Högern vill tukta arbetarrörelsen………………

Publicerad 2016-02-20

Den 4 augusti 1909 hade tiden och tålamodet runnit ut för varsel och förhandlingar.
Den största strejken på svensk arbetsmarknad någonsin var ett faktum.
Totalt deltog 300 000 arbetare där cirka 67 procent var anslutna medlemmar av LO resterande medlemmar i Syndikalisterna eller i övrigt fackligt oberoende. Slamret från verkstäder, hamnar och byggen tystnade.
Spårvagnar blev kvar i hallarna och droskchaufförer måste ha fackligt körtillstånd i mössan.
Över femhundra lokala strejkkommittéer övervakade blockader och skulle snart febrilt fördela knappa understöd.
Socialdemokratiska arbetarkommuner arrangerade barnbespisningar. Tusentals fackliga ordningsmän – ”med breda röda armbindlar” och fullmakt från strejkkommittén – patrullerade arbetarsamhällen och fabriksområden på vakt mot strejkbryteri, oordning och fylleri.

Genom den så kallade decemberkompromissen 1906 erkändes den fackliga landsorganisationen (LO) arbetsgivarnas rätt att ”fritt leda och fördela arbetet, anställa och avskeda” – den framöver så ökända paragraf 23 i SAF:s stadgar.
Motprestationen var att SAF erkändes rätten till fackliga kollektivavtal.
Strejken kom av många att handla om en klasskamp på liv och död.
SAF:s dåvarande ordförande – Hjalmar von Sydow – ansåg att arbetsgivarna en gång för alla måste ”tukta” arbetarrörelsen – minns nu dessa ord längre ner i texten – då man såg rörelsen som ett hinder för företagens tillväxt.
De följande åren efter decemberkompromissen präglades av lockouter då arbetsgivare stängde ute fackligt organiserade som vägrade godta reträtterna och strejker till försvar av det man vunnit.
Året 1908 skärptes konflikterna när den internationella ekonomiska krisen drog in över Sverige med massavsked och lönesänkningar.
Sprängningen av strejkbrytarfartyget Amalthea i Malmös hamn under sommaren utgjorde en våldsam markering av den nya tiden.
Påföljande sommar 1909 varslade SAF om storlockouter för att sänka lönerna på pappersbruken, sågverken, i textilindustrin och järnbruken.
Sammanlagt 163 000 arbetare stod i begrepp att utestängas från arbetsplatserna.
LO såg ingen annan möjlighet än att proklamera en total arbetsnedläggelse och strejken tog sin början den 4:e augusti samma år.
Strejken har kallats de ”korslagda armarnas revolution” av de borgerliga och arbetsgivarna samt högertidningarna där man nedvärderande illustrerade arbetarna som sittandes med fiskespön i augustisolen.

Det intressanta under den här tiden var att Allmänna valmansförbundet –  nuvarande Moderaterna – anordnade ett möte i deras partilokal med syftet att skapa en väpnad skyddskår – eller utifrån dagens språkbruk medborgargarde – som skulle organiseras under ledning av kabinettssekreteraren och ryttmästare Holterman.
Redan vid starten hade fyrahundra tjänstemän, militärer och skyttar
antecknat sig och målet var en styrka på fyratusen man som kunde bistå myndigheterna med att hålla igång samhällsfunktionerna.
Kåren – vars högkvarter förlagts till hotell Continental i centrala Stockholm – indelades på militärt sätt i avdelningar och grupper med befälsstruktur,
orderlinjer och tjänstgöringsplikt.
Liknande såg vi under Hitlers 30-tal med de så kallade skyddskårerna – på tyska Schutzstaffel eller förkortat SS – som hade liknande uppdrag som de dåvarande Moderaternas skyddskårer.

Konflikterna på arbetsmarknaden fortsatte – om än inte i samma omfattning som storstrejken 1909 – men var i många stycken våldsam där Ådalen 1932 utgjorde ett av arbetarrörelsen mest tragiska händelser. Oroligheterna på arbetsmarknaden var naturligtvis inte bra för varken arbetsgivare eller arbetstagare och landet i övrigt.
Saltsjöbadsavtalet  som slöts 1938 mellan parterna LO i Sverige och SAF den 20 december var ett huvudavtal som blev mönsterbildande för andra avtal.
Reglerna om stridsåtgärder har kommit att betraktas praktiskt taget som allmänna rättsgrundsatser för konflikter mellan parterna på arbetsmarknaden.
Avtalet cementerade således den svenska arbetsmarknadens norm om att arbetsmarknadens parter skall sluta avtal utan inblandning av regeringen och arbetsfred skapades under avtalstiderna – inget annat jämförbart land har därefter haft så få strejker på arbetsmarknaden som Sverige kan stoltsera med.
Avtalet gäller fortfarande – och senast det gjordes förändringar var 1976.

SAF som nu omorganiserats och kallas Svenskt Näringsliv (SN) har i alla tider inför stundande löneförhandlingar hävdat med emfas att några pengar finns inte för årets lönerörelse – en given deklaration som närmast blivit en tradition inledningsvis där fackförbunden hävdar motsatsen och så möts man någonstans på halva vägen samtidigt som bägge parter utropar sig som vinnare.

Men det idag mest anmärkningsvärda är de borgerliga partiernas – med vederbörligt påhejande av SN:s VD Carola Lemne – möjlighet att använda de allra fattigaste av fattiga som ett slagträ för att sänka lönerna.
Och om vi nu återvänder till 1909 års storstrejk där upphovet var lönesänkningar samt att fackföreningarna skall ”tuktas” då de är ett hinder för arbetsgivarnas tillväxt – det var då den tidens fattiga med löner allt mellan 2 till 5 kronor om dagen som skulle sänka sina löner.
Även om språkbruket idag är annorlunda så är syftet detsamma idag.
De fattigaste skall ha låga ingångslöner då de enligt vissa borgerliga företrädare inte behärskar annat än att städa toaletter eller städa skiten ur de burgnas pompösa villor i moderatstyrda kommuner.
Och kan parterna inte komma överens så hotar man med lagstiftande åtgärder – betydelsen är – försvaga fackens förhandlingsrätt i enlighet med Saltsjöbadsavtalet på bekostnad av de lågavlönade samt de fattigaste av fattiga – våra nyanlända invandrare så att de burgna återfår sin forna status av överhöghet.

Redan Anders Borgs idé om att skapa ett svenskt låglöneproletariat passar väl in i det nyliberala mönstret.
Argument om att löner på cirka 16000 kronor måste sänkas ytterligare är orimliga, verklighetsfrämmande och bygger på en felaktig strategi.
Vad skulle vi ha att vinna på lägstalöner som inte går att leva på?
Är Sveriges framtid att bli ett låglöneland?
Hela detta borgerliga generalangrepp på fack och löntagare bygger på en skev syn på vår arbetsmarknad.
Inget kan vara mer fel att lönesänkningar skulle skapa tillväxt.
De sänkningar som gjorts hitintills har bara lett till ökad fattigdom och minskad efterfrågan och har knappast hjälpt varken tillväxt på arbetsmarknaden eller ekonomin annat än för företagen.
Den som har förmågan att tänka lite mer långsiktigt inser snart att lönesänkarstrategin kommer att ge återverkningar på hela lönebildningen där de med lägsta kollektivavtalade löner kan komma att utsättas för konkurrens mot de med de allra lägsta lönerna om de överhuvudtaget skall få in en fot på arbetsmarknaden.
Kostnaderna för samhället i övrigt är minskade skatteintäkter ökade bidrag – särskilt om man – som de föreslår – en totalt avreglerad bostadsmarknad.
Vi är snart tillbaka till den situation vi befann oss i början av seklet om högerpartierna får fritt spelrum – och fundera på detta nu för efter 2018 kan det bli en verklighet.

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 20 februari, 2016

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2016/02/20/hogern-vill-tukta-arbetarrorelsen/