De som inte ser sitt förflutna är dömd att upprepa det………………….

Publicerad 2017-01-25
George Santayanas – spansk-amerikansk filosof – får stå för dagens rubrik då den är mer träffsäker än vi någonsin kan ana.

De sociala rörelser i olika tappningar som hade det gemensamma att verka för en demokratisk socialistisk utveckling sågs med oblida ögon från företrädarna för det patriarkala samhället och Allmänna Valförbundet bildades i början av sekelskiftet som en garant för överklassens privilegier.
Utvecklingen har dock förändrat politikens innehåll mot den vid de då samtida politiska samhällsfrågor som var rådande – dock har inte de ideologiska värdegrunderna förändrats särskilt mycket – de konservativa har stått för det materialistiska samhällssystemet medan motsatsen – liberaler i huvudsak – svarat för solidaritet och jämlikhet med ambitionen att utjämna klasskillnader i samhället.

Adelsmannen Palme ansågs av det moderata etablissemanget som en klassförrädare som lämnade sitt ursprungliga stånd för en demokratisk socialistisk värdegrund som gjordes tydlig i det hat man påvisade gentemot Socialdemokraterna i allmänhet och Olof Palme i synnerhet – offentligt gjorde man dock inte sken av ett klassförräderi utan snarare mot den demokratiska socialism han stod för – för de konservativa existerar ingen demokratisk socialism – det är antingen eller.
Moderater har i eviga tider vägrat tala om klasser – man till och med förnekar dess existens då det motverkar deras egen ställning för och med överklassen.
Hatet och avskyn har dock funnits där i alla tider mot arbetarrörelsen och de värderingar de står för även om man gjort ansträngningar för att minimera den uppfattningen som varit rådande allt sedan Arvid Lindmans (H) dagar.

Idag kan jag avslöja verkligheten bakom Fälldin och Ahlmarks (FP) direkta fråga ställd till Olof Palme huruvida han – mot bakgrund av hans bakgrund – kunde vara socialist – frågan i sig var ytterst avslöjande men antogs reduceras av att det var Fälldin som den arbetar- och bondgrabb han trots allt var – ställde frågan i valduellen 1982.
Frågan väcktes ursprungligen av Gösta Boman (M) som ju hade sin väljarbas att ta hänsyn till – det hade varit alltför kontroversiellt ur ett politiskt perspektiv om han själv ställt frågan.
Valet föll således på Fälldin (C) – vilket till yttermera visso var naturligt då han också var pretendent till statsministerposten medan Boman andäktigt lyssnade – de övriga skruvade generat på sig.
Svaret uteblev inte.

Fredrik Reinfeldt kan man säga mycket om men dum var han inte då han tidigt insåg att för att bryta Socialdemokraternas ”hegemoni” – som han vid ett obevakat tillfälle uttryckte det och som han senare förnekade – tvingade sitt eget parti att spela på samma planhalva som Socialdemokraterna – inte helt utan kritik från de egna leden – men syftet övertrumfade kritiken i takt med ökande opinionssiffror och slutligen ett maktövertagande i majoritet.
Synonymt för detta uttryck var när man utsåg sig själva som ett arbetarparti – och faktiskt också det enda arbetarpartiet – det senare som brukligt – för att i akt och mening förnedra och förödmjuka hela arbetarrörelsen – ett allt sedan Arvid Lindmans dagar konsekvent och signifikativt beteende som eskalerade i dess hat mot Olof Palme – men slutade inte därmed annat än att en viss återhållsam ton i de retoriska angreppen intogs som ett slags insikt över vad det hade åstadkommit efter Palmes död.
Reinfeldt lyckades – resultatet blev dock en typisk för samtiden konservativ moderat ideologisk reformagenda som i egentlig mening utgick från Carl Bildts ”den enda vägens politik” samt Bo Lundgrens utlovade skattesänkningar i samma storleksordning som Reinfeldt sedan realiserade.
Den interna stridigheten förlamades dock allteftersom resultaten blev de önskvärda – och tro mig – 140 miljarder i uteblivna skatteintäkter varje år ger svåra återverkningar på hela samhället – återverkningar som den socialistiska regeringen nu får skulden för genom oppositionell effektiv lobbyverksamhet – dock kan man glänta lite på insiktens blåa skynke för att framstå som just insiktsfulla Moderater genom att i försiktiga ordalag förklara att på det sakpolitiska området migration och uppgörelsen med Miljöpartiet ”kanske” inte var det mest optimala.

Att Moderaterna är väl bekant med sin historia tydliggörs i allt väsentligt på det faktum – och genom den euforiska glädjen av att ha gått från nära nog signifikativ opposition till statsbärande parti på bara två mandatperioder – när det skrev om sin egen politiska historia.
Segraren är den som skriver historien – förloraren får förhålla sig.
Eller så är det så att Moderaterna själva insåg att dess historia inte passar samtiden och då vill man skriva om den så att den uppfyller samtidens politiska uppfattningar – själv är jag benägen att tillstå bägge varianter.
Andra struntar i det och väljer istället att ta avstånd med dagens uppfattning som grund för dåtidens uppfattningar.
Andra går steget längre och förnekar konsekvent sin historiska bakgrund – även trots övertygande bevisning.

Vi som var med och upplevde hatet och hat-retoriken under 70- och 80-talet mot Socialdemokraterna – och Olof Palme i synnerhet – är inte förvånad över den explicit ovärdiga verbala rännstensretorik vi sett och ser från främst Moderater men också från de av den Moderatledda alliansen krattade och pyntade gångstigen för ett parti som själva anger sig som ett mittenparti men som i väsentliga stycken representerar en nationalistisk konservativ åskådning långt till höger om Moderaterna – närmare en fascistisk åskådning snarare än socialkonservativ – så som de själva vill definiera sig.

Det är heller inte förvånande att Sverigedemokraterna bildades som en följd av 80-talets eskalerande hat och de våldsamma uttryck som präglade den tidens avsky mot Socialdemokraterna där Palmehatet som löpte från moderaterna till obskyra högergrupper där organisationen ”bevara Sverige svenskt” – BSS – var en kampanjorganisation bildad redan 1979 med brittiska National Front som förlaga.
Två år efter denna kampanjorganisations upplösning bildade i huvudsak forna BSS-medlemmar samt avdankade nazister Sverigedemokraterna – som fortsatte att använda parollen ”Bevara Sverige Svenskt” fram till slutet av 1990-talet.
I den miljön frodades hatet mot Palme och Socialdemokratin och det arvet plockade Sverigedemokraterna upp och fortsatte leverera sin avsky för Socialdemokratin – inte minst visade det sig genom det avslöjandet av Kaliber P1:s program för undersökande journalistik – med att sjunga nidvisor innefattande både Palme och hans hustru – och så länge sedan detta inträffade så det kan hänföras till historia är det knappast.
Själva definierar man sig som ett socialkonservativt parti med nationalistiska förtecken.
Hur den definitionen hänger ihop med Åkessons vurm för Per Albin Hanssons folkhem är obegriplig som så mycket annat vad avser Sverigedemokraterna.
Om denna förfalskade definition har jag skrivit i ”Sverigedemokraterna ett motsägelsefullt parti………………..” som du hittar i länken.

Moderaternas tydliga motstånd mot – inte arbetarna individuellt – utan dess företrädare främst har alltid och signifikativt utgjort ett hot mot de socialkonservativa värdegrunder man har och haft allt sedan feodalväldets avveckling till förmån för liberala värdegrunder.
Det är en sedan decennier inympat misstro mot socialismen och dess värdegrund.
Det är inte ovanligt eller ens uppseendeväckande när man hör från de socialkonservativa krafterna att den demokratiska socialismen har ingen framtid – en mycket förenklat demoniserande förklaring på en mer bakomliggande djupsinnig avsky för hur demokratin i allmänhet – ur ett konservativt perspektiv utvecklats – och socialismen i synnerhet.

När Anna Kinberg Batra ständigt upprepar sina andefattiga monologer som antingen inleds eller avslutas med ett ”Sverige behöver en ny regering” ”Sverige är på väg åt fel håll” eller ”Stefan Löfvén ser inte utmaningarna med utanförskapet” – det senare faktiskt skapat av hennes eget parti – ställs man onekligen inför frågeställningar huruvida dessa politiska broilers verkligen är skickade att anta de utmaningar samhället ställs inför när man uppenbarligen inte ens klarar av att vara i opposition.
Men nej – jag är dock rätt glad att man visar sitt egentliga ansikte för det hjälper oss alla andra som inser att hennes stackato monologer är inget annat än ett konservativt eko från en tid då arbetarklassen skulle stå i givakt med mössan i hand för den bemedlade klassen – om än inte i ordets rätta bemärkelse.

Vårt inträde i EU baserades på olika grunder i argumenten där det gemensamma var ett Europa i gemenskap för en liberal utveckling i solidaritet med varandra.
De socialkonservativa hade en annan utgångspunkt och inte oväntat var det möjligheterna att utveckla de marknadskapitalistiska systemet till gagn för företagen – ett sådant argument kunde även den demokratiska socialismen förhålla sig till men i samråd med de värdegrunder som socialismen står för.
EU har också i stort utvecklats och präglats av socialkonservativa idéer och socialismen fått se sig undanskuffad vilket också gett återverkningar på den nationella politiska reformagendan – vi skall därför inte förvånas över EU:s demokratiska underskott – ett underskott som ökar för varje val.
Vi skall heller inte förvånas över den alltmer starka proteströrelse mot EU:s socialkonservativa politik som paradoxalt utgörs av högerextremism till rena fascistiska rörelser – nationellt ser vi samma utveckling – här har Socialdemokratin misslyckats rejält – tvingas jag konstatera.

Det som förvånar mig mest idag är de partier som betraktar sig som socialliberala tycks i väsentliga delar vänt den ideologin ryggen för mer socialkonservativa idéer.
Det kan möjligen bero på de konservativa krafter som fått stort genomslag i den politiska debatten där man nu återigen upprepar sitt avståndstagande från den demokratiska socialismens värdegrunder till förmån för allt annat än just individen.
Att den socialliberala gemenskapsgrunden med Moderaternas fiktiva – och Reinfeldts illusoriska retorik – varit en väsentlig anledning för att utåt sett inta ett samfälligt och enat motstånd mot Socialdemokraterna har naturligtvis spelat en avgörande roll i den gemenskapen – som sett sig tvingade att frångå de socialliberala värderingarna – och därmed förlorat väljarstöd till förmån för Moderaterna.

Jag tillhör den Socialdemokratiska generationen som förespråkar ett flerpartisystem där varje individ har möjlighet – i demokratisk ordning – låta sig representeras av det parti som företräder dess intressen.
Jag är också för ett samarbete mellan de ideologiska sakpolitiska intressena för ett väl utvecklat samhällssystem som gagnar alla väljargrupper.
Jag är dock mot allianser vars enda uppgift är att koncentrera alla de individuella intressena i en enda – normalt det största partiets – ideologiska gryta – och i den uppfattningen tycks jag ha en majoritet av väljarkåren bakom mig enligt en del undersökningar som genomförts.
Jag ogillar därför – av samma anledning – den koalition som mitt parti ingick med Miljöpartiet men förstår det strategiska syftet med den – nämligen att förhindra ett svajigt Miljöparti – vars ideologiska grund är obestämbar – att alliera sig med borgerligheten för att därmed förlora valet 2014.
Det betyder i sak att alla perspektiv som berör sakpolitiska områden är väl värda att lyssna på och bedöma med den respekt vi alla kräver av varandra.
Det sammanfaller dock inte med Moderaternas åsiktskorridor som allt som oftast inte heller sammanfaller med väljaropinionens.

Det som synes splittra Moderaterna och Alliansen är att varje försök att föra en debatt i termer av tydliga, klart åtskilda begrepp påvisar tydliga begreppsskillnader istället.
För allianspartierna innebär det att suspendera klara gränsdragningar och ersätta dem med luddiga paroller som alla luddigt tänkande kan samlas under. Att tänka klart och att definiera sina termer är ”extremt” och ”splittrande”.
Och tacka valfri potentat för det!
Hela det stora skämtet som rullar fram inför våra ögon på den politiska arenan och under namnet Alliansen – bygger på en inneboende motsägelse som förr eller senare kommer att resultera i extrem splittring – hur mycket Moderata, Liberala och Centerpartistiska debattörer än anstränger sig att försöka släta över motsättningen.
Liberalism och konservatism har i grunden ingenting gemensamt.
Summa summarum: hela idén om en ”harmonisk syntes” mellan konservatism och liberalism är i grunden förfelad och kan fortleva endast genom konsekvent tillämpande av intellektuell ohederlighet – precis det vi idag ser.

Publicerat av Bjorn Alvebrand den 25 januari, 2017

https://bjornalvebrand.wordpress.com/2017/01/25/de-som-inte-ser-sitt-forflutna-ar-domd-att-upprepa-det/