Så långt har det gått…………………….


Publicerad 2016-09-17
Fel-fokusI veckan som varit har ett – i det närmaste – krig blossat upp inom Liberalerna.
Normalt struntar jag i vilka interna spörsmål de olika partierna dryftar – men denna gång handlar det om något mycket mer angeläget för oss alla.
Jan Björklund deklarerade ett krav på vår statsminister – han ansåg att Stefan Löfvén skulle bjuda in Sverigedemokraterna som en part vid blocköverskridande partiöverläggningar.
Birgitta Ohlsson – som sitter i partiledningen kritiserade – med all rätt – Jan Björklund för hans uttalanden om att Sverigedemokraterna borde bjudas in till samtal av regeringen.
Hon blev tämligen omgående uppmanad av Tina Acketoft och Anna Starbrink att lämna partiledningen.

ohlsson-bjorklund-jpgBirgitta Ohlsson har ett starkt stöd ute i partidistrikten och det vet Jan Björklund – här skulle man kunna vara lite konspiratorisk och tro att utspelet var ett medvetet val i akt och mening att för gott bli av med sin närmaste kritiker, antagonist och aspirant på partiledarposten – Birgitta Ohlsson fick flest personkryss före Björklund i kommunvalet i Stockholm förra valet.
Fler tunga namn har uttalat sitt stöd för Birgitta Ohlsson bland annat Cecilia Wikström – EU parlamentariker.
Cecilia Malmström – EU:s handelskommissionär och tidigare svensk handels- och EU-minister – ger starkt stöd till partikollegan Ohlsson.
Till och med de forna partiledarna Bengt Westerberg och Maria Leissner med fler tunga namn instämmer i kritiken mot Jan Björklund där Bengt Westerberg ansåg att uttalandet var onödigt – Olle Wästberg tydlig liberal profil samt dess ungdomsförbund instämmer likaledes i kritiken.
Ett par av partidistrikten går ännu längre och kräver både Björklunds, Tina Acketoft och Anna Starbrinks avgång.
De menar att omfamna rasism och sträcka ut handen till ett parti som förkastar tanken om alla människors lika värde inte är socialliberalism.
Hur socialliberal är Björklund egentligen?

jimmie-akbMen ett uttalande har fått både borgerligheten och medierna att gå i spinn – inte för Björklunds uttalande utan – av det faktum att Stefan Löfvèn i en intervju sagt sig inte lämna över regeringsmakten om alliansen blir större än de rödgröna partierna – det är viktigt att både läsa och förstå kontexten i det uttalandet – något som de borgerliga partiledarna undviker i sin kritik – särskilt gäller det Anna Kinberg Batra som i en intervju i Dagens Industri menat exakt detsamma som Stefan Löfvén kungjort utan att specificera hur eller med vem som skall ingå i den regeringsbildningen – möjligen att Stefan Löfvén varit något tydligare än AKB – ironiskt nog skulle man kunna säga att hon idag kritiserar sig själv.
Majoritet innebär i en demokrati ett röstetal överstigande 50 procent.
Med ett sådant valresultat är det givet att man överlämnar regeringsmakten till den koalition som fått majoritet i parlamentet.
Dessvärre ser inte det politiska landskapet ut så – det är bara Björklund i sin personliga drängstuga som tycks tro det gemensamt med de övriga charlatanerna inom borgerligheten – för såvitt inte Björklund vill etablera samarbete med Sverigedemokraterna.
Egentligen är det smaklöst att tala om att tvinga en regeringsmakt av stolen – om det inte är drängstugeretorik så vet jag inte vad det skulle vara.
Ytterst är det väljarna som med sina röstsedlar avgör vem som skall inneha regeringsmakten – det ankommer knappast på vad Björklund, Batra eller någon annan av partiledarna anser.
I en sak har Björklund dock rätt – i en demokrati är det majoriteten ytterst som får regeringsmakten – men det var som sagt inte frågan.

Den nya svenska författningen strävar efter att fastlägga principerna för en parlamentarisk ordning.
Sverige har styrts av minoritetsregeringar under drygt 32 av de snart 40 åren sedan införandet av 1974 års regeringsform och även innan grundlagsreformen var minoritetsregeringar vanliga.
En viktig konstitutionell förklaring till detta stabila minoritetsregerande är sannolikt att Sverige tillämpar vad som brukar kallas negativ parlamentarism – vilket innebär att det räcker med att en regering tolereras av riksdagen för att kunna bildas eller sitta kvar med så kallat hoppande majoriteter – men sådant är inte varken Liberalerna eller Centerpartiet längre intresserade av.
Man stänger hellre alla dörrar men håller bakdörrarna försiktigt olåsta mot Sverigedemokraterna istället.

En konstitutionell nyhet är den regel i 6 kap. 3 § RF – och som kunde ha använts första gången i valet 2014 – som säger att om en statsminister väljer att inte avgå efter riksdagsvalet ska förtroendet för honom eller henne prövas av riksdagen senast två veckor efter att den samlats.
Reformen har ibland framställts som ett steg i riktning bort från den negativa parlamentarismen och dess möjligheter att släppa igenom smala minoritetsregeringar.
Reinfeldt hade i enlighet med konstitutionen inte behövt överlämna regeringsmakten 2014 på det sätt han gjorde.
Trots detta sa Reinfeldt – helt felaktigt – att om de rödgröna vinner majoritet avgår jag – de rödgröna vann inte en majoritet men blev större än de borgerliga regeringsalternativet.
Reinfeldt hade kunnat sitta kvar och inväntat en förtroendeomröstning i enlighet med regeringsformens sjätte kapitel och hoppas på att Sverigedemokraterna – med stor sannolikhet – skulle rösta bifall i omröstningen – man röstade bifall i alliansens favör för deras förslag till statsbudget som innebar en hel del motsägelsefulla frågetecken vad avser Sverigedemokraternas ställningstaganden i enlighet med deras ambitioner.
Det var således – ur ett borgerligt perspektiv – både ett historiskt misstag och prov på dålig statsmannakonst då Reinfeldt redan innan valet låste sig vid vilka och med vem han ville bilda regering till skillnad mot Stefan Löfvén och Socialdemokraterna.

Antingen är man totalt okunnig om hur vår parlamentarism fungerar i vår demokrati eller så är man medveten men ställer sig på höga hästar i sin kritik mot Stefan Löfvéns uttalande i någon viss medvetenhet att de flesta av våra väljare generellt är tämligen okunnig om vad regeringsformen stadgar.
I bägge fallen är det högst anmärkningsvärt – anmärkningsvärt eftersom oppositionen har ambitioner att regera landet.
Men det är så borgerligheten fungerar – med okunskap och populism – och i förekommande fall rena lögner – vill man vinna regeringsmakten.
Ur det perspektivet gör Stefan Löfvén helt rätt som ställer alternativet på ett framtida regeringsalternativ på sin spets – vad vill man egentligen.

alliansenHur vill Moderaterna, Liberalerna, Kristdemokraterna, Centerpartiet och Sverigedemokraterna – det sista partiet med tungan på vågen och det egentligen största problemet – skall se ut efter 2018?
Från borgerligt håll har det hummats och uttrycks tveksamheter om man kommer att ta med sig Sverigedemokraterna i sin egen drängstuga eller inte.
Det är först då vi kan tala om borgerlig majoritet.

JanBjörklund – är med sin tveksamma kaserngårdsretorik avseende konstitutionen inte sen att diktera villkoren för nuvarande regering.
Moderaterna säger sig inte vilja regera med – officiellt – stöd av Sverigedemokraterna och menar i samma andetag att man skall inte demonisera Sverigedemokraterna – jag har en hel del i övrigt att säga avseende demonisering men lämnar fältet fritt för mina läsare att själva se det absurda i uttalandet.

SD SverigeKristdemokraterna har bortsett från de vidriga hat mot invandrare som förmälts dels av företrädare från partiledningen dels av en hel del av deras kommunala företrädare – svansen ej inräknad då de kan betraktas som sympatisörer och underlag för Sverigedemokraternas reella existens och – så som partiledningen säger sig inte ta ansvar för – och därvid sagt sig inte utifrån Sverigedemokraternas politiska manifest skall anses vara rasistiska den ena dagen för att den andra dagen säga att de faktiskt är det – vad Kristdemokraterna säger idag är det väl ingen som vet – det tycks växla från den ena dagen till den andra.
Centerpartiet – sin vana trogen – talar om frihet för småföretagarna lite miljö och accentuerar sina ambitioner med att det är alliansen – en allians som tycks vara sprängd i småbitar men som man försöker lappa ihop för att med stöd – på ett eller annat sätt – regera med Sverigedemokraterna – kort sagt vi vet inte vad Centerpartiet vill.
Men i sinom tid kommer väljarna kräva av de borgerliga att få veta hur och med vem man vill regera landet.
Hitintills har svaren bestått av frågetecken.
bloggarna

Annonser
Lämna en kommentar

3 kommentarer

  1. Trots att Birgitta Olsson är liberal så gillar jag henne ändå. Hon har power!
    // Kao

    Gilla

    Svara
  2. Hans Bodin

     /  19 september, 2016

    Hej Björn! Inbördes trätan i liberalerna visar bara på hur splittrade dom är och som ett nyliberalt parti sittande i knä på moderaterna så är dom snart ute ur riksdagen.
    Mvh! Hans B

    Gilla

    Svara
    • Hej Hans!

      Ja man är i många fall snabb med att döma ut Socialdemokraterna för påstådda falangstrider men att det finns olika viljestyrkor i alla partier bryr man sig föga om.
      Att Liberalerna tappat så mycket av sin forna väljarandel kan i mångt och mycket tillskrivas Jan Björklund och till viss del samarbetet i alliansen dessutom.
      Väljarna vet ju inte vad de skall rösta på – för mig är det obegripligt att man håller så fast vid alliansen det betyder ju att marginalpartierna tvingas profilera sig på ett eller annat sätt – oftast med tokigheter som knappast kan betraktas som samhällsansvar.
      Det enda parti som vunnit på detta alliansbygge är ju de fakto Moderaterna – se Kristdemokraterna som ett ypperligt exempel.

      Jag gillar kvinnor med skinn på näsan och Birgitta Ohlsson är en sådan som inte viker sig en tum från Björklunds så kallade socialliberalism – jag håller inte heller med Ohlssons olika utspel men i detta ärende gör jag det.
      Björklund står så långt från socialliberalism som någon i det partiet gör och den uppfattningen rönte jag redan då han var skolborgarråd i Stockholm Stad.

      Det smygs, hycklas och man lämnar bakdörrarna på glänt inom hela borgerligheten – exklusive Centerpartiet ännu så länge skall sägas – för ett framtida stöd eller samarbete med Sverigedemokraterna.
      Åkesson har ju förstått detta varför han vänder sig främst till de partier han tror sig kunna samarbeta med.
      Bara detta faktum vore ju högst anstötligt för både Moderater och Kristdemokrater – uttrycket makten hägrar och då övergår den allt förstånd.
      Bara ett stöd av SD kommer givetvis att villkoras och SD är ju inte helt obekanta med vem och vilka de vill stödja – för dem betyder inte vallöften eller politiska ambitioner någon större roll de sitter där med en enda avsikt att skapa kaos för det om något gagnar dem.

      MVH//Björn

      Gilla

      Svara

Välkommen att kommentera.

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: