Det ideologiska haveriet……………….


sanker-loner (1)Ingångslöner, introduktionsanställningar, ungdomslöner, förstajobbetavdraget, lägre trösklar, kommer att sätta fler i arbete.
Vi hör de sänkta lönernas lovsång – fast med olika refränger beroende på vilket av de borgerliga partierna som kallar till pressmöte med medierna – rätt fantasilöst – om och om igen från olika borgerliga företrädare och ledarsidor – gammal skåpmat fast i ny förpackning och nya objekt – och gärna så lika som möjligt utan att göra anspråk på någon partiöverenskommelse – men för att sedermera kunna lättare komma överens och forma något av ett regeringsunderlag – det kallas partiindividuell profilering – jag kallar det samordnande profilering för allianspolitik med små differenser och det är differenserna som blir avgörande för överenskommelsen – inte så svårt.
Spelar ingen roll vad det handlar om – arbetsmarknadspolitik, integration, utbildning – lägre löner är för de borgerliga alltid en del av lösningen.
Att de som skamlöst förespråkar lönereduceringar själva har löner som nära nog motsvarar en hel årslön för många – på bara en månad är bara något i förbigående – oantastligt – men inte desto mindre ett ideologiskt haveri.

Det ideologiska haveriet är ett faktum – det är inte bara mitt eget parti som ständigt förklaras ha tappat sitt ideologiska fotfäste.
Men då Socialdemokratin är det parti som på ett avgörande sätt satt sin prägel på landets utveckling under många decennier försvinner de andra partiernas ideologiska haverier – eller möjligen märks men är av underordnad betydelse – det är alltid intressantast att tala om just Socialdemokrater vare sig det är i negativa eller positiva termer.

lindstrom3Moderaterna – ”Jätten glufs glufs” – som jag envisas skriva ibland –  det numer största partiet i den koalition kallad Allians har satt sin prägel på de övriga borgerliga partierna allt sedan Allians för Sverige bildades 2003 och som formligen slukar sina borgerliga kamrater – vilken ideologisk förankring man har vet ingen idag – allra minst dom själva – den raderades ut effektivt av Reinfeldt som partiledare.
Trots den idag åsyna avsaknaden av ideologisk grund förefaller det som att Moderaterna håller på att återta sin konservativa – och med nationalistiska influenser – ideologiska förankring.
De har dock kunnat samarbeta under regeringsåren för ovanlighetens skull – även om konflikter har funnits men tystats ner av viljan att bevisa att de var ett regeringsalternativ.
Samarbetet har prövats förr – redan 1976 då man för första gången efter krigsåren bröt den Socialdemokratiska regeringsdominansen – men allt som oftast har det brustit just på grund av alldeles för stora ideologiska konfliktytor mellan partierna.
Näst efter Socialdemokraterna – vänsterpartiet nämner jag inte ens i detta sammanhang – har Folkpartiet (L) varit ett rött skynke för Moderaterna – åtminstone gav Reinfeldt uttryck för det i en av hans dystopiska litanior – kanske mest beroende på Westerberg som inte alls var främmande för att ingå regeringskoalition med Socialdemokraterna – men under Björklunds partiledarskap har dock den så kallade Westerbergs-effekten utvecklats till kravliberalism med ibland tydliga tecken på nyliberalism istället.
Centerpartiet har tidigare varit präglad av samarbete både åt vänster och höger med sin socialliberala ideologiska förankring som i valda delar varit mer knuten till Socialdemokratin än något annat borgerligt parti.
Kristdemokraterna betecknade sig själva ursprungligen som ett parti varken åt höger eller vänster – måhända av deras himmelska förankring – det förändrades dock under valet 91 då man tillsammans med de övriga borgerliga partierna bildade regering och för första gången på egna valsedlar – sedan dess har partiet styrt med jämn fart åt höger med en politik som ibland gränsar till den amerikanska kristna teapartyrörelsens ideologi.
Men högervridningen har varit markant även vad avser Liberalerna och Centerpartiet det senare mycket influerat av Stureplanscentern.
Ideologiskt har de smetat ut sig på varandra framförallt under alliansåren då man undvek ideologiska konflikter trots att de fanns där – men makten var det övergripande.

berglins-2014-02-23Politik består av idéer och viljor.
Då alla människor är olika ställer vi upp på olika idéer och driver olika viljor framåt.
Det är kontrasten mellan olika politiska gruppers samlade idéer och viljor som gör att människor engagerar sig – frågor blir konfliktfrågor och själva kampen mot ett motstånd skapar energi och engagemang.
Om det inte finns några meningsskiljaktigheter mellan olika partier finns det heller ingen strid, ingen energi och därmed inga särskilda incitament att engagera sig – det är kontentan av blockpolitiken allt blir till slut en grå seg massa som rör sig åt ett och samma håll – avgörandet faller på vem som kommer först eller vem som slukar vem.
Att breda politiska överenskommelser kommer till stånd är i sig inte negativt – tvärtom är – och borde – det vara en självklar del i en demokrati – dock behöver det inte ske i en koalition eller allians i ett regeringsunderlag.

JuholtProblemen uppstår när samhället försämras – vilket eskalerat under alliansåren ur mitt och många andras perspektiv – och det fortfarande inte uppstår tillräckligt starka kontraster bland de politiska partierna.
Detta är vad som hänt med Sverige och svensk politik – ivrigt påhejad av en media som offentligt avrättar alla politiker som försöker bryta sig ur den stelbenta mall som finns för svensk politik i dag – Håkan Juholt var ett tydligt exempel – Olof Palme dessförinnan.
Många av väljarna ser de flesta partierna som sammansmälta i en grå massa som trängs i politikens mittfåra där idéerna och viljan bland de politiska partiernas förslag strålar åt samma håll med ytterst marginella skillnader svåra att se och lika svåra att ta ställning till.

serie_140828Oavsett om högern eller vänstern regerat Sverige så har Per Albin Hanssons folkhem försvagats under årtionden och inte bara av högerpartierna utan också i valda delar av Socialdemokratin – det finns ett dolt mått av insiktslöst förhållande till de åtgärder som partiet varit vållande till – även om de största skadorna åsamkats av de nyliberala krafterna i samhället där dess anhängare befinner sig i ett ännu större insiktslöst förhållande – politiker har svårt att erkänna felaktiga beslut.
Klyftorna har ökat lavinartat – sjukhus och skolor har lagts ner, järnvägarna fungerar inte, mediciner som folk behöver finns inte på apotek och stora personalgrupper går på knäna trots att arbetslösheten är stor.
Skapande av sysselsättning i formen av arbetsmarknadspolitiskt snitt hyllas vare sig innehållet är meningsfullt eller inte.
Det viktigaste syns vara att få bort folk ur statistiken snarare än förslag som bygger på realistiska välgrundade arbetsmarknadsåtgärder.
Med en arbetsmarknad som kräver arbetstagarens ständiga tillgänglighet via sms samt många som har flera jobb för att klara sin försörjning – måste vi börja se verkligheten bakom den så kallade arbetslinjen.
Sämre socialförsäkringsvillkor, försämrade arbetsmarknadsvillkor, ökad psykisk ohälsa, ökad långtidsarbetslöshet, klyftorna ökar och därmed ojämlikheten – även om vi ser en liten förändring så är det fortfarande många som lever med en sämre ekonomisk trygghet och med allvarliga och kostsamma konsekvenser.
Landstingen är konsekvent underfinansierade och får konstant klä skott för statens kollapsade regionalpolitik.

PersonkultTiden sen finanskrisen briserade är också de år då Sverigedemokraterna sprungna ur vit makt miljön vuxit – vi fick dessförinnan ett annat främlingsfientligt parti i Riksdagen innan Sverigedemokraterna gjorde sin entré.
Utvecklingen har de senaste decennierna kantats av en förhållandevis stabil pessimism och en bristande framtidstro och i den bristande framtidstron har Sverigedemokraterna vuxit som ett utslag av en sjukdomsbild i samhället som ingen egentligen velat erkänna eller ens förstått och än mindre hur man kan åtgärda den.

Skälen till varför politiken blivit på detta vis är otaliga och kan naturligtvis inte summeras här – till det finns det alldeles för lite utrymme – men poängen är att när väljarna ser att samhället fortsätter att försämras oavsett vilka som sitter vid makten tappar de allt mer förtroende för hela det etablerade systemet.
Då återstår endast två alternativ – att helt strunta i politiken eller att vända sig till periferin på den politiska kartan.
Avsaknad av ideologi, hetta och konflikt bland etablerade politiker samt åratal av försämrade levnadsförhållanden är den drivande kraften som håller elden – Sverigedemokraterna – vid liv om än så bara på en enda fråga som det med yttersta skicklighet lyckats – i enlighet med devisen att ”alltings djävulskap hänger samman” – binda till invandrarna – Sverigedemokraternas livsnerv.
Jag håller dock helt med Stefan Löfvén vars målsättning var att krossa blockpolitiken – den är inte bara förödande för landets utveckling den riskerar förtvina partier på marginalen istället för att låta dessa växa och utvecklas på en egen ideologisk grund.

Indspilning-i-fuld-skærm-27-12-2014-124019Idag hör jag till och med de som förespråkar ett samgående mellan Socialdemokrater och Moderater – man ser inga – eller vill inte se – skillnader.
Till stor del är orsaken en avsaknad av dels förmågan att utveckla en pragmatiskt och visionär framtidspolitik som framförallt vi Socialdemokrater varit så framgångsrika i.
Förr förhöll sig de borgerliga till Socialdemokratin – idag tycks det vara tvärtom.
Om Socialdemokrater och Moderater – vilket aldrig kommer att ske till förtvivlan för de som förespråkar ett sådan scenario – skulle enas i en regeringskoalition för att mota bort Sverigedemokraterna skulle det vara sista spadtaget för demokratins grav och en fullständig kollaps av folkets förtroende och en garanterad framgång för mörkare krafter i samhället.
Det skulle just bekräfta fördomen om den diplomatiska politiska världen där inget tycks vara heligt och allt kan kohandlas bort – därför tillkom bland annat decemberöverenskommelsen som en del i den sega grå massa som flyter omkring i mittenfåran utan någon som håller i rodret och just för att hålla högerextrema krafter utanför realpolitiken – brist på pragmatism och visioner var då liksom nu den bristvara som föranledde denna överenskommelse.

Palme_rosParadoxalt nog behöver Sverige inte mer ”sitt still i båten”-retorik utan i stället handlingskraftig och ärlig ideologisk kamp för ett tryggare samhälle.
Förmår Socialdemokratin att nå ut till alla de desillusionerade människor som drabbats av den eviga rågången mot mitten och flytt antingen till Sverigedemokraterna eller några andra partier?
Olof Palme sa att politik är att vilja – ett koncept som han under sin tid lyckades balansera även med benhård pragmatism.
Istället paralyseras vi av den numer och allt igenom förhärskande nyliberala åtstramningsagendan – och lyckas vi återfå makten handlar det mesta om att lappa och laga sådant som försämrats av ideologiska skäl.
Dagens unga politiker kan inte bättre – uppenbarligen – och det borde vara skäl nog att oroa oss över vår framtida samhällsutveckling.

 

bloggarna

 

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Hans Bodin

     /  11 februari, 2016

    Hej Björn! Glufs sa jätten och slök allihopa! Kan det vara senariot om några år. Går vi mot samma system som USA med två partier?
    Mvh! Hans B

    Gilla

    Svara
    • Hej Hans!

      Det tycktes vara önskescenariot vad avsåg Reinfeldt – två block mot varandra.
      Att detta undergräver demokratin väsentligt när det endast finns två block att rösta på ser vi ju tydliga exempel på i USA.
      Demokraterna är ideologiskt till höger om de svenska Moderaterna till och med.
      Inte minst påvisas det i primärvalen nu i USA där Bernie Sanders huvudsakliga anhängare är ungdomar – kan man tänka sig då han är hela 75 år gammal – men politiskt borgar det för framtida omsvängningar i USA politiken förhoppningsvis.
      Det andra – som ju endast kan definieras som ett stolpskott – men visar också på hur den politiska makten polariseras mellan två högerpartier där väljarna är uppriktigt trötta på hur partierna misshandlar stora grupper i det amerikanska samhället.
      Jag tycker om Clinton men jag tycker bättre om Sanders som dessvärre knappast kommer att vinna nomineringen – hoppas kan man ju alltid.
      Nej jag är en stark förespråkare av fler partier – lagom antal skall tilläggas – och inga block som begränsar utvecklingen.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara
  1. Knegare – eaqhan

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: