landet styrs av regeringen – inte av riksdagens utskott.
Att låtsas som någonting annat – och fatta beslut som aldrig kommer att bli verklighet – riskerar att devalvera respekten för den lagstiftande församlingen – en respekt som håller på att krackelera sakta och säkert.
Här kan jag se kärnan i den märkliga och problematiska opposition som Moderaterna ägnar sig åt.
Att bedriva opposition handlar inte om att skrika högst – eller försöka finta bort regeringen i symboliska frågor och underminera det arbete de måste utföra.
Vad det handlar om är att presentera ett konstruktivt alternativ för hur Sverige ska styras.
Det insåg Socialdemokraterna efter 2006 – frågan är hur lång tid det skall ta för Moderaterna att inse detsamma.
Eller oppositionsarbetet kanske skall utgå från just det som Kristdemokraternas Sara Skyttedal twittrade så ansvarsfullt – ”Dags att fälla lite regering”.

ABL KUKU kan inte straffa riksdagsledamöter bara enligt principen ”Name and Shame” som medierna gärna hakar på med diverse mer eller mindre seriösa analyser.
Självklart är det – trots att KU inte har något annat mandat än att ”pricka” ledamoten – ingen trevlig situation – det kan närmast jämföras med att stå inför en domstol.
Blir man prickad är man dömd och den politiska trovärdigheten blir därmed devalverad.
Ur ett oppositionellt perspektiv är ju detta positivt att med tillgängliga medel devalvera trovärdigheten hos en minister utan att han mister sitt arbete.
Av den anledningen förespråkar jag ett avskaffande av Konstitutionsutskottet samt införa en Författningsdomstol med erfarna och oberoende jurister som inledningsvis kan ta ställning till relevansen i anmälan i förhållandet till regeringsformen – finns sådan relevans kan domstolen kalla till förhör innan slutligt utslag meddelas berörda.
Författningsdomstolen kan även ersätta Lagrådet samt åläggas ytterligare funktioner såsom granskning av myndighetschefer samt också något som efterlysts under decennier – det så kallade tjänstemannaansvarsgranskningen.
Det tror jag skulle vitalisera demokratin och respekten och framförallt skulle vi slippa se detta trams med ständiga KU anmälningar som används i partipolitiska syften främst.

Att dela hela eller delar av artikeln är tillåtet endast om angivandet av källan uppges.

Publicerat den 2016-01-29.
Författare: Björn Alvebrand

 

 

Annonser
Lämna en kommentar

4 kommentarer

  1. Fredrik

     /  3 februari, 2016

    Kan förstå och delvis sälla mig till flera av de framförda synpunkterna, men delar inte uppfattningen att det skulle vitalisera demokratin att en handfull tjänstemän i någon domstol övertar ansvar och funktioner från eller kanske t.o.m. kan köra över landets högst beslutande församling.

    Gilla

    Svara
    • Hej Fredrik!

      Jag är nog mer för ett förhållande där ett stats- eller samhällsskick borde bli mer demokratiskt, ju fler relativt oberoende maktcentrum som det omfattar och ju bättre jämvikt som det föreligger mellan dem.
      Men jag förstår att det finns en rad av synpunkter och perspektiv man måste ta i beaktande innan ett sådant eventuellt beslut kan tas.
      Ett är det du anger att ”en handfull tjänstemän i någon domstol övertar ansvar och funktioner från eller kanske t.o.m. kan köra över landets högst beslutande församling”
      Liksom du tror jag att det vore en olyckligt utveckling och borde relativt enkelt meddelat utslag användas som en rekommenderad åtgärd att ta ställning till.
      En domstol kan aldrig sätta sig över våra konstitutionella lagar inte heller konstitutionsutskottet.
      Ett oberoende är likaledes – oavsett – en mer av garanterad utopi snarare än en sanning och just det sätter käppar i hjulet när debatten förs.
      Senast den debatterades i Riksdagen var – såvitt mig nu bekant – 1997 i motion om utredning i ärendet.
      Var den utredningen landade i är obekant för mig – finns säkert att tillgå i Riksdagsarkivet.

      Sverige har ingen långvarig tradition av maktbalanstänkande i det politiska systemet. Från 1500-talet och framåt har det svenska politiska systemet varit monolitiskt i sina huvuddrag. Den starka kunga- och centralmaktens ställning som överhet även över den kyrkliga förkunnelsen har starkt bidragit till detta. Även om 1809 års regeringsform delvis anses bygga på ett maktdelningstänkande har det i liten utsträckning haft någon sådan konstitutionell effekt, bortsett från att riksdagen och regeringen idag utgör två maktcentrum, förvisso intimt sammankopplade genom parlamentarismen. Den dömande makten har haft en underordnad ställning och kan knappast anses utgöra ett separat maktcentrum. Den blygsamma utformningen och användningen av lagprövningsrätten är troligen ett exempel på detta.
      Invändningen har – återigen och såvitt jag kan bedöma – varit att en författningsdomstol skulle anses leda till en politisk ”styrning” samt resonemanget att det skulle vara svårt att utse ledamöter i en sådan domstol. Regeringen utnämner redan idag ledamöter i Högsta domstolen och andra höga domare – och det vore ju förfärligt om Högsta domstolen och andra höga domare är politiskt styrda och ”politiserade” på grund av utnämningsförfarandet – det får vi verkligen hoppas inte är fallet.
      Jag tror att en god demokratisk utveckling måste bygga på en klar maktdelning. Synsättet överensstämmer också med den realistiska människosyn som säger att alla människor är ofullkomliga. Det måste alltså finnas klara korrektiv mot maktmissbruk och maktkoncentration. Maktdelningen mellan lagstiftare och verkställare bör kompletteras med en juridisk instans i form av en författningsdomstol.
      Den åtskillnaden har man tagit hänsyn till vad avser KU och dess valda ledamöter – inte desto mindre ser vi ofta hur ledamöterna begagnar sig av sin politiska åskådning och att det därefter blir mer av ett politiserande mellan de olika politiska partierna.

      Frågan om inrättandet av en Författningsdomstol har väckts med nära nog jämna mellanrum men har inte lett till annat än marginella förändringar i själva arbetssättet inom utskottet.
      Frågan är komplex det medger jag – men inte desto mindre behövs debatten till gagn för utveckling av demokratin och hur arbetsordningen eventuellt skulle kunna se ut för Sveriges del får väl vidare utredningar påvisa.
      Författningsdomstolar finns ju i en rad Europeiska länder och den kanske mest kända av dem alla är ju EG-domstolen som har att tolka rättsfall gentemot de ”grundlagar” som gäller för EU – de så kallade fördragen.

      Jag tackar dig Fredrik för din kommentar och ju fler som engagerar sig med synpunkter är hjärtligt välkomna – om inget annat vitaliserar debatten än skilda åsikter och synpunkter utifrån olika perspektiv – vet jag inte vad som skulle vara vitalt.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara
  2. Hans Bodin

     /  31 januari, 2016

    Hej! Mycket bra förslag med en författningsdomstol! Jag har uppfattat moderaternas ständiga KU-anmälningar och tillkännagivningar som på ett gränsen till barnsligt omoget sätt att störa regeringsarbetet.
    Mvh! Hans B

    Gilla

    Svara
    • Hej Hans!

      Trotsåldern har sakta smugit sig in hos Moderaterna främst.
      Istället för politisk utveckling ägnar man sig åt att nyttja de kontrollorgan som står till förfogande för ledamöterna för att underminera regeringens arbete och dölja sina egna brister.
      Reinfeldt visade sitt klassförakt när han sa att Stefan Löfvén är inte värdig att leda landet.
      Jag tar tillfället i akt och meddelar att Anna Kinberg Batra är inte värdig att leda vårt land.
      Hon är kvinna, och jag har alltid förespråkat en större representation av kvinnor på olika samhällsposter – men tyvärr är hon en skam för sitt kön.
      Det finns säkert andra kvinnor i det partiet som skulle axla rollen som partiledare bättre än AKB.
      Vi får se hur länge hon sitter på posten – det höjs redan röster internt mot henne.

      Ha nu en trevlig Söndag Hans i det tillfälligt vackra vädret – åtminstone här i Stockholm 🙂

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: