Moderaterna belönar de som har och bestraffar de som inget har………………

Publicerad 2016-05-23
För framförallt Moderaterna – som i allianssamarbetet påverkat marginalpartierna – utgår man endast från ekonomiska beting för att piska människor ur en uppfattning av lathet och bidragsberoende.
Drivkrafter har för det politiska etablissemanget i allmänhet och i synnerhet vad avser de borgerliga – blivit ett allenarådande begrepp där ekonomiska incitament har blivit styrmedel för tvingande åtgärder – människan bakom! Vad är det för något.
Det är inte genom tvingande åtgärder man vinner framgångar – det är genom skapade förutsättningar man vinner framgång.

De långsiktiga effekterna av den höga arbetslösheten är problematiska av flera skäl.
Inte minst vad innebär långtidsarbetslösheten som är en välfärdsförlust för den drabbade individen.
En hög grad av varaktighet i arbetslösheten innebär också att tillväxten i ekonomin bromsas upp och att de offentliga finanserna försvagas.
En kortvarig konjunkturkris som den 2008/2010 har knappast några
effekter på den långsiktiga hållbarheten i ekonomin – men ju längre krisens
konsekvenser på arbetsmarknaden varar desto större blir trycket.
Dessutom är det svårt att utvärdera de sysselsättningspolitiska reformerna om arbetslösheten fastnar på en hög nivå – eftersom det då tar lång tid innan effekterna av de politiska reformerna blir synliga.

Felaktigt genomförda arbetsmarknadspolitiska reformer förlänger arbetslösheten – något som alliansregeringen bär en stor skuld till.
Även om arbetslösheten – ett ord som Moderaterna vägrar ta i sin mun – minskar idag så har den utan tvekan blivit strukturell allt sedan 90-talskrisen och framförallt gäller det långtidsarbetslösheten.
Men inte oväntat tar Moderaterna åt sig äran av den sjunkande arbetslösheten – vad annat kunde man förvänta sig?

Ökad tillgång till adekvat utbildning är betydelsefull för att bygga upp
nytt humankapital som föråldrats på grund av långa arbetslöshetstider eller
som inte längre är gångbart i de branscher där det finns arbeten att söka.
Ytterligare en orsak att arbetslöshet blir bestående är att uteblivna
investeringar i en lågkonjunktur leder till ett fall i kapitalstocken som
minskar efterfrågan på arbetskraft.
Det tar tid att bygga upp kapitalstocken igen efter att konjunkturen vänder -vilket gör att arbetslösheten reagerar med fördröjning.
Alliansregeringen valde att försämra de ekonomiska incitamenten för arbetstagarna samt underlätta för företagen som ett sätt att öka individens drivkraft – det var som om de ville misslyckas.
Man drog därutöver ner på utbildningsplatser samt minskade satsningar på infrastruktur särskilt blev detta ett signum under lågkonjunkturen 2008/2010.
Istället satsade man på att reformera skattesystemet med den kanske viktigaste reformen av dem alla – jobbskatteavdraget som ytterligare påverkar risken för arbetslöshetens varaktighet och sysselsättning.
Det blev – med skattesystemets progressivitet – mer lönsamt att arbete ju högre inkomst du hade – undantagna blev också de bestraffade.

Enligt såväl klassisk som neoklassisk ekonomisk tillväxtteori innebär en fri arbetsmarknad att utbud och efterfrågan på arbetskraft möts på ett så effektivt sätt som möjligt och enligt teorin bildas ett jämviktsläge.
Om det förekommer någon form av strukturella hinder eller diskriminering
som gör att män eller kvinnor hindras att fritt söka sig de jobb de önskade så skulle man kunna betrakta detta som att arbetsmarknaden inte är perfekt i detta avseende.
Teoretiskt skulle detta kunna leda till en resursfördelning i samhället som inte är optimal – det vill säga att arbetsmarknaden fungerar sämre som resursfördelningsinstrument än vad den annars skulle göra.
En sådan jämvikt i ekonomin är inte den samma som den där arbetsmarknaden är fri.
I de makro-orienterade modellerna är en ojämställd arbetsmarknad således främst ett resursfördelningsproblem.
Själv skulle jag kunna tänka mig att sänka arbetsgivaravgifterna något utifrån 2006 års nivå och samtidigt lägga större resurser på arbetslöshet och infrastruktur snarare än att som de borgerliga gjorde – lade det mesta av resurserna på redan anställda.
Men med utgångspunkten ”Belöna de som har och straffa de som inget har” ökade man skillnaderna istället.

I vårt land vill de flesta borgerliga partier pressa ned lönenivåerna – inledningsvis för utpekade grupper i samhället – gärna med lagstiftning.
När man gjorde likaledes i USA och pressade ner lönenivåerna fick det till följd att hushållens sparande minskade – allt längre arbetstider – en del behöver både två och tre anställningar för att kunna försörja sig.
Allt större lån togs upp för att hålla konsumtionen igång.
Tillväxten hölls uppe till priset av stadigt ökande privata och offentliga skulder.
Sen kan man i sammanhanget försöka förstå när avvikelser från tankemodellen – som de borgerliga har svårt att förklara och ta till sig – varför de nordiska välfärdsländerna presterar bättre än de avreglerade anglosaxiska länderna som de borgerliga envist – utan vidare tankeverksamhet – förordar och rekommenderar.

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 23 maj, 2016

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2016/05/23/moderaterna-belonar-de-som-har-och-bestraffar-de-som-inget-har/